månadsarkiv: augusti 2009

Polispubliceringar, integritet och ett tentativt försvar för en pliktetisk hållning i nätpolitiken

Polisen i Skåne tillkännagav nyligen att de planerar publicera bildmaterial som framkommit i utredning för att se om de kan hitta de personer som syns på bilderna. Publiceringen kringgärdas av ett antal olika villkor. Det kanske viktigaste är att det skall röra sig om brottsmisstänkta personer. Det betyder att polisen inte kan publicera bilder på någon som de tror att det skulle kunna ha nytta av att tala med i utredningen bara för att få tag på denna person – eller skulle kunna betyda detta i alla fall. Den misstänksamme anför möjligen att det går att misstänka vemsomhelst för vilket brott som helst, och att inskränkningarna inte är särskilt betydande. Vidare skall det gälla brott där två års fängelse ingår i straffskalan (men inte nödvändigtvis utgör minimistraffet). De andra inskränkningarna och säkerhetsåtgärderna handlar om processen och beslutsgången.

Hur bör det fria samhället ställa sig till publiceringar av detta slag?

Innan vi djupdyker i den frågan kan det vara intressant att diskutera en annan sorts polispubliceringar: nämligen publicerandet av bilder på dömda brottslingar. I det fallet rör det siog om publiceringar som ligger nära forna tiders skamstraff och dessa publiceringar kan endast motiveras med allmänpreventiva eller individualpreventiva teorier. Det försvårar för brottslingen att begå ett nytt brott, eller avskräcker andra från att begå brott i och med att ett betydande socialt stigma fogas till övriga påföljder. Skamstraffen har utrangerats ur straffrätten i ganska hög utsträckning, kanske på grund av att de anses vara otidsenliga. (De rester som finns kvar återfinns i upphovsrätten, där regler om att den dömde skall bekosta publiceringen av en dom mot sig själv intressant nog infördes i och med de senaste ändringarna i upphovsrättslagen – det finska lagutskottet tyckte att detta var en så kontroversiell regel att man valde att tydligt säga att personers fysiska namn inte skall publiceras!) Effekten av skamstraffen är också tveksamma. Det finns inga storskaliga studier som visar att de fungerar som avsett – det enda som studier visar sker är att de får svårare att återanpassa sig till samhället, och detta i sin tur ökar risken för återfall i brott.

Sannolikt är denna typ av publiceringar alltså knappast samhällseffektiva eller försvarbara.

När det gäller polispubliceringar under utredningsfasen skiftar motiveringen. Plötsligt blir det möjligt att tänka sig ett tredje skäl till att låta publicering ske – nämligen att det ökar sannolikheten att man kan gripa den som misstänkts för ett brott. Det finns i detta en individualpreventiv och allmänpreventiv komponent, men det kanske viktigaste är att publiceringen kan sägas öka den uppklarningsprocent som finns för olika brott. I dag är den förhållandevis låg för en hel del brott. Trots att vi har 67% uppklarningsprocent för brott med dödlig utgång (2008) har vi 32% för grov misshandel. För våldtäkt är motsvarande siffra 42% och 26% för rån. För brott som inte skulle komma ifråga – som villainbrott – har vi en uppklarningsprocent på 9%. (Siffrorna från BRÅ)

Antag nu, för argumentets skull, att kollaborativ identifiering med hjälp av polispublicering skulle kunna öka uppklarningsprocenten. Fler åker kanske fast. Då skulle detta ha en hel rad olika effekter: dels skulle det ha de preventiva effekter vi talar om, men det skulle framförallt ha legitimitetseffekter: polisens legitimitet skulle öka. Det i sin tur skulle inte bara ha preventiva effekter, utan kanske också leda till att vi kunde minska de olika medel som tilldelas polisen och därmed nå vissa samhällsekonomiska besparingar.

Hur väger vi då dessa fördelar mot de nackdelar som publiceringen innebär? Att oskyldiga kan hängas ut är uppenbart. Vilka principer bör vi arbeta med? Låt oss se på några möjliga förslag.

