Läst: Tomasello & Mlodinow

Förra veckan var en bra läsvecka. Jag hann läsa ut både Becoming Human av Michael Tomasello och Elastic av Leonard Mlodinow. Den senare var en fin sammanställning av en del forskning kring hur man kan träna sig att inte fastna i sina egna kognitiva vanor – och därför en bra bok att läsa såhär i början på terminen.

mlodinow

Den förra var en rigorös genomgång av den mänskliga ontogenesen och hur den skiljer sig från andra primaters. Den, mycket förenklade, grundinsikten hos Tomasello var detta: människans förmåga till delad intentionalitet är nyckeln till att vi lär oss snabbare, utvecklar komplexa kulturer och ett språk.

tomasello

Becoming Human är ett imponerande arbete, och Tomasello har lagt vikt vid att jämföra över kulturer, mot olika typer av neurologiska skillnader och dessutom dokumenterat primatforskningen väldigt väl.

Det är också intressant, kan jag tycka, att han ingenstans nämner den mänskliga förmågan att ställa frågor som fundamental — även om han tittar på kommunikation och lärande så är den modell som han använder en i vilken den vuxne aktivt planerar för och genomför en kontinuerlig undervisningsprocess med barnet. Samtidigt vet varenda förälder att det inte är så det går till: barnet driver fram denna process genom ett strukturerat frågande som skapar lärandemiljön.

(Frågor underskattas generellt både i filosofin, inom AI och i evolutionär psykologi, tror jag. Återstår så att leda det i bevis.)

Tomasello sammanfattar sin stora tanke fint här:

”As a final attempt to characterize the monumental transformation of human ontogeny that shared intentionality has effected, let us invoke the grand evolutionary scheme of Maynard Smith and Szathmáry (1995). They identified eight major transitions in the evolution of complexity of living things on planet Earth, including everything from the emergence of chromosomes, to the emergence of multicellular organisms, to the emergence of human culture (see also Wilson 2012). Remarkably, in each case the transition was characterized by the same two fundamental processes: (1) a new form of cooperation with almost total interdependence among individuals (be they cells or organisms) that creates a new functional entity, and (2) a concomitant new form of communication to support this cooperation. In this very broad scheme we may say that shared intentionality represents the ability of human individuals to come together interdependently to act as a single agent – either jointly between individuals or collectively among the members of a group – maintaining their individuality throughout, and coordinating the process with new forms of cooperative communications, thereby creating a fundamentally new form of sociality.” (p 342)

Tomasello går sedan vidare och landar i sin slutsats:

”The outcome of these ontogenetic transformations leading to uniquely human pscyhology – as far as we have followed them here – is the child of six or seven years of age, who operates in her cuklture as a nascent person based on reason and responsibility. Reason and responsibility are normative notions: they involve  standards one ”ought” to meet. In our view the origin of normative force lies in the individual agent’s sense of instrumental pressure – the sense that I ought to x in order to attain y – as a self-regulatory process. Then, in first entering into a joint agency, the young child transforms this individual self-regulation into social self-regulation, in which ”we” self-regulate ”me” and ”you” interchangeably.” (p 343)

Detta är en detaljerad och insiktsfull analys av uppkomsten av normer – men ockspå en hyperrationell modell som målar upp en sjuåring som tycks massivt mer mogen än majoriteten av alla vuxna i sociala medier. Det är kanske det som saknas i Tomasellos modell? Den mörka irrationella och emotionella delen av vår delade intentionalitet? En ontogenes som skildrar barnets utveckling mot rationalitet och kollektiva normer rymmer inte den komplexitet som vi ser idag. Kanske är biologin idag lika beroende av rationalitetshypotesen som ekonomin?

Läs Dominic Cummings blogg

Dominic Cummings, som utsetts till arkitekten bakom Brexit, har en blogg och oh boy! Vilken blogg! Cummings skriver i princip om ett enda övergripande tema nedbrutet i en mängd olika ämnen: hur skulle man kunna bygga en verkligt modern innovativ stat och förvaltning. Den som bara sett HBO-dokumentären kanske luras att tro att vi i Cummings endast hade en vindflöjel som råkade plocka upp de Hegelska tidsstömningarna. Den som läser bloggen får ett helt annat intryck — här avslöjar sig Cummings som en sorts sentida systematisk politisk filosof som har en ritning för hur staten borde inrättas i sin helhet – en överraskande auktoritär och platonsk position (tänk Staten och Lagarna).

Den senaste posten innehåller ett roligt stycke där Cummings säger att han avråtts från att skriva allt det han skriver, för att han ger bort sin strategi och sina idéer. Cummings svar är rått:

Some old colleagues have said ‘Don’t put this stuff on the internet, we don’t want the second referendum mob looking at it.’ Don’t worry! Ideas like this have to be forced down people’s throats practically at gunpoint. Silicon Valley itself has barely absorbed Bret Victor’s ideas so how likely is it that there will be a rush to adopt them by the world of Blair and Grieve?! These guys can’t tell the difference between courtier-fixers and people with models for truly effective action like General Groves (HERE). Not one in a thousand will read a 10,000 word blog on the intersection of management and technology and the few who do will dismiss it as the babbling of a deluded fool, they won’t learn any more than they learned from the 2004 referendum or from Vote Leave. And if I’m wrong? Great. Things will improve fast and a second referendum based on both sides applying lessons from Bret Victor would be dynamite.

Det är precis vad vi skulle förvänta oss från en storhetsvansinnig politisk strateg som kommit att tro på sin egen myt eller en mycket insiktsfull politisk analytiker med ett vittfamnande reformtänkande. Vad är Cummings då? Det är inte helt enkelt att säga.

En sak är han dock inte och det är ointressant. Den som är intresserad av att förstå Boris Johnsons regering framgent gör klokt i att förstå DC, och i vad som antingen är en akt av intellektuell fåfänga eller en genuin vilja att förklara sin syn på världen har han lagt sig i själv i ljusan dager.