månadsarkiv: oktober 2010

Vår rädsla för företag

Någon gång kommer någon att skriva en riktigt intressant bok om vår rädsla för företag. Det fascinerar mig att även mycket intelligenta personer som skulle sky varje försök att kollektivisera skuld eller intentioner gör det närmast trivialt med företag: motivet är att de är vinstdrivna — något som såvitt jag ser gör företag mer transparenta än exempelvis stater, kyrkor och andra organisationer. Men nej — vi fruktar och föraktar företag i lika delar. Här finns en vår tids stora fobier, och därtill en som det tycks populärt att kokettera med.

Om ett nationellt digitalt bibliotek

Robert Darnton ställer några viktiga frågor i en essä i New York Review of Books. Hans centrala tes kommer från Jefferson och hans argumentation för tillgänglig kunskap är mumma för alla som tror att tillgången till kunskap är nyckeln till en ljus framtid. (Visst, Darnton kritiserar gärna Google Books, men so what: här lyfter han diskussionen på ett sätt som jag tycker är viktigt). Vi behöver en motsvarande debatt i Sverige, inte en debatt om hur vi ”digitaliserar kulturarvet”, utan hur vi bygger ett digitalt bibliotek för framtiden.

Skillnaden är viktig. I det ena fallet bygger vi med blicken riktad bakåt, i det andra med blicken riktad framåt. Ett nationellt digitalt bibliotek skulle också kunna ha helt andra, spännande uppgifter vad gäller dokumentationen av samhället. Några enkla förslag:

  • Ett NDB skulle kunna ålägga universiteten (de som får privilegiet att kalla sig universitet) att videofilma sina större kurser i en sorts nydaning av begreppet pliktexemplar: vad staten presterar och producerar i kunskap skulle därmed också dokumenteras och mervärdet mångfaldigas. Samma med all public service förstås. (En mer extrem position: varför inte dokumentera med ljud och bild alla viktigare styrelsemöten i myndigheter, m.m.? Ett sorts omvänt panoptikon, kanske).
  • Ett NDB skulle kunna administrera och arbeta med alla de frågor som gäller vidareutnyttjande av offentlig information (ja, jag skriver inte kommersiell, för jag tror det är en delmängd, mycket av vidareutnyttjandet kommer att ske i mellanformer som inte enkelt låter sin klassificeras).
  • Ett NDB skulle kunna erbjuda individuella arkiv (eller tidskapslar) med dagböcker och fotoalbum, där tillgängligheten kan bestämmas av testamentariska förfoganden, så att jag kan bestämma att när jag går bort blir materialet tillgängligt efter tio, femtio eller hundra år. Tänk bara för framtidens sociologer: att kunna mönsteranalysera tusentals dagböcker eller foton för att finna nya historiska insikter och sociala fakta.
  • Ett NDB skulle kunna koordinera det internationella arbetet med att öppna datakällor och litteratursamlingar, och administrera ett nytt digitaliseringsbistånd, riktat mot att digitalisera fattigare länders kulturer, men också investera i deras kunskapsproduktion i dag i skolor och annorstädes – och dokumentera dessa länders nu levande kultur för framtiden.

Bibliotekets funktion skulle liksom breddas, från att kurera till att dokumentera och spela in – och javisst, det reser oerhört många frågor också. Vi behöver förstå det samhälleliga minnets praktik på nytt, för att tala med Alain Renaud (gratis .pdf här)

  • Hur skulle en sorts neutral ståndpunkt och urval garanteras? Den som spelar in nuet är så nära det som sker att det alltid finns vinklar och värderingar.
  • Om man vill sprida arbetet för att få en mångfald av värderingar: kan man crowdsourca ett bibliotek, och inte bara en encyklopedi? Finns det viktiga skillnader mellan Wikipedia och Wikilibrary? Wikisources är ett sorts mellanting, men med blicken riktad bakåt, och utan inspelningsförmågan.
  • Vad betyder det att gå ”from a deleting society to a recording society” för att tala med Viktor Mayer Schönberger?

Framförallt: Darnton påpekar att det satsas stort i alla andra länder just nu, och här riskerar faktiskt Sverige att hamna på efterkälken, när vi skulle kunna leda och förvandla vårt kunnande på detta område till ett stort bevis på att vi fortfarande är en IT-nation – en möjlighet för god för att låta gå förlorad, tycker jag nog.

Om städernas framtid

Läste just Lars Albinsson m.fl. om städernas framtid och planeringens roll och utveckling. Riktigt briljant. Städer ska förstås växa evolutionärt, inte centralplanerat. Och politikens klåfingrighet kostar:

Vid Slussen ligger priset på byggrätter grovt mellan 12.000 och 24.000 kronor/kvm och beror på balansen mellan flöde och plats. Om det blir ett naket starkt flöde måste man tillåta en exploatering om ca 83.000 kvm för att få in en miljard kronor medan det räcker med ca 42.000 kvm om man skapar en god platskaraktär.

