Att tänka tillsammans om risk – en liten workshop för riskanalys

All organisationer gör klokt i att tänka igenom de risker de står inför – och verkligen försöka förstå hur de kan angripa dem. Det finns en mängd olika tekniker för detta, men i mitt nya jobba har jag hittat ett minimalistiskt format som jag gillar att arbeta med och som säkert kan utvecklas gemensamt, och där andra säkert har idéer och tankar om hur det kan förbättras, så jag tänkte summera formatet här om någon är intresserad och efterlysa idéer om förbättringar.

Den här workshopen tar inte mer än 3 timmar och man bör inte vara fler än 10 personer, åtminstone inte om man vill ha en ordentlig diskussion. Formatet är avskalat och enkelt – eftersom syftet är att fokusera på en första diskussion om risk ur ett strukturerat perspektiv.

När jag satte mig ned och skulle skriva ned workshopen slog det mig att det inte finns någon given notation för hur man sprider workshops eller gruppövningar – och att detta onekligen är en brist — en enkel notation gör det möjligt att konstruera och diskutera workshops på olika sätt. I det följande kommer jag att använda följande notation – och vidare fundera på hur man kan bygga ut den.

M – moderatorledd del av workshopen.
IG – individuellt arbete för hela gruppen, exvis skriva ned något på en post-it notis.
G – gemensamt arbete (som diskussion) för hela gruppen.
Post – efter workshopen
Pre – före workshopen

Dessutom kommer jag att beskriva workshopen som en serie numrerade steg, men utan tidsangivelser – eftersom jag tror att tiden kan variera med ämnet och gruppen.

  1. Pre: ett introduktionsbrev till alla deltagare som introducerar syftet med workshopen – att bättre kartlägga de olika risker som företaget står inför och förstå dem i flera dimensioner. Be alla fundera på tre-fyra risker som de kan ta med sig men inte prata med någon annan (undvik konsensus så länge det överhuvudtaget går).
  2. M: Introduktion till workshopen, översiktlig tidsplan (varierar per grupp) och gemensam introduktion av deltagarna i kort format. De frågor som brukar fungera är vad heter du, vad gör du och vad vill du ha ut av workshopen. De är triviala, men matnyttiga.
  3. M: “Det första vi skall göra är att samla in de olika risker som ni har funderat på. Framför er har ni material att skriva på och jag vill att nu tar er tid och skriver ned så många risker ni kan och sedan sätter upp dem på väggen/tavlan här.” Här kan moderatorn också – om gruppen är litet mer insatt – påminna alla om skillnaden mellan en bred riskgrupp och en individuell risk – skillnaden mellan “ekonomin” och “sjunkande kundunderlag för produktgrupp B”. En riskgrupp är bred och kan inte sannolikhetsbedömas särskilt väl, en individuell risk kan ofta prissättas till både inverkan och sannolikhet. Det är vanligt att få breda riskgrupper i workshops med deltagare som inte är inblandad i riskarbete – och det går också att arbeta med, men det bästa är om deltagarna kan formulera risker som är mer högupplösta.
  4. IG: Alla arbetar igenom sina risker och sätter upp dem på tavlan utan någon särskild ordning.
  5. M: ”Nu skall vi organisera riskerna i olika steg för att se hur de ser ut. För det första kommer vi att organisera dem i stora grupper för att se att vi har täckt alla olika typer av risker som organisationen står inför: vi kommer att grupper riskerna i politiska, ekonomiska, sociala, tekniska, rättsliga och miljömässiga”. Moderatorn skriver upp dessa områden på tavlan – helst en stor whiteboard – och sedan börjar sorteringen. (Tillval: moderatorn kan också lägga till rader med 6 12 18 36 månader och sortera riskerna efter vilken tidshorisont de existerar på. Resultatet blir vanligtvis att gruppen är närsynt och tittar på närtida risker. En mer erfaren grupp kan ha mycket utbyte av att diskutera vilka risker som ligger på 36-48 månaders sikt.) Screenshot 2019-10-30 at 11.03.24
  6. G: Moderatorn läser upp en risk och gruppen bestämmer var den bör hamna. Risker som är snarlika summeras till en risk. Steget är klart när alla risker är sorterade.
  7. M: Går igenom de olika kategorierna och ser om det finns risker listade i alla olika områden. Om det inte gör det leder moderatorn en diskussion med gruppen om varför det saknas tydliga risker inom vissa områden – är det rimligt?
  8. M: “I nästa steg ska vi bedöma riskerna i två dimensioner – vilken inverkan de skulle ha på organisationen om de realiserades och vilken sannolikhet vi bedömer att det är att riskerna realiseras. Resultat kommer att bli en enkel fyrfältare som ser ut såhär:“
  9. Screenshot 2019-10-30 at 10.59.29
  10. G: Moderatorn sorterar riskerna efter gruppens indikationer. Dokumentera med ett foto eller liknande. Uppmuntra oenighet – och lista de största oenigheterna tydligt på tavlan. Om gruppen är konsensussökande kan en person utses till “Herr/Fru Oenig”, som utmanar sorteringen.
  11. M: “De risker som vi kommer att fokusera på nu är de risker som är sannolika och dessutom har en stor inverkan på organisationen – de i övre högra hörnet. Men innan vi börjar diskutera riskerna ska vi ordna dem i två andra dimensioner: insats och utväxling. Vad jag vill att ni gör här är att ni funderar på hur mycket arbete som behövs för att möta de olika riskerna och hur stor inverkan ni kan ha, med ert arbete, på riskerna – i någon av de två tidigare dimensionerna. Kan ni göra risken mindre sannolik eller mindre skadlig? Hur mycket arbete skulle krävas? Resultat kommer att bli en fyrfältare som ser ut såhär.”Screenshot 2019-10-30 at 11.01.07
  12. G: Moderatorn sorterar riskerna efter gruppens indikationer. Dokumentera med ett foto.
  13. M: “Nu är det dags att börja skissa på en åtgärdsplan. Här är några regler: de risker som ligger i den övre vänstra kvadranten är “no brainers” – med liten insats kan ni få stor utväxling på arbetet för att reducera en större risk. Börja med dessa risker, och beskriv hur de kan åtgärdas i bägge de dimensioner vi diskuterat: sannolikhet och skadlighet. De som finns i övre högra hörnet är “heroiska” – och det kan vara värt att även ta sig an någon enskild av dessa – men med tanke på att alla organisationer har begränsade resurser bör det först ske när de “no brainers” ni identifierat är hanterade. Under alla omständigheter bör ni undvika de risker som ligger i under högra hörnet – era “Sisyfosuppgifter”: där ger enorma insatser knappt någon utväxling alls. De risker som ligger i undre vänstra hörnet är de risker som ni får betrakta som en del av er verksamhetsmiljö – ni kan inte påverka dem, utan får leva med dem.”
  14. G: uppbruten i mindre grupper. Arbeta på en risk och producera en plan för att flytta risken i en eller båda av de dimensioner som först identifierades – sannolikhet och skadlighet.Screenshot 2019-10-30 at 11.06.50
  15. G: presentera preliminära tankar kring hur risken de valt kan hanteras.
  16. M: Summera och tacka.
  17. Post: dokumentera workshopen noga, med alla olika element och grafiska diagram.
  18. Post: Sätt ett datum för uppföljning och check-in. Vid en check-in skall åtminstone följande frågor behandlas: är riskerna desamma eller har några tillkommit/fallit bort? Har någon av riskerna framgångsrikt hanterats i någon av de två dimensionerna sannolikhet / skadlighet?. (Tillval: en uppföljningsworkshop som diskuterar de riskera som har extremt låg sannolikhet men extremt hög inverkan – svarta svanar).

