Avslutade precis en omläsning som jag planerat länge, men som inte blev av förrän i kväll. Boken i fråga var John Stuart Mills On Liberty. Den är, milt uttryckt, en klassiker och jag minns att den gjorde ett starkt intryck på mig första gången jag läste den, men då var det mest principen att jag borde vara fri att göra vad jag vill så länge det inte skadar någon annan som fick mig att ställa den överst i bokhyllan. Omläsningen lyfte några andra saker för mig.
- Mills försvar för yttrandefriheten är briljant, men det skakar i grundvalarna av några inledande rader i kapitlet som följer på det som behandlar tanke- och yttrandefrihet. Där skriver Mill om hur en åsikt förtjänar att försvaras om den uttrycks i pressen, men mycket väl kan bestraffas om den skriks i en demonstration. Han gör en skillnad mellan ”the press ” och ”the mob” som jag undrade mycket över. Vad skulle han anse att nätet är? Hur skulle Mills försvar av yttrandefriheten förändras av att dessa två arenor smälter samman? Föreställningen att det finns en distinkt arena för intellektuell diskussion spelar stor roll för Mills syn på yttrandefriheten, tror jag, och demokratiseringen av uttrycksmedlen kanske skulle förändra ekvationen för honom. Jag undrade också mycket över själva skyddsobjektet för yttrandefriheten. Mill skriver om ”opinions” och ”propositions”, och det känns som han nästan menar att ett yttrande behöver kvalificeras som en verklig åsikt innan det kan åtnjuta skydd. Det är ingen orimlig position, men den är problematisk eftersom den kan användas för att inskränka yttrandefriheten på olika sätt — jag tror att jag mindes Mill som mycket mer oinskränkt för yttrandefriheten, men kanske var det så jag ville läsa honom. Samtidigt är argumentet för yttrandefriheten i On Liberty mycket, mycket starkt och om man bortser från begreppsfrågan – om vi skall läsa Mill snävt eller generöst – är det en text som med sälta visar varför inskränkningar av åsiktsfriheten förvandlar ett fritt samhälle till en intellektuellt stympad stat. (Stycket i fråga (min kursiv): ”No one pretends that actions should be as free as opinions. On the contrary, even opinions lose their immunity, when the circumstances in which they are expressed are such as to constitute their expression a positive instigation to some mischievous act. An opinion that corn-dealers are starvers of the poor, or that private property is robbery, ought to be unmolested when simply circulated through the press, but may justly incur punishment when delivered orally to an excited mob assembled before the house of a corn-dealer, or when handed about among the same mob in the form of a placard.”)
- Mills människosyn är verkligen kluven! Han tror på och vill göra plats för genier i sin värld och menar att individualismen är oerhört viktigt, men han känns nästan som Nietzsche i vissa stycken (”ett folk är naturens sätt att producera en handfull stora människor – och besegra dem”). Det är givetvis knappast märkligt att Mill hade en annan syn på människor än vad vi har, men det finns något i texten som får mig att se honom som mer av elitist än jag mindes att han var. Det var intressant, inte minst som de fordrar att jag ställer mig själv några svåra frågor: tror jag på genier? Tror jag på den syn på människor som Mill gör sig till uttolkare för när han talar om de små människornas liv och de enstaka unika och originella individerna? Och kan man vara individualist utan att också tro på skillnader mellan individer? Frågan här är om individualismen är beroende av bellkurvan eller ej, antar jag. Och kanske om en nätverkssyn på individualismen och liberalismen skapar en grund för en annan sorts individualism, en som bygger på kollaborativa världen, snarare än på kollektiv utplåning av individen i klasser?
- Mills argument mot statlig inblandning i livet är i själva verket mycket mer subtilt än jag mindes det. Det består av tre delar som är sammankopplade på ett intressant sätt: för det första att individer och den privata sektorn ofta gör saker bättre än staten, för det andra att allt vi överlåter till staten att göra med nödvändighet ökar dess makt och för det tredje något som jag verkligen tror att vi borde utforska mer: att statens ökade inblandning skapar osjälvständiga individer som förminskas som människor av att staten löser problem som de skulle kunna lösa – även om lösningarna kanske inte alltid skulle vara bättre. Mill skriver: ”In many cases, though individuals may not do the particular thing so well, on the average, as the officers of government, it is nevertheless desirable that it should be done by them, rather than the government, as a means to their own mental education – a mode of strengthening their active faculties, exercising their judgment and giving them a familiar knowledge of the subjects with which they are thus left to deal.” Hur ofta frågar vi oss om statens roll faktiskt på sikt skadar medborgarnas förmåga att själva lösa problem och växa?
Omläsning har det goda med sig att man kan fokusera på mycket mindre frågor som helt drunknade i första läsningen, jag kan verkligen rekommendera att ge On Liberty en och en halv timme av ditt liv. Även om du redan läst den.