Yttrandefriheten, webben och nätet

Hur skulle yttrandefriheten förändras om webben försvann, men nätet fanns kvar? Eller annorlunda uttryckt: hur mycket av internets förmåga att främja yttrandefrihet är beroende av webben och informationslagret, och hur mycket ligger i kommunikationslagret?

Många böcker på 1500, 1600 och 1700-talen trycktes i länder med liberala lagar och skickades sedan kors och tvärs över världen. Under kalla kriget skickades kokböcker och annat till östblocket, med små foldrar som gjorde reklam för andra böcker som sedan kunde beställas via post. Kommunikationsnäten underminerade till sist både de religiösa och kommunistiska censurregimerna.

E-posten spelar förmodligen samma roll, och en underskattad roll, i detta arbete i dag. En dissident jag nyligen diskuterade detta med skrattade och sade att han inte publicerar någonting på nätet. Han har ett antal epost adresser med autorespondrar som skickar ut svar på olika frågor, anvisningar om hur man kringgår censur med mera. Det visar, för mig, att frågan om yttrandefrihet på nätet förmodligen är mycket mer komplex än frågan om yttrandefrihet på webben.

Det i sig är litet intressant, och tycks ha en del politiska konsekvenser. Det kommer också i konflikt med Mills syn på yttrandefriheten som en publicistisk rättighet. I Mills distinktion mellan mobben och pressen, och hans försvar för friheten i det senare sammanhanget döljer sig en modell av yttrandefriheten som knuten till en en-till-många modell snarare än en en-till-en-till-en modell.

E-postens förmåga att sänka kostnaderna för distributionen av information kan vara ett lika kraftfullt verktyg för internetfrihet som möjligheten att blogga. Eller kanske kraftfullare?

Gratis…

I veckans Kobra intervjuades jag och några andra på Google. Det var ett fint program, med en del vinklar som jag inte håller med om, men från mitt personliga perspektiv ganska mycket vad jag förväntat mig. (Jag tror nog inte att det är realistiskt att hoppas att ett stort amerikanskt företag skulle kunna skildras i ett mer positivt ljus i ett kulturprogram på SvT, det måste liksom vara åtminstone ”kletigt” (undrar varför det är så?).

I ett stycke lärde jag mig något nytt, emellertid. Det finns en del av intervjun där jag talar om MITs utmärkta utbildning på nätet och säger att denna utbildning verkligen är gratis och att detta förändrar förutsättningarna för utbildning, världen över. Därefter frågar journalisten mig om gratis, och säger att jag pratar en massa om att Google är gratis och jag förnekar då att jag talar mycket om att saker är just gratis (eller att jag i alla fall försöker). Dessa två sekvenser klipptes sedan ihop och jag skrattade högt när jag såg dem. P0wned, liksom. Big Time.

Det finns dock en lärdom här som jag ska försöka internalisera. Jag försöker nog att aldrig säga att Google är gratis, eftersom det är att förenkla annonsekonomierna som vi och andra företag lever i, på riktigt. Samtidigt finns det faktiskt saker på nätet som är gratis, som MITs utbildningsresurser, och som verkligen är det. Dessa saker måste vi kunna kalla gratis utan att alla blir till sig.

Lärdomen är enkel: var alltid mer exakt i vad du menar, försök alltid hitta det bättre uttrycket. Var klar! Eller så blir du p0wned. Och med rätta!

Mer trist var att researchen inte fångat upp att vi faktiskt berättar hur många av de förfrågningar som vi redovisar på Transparency Report som vi efterkommer. Det syns faktiskt i rutan att vi gör det (procentsatserna är tydligt läsbara) samtidigt som speakerrösten svepande påstår att vi inte avslöjar detta…p0wned back liksom. 😉

Krönika i CS om kryptokrig

Om Kryptokrigen Rerun här. Det finns verkligen de som tycker att Clipperchipet var en finfin idé. Det kan få mig att misströsta. Här en intressant fråga att ställa sig: hur skulle statlig intervention för att stoppa kryptering egentligen se ut? Vilka maktmedel behöver man använda för att stoppa användningen av kryptering?

Uppdateringar litet i största allmänhet

Intensiv vecka, och nu en ny månad. Några saker:

  • Jag har blivit utsedd till non-residential fellow på Center for Internet & Society på Stanford. Det är en roll för yrkesverksamma forskare som vill ha en fot kvar i akademi och forskning, och det ska verkligen bli roligt. Antar att det annonseras om någon vecka eller så. Detta finfina fellowship varar i två år och jag skall ge varannanmånatliga föreläsningar om integritetens filosofi, som jag sedan hoppas kunna sammanställa till en bok (har reggat http://www.philosophyofprivacy.com, so stay tuned, hoho…).
  • Några recensioner till av Efter TPB – av Anders Rydell här och Martin Halldin här.
  • En mer fundersam kommentar från Andreas Ekström här.
  • Den femte oktober sänder Kobra ett reportage från Googleplex. Det ska bli intressant att se vilken twist de lägger på det hela, men det var intressant att höra deras frågor.

