Jag var synthare. Det betydde att förstås jag hade en fet krush på Annie Lennox, men också att jag hade förmånen att lyssna på en hel del bra musik under 80-talet. Två grupper stod oerhört starka (efter Depeche Mode förstås) och det var Eurythmics och Yazoo. Både grupperna har sedan dess blivit ikoner för 80-talet med sina fantastiska låtar, de märkliga balansakterna mellan de två starka huvudpersonerna och den oundvikliga splittringen. Jag menar: det finns all anledning att lyssna om och om igen på de stora hittarna som Ode to Boy och Love is a Stranger (om vi nu lämnar antologisöndernötta Don’t Go och Sweet Dreams (Are Made of This) åt sidan):
(hittade inte den ursprungliga videon) och:
Men sedan finns ju alla de fantastiska låtarna på skivorna: Winter Kills, Goodbye 70s, Happy People för Yazoo och inte minst den vidunderliga The Walk från Eurytmics (här mästerligt remakad:)
Mmm. I just forget myself, indeed. Nu kommer frågan: varför finns det inga exempel på lika framgångsrika samarbeten mellan två starka individualister på 2000-talet? Nu har vi sjunkit tillbaka i någon sorts helvmesig popkultur med feat. det ena och det andra där artisterna är för nervösa och fega för att blanda sig med varandra – det är helt oacceptabelt! Jag kikade just på litet topplistor och de finns inga exempel på grupper som Yazoo och Eurythmics på 2000-talet alls. Med ett undantag, förstås, The Knife:
Men då vågar de ingående artisterna helt plötsligt inte synas utan kränger på sig kul lösnäsor! Meh!:
Här är mitt förslag till förklaring: ingen manlig artist vill bli Vince Clark eller Dave Stewart. Att drunkna bakom en überkarismatisk kvinna känns inte helt ok, och därför balanserar man upp gruppen med en snubbe till (tänk BWO) eller så kör man solo men promiskuöst (med feat det ena och det andra). Inte okej.
Jag vill ha ett Eurythmics eller Yazoo för tvåtusentalet nu.
Jag vet att artikelförfattaren inte får sätta rubriken på sin egen debattartikel. Ändå satte jag morgonkaffet i halsen när jag läste rubriken på DN Debatt idag. “Sajtägare har ett ansvar för döden på Internet”. Eh…nog för att den regulatoriska trenden är att se till att mellanmännen på Internet har ett ansvar för allt: barnpornografi, upphovsrättsbrott, bombrecept och vad helst man kan tänka sig, men…döden? En bra reaktion som man tillägnar sig under sina filosofistudier på universitetet är i att i lägen som detta tillämpa en sympatisk läsart. Att läsa texten som om man själv skrivit den för att se hur man kunde ha menat. Att försöka tolka den till det vänligare, snarare än att spetsa till den. Och visst, jag förstår. Det finns liksom en sorts oro för att döden – som blivit alltmer osynlig i vårt samhälle – ska sticka in sitt beniga grin på den sociala nätverkssajterna och därmed förstöra illusionen av ett dödsfritt samhälle. Det finns en berättigad oro för att unga människor ska möta döden i ett forum där de inte kan diskutera den med vuxna. Men hur jag än läser kan jag inte annat än att bli besviken på författarnas slutsatser. I ett stycke fanns det hopp: artikelförfattarna talar om att det ibland kan finnas behov av en vuxen att tala med. Men i nästa ögonblick säger de då att det behovet bland annat kan fyllas av Bris, eller av Fryshusets nätvandrare. Både dessa initiativ är jättefina, men herregud: om du undrar vad ditt barn gör på nätet, om du är orolig för att det möter döden där och inte vet hur vi hanterar vår rädsla för döden och sorgen – då är svaret inte en dödspolicy. Svaret är att du får söka dig in i dina barns värld, fråga om den och bry dig som förälder.
Varje dag när barnen kommer hem frågar vi: “vad gjorde du i skolan i dag?”. Anledningen är enkel: skolan är den plats där barnen lär sig, den plats där deras sociala identitet formeras och där deras vänner och nätverk uppstår. Här är ett förslag: börja fråga dina barn “vad gjorde du på nätet i dag?”. Och om du någon gång – kanske inte utan en viss känsla av rättfärdig stolthet – satt dig i ett föräldraråd eller jäktat till ett föräldramöte, ja, logga då in och starta en föräldragrupp på Facebook för just din skola. Använd de nya medierna. Frienda dina ungar, inte bara för att det gör att du ser litet mindre pinsam ut med dina tretton kompisar, utan också för att de ska veta att du finns där. Och visst: de kommer att fetblocka dig i alla avseenden (borde göra det, kan jag tycka), men försök i alla fall.
Medierådets rekommendationer följer samma mönster som vi använt när vi diskuterat nya medier tidigare. En lag, en regel, ett ansvar sökes – och gärna så långt bort från föräldrarna som möjligt. Men medierådets idéer här är går bortom det som kanske gör mig besviken, och in i det som gör mig direkt uppgiven. Förstår inte skribenterna hur deras förslag skulle påverka den personliga integriteten? Vad de de facto säger är att de sociala nätverken måste föra bok över de levande och de döda, begära information om när någon dör och sedan verifierar den. Som gigantiska gogolska böcker med döda själar skulle de sedan ta ansvar för döden, avföra de döda, registrera de levande och se till att följa var och en på en sådan detaljnivå att FRA skulle framstå som en lek. Att förvandla sajtägare till dödens revisorer kan inte annat än skada den personliga integriteten. Den verkliga frågan är förstås varför en sajtägare överhuvudtaget skall veta om en medlem är död eller levande, och det återstående problemet med skuggor och ekon av de döda i de sociala nätverken (som medierådet finkänsligt liknar vid zombiefilmer) är ett problem som har att göra med att unga inte tänker på döden. Vi som är äldre borde förstås samla alla våra lösenord i ett mejl och sedan använda en tjänst som MyLastEmail för att se till att mejla dem till våra nära och kära så att de kan sortera och ta hand om vårt digitala arv. Eller till en jurist som prompt raderar alla de pseudonymer vi byggt upp och levt genom.
Författarna har rätt i att vi behöver lära oss hantera döden på nätet, men deras förslag är fel väg framåt. Om inte annat ser vi ju det vad gäller den personliga integriteten. Efter åratal av integritetspolicies är det fortfarande uppenbart att det är det individuella ansvaret som innehåller nyckeln till skyddet för den personliga integriteten. Relationen till döden kan inte heller besvärjas på en för syftet fint utformad webbsida.
HTML allena rymmer liksom inte svaret på dödens utmaning.
