Vilka personer bör vi resa statyer av?

I dagarna restes en staty över Zlatan Ibrahimovic i Malmö. Det hela täcktes av SVT i direktsändning. Åsikter om statyn gick i sär, men den intressantare diskussionen är kanske vilka vi reser statyer till — och när. Det finns flera aspekter av denna diskussion som jag kan tycka är relevanta.

För det första, bör man resa statyer av nu levande människor? Det är inte ovanligt, och just fotbollsspelare är ofta med på listan över folk som kan besöka sina egna statyer, men det känns som en relevant fråga. Det känns exempelvis suspekt med politiker som reser statyer över sig själva under sin egen livstid, eller till och med sin egen regeringstid. Westminister har en regel som säger att man skall ha varit död i i alla fall 10 år innan man får en staty rest efter sig, men även där har man gett efter på reglerna – för en staty av Reagan.

För det andra, finns det skäl att fundera över vilka yrkeskategorier det är som får statyer resta över sig? Bör vi se över mångfaldskriterierna för statyer i största allmänhet? Hur är det med musiker, lärare, jurister, sjuksköterskor, läkare, brandmän, poliser eller florister? Generaler och statsmän dräller det av, konstnärer är listiga nog att göra statyer av sig själva och fotbollsspelare gillar vi att idolisera. Hur är det med kockar?

För det tredje, hur är det med olika andra mångfaldskriterier? Kvinnor / män, etniciteter, kognitiva skillnader mm? Det är intressant att det blev världsnyheter när Danmark förra året reste sin första staty av en färgad kvinna.

Det rasar förstås också debatter om när man bör ta ned statyer, men de debatterna tänkte jag inte ge mig in i nu. Jag är mer intresserad av den allmänna frågan. Man skulle kunna tänka sig ett svar som “vi bör resa statyer över de som inspirerar oss att försöka övervinna oss själva”, eller så, men det är alltför vagt.

Sanningen är kanske att statyn är symmetrisk i sin betydelse: den säger något om platsen där den reses liksom om den den avbildar, och ibland kanske en stad bara behöver sola sig i den reflekterade glansen från en tidigare stadsbo.

Nå, jag skulle föreslå en staty av Hans Rosling, gärna som eldslukare. Det vore något det.

Vad tar livet av oss?

Ett sätt att förstå hur världen förändras – i och för sig med morbida övertoner – är att kika på vad det är som tar livet av oss och hur topp tio dödsorsakerna förändras. Här i en bild från WHO:

Skärmavbild 2019-10-09 kl. 09.09.50

Utan att påpeka det uppenbara (terrorism finns inte med på listan etc etc), kan vi konstatera några intressanta skillnader — som att HIV försvunnit och att Alzheimers nu återfinns på femte plats. Vi kan också se att antalet smittsamma sjukdomar minskat, och att vi faktiskt minskat dödligheten i hjärt och kärlsjukdomar. De smittsamma sjukdomarna återfinns nu på plats 4, 9 och 10 mot plats 3, 5, 6, 7, 8. Det är alltså fullt möjligt att tänka sig en värld i vilken de tio största dödsorsakerna inte är smittsamma inom ett par år.

Här spökar dock flera frågor – som vad som händer om antibiotikaresistensens blommar upp ordentligt, eller om influensan utvecklas till en pandemi (influensan ligger redan stadigt på mellan 300 000 – 700 000 döda varje år enligt de senaste, reviderade, beräkningarna – men nya upptäckter kanske ger oss en chans att besegra även influensan!).

Här finns också en annan intressant fråga: hur skulle vi vilja att den här listan såg ut? Tänk dig att du fick i uppdrag att designa den utopiska listan över dödsorsaker – hur skulle den se ut? En sak är säker – den skulle inte innehålla några olyckor i alla fall. Så här finns en morbid vadslagning — när kommer autonoma fordon att leda till att bilolyckor försvinner från listan?