  • Utilitaristisk kalkyl. Vi kan räkna på det. Om polispubliceringarna förväntas innebär en genomsnittlig ökning av uppklarningsprocenten på X% så anser vi att det är en rimlig åtgärd. Vi kan ha en mer komplicerad ekvation där preventiva effekter kvantifieras också, sjunkande siffror för begångna brott m.m. kan inkluderas. Kort sagt – vi kan förvandla detta till en sorts Excel-beslut. Då bekymrar inte ändamålsglidning alls, eftersom vi anser att ändamålet bör glida om ekvationen förändras till det bättre.
  • Principiell diskussion. Vi kan söka efter principer som skall hjälpa oss i beslut som detta. Det finns flera olika möjliga alternativ:  ”Absolut rättighet”-principen skulle kunna antas betyda att det under inga omständigheter är rätt att kränka den personliga integriteten. Resonemang som detta för vi redan när det gäller kroppsstraff. Om polisen kunde tortera skulle det sannolikt leda till preventiva effekter såväl som ökande uppklarningsprocent, men vi är inte ens beredda att diskuetar det. Diktaturprincipen är en annan möjlighet: enligt denna bör vi utforma statens rättigheter (och där inkluderar jag just nu polisens) utifrån att de skall kunna ärvas på kort tid av en diktatur och inte innebära ett hot mot medborgarna. På basis av denna princip skulle vi exempelvis kunna avråda från polispubliceringar för att om de används av en diktatur skulle de kunna bli ett oerhört effektivt kontrollverktyg.[1] Ekvivalensprincipen skulle också kunna tillämpas. Antag att vi anser att detta nya tekniska förfarande bara tillåter polisen att göra vad den redan kunnat göra men mer effektivt: då skulle vi kunna hävda att det är oproblematiskt bara för att det är ekvivalent med vad som redan sker och därför legitimt. Argumenten för en sådan hållning skulle kunna vara att polisen redan kan publicera fantombilder och liknande bildmaterial.

De flesta landar i den utiltaristiska kalkylen, och det tycks också polisen ha gjort. Det syns inte minst på deras försök att bygga en process som skall ta hänsyn till och försöka minska riskerna för att polispublicering missbrukas. I själva verket kan det vara värt att försöka fundera kring den principiella diskussionen också.

En mer pliktetisk politisk debatt skulle i detta fall inte vara fel: den nya teknikens lockelser kanske bäst kan mötas med principer i stället för med svårgrundande räkneförsök?

[1] Vän av ordning påpekar att en diktatur kan införa en sådan regel med lätthet. Svaret på det är att det givetvis stämmer – men då är det diktaturen som måste ta kostnaden ur ett legitimitetsperspektiv för det. Om vi redan demokratiskt infört mekanismer som kan användas av en diktatur behöver de endast ändra tillämpningen av mekanismen och då blir det billigare för diktaturen att angripa sitt folk.

Höstterminen drar i gång.

Det har varit roligt att kasta sig över arbete igen. Efter en intervju hos dinledamot.se, några inslag i God Morgon Världen, ett förestående roligt panelsamtal hos Juliagruppen, en diskussion  på Centrum för Rättvisas internat och nästa veckas keynoteanförande på Interact 2009 känns det som om terminen officiellt startat. Sommaren har varit god; jag har sysslat med övergången från Google till Handelskammaren, skrivit litet på en rapport för Timbros medieinstitut och arbetat med ett manus till en samling integritetsessäer. Mer snart.

En kunskapsfrihetsombudsman? Institutionell innovation för informationssamhället…

Samhälleliga institutioner som skyddar olika grundläggande värden är i Sverige knappast okända. Ombudsmannainstitutionen är en av de svenska statsvetenskapliga storexporterna, med varierande resultat. Varefter den svenska ekonomin och samhällsorganisationen går in i informationssamhället kan det vara värt att ägna tid åt att fundera kring hur en optimal institutionell ordning för värnandet av grundläggande värden skulle kunna se ut.