Fini. Ett mycket enkelt, snabbt format för en första diskussion och därefter kan man välja att gå vidare med mycket mer avancerade frågor (som att prissätta risker i olika intervall mm). Nå — detta kan utvecklas på massor av sätt, men det är en liten början. Alla åsikter välkomna!

Monster och rädslans politik

Leo Braudys Haunted: On Ghosts, Witches, Vampires, Zombies and Other Monsters of the Natural and Supernatural Worlds (2019) är ett försök till en taxonomi av olika sorters monster i kulturen. Braudy utvecklar en mental modell där alla monster kan sorteras i en av fyra olika kategorier: monster från naturen, monster inifrån, monster från det förflutna och det skapade monstret – King King, Mr Hyde, Dracula och Frankenstein. Det är en fin taxonomi, och Braudy medger själv att vissa monster kommer att återfinnas i skärningar i en större Venndiagram. HP Lovecrafts Cthulhu-mytologi har både element av natur och det förflutna, eller kosmos och det förflutna. Just definitionen av natur i Braudys analys är litet för snäv – något som är överraskande givet att han redan från början inser att det finns ett monster som kommer inifrån. Varför då inte säga att det finns monster som kommer utifrån, inte från naturen, utan mörkret, kosmos, natten? King Kong har mer gemensamma med Cthulhu än med Dracula, mr Hyde eller Frankenstein och Cthulhu är närmast en mer generell version av King Kong, ett monster som inte bara kommer ur naturen – utan föregår den – men tydliga naturliknande drag (tentakler, tentakler).

41z3NW3SNeL._SX323_BO1,204,203,200_

Braudy läser också detektiven som en sorts anti-monster, vilket jag tyckte var rätt spännande. Monstret slungar allt vi vet ut, detektiven fogar det samman, men samtidigt är detektiven inte mänsklig, inte anpassad till vår värld. Sherlock Holmes har onekligen monstruösa drag, och spelad så – som till exempel på Jeremy Brett och Benedict Cumberbatch gör – blir detektiven mer spännande och på något sätt trovärdig.
Kampen mellan oordning och ordning, mönster och kaos, rasar i detektivromanen med den skillnaden att detektiven vinner på slutet, och måste – för att detektivromanen skall fungera – eliminera eventuella övernaturliga element. Hunden i Baskerville kan inte vara en övernaturlig, släktjagande helveteshund – åtminstone inte i en detektivnovell. Förnuft mot rädsla. Ordning ur kaos.

11299788133_91af1e413f_w

Det kan förklara varför det är så svårt att skriva cross-overs. Jag har försökt läsa Sherlock Holmes mot Cthulhu-pastischer av olika slag, men de rasar ofta samman redan tidigt eftersom det Holmeska förnuftet försvinner och detektiven blir föga mer än vilken annan person i en skräckroman som helst. I detektivens verklighet råder en annan logik, en annan dynamik.

I det bredare perspektivet blir Braudy intressant som en rädslans analytiker – de monster en civilisation fruktar säger något om vad denna civilisation fruktar i sig själv – vår rädsla för vampyrer är nära sammantvinnad med en rädsla för sexualitet och smitta, vår rädsla för Frankenstein är en sorts rädsla för en teknik som sliter sig lös, vår rädsla för King Kong är, ur flera perspektiv, en rädsla för Gaia som förvandlats till Medea och vill äta sina barn — och vår rädsla för Mr Hyde är inget annat än rädslan för vår egen sinnessvaghet och vrede.

Var passar vår tids signaturrädsla – rädslan för främlingar – in i detta schema? Det är på ett sätt en rädsