Recension av Efter The Pirate Bay i SvD

Isobel skriver en klok recension av Efter The Pirate Bay (och är snäll nog att diskutera det bidrag som jag fick en chans att skriva). Hon skriver:

Vi har ändå kommit långt. Det är lite lättare nu. Det är min omedelbara känsla efter att ha dykt ner i den ocean av analyser som ryms i antologin ”Efter The Pirate Bay”. Metaforen är inte slumpmässig. Stora delar av den här boken reder ut något av det trassel av maritima termer som styr vårt tänkande kring fildelning och internet. Vi kan ju inte tänka utanför språket, men vi kan försöka se igenom det. Öppna ögonen under vattenytan, om liknelsen tillåts.

Läs i SvD.

Vad är ett lyckligt liv?

Läser om Aristoteles och finner en fråga som står ut. Kan ett liv anses vara lyckligt innan det är fullbordat? Eller är måttenheten för lycka ett helt liv och inte enskilda dagar, eller timmar?

Vår tid är besatt av lyckan, men inte av ett helt livs lycka, utan av en lycka styckad i små tidsfragment. Vi vill känna oss lyckliga hela tiden, varje sekund och summan av lyckliga sekunder avgör om vi vinner.

Tänk om vi bara kan sägas ha varit lyckliga efter det att livet levts i sin helhet?

(Ett korollarium: det finns liv som vi kan kalla lyckliga i kraft av ett sista, kraftfullt, ögonblick som ändrar allt.)

Vad kostar domen där i fönstret?

New York Times berättar att domare i Missouri nu får reda på vad de tänkta påföljderna kommer att kosta. Det har lett till en debatt där de två huvudsakliga åsikterna tycks vara:

(1) Att informera domare om kostnaderna är att reducera rättvisa till en kostnadsfunktion, och det är, i sin tur, omoraliskt.

(2) Att informera domare om kostnaderna är att se till att de har mer fullständig information om de beslut som de skall fatta, och hjälper dem att agera ansvarsfullt i ett system med begränsade resurser.

Givetvis kan man också tänka sig uppföljningar på systemet, med roliga exempel som ”mest sparsamma domare” eller ”domare som hjälper dig att spendera för rättvisa”, beroende på ideologisk lutning.

Den intressantaste åsikten av de två är nog (1). Vad den som förträder (1) de facto säger är att domaren kommer att fatta bättre beslut om hon inte känner till vad kostnaderna förenade med påföljderna är. Vid en första anblick är det inget annat än en misstroendeförklaring mot domaren. Varför skulle en domare inte kunna fatta ett bra beslut även med denna extra information? Men om vi undersöker argumentet närmare ser vi att det faktiskt finns en sorts logik här. (1) rymmer ett antal delsteg som det kan vara bra att utveckla.

(1a) En domare bör fatta sina beslut på basis av information som har att göra med fakta i målet (F).

(1b) Alla människor påverkas av information de får före sina beslut, enligt forskning från exempelvis Kahneman et al. Det finns till exempel tydliga ankareffekter.

(1c) Om vi lägger till information som inte handlar om F kommer denna information att påverka beslutet.

(1d) Om vi lägger till information som handlar om kostnader kommer denna information att innebära att kostnader får en styrande inverkan på de beslut som egentligen bara borde fattas på basis av F.

(1e) Om vi dessutom tänker oss att domare väljs av folket finns det risk för att folket fäster större avseende vid dessa kostnader K än vid domarens förmåga att fatta goda beslut på basis av F.

(1f) Det betyder att vi kanske får domare, som för att maximera sin chans att bli återvalda maximerar/minimerar K i stället för att se till F, till större eller mindre grad.

(1g) Ett rättssystem som bara maximerar/minimerar K är inte rättvist.

Det är ett ganska starkt argument. Problemet med det är att det förutsätter att domare i dag endast har incitament att fatta beslut på basis av F. Det finns en hel mängd andra faktorer som påverkar domares beslut, inte minst de åsiktsförstärkande nätverk de ingår i, rättsystemet i sin helhet m.m. — att lägga till en faktor är att späda ut de andra faktorerna och därför skulle motargumentet kunna vara:

(MOT 1) Vi ska inte begränsa informationen som är tillgänglig för en domare, utan maximera den, så att domare tvingas fatta allt mer komplicerade beslut. Komplexiteten i beslutsunderlaget ökar kvaliteten i beslutet.

Frågan är om det är riktigt. Relationen mellan beslutsunderlagets komplexitet och rikhaltighet och beslutets kvalitet är inte självklar.

Nästa naturliga fråga blir förstås om det finns informationsmängder som vi verkligen inte vill att domare skall ha tillgång till. Finns det självklara informationsmängder där rättsystemet fordrar att domaren är ovetandet för att beslutet skall vara rättssäkert?