Dag: 12 september 2010

Lång frukost med kaffe, rostat bröd och NY Times. Åtminstone följande artiklar fick mig att fundera några extra varv.

• “Russia uses Microsoft to Supress Dissent” – och nej, det var inte för att det var Microsoft (bara så att alla konspirationsteoretiker förstår det), utan för att artikeln handlar om något som jag minns diskuterades under upphovsrättsdebatterna: om piratkopiering är vanligt förekommande riskerar rättssystemet att slå godtyckligt, eller värre, med en snedvridning mot de som kan mindre teknik och därför inte vet hur de ska dölja sina spår. I skuggan av det argumentet ligger ett allvarligare problem: om det finns något som en stor majoritet av folket gör, men som fortfarande på papperet är olagligt, så kan detta enkelt användas för att tillåta makten att utöva lagen i enlighet med intressen som är helt skilda från de skäl som motiverade lagregeln i sig. När Aftonbladets grundare vände sig mot den s.k. fyllelagstiftningen var det bland annat därför: polisen kunde alltid arrestera den som var ute sent och hade druckit, men använde den möjligheten främst för att arrestera arbetare, menade han. I dagens Ryssland används enligt artikeln upphovsrätten för att konfiskera dissidentgruppers datorer, men inga utredningar mot regimvänliga grupper genomförs alls. Här finns en viktig iakttagelse av rättsfilosofisk karaktär. Samtidigt som det är djupt otillfredsställande att säga att bara för att många begår ett brott så ska det vara tillåtet, är det samtidigt minst lika otillfredsställande att tillåta makten skönsmässigt använda en lagregel för syften helt skilda från de som motiverade sagda regel.  Sådana marionettregler är ett hot mot rättsäkerheten, ett hot som blir allvarligare med mängden sanktioner som står till statens förfogande. Uppdatering 20100913. Microsoft berättar att organisationerna som arbetar med mänskliga rättigheter fått särskilda licenser. Glädjande!
• “To create jobs, nurture start-ups” –  äntligen någon som slår hål på myten att vi måste främja små och medelstora företag. Det handlar inte om storleken, visar det sig, utan om åldern. Läs detta noga: “But research published last month by three economists,working with more recent and detailed data sets than before, has found that once the age of the businesses is taken into account, there is no difference in the job-producing performance of small companies and big ones.” Och sedan säger ekonomerna: “It’s all age — start-ups are where the job-creation action really occurs.” — den ekonomiska frågan är alltså hur man kan främja nystartade företag med stora aspirationer, snarare än hur man kan främja små och medelstora företag i största allmänhet. Och just det. En majoritet av dessa företag har invandrare som grundare och tekniska innovatörer.
• “Dear Fellow Improbable” – vi blir ständigt mer osannolika. Lustigt nog läser många detta som ett mått på sitt egenvärde. Varför tror vi att det osannolika är värdefullt? Här spökar en urmakarmisstanke, tror jag…

Det blir svårare och svårare att få ett signerat exemplar…

Läste just ut Tony Blairs självbiografi. Det kanske mest intressanta är att se skillnaden mellan en politiker som förmår, under en del av sin karriär i alla fall, att verkligen sätta agendan med rätt språk, känslor och allianser och den försiktiga, taktiska politikern som nervöst försöker kalkylera fram sin politik ur opinionsundersökningar och kortsiktiga drag. Blair inser också hur svag en modern socialdemokrati är utan en relation till näringslivet. Om och om igen återkommer han till denna poäng:

Where was our business support? Where were our links to the self-employed? Above all, where were the aspirant people, the ones doing well, but who wanted to do better; the ones at the bottom who had dreams of the top?

Det finns länkar här med den frustration som socialdemokratins valarbetare uttrycker i Aftonbladet häromdagen: “Det kan bero på alliansen med de rödgröna eller på att folk börjar få det för bra helt enkelt” sade en av socialdemokraternas valarbetare som svar på frågan om varför det går trögt för det rödgröna blocket. Och det är just det som är den svenska socialdemokratins stora problem, skulle kanske Blair säga — att den inte förmår vara attraktiv för dem som “får det bra”. I själva verket är till och med språkbruket avslöjande. Folk får det inte bra. De arbetar för att förbättra sin livssituation. Det är inte en passiv process, utan en strävsamhet som inte känner sig hemma i socialdemokratin, helt enkelt.

Labour genomgick en moderniseringsprocess (som sedan upplöstes av Brown), menar Blair, men sjönk snabbt tillbaka i den gamla föreställningsvärlden. Den svenska socialdemokratin genomgick nog aldrig en sådan process, den har aldrig haft en Blair. Ett sätt att läsa Blair är att säga att i Persson hade man, om något, en Gordon Brown. I Mona Sahlin en återgång till perioden före Persson.

Blairs biografi innehåller också mycket annat. Det är moderiktigt att tycka illa om politiska memoarer, men jag slukade boken snabbt och med stort intresse. Den präglas av det politiska djurets alla laster – självupptagenhet, messiaskomplex, nogsamt uträknande av lojalitetslistor och förrädare – men den ger också en unik inblick i hur Blair vill bli ihågkommen, hur han ordnat sin berättelse för, inte minst, sig själv.

Andra saker som står ut är de ganska tradiga försöken till försvar för Irakkriget och diskussionen kring olika politiska skandaler, genomgående är dess avsnitt långsamma och svåra att känna något intresse för. Men när det handlar om spelet i partiet, mellan politiska aktörer och länder, då glimmar boken till. Det finns något där som är oemotståndligt, kanske är det just den joie de vivre som Blair så gärna ville omge sig med enligt egen utsago, passionen för spelet och dess omvandlingar.

Blair avfärdar också vänsterns analys av krisen och säger uttryckligen att det var ett regleringsmisslyckande lika mycket som ett misslyckande inom en sektor. Han går längre och konstaterar att finansiell innovation, nya instrument och investeringsmodeller, ytterst är bra. Ståndpunkter som visar klart hur långt från dagens socialdemokratiska rekyl vänsterut han faktiskt står nu.

Faktum är att Blair tycks känna igen sig mer i Camerons politiska stil, än i Gordon Browns. Och hans aningens egocentrerade påstående att Cameron kopierat denna stil från honom leder till en annan fråga. Det finns sannolikt ett begränsat antal politiska former för kampanjer, ett antal olika narrativ som kan användas. Förnyelse och triangulering mot mitten börjar bli (kanske alltid har varit) den etablerade tropen. Vad kan slå den? Eller handlar det om vem som kan vara mest trovärdig i genomförandet?

Till sist: en sak framstår som ganska anmärkningsvärd, och det är Blairs kritik av den offentlighetslagstiftning, Freedom of Information Act, som infördes under hans tid. Han menar att den helt förfelat sitt syfte för att den används inte av folket, utan av journalister. Här sker något märkligt – kanske är det en yrkesskada – men Blairs ovilja att inse att journalister ibland kan göra saker för folket är antingen en brittisk sjuka eller konsekvensen av ett liv i rampljuset. Det är inte ofta en politiker öppet säger att han gärna skulle se mindre insyn i förvaltningen.

Summa summarum: lätt att avfärda. Men läs ändå.