månadsarkiv: december 2009

Om poängen med avsägelse av upphovsrätt

Ett av förslagen i moderaternas DN-debattartikel i dag förtjänar särskilt att diskuteras på djupet, och det är förslaget om avsägelse. Det kan tyckas vara en märklig reform, men den innehåller ett perspektivskifte på djupet. Låt oss se på motargumenten så ska jag förklara varför:

”Man kan ju använda Creative Commons i dag”

– Detta är en enkel missuppfattning. Creative Commons är en licens, inte en avsägelse. Material under Creative Commons
lyder fortfarande under alla de olika upphovsrättsliga regler som kan appliceras. Inte minst löper den ideella rätten – rätten att bli omnämnd som upphovsman och rätten att inte framställas på ett kränkande sätt – oaktat eventuell licensiering under Creative Commons. Att jämföra en Creative Commons-licens med avsägelse är alltså fullständigt fel.

”Det går ju att exklusivt och slutgiltigt licensiera ut det man skapat så att man kan åstadkomma nästan samma resultat, sånär som på den ideella rätten”

– Men det är ju det som är poängen! Att man inte ska behöva bekymra sig om att licensiera sitt material, utan att man ska kuna avsäga sig rättigheterna helt. Det finns i upphovsrätten en kvardröjande paternalism som tar sig uttryck i en omsorg om upphovsmannen som går så långt att den inskränker upphovsmannens förfoganderätt: det går inte att avsäga sig sin upphovsrätt! Det är en märklig ordning för oss liberaler.

”Avsägelse kommer endast att användas mycket sällan”

– Det är en hypotes. Och beror naturligtvis av vad vi som konsumenter/”prosumers” kräver. Det är enkelt att tänka sig situationer där det uppstår en efterfrågan på avsägelse i olika sammanhang och där upphovsmannen då kan utnyttja det instrumentet för att exempelvis undvika att hans eller henens verk blir ”föräldralösa”. Det går testamentariskt att avsäga sig rättigheterna till sina verk också, utan problem.

Med denna till synes symboliska förändring följer alltså en möjlighet att faktiskt också omförhandla det sociala kontraktet kring upphovsrätten i grunden. För att ändra skyddstiderna i upphovsrätten skulle det krävas en omförhandling av WIPO. Det skulle i sig vara en närmast omöjligt långdragen och kostsam process. Men genom att lägga till en rättighet till avsägelse kan alla upphovsmän som vill deklarera ensidigt att de upprättar en ny skyddstid. Det går att tänka sig en konsumentrörelse och en ”svanen”-märkning av upphovsrättsliga verk där artisterna åtar sig att endast ha en skyddstid om fem år, exempelvis. Upphovsrätten läggs helt i händerna på upphovsmannen och därmed förvandlas också de stelbenta reglerna i de internationella avtalen till valbara och frivilliga regler.

Den upphovsman som tycker att det vore rimligt att bekämpa piratkopiering genom att säga att han själv tillämpar en tioårig skyddstid skulle kunna göra det och den som vill ha skydd efter sin död kan välja det. Genom att öppna för avsägelse öppnar vi för en omförhandling av det sociala kontraktet kring upphovsrätten, med en oerhört enkel, liberal och i grunden valfri reform.

Det är inte oviktigt.

Moderaternas vändning

I dagens DN debatt tecknar Henrik von Sydow och Per Schlingmann tre stycken enkla reformer för upphovsrätten. Det är en glädjande artikel av flera olika skäl.

För det första tecknar den en tydlig historiebeskrivning. Piratkopieringen uppkom inte ur intet, utan var resultatet av ett marknadsmisslyckande – det fanns en gigantisk efterfrågan på digital film, musik och annat innehåll som inte tillfredsställdes, helt enkelt. Nu växer lagliga alternativ och i samband med det behövs reformer för att stärka upphovsrättens legitimitet och därmed också stärka dessa alternativ. Behovet av reformer kommer sig av att det sociala kontraktet snedvridits när marknadsmisslyckandet bara följdes av nya sanktioner och sanktionsformer, och inte snabbt av ett utbud som kunde konkurrera med fildelningen (nej, det har aldrig handlat om att konkurrera med ”gratis” – eftersom alla tjänster har kostnader: tid, utbud, kvalitet m.m. väger alltid in och det är fullt möjligt att konkurrera med den olovliga fildelningen: oavsett vad man tycker om tjänster som Spotify, iTunes, Voddler, Film2Home m.m. så är detta precis vad dessa tjänster gör).