Vi har redan en datainspektion. På sistone har denna blivit både mer uttalat aktiv och nyttig för att främja den personliga integriteten och det är uppenbart att datainspektionens roll i det öppna informationssamhället är självskriven. Datainspektionen lever emellertid än så länge i ett relativt vakuum. Det finns få andra institutioner som värnar grundvärdena i informationssamhället.

Det finns de som hävdar att immaterialrätten naturligt förvandlas till ett sådant grundvärde, och därför begär institutionella reformer som ska ge just immaterialrätten extra stöd. Det sker genom tillskapandet av privata organisationer, men också genom ett politiskt inflytandearbete som gett till resultat att det nu inom den etablerade åklagarinstitutionen finns specialiserade roller för att bevaka och lagföra just intrång i immaterialrätten.

De som häremot hävdar att informationsfrihet och kunskapstillgång är grundläggande värden är egentligen de enda som inte har gjort sitt grundarbete. I triangeln mellan integritet, informationsfrihet och immaterialrätt är integriteten och till viss mån immaterialrätten redan inrättade i proto-institutioner som långsamt hittar sin form. Något värn för kunskapsfriheten finns emellertid inte.

Det vore intressant att resonera kring hur en sådan institution skulle kunna utformas. En kunskapsfrihetsombudsman skulle kunna ha som uppgift att granska och följa samhällets öppenhet kring information, kostnader för informationsaccess, moderniseringen av de klassiska informationsinstitutionerna som biblioteken och tillsynen över det som brukar kallas fair use och kanske också public domain.

Kunskapsfrihetsombudsmannen skulle kunna ges möjlighet att väcka talan i eller försvara medborgare som menade att de åtalats i strid med kunskapsfriheten och dessutom skulle institutionen som remissinstans kunna uttala sig i alla ärenden som på något sätt inskränker medborgarnas access till information – från censur till skärpta regler för privat bruk.

Lagändringar som tillåter upphovsmän att med omedelbar verkan och oåterkalleligt avsäga sig sin upphovsrätt för att garantera att ett verk hamnar i public domain skulle kunna registreras hos kunskapsfrihetsombudsmannen. Särskilda testamentariska förordnanden om att upphovsrätten skulle upphöra efter upphovsmannens död skulle också kunna registreras och hanteras i samma institution.

Kunskapsfrihetsombudsmannen skulle kunna avge uttalanden om vad som kan sägas vara fair use och inte som till och med skulle kunna anses vägledande i rättegångsprocesser. Granskningen av ärenden som gäller offentlighetsprincipen och inte minst tillgången till och vidareutnyttjande av offentlig information skulle kunna inordnas i samma myndighet.

Det skulle knappast saknas uppgifter och tillsynsområden. Med kunskapsfrihetsombudsmannen som den sista pusselbiten i den triangel av institutioner som nu växer fram i informationssamhället skulle vi kunna ha viss tillförsikt. Som det är nu skyddas integritet och immaterialrätt, men organisationen av det grundvärde som vi alla nog anser att kunskapsfriheten är saknas. Skälet till detta är sannolikt att det inte klassiskt sett funnits ett behov av att organisera detta intresse, och det finns inga privata intressen eller statliga incitament att skapa en särskild myndighet här. De frågor som kunskapsfrihetsombudsmannen skulle hantera hanteras redan till stor del inom andra myndigheter, men det är inte poängen. Poängen är att institutionaliseringen av skyddet för kunskapsfriheten är ett naturligt steg i transformationen till ett informationssamhälle, lika naturligt som införandet av datainspektionen var för litet mer än trettio år sedan.

Utredningsarbetet kan börja.

Informationsasymmetrier och innovation

Read/Write Web har en underbar artikel om superdatorer som på bråkdelar av ett ögonblick kan analysera nya marknader och därmed hitta trender på olika finansiella marknader som snabbt kan omsättas till handel. De mest kraftfulla av dessa algoritmer kan hitta trender och handla på basis av dem i enorm omfattning enligt artikeln (miljontals avslut i sekunden) och den som inte har access till denna information riskerar att bli akterseglad av den som kan köpa realtidsinformation (i verklig bemärkelse).

