Jag bläddrar igenom söndagstidningarna och dricker kaffe, iförd en grå munkjacka, svart t-shirt och ett par jeans. Det har varit en kylig natt, men nu gassar solen och det är ganska bekvämt att ha munkjackan, särskilt som vi ska ned till stranden där det kan blåsa ganska ordentligt. För mig finns det nog inget plagg som är mer Silicon Valley än munkjackan (the hoodie). Men munkjackan är mer än det mildare klimatets birgerflis, den är en sorts symbol för entreprenörens oberoende – den enkla klädstilen är ett sätt att fokusera på annat — en tanke som återkommer hos flera företag, och som finns också hos Google, som noterar mer försiktigt, kanske, att ”you can be serious without a suit”.

Därför är det extra intressant att notera de senaste dagarnas debatt om hur det kom sig att Zuckerberg inte hade på sig sin hoodie när han åt middag med president Obama tillsammans med andra tekniktoppar. Det sågs av vissa som ett tecken på respekt, och äldre kommentatorer applåderade att Zuckerberg valde kostym, medan Steve Jobs och Larry Ellison istället dök upp i polotröjor, Steve i sin klassiska fake turtleneck, och det var väl tur för annars hade sannolikt världen gått under. Men frågan är vad det verkligen signalerar.

Ett sätt att semiotiskt läsa detta klädeschiffer är ju i stället som ett erkännande av avståndet mellan DC och Silicon Valley. Jobs och Ellison tillhör en generation som upplever det avståndet annorlunda än MZ och hans generation – unga i Kalifornien i dag är väsentligt mycket mer alienerade från det för dem alltmer verklighetsfrämmande DC än tidigare generationer. Unga företag här i dag ser det politiska taskspelet som nåde okunnigt och ofta värdelöst. Det bästa i den situationen är att inte försöka få politikerna att förstås Silicon Valley, utan att förstå politikerna, för att minimera deras inverkan och skada. Och de tycks ju ofta ha kostym, så…

 

Lokala klädessemiotiska kremlologer ägnar mycket tid åt vad den här bilden betyder

Nå – munkjackan är en symbol för så mycket mer. Den är en symbol för den meritokrati som råder i stora delar av Silicon Valley också. Att du har råd att köpa kostym ska inte förväxlas med att du är värd att tala med. Den som verkligen åstadkommit något och förändrat världen kan inta scenen i svart polo och jeans. Eller i munkjacka. Som innehavare av ett antal tredelade kostymer som jag nu nästan aldrig använder, annat än när jag åker just till DC, är jag ganska road av skiftet från svenskt handelskammarmode till min kaliforniska techiemunkjacka.

Men jag sörjer stundom att det är mycket länge sedan jag använde fluga. Sådant kan man också ägna söndagsmorgonens tankar åt.

För några dagar sedan var jag ute på middag i Menlo Park. Efter middagen gick jag och mitt sällskap ned till Kepler´s bokhandel och kikade på böckerna. I skuggan av Borders konkurs kändes det extra viktigt att köpa något, så jag köpte Lehanes senaste bok, och Stephen Breyers funderingar kring konstitutionen i USA och högsta domstolens roll. När jag plockade med böckerna på hyllan och lät min blick svepa över massor av böcker som jag aldrig sett, men som tack vare den märkliga kategoriseringen och den alfabetiska ordningen hamnade i mitt blickfång slog det mig att jag inte vet om jag kommer att uppleva detta på min 80årsdag (om jag nu har turen att leva så länge). Det är fullt möjligt att det inte längre finns pappersböcker om 40 år.

Jag vet inte vad jag tycker om det. Å ena sidan är framsteget alltid nära mitt hjärta. Jag läser på iPad lika gärna som på papper idag, och särskilt när jag reser är det en lättnad att inte släpa de fyra, fem böcker som jag brukade släpa runt på. Å andra sidan är bokhandeln mer än att ställe att köpa pappersböcker, den är en sorts institution tillägnad boken som en symbol för kunskapen, en påminnelse om vikten av att reflektera. Jag kan inte tänka mig en värld utan Hedengrens, Waterstones eller Keplers. Jag kan knappt tänka mig en värld utan B&N eller Borders. Men jag ser att en sådan värld inte bara är möjlig, utan kanske också sannolik.

Kanske smälter bokhandeln samman med biblioteket och kaféet. Dessa intellektuella miljöer har mycket gemensamt, och jag kan inte tänka mig en Habermasisk offentlig sfär utan dem. Boklådorna är rum för eftertanke och drömmande, liksom kaféet och biblioteket – och drömmen är något fundamentalt i den mänskliga kultursfären. Kanske är det kaféet som är livskraftigast. Starbucks i USA, med läsande, skrivande och kaffedrickande unga människor, skulle kanske kunna vara en sorts utvecklingsmiljö: redan nu säljer man musik. Varför inte böcker.

Vi kanske går mot bokkaféets renässans. Eller så blir det som med Keplers, som nu stödjs av medlemmar som betalar mycket för att bokhandeln skall finnas kvar. Mitt sällskap och jag gick förstås med, i en sorts konservativ motståndshandling. Om jag får bestämma finns Keplers kvar också när jag fyller 80.