Science fiction-författaren Roger Zelaznys sista bok blev den märkliga lilla texten A Night in the Lonesome October (jag har nämnt den tidigare). Det är en bok som utspelar sig under 32 nätter i oktober – som titeln antyder – och som formligen svämmar över av intertextualitet. Boken leker lättsinnigt i ett semiotiskt universum som öppnar sig redan i titeln – som kommer från Edgar Allan Poes dikt Ulalume. Från Poe sträcker sig Zelazny sedan in i en tankevärld som är förunderligt sammanhållen – där vi träffar Sherlock Holmes, Dr Frankenstein, Jack The Ripper, Varulven, Dracula och andra gestalter från litteraturens mörkare domäner. Ingen av dem identifieras dock, utan de kallas bara Detektiven och Greven, exempelvis. På det sättet blir det nästan ännu tydligare att Zelazny inte vill skriva en roman om Sherlock Holmes, utan om arketypen, den större semiotiska komplexiteten som Sherlock Holmes utvecklats till över åren.

Boken berättas genom en hunds ögon, men det är inte vilken hund som helst – utan Jack the Rippers vovve. Alla de olika arketypiska gestalterna har sitt eget familjedjur och dessa tar också del i det stora spel som boken handlar om. Spelet är enkelt – under Allhelgonahelgen är hinnan mellan denna värld och ett annat, kaotiskt universum mycket tunn och olika krafter arbetar för att öppna eller stänga en portal mellan vårt universum och det andra. Detta andra universum lånar Zelazny från HP Lovecraft, komplett med Nyarlothotep och de andra gamla gudarna, tentakler och kosmisk bävan. Olika spelare verkar för att öppna eller stänga portalen och har gjort det om och om igen olika cykler.

Det är här en intressant läsning öppnar sig. Zelazny spelar ju redan med sitt semiotiska universum och gör en mängd intressanta och överraskande drag i texten, men nu börjar vi se konturerna till en sorts allegori: livet som ett oändligt spel på randen till kaos – där vårt verkliga val är vilken sorts spelare vi är och vad vårt nästa drag blir.

Begreppet “oändligt spel” användes av James P Carse som menade att skillnaden mellan ett ändligt och ett oändligt spel var, något förenklat, att vi spelar ändliga spel för att vinna och oändliga spel för att spelet i sig har ett värde och måste fortgå. Zelaznys spel ser ut, först, som ett ändligt spel – som kan vinnas eller förloras av de olika sidorna – men sedan utvecklar sig en annan bild. Spelarna kan inte bara delas upp i de som vill öppna och stänga portalen, utan också de som ser spelet som oändligt och ändligt. De verkligt onda är de som ser spelet som ändligt och de är också de som Zelazny har minst sympati för. En överraskande utveckling i romanen är när en av de klassiskt onda visar sig ha en förkärlek för just oändliga spel, och Zelaznys poäng där är vacker: “jag gillar världen precis som den är”, säger personen i fråga och deklarerar att han tänker kämpa för att stänga portalen.

Som metafor betraktad är “livet som spel” inte ny. Samtidigt är det en av de kanske mest intressanta metaforer vi har när det gäller att beskriva livet, dess mening och hur man kan leva det. Om vi då också tänker oss livet som ett oändligt spel, där syftet är att se till att spelet fortgår i oändlig tid, så blir metaforen mer intressant. Inte schack, utan ett märkligt spel där dragen syftar till att förlänga spelet och fördjupa det.

Allt är drag, allt har betydelse. Det är en annan sak som Zelazny inskärper när han låter en relativt betydelselös karaktär beklaga sig över att denne inte deltar i spelet, och att det lilla denna karaktär har gjort är betydelselöst. Zelazny låter huvudpersonen, Snuff, replikera att alla vår drag är små, men att den slutliga bilden som tonar fram är produkten av alla våra drag i alla fall. Sedan använder han berättelsens slut för att inskärpa just denna poäng.

I detta finns något som jag tror att många kan känna igen – just längtan efter att ta del i spelet, att vara en spelare, är något universellt. Att då erkänna och inse att vi alla är spelare redan från början är en ganska vidunderlig möjlighet. Spelet finns där, fanns där, hela tiden.

Det finns en mängd invändningar mot just tanken på att livet skulle vara ett spel. En invändning är att det är alldeles för enkelt och att livet är mer värdefullt än så. Den som säger det har uppenbarligen aldrig spelat ett spel – det finns inget enkelt med spel, eller att bli satt på spel. Det är i någon mening en grundläggande upplevelse av världen.

Den andra invändningen jag hört är att mening som härrör ur ett spel eller spelmetaforen med nödvändighet bara kan existera i spelet och ingen annanstans. Det är en invändning som bortser från det faktum att mening bara kan existera i en spelliknande kontext. Ett drag på brädet är bara ett drag just i spelet. Mening i livet är bara mening i så måtto som det kan förstås som ett drag i ett oändliga spelet. Det finns ingen mening i ett semiotiskt vakuum.

Zelaznys spel – med texter och koder, som allegori och i själva boken – är en god påminnelse om hur rikt och fantastiskt vårt liv är, och hur viktigt det är att fortsätta spela det för att förlänga och fördjupa vårt oerhörda och fascinerande spel ytterligare.

Vilket är ditt nästa drag?