Yttrandefriheten, webben och nätet

Hur skulle yttrandefriheten förändras om webben försvann, men nätet fanns kvar? Eller annorlunda uttryckt: hur mycket av internets förmåga att främja yttrandefrihet är beroende av webben och informationslagret, och hur mycket ligger i kommunikationslagret?

Många böcker på 1500, 1600 och 1700-talen trycktes i länder med liberala lagar och skickades sedan kors och tvärs över världen. Under kalla kriget skickades kokböcker och annat till östblocket, med små foldrar som gjorde reklam för andra böcker som sedan kunde beställas via post. Kommunikationsnäten underminerade till sist både de religiösa och kommunistiska censurregimerna.

E-posten spelar förmodligen samma roll, och en underskattad roll, i detta arbete i dag. En dissident jag nyligen diskuterade detta med skrattade och sade att han inte publicerar någonting på nätet. Han har ett antal epost adresser med autorespondrar som skickar ut svar på olika frågor, anvisningar om hur man kringgår censur med mera. Det visar, för mig, att frågan om yttrandefrihet på nätet förmodligen är mycket mer komplex än frågan om yttrandefrihet på webben.

Det i sig är litet intressant, och tycks ha en del politiska konsekvenser. Det kommer också i konflikt med Mills syn på yttrandefriheten som en publicistisk rättighet. I Mills distinktion mellan mobben och pressen, och hans försvar för friheten i det senare sammanhanget döljer sig en modell av yttrandefriheten som knuten till en en-till-många modell snarare än en en-till-en-till-en modell.

E-postens förmåga att sänka kostnaderna för distributionen av information kan vara ett lika kraftfullt verktyg för internetfrihet som möjligheten att blogga. Eller kanske kraftfullare?

Gratis…

I veckans Kobra intervjuades jag och några andra på Google. Det var ett fint program, med en del vinklar som jag inte håller med om, men från mitt personliga perspektiv ganska mycket vad jag förväntat mig. (Jag tror nog inte att det är realistiskt att hoppas att ett stort amerikanskt företag skulle kunna skildras i ett mer positivt ljus i ett kulturprogram på SvT, det måste liksom vara åtminstone ”kletigt” (undrar varför det är så?).

I ett stycke lärde jag mig något nytt, emellertid. Det finns en del av intervjun där jag talar om MITs utmärkta utbildning på nätet och säger att denna utbildning verkligen är gratis och att detta förändrar förutsättningarna för utbildning, världen över. Därefter frågar journalisten mig om gratis, och säger att jag pratar en massa om att Google är gratis och jag förnekar då att jag talar mycket om att saker är just gratis (eller att jag i alla fall försöker). Dessa två sekvenser klipptes sedan ihop och jag skrattade högt när jag såg dem. P0wned, liksom. Big Time.

Det finns dock en lärdom här som jag ska försöka internalisera. Jag försöker nog att aldrig säga att Google är gratis, eftersom det är att förenkla annonsekonomierna som vi och andra företag lever i, på riktigt. Samtidigt finns det faktiskt saker på nätet som är gratis, som MITs utbildningsresurser, och som verkligen är det. Dessa saker måste vi kunna kalla gratis utan att alla blir till sig.

Lärdomen är enkel: var alltid mer exakt i vad du menar, försök alltid hitta det bättre uttrycket. Var klar! Eller så blir du p0wned. Och med rätta!

Mer trist var att researchen inte fångat upp att vi faktiskt berättar hur många av de förfrågningar som vi redovisar på Transparency Report som vi efterkommer. Det syns faktiskt i rutan att vi gör det (procentsatserna är tydligt läsbara) samtidigt som speakerrösten svepande påstår att vi inte avslöjar detta…p0wned back liksom. 😉