Mitt fjärdekvartalslöfte är att försöka skriva mer. Alla tips om kul ställen att skriva på emottages tacksamt.

Omläsning: On Liberty

Avslutade precis en omläsning som jag planerat länge, men som inte blev av förrän i kväll. Boken i fråga var John Stuart Mills On Liberty. Den är, milt uttryckt, en klassiker och jag minns att den gjorde ett starkt intryck på mig första gången jag läste den, men då var det mest principen att jag borde vara fri att göra vad jag vill så länge det inte skadar någon annan som fick mig att ställa den överst i bokhyllan. Omläsningen lyfte några andra saker för mig.

  1. Mills försvar för yttrandefriheten är briljant, men det skakar i grundvalarna av några inledande rader i kapitlet som följer på det som behandlar tanke- och yttrandefrihet. Där skriver Mill om hur en åsikt förtjänar att försvaras om den uttrycks i pressen, men mycket väl kan bestraffas om den skriks i en demonstration. Han gör en skillnad mellan ”the press ” och ”the mob” som jag undrade mycket över. Vad skulle han anse att nätet är? Hur skulle Mills försvar av yttrandefriheten förändras av att dessa två arenor smälter samman? Föreställningen att det finns en distinkt arena för intellektuell diskussion spelar stor roll för Mills syn på yttrandefriheten, tror jag, och demokratiseringen av uttrycksmedlen kanske skulle förändra ekvationen för honom. Jag undrade också mycket över själva skyddsobjektet för yttrandefriheten. Mill skriver om ”opinions” och ”propositions”, och det känns som han nästan menar att ett yttrande behöver kvalificeras som en verklig åsikt innan det kan åtnjuta skydd. Det är ingen orimlig position, men den är problematisk eftersom den kan användas för att inskränka yttrandefriheten på olika sätt — jag tror att jag mindes Mill som mycket mer oinskränkt för yttrandefriheten, men kanske var det så jag ville läsa honom. Samtidigt är argumentet för yttrandefriheten i On Liberty mycket, mycket starkt och om man bortser från begreppsfrågan – om vi skall läsa Mill snävt eller generöst – är det en text som med sälta visar varför inskränkningar av åsiktsfriheten förvandlar ett fritt samhälle till en intellektuellt stympad stat. (Stycket i fråga (min kursiv): ”No one pretends that actions should be as free as opinions. On the contrary, even opinions lose their immunity, when the circumstances in which they are expressed are such as to constitute their expression a positive instigation to some mischievous act. An opinion that corn-dealers are starvers of the poor, or that private property is robbery, ought to be unmolested when simply circulated through the press, but may justly incur punishment when delivered orally to an excited mob assembled before the house of a corn-dealer, or when handed about among the same mob in the form of a placard.”)
  2. Mills människosyn är verkligen kluven! Han tror på och vill göra plats för genier i sin värld och menar att individualismen är oerhört viktigt, men han känns nästan som Nietzsche i vissa stycken (”ett folk är naturens sätt att producera en handfull stora människor – och besegra dem”). Det är givetvis knappast märkligt att Mill hade en annan syn på människor än vad vi har, men det finns något i texten som får mig att se honom som mer av elitist än jag mindes att han var. Det var intressant, inte minst som de fordrar att jag ställer mig själv några svåra frågor: tror jag på genier? Tror jag på den syn på människor som Mill gör sig till uttolkare för när han talar om de små människornas liv och de enstaka unika och originella individerna? Och kan man vara individualist utan att också tro på skillnader mellan individer? Frågan här är om individualismen är beroende av bellkurvan eller ej, antar jag. Och kanske om en nätverkssyn på individualismen och liberalismen skapar en grund för en annan sorts individualism, en som bygger på kollaborativa världen, snarare än på kollektiv utplåning av individen i klasser?
  3. Mills argument mot statlig inblandning i livet är i själva verket mycket mer subtilt än jag mindes det. Det består av tre delar som är sammankopplade på ett intressant sätt: för det första att individer och den privata sektorn ofta gör saker bättre än staten, för det andra att allt vi överlåter till staten att göra med nödvändighet ökar dess makt och för det tredje något som jag verkligen tror att vi borde utforska mer: att statens ökade inblandning skapar osjälvständiga individer som förminskas som människor av att staten löser problem som de skulle kunna lösa – även om lösningarna kanske inte alltid skulle vara bättre. Mill skriver: ”In many cases, though individuals may not do the particular thing so well, on the average, as the officers of government, it is nevertheless desirable that it should be done by them, rather than the government, as a means to their own mental education – a mode of strengthening their active faculties, exercising their judgment and giving them a familiar knowledge of the subjects with which they are thus left to deal.” Hur ofta frågar vi oss om statens roll faktiskt på sikt skadar medborgarnas förmåga att själva lösa problem och växa?

Omläsning har det goda med sig att man kan fokusera på mycket mindre frågor som helt drunknade i första läsningen, jag kan verkligen rekommendera att ge On Liberty en och en halv timme av ditt liv. Även om du redan läst den.