För det andra är detta sannolikt reformer som alla kan enas om. Det är viktigt, tror jag, att inse att detta inte betyder att det är värdelösa reformer. Ta avsägelsemöjligheterna som tecknas i artikeln. Det skulle vara lätt för en upphovsrättsjurist att fnysa och säga att det ”nästan” går att göra detta med avtal i dag. Det är inte poängen. Poängen är att när samhället öppnar för en avsägelsemöjlighet så är detta en bred signal om två saker: en reformvilja och en öppning av upphovsrätten för den enskilde upphovsmannen. Fram tills dess en avsägelsemöjlighet finns är upphovsrätten fortfarande kvar i ett paternalistiskt stadium där upphovsmannen saknar rätten att faktiskt ge sitt verk fritt. Rättighetsklareringsfrågan borde också vara öppet mål: vem kan väl anse att det är rimligt att Spotify – bara för att de skapades i Sverige – måste stå minst 27 ggr klareringsförhandlingskostnaderna mot om de etablerats i USA? Hur ska vi någonsin kunna konkurrera med innehållstjänster globalt om vi inte har en inre marknad för dem? EU-kommissionens tydliga signaler om att detta kommer upp på schemat är också viktiga. Och att hantera de föräldralösa verken är samma sak: det måste till.

Jag tror att det förtjänar att sägas en extra gång. Att dessa reformer är enkla, och att det finns stor enighet om dem (rimligen) är en styrka i förslagen. Det startar en dialog och diskussion som vi hade behövt initiera för fem, kanske sex, år sedan. Det sker med små steg, men det är en absolut nödvändighet efter det skyttegravskrig vi levt i, där positionerna polariserats allt mer.

För det tredje är detta ett partis styrelse som tittat på frågan, sett reformbehovet och satt en viktig riksdagsman på att utföra detta arbete. Det i sig är också en viktig signal: det är ingen liten arbetsgrupp eller fristående tänkare som talar i artikeln. Det är Sveriges nu största regeringsparti.

Kritik då? Jag kan tänka mig två typer av kritik. Den ena är en sorts kritik som utgår från att alldeles oavsett hur man utformar upphovsrätten så behövs sanktioner mot illegal fildelning. Men den kritiken missar helt målet. Vi har som samhälle infört en hel del sanktioner. Det finns extra åklagare, IPRED genomfördes, det genomförs husundersökningar och alla medel som rimligen kan behövas finnas på bordet. Faktum är att de senaste åren har vi inte gjort annat än att diskutera just sanktioner. Det i sig har skadat upphovsrättens legitimitet. De av oss som tror på en reformerad upphovsrätt har inte kunnat göra annat än att med en dåres envishet upprepa att vi behöver tänka kring upphovsrättens legitimitet också, kring dess roll i samhället och förtroende för den som institution. Faktum är att även den som bara tror på sanktioner gör klokt i att välkomna moderaternas förslag eftersom det faktiskt möjliggör en dialog om vilken upphovsrätt som kan vinna bred respekt i samhället. Dagens upphovsrätt har inte gjort det: trots alla sanktioner har fildelningen ökat, inte minskat. Trots alla extra resurser och alla medel nedlagda i olika ansträngningar och rättsliga processer är det bara två saker vi kan observera: ökad fildelning och ökad laglig försäljning. Den som vill förskjuta proportionen mellan dessa två fenomen, utväxlingen så att säga, gör klokt i att försöka hitta nya medel.

Den andra kritiken skulle vara en kritik av typen: för lite, för sent. Och visst, det skulle vara lätt att skriva en kommentar på det temat. Det kommer säkert också att skrivas sådana kommentarer av andra. Men jag tänker inte stämma in i dem. Här har vi för första gången tre någorlunda konkreta reformförslag tagna i ett stort partis partistyrelse, och det borde inte inleda en diskussion om vad som saknas eller nyttan av små reformer, utan en diskussion om vad som kommer härnäst – hur vi gemensamt kan hitta en ny balans som ger oss en upphovsrätt för alla.

Det är rätt enkelt. Detta är en vändpunkt. Den är värd att ta tillvara på.

Full disclosure: jag var talare på ett av Henriks seminarier om framtidens IT-politik. Liksom Per Strömbäck, Martin Rolinski, Johanna Nylander och många andra har jag alltså deltagit i diskussioner kring Henriks arbete, utan att ha haft något inflytande över dess slutgiltiga utformning.

Är den ökande DVD-försäljningen ett gott tecken?