Nu har förstås en amerikansk senator bestämt sig för att det måste vara något fuffens med detta. Han rekommenderar att användningen av dessa nya tekniska handelsredskap skall begränsas.

RWW låter sig dock inte imponeras utan ställer den naturliga följdfrågan: betyder det att alla tjänster som skapar informationsasymmetrier skall förbjudas? Det är trots allt detta det handlar om: den nya tekniken och superdatorerna skapar olika typer av informationsasymmetrier, eller kan åtminstone utnyttja dem medan de fortfarande är just asymmetrier och det är detta som skapar deras värde.

I själva verket är det väl uppenbart så att realtidswebben, med twitter och RSS-flöden, redan i dag skapar väldigt tydliga asymmetrier mellan de som vet hur man konstruerar bra nyhetsflöden och de som bara följer med? Borde det bara finnas tillgång till enkla, standardiserade nyheter som delas av alla samtidigt? Svaret är naturligtvis nej. Faktum är att man nog kan vända på det: all teknik och alla affärsmodeller som skapar eller bygger på informationsasymmetrier är egentligen oerhört värdefulla. Inte bara skapar sådan teknik incitament att se till att vi lär oss mer, den skapar också möjligheter för oss att bli belönade för att vi vet något först. RWW illustrerar det fint med Breaking News Online – en onlinetjänst som bland annat har en iPhoneapp som snabbt levererar nyheter till alla oss nyhetsknarkare som vill veta först. BNOs enorma tillväxt visar att det finns en tydlig nisch för den som snabbt förmår förmedla information:

Overall, it now reaches about 1 million people around the world, most of them in the United States. In a December, 2008 survey, the majority of BNO News’ members described themselves as journalists and “news junkies.”

To compare, in early March, BNO News only reached around 30,000 people. On this day, BNO News continues to grow rapidly with between 5,000 to 10,000 new users a day.

Borde också detta förbjudas? BNO-användare kanske kan förvandla sin information till värde också, utan att solidariskt vänta tills alla vet det som de vet först. Borde kanske BNO förbjudas? De tjänar ju pengar på att andra vill veta först! Naturligtvis inte. Informationsasymmetrier är en källa till enormt värde, och kan uppmuntra extremt spännande innovation inte bara i snabb förmedling utan i vad som ibland kallas ”knowledge discovery” – analys av komplexa informationsmängder med syfte att hitta mönster som ingen annan sett förut.

Informationsasymmetrier är informationssamhällets allra mest värdefulla vara. Inte minst för att de är så kortlivade.

*

Det leder till en annan intressant fråga. Bör staten ingripa för att upprätthålla informationsasymmetrier? Antag att det funnes lagstiftning som man kunde visa hindrar att information sprids i samhället och att kunskap delas snabbt – är det då samhällsekonomiskt viktigt att se till att dessa informationsasymmetrier består? Eller borde en del av en framtida innovationspolitik vara att undanröja all lagstiftning som bevarar och onaturligt förlänger informationsasymmetrier? Det borde väl vara först då som incitamenten för att skapa mer unik kunskap som kan läggas till grund för nya informationsasymmetrier verkligen kan säkras?

All informationslagstiftning som begränsar spridningen av information minskar incitamenten att skapa nya informationsasymmetrier. Om det var lagligt förbjudet att dela information om marknader med annat än ett fåtal personer, och dessutom samtidigt, ja, då skulle inte ett öre investeras i nya sätt att hitta kunskap om och i marknadsflöden av olika slag. Informationskontroll kväver innovation. Om däremot maximal informationsspridning föreskrivs, och dessutom symmetriskt tillgänglig sådan spridning (som i olika typer av börslagstiftning), ja, då växer incitamenten att skapa nya teknologier för att hitta unik kunskap.

Det finns en lektion här: samhällen där informationsasymmetriers livstid går mot noll kommer sannolikt att vara samhällen där stora investeringar görs i just framställningen av nya informationsasymmetrier.

Informationsspridning leder till kunskapsproducerande innovation.