Hur skulle yttrandefriheten förändras om webben försvann, men nätet fanns kvar? Eller annorlunda uttryckt: hur mycket av internets förmåga att främja yttrandefrihet är beroende av webben och informationslagret, och hur mycket ligger i kommunikationslagret?
Många böcker på 1500, 1600 och 1700-talen trycktes i länder med liberala lagar och skickades sedan kors och tvärs över världen. Under kalla kriget skickades kokböcker och annat till östblocket, med små foldrar som gjorde reklam för andra böcker som sedan kunde beställas via post. Kommunikationsnäten underminerade till sist både de religiösa och kommunistiska censurregimerna.
E-posten spelar förmodligen samma roll, och en underskattad roll, i detta arbete i dag. En dissident jag nyligen diskuterade detta med skrattade och sade att han inte publicerar någonting på nätet. Han har ett antal epost adresser med autorespondrar som skickar ut svar på olika frågor, anvisningar om hur man kringgår censur med mera. Det visar, för mig, att frågan om yttrandefrihet på nätet förmodligen är mycket mer komplex än frågan om yttrandefrihet på webben.
Det i sig är litet intressant, och tycks ha en del politiska konsekvenser. Det kommer också i konflikt med Mills syn på yttrandefriheten som en publicistisk rättighet. I Mills distinktion mellan mobben och pressen, och hans försvar för friheten i det senare sammanhanget döljer sig en modell av yttrandefriheten som knuten till en en-till-många modell snarare än en en-till-en-till-en modell.
E-postens förmåga att sänka kostnaderna för distributionen av information kan vara ett lika kraftfullt verktyg för internetfrihet som möjligheten att blogga. Eller kanske kraftfullare?