I DN i dag (hittar inte artikeln på nätet) skriver Jonas Leijonhufvud om den i Sverige ökande DVD-försäljningen. Den är, menar han, unik och ökningen kopplas av olika personer i artiklen till införandet av den s.k. IPRED-lagen. Temat i artikeln är inte nytt, utan återkommer med jämna mellanrum och är en del av berättelsen om IPRED: lagen anses effektiv för att den förändrat beteenden.

Men är det ett gott tecken att vi nu går tillbaka en teknikgeneration till att köpa DVD-skivor?

Det finns åtminstone två sätt att se detta. Det första är att det är bättre att konsumenter skruvar tillbaka sina konsumtionsvanor om det innebär att den lagliga konsumtionen av film och musik ökar. Det andra att varje återgång till tidigare konsumtionsmönster betyder att lagen misslyckats i grunden.

IPRED motiverades med att det skulle bli lättare för nya lagliga tjänster att växa fram på nätet. När vi nu ser rejäla ökningar i DVD-försäljningen kan vi i dessa ökningar då se något annat än ett mått på lagens misslyckande? I stället för att skapa nya konsumtionsmönster på nätet har den tvingat tillbaka konsumenter i gamla konsumtionsmönster. Varje procentökning av DVD-försäljningen blir då empiriskt stöd för att lagen slagit snett och skadat de lagliga tjänsterna på nätet såväl som de olagliga.

Den kritiske skulle på marginalen kunna påpeka att det dessutom innebär en miljöförlust: återgången till att köpa DVD-skivor är en återgång till ett mindre miljövänligt konsumtionsmönster med större inbyggda transaktionskostnader, och därmed också till en med nödvändighet annan, högre prisbild. Hela framsteget med digital distribution raderas därmed i princip ut.

Men vi skall minnas att den digitala distributionen också ökar, framförallt på musik. Men ökningarna är långsammare nu än tidigare. De 80 procent vi talar om i musikökning på nätet må låta imponerande, men de är mindre än de ökningar vi sett föregående år. Kan det vara så att lagar som syftar till att kontrollera nätet på olika sätt faktiskt skapar en avskräckande effekt för nätdistribution i största allmänhet?

Grundantagandet, att en lag kan fostra ett nytt beteende, räcker inte för att visa att IPRED är en framgång. Det är också viktigt att visa att detta nya beteende är bättre än det som lagen syftade till att förändra. Och där delas nog analysen i två läger: de som tycker att lagligt alltid slår olagligt, och att återgång till tidigare teknik inte är ett problem om alternativet är ny distribution utom lagen och mot dem står de som menar att varje försök att skruva tiden tillbaka riskerar att skada ekonomin i stort och dessutom endast utgöra konstgjord andning för en produktion som står inför en massiv strukturomvandling.

Själv vet jag inte om jag accepterar de första leden i resonemanget. Tanken att IPRED så starkt kan kopplas till nya beteenden är fortfarande obevisad. Den ökande DVD-försäljningen kan lika gärna kopplas till ny prispolitik och framväxten av en ny DVD-marknad i ett lågprisskikt och den sjunkande trafiken var bara en tidningsanka som uppstod till följd av att justitiedepartementet tillkännagav några månaders fildelningsamnesti före det att IPRED trädde i kraft (genom att förklara att lagen inte skulle kunna användas retroaktivt).Undersökningar som visat förändringar i beteenden motsägs av stadigt stigande antal som fildelar i andra undersökningar. Från samma part!I den evidenssituationen är det vetenskapligt korrekta att konstatera att empirin spretar och att det inte finns grund för att säga det ena eller det andra. Det kan till och med vara så att fildelningen ökar parallellt med att de lagliga tjänsterna och DVD-försäljningen ökar. Denna s.k. nollhypotes – att allt annat lika så ökar vår konsumtion av innehåll i olika former hela tiden – är faktiskt det starkaste kortet just nu. Försök att väva kausalitetsnät mellan lagar och konsumtion faller snabbt offer för Occams rakkniv.

Det är alltså faktiskt fortfarande fullt möjligt att det inte vetenskapligt går att separera ut någon som helst effekt av den nya lagen. Men för de spinndoktorer som finns på de olika sidorna är det förstås intressant att försöka styrka antingen att lagen varit en framgång eller att den misslyckats i grunden.

Frågan kommer nog inte att avgöras i närtid. Men det är värt att tänka tanken: i vilken annan situation tycker vi att återgången till en tidigare teknikgeneration är en framgång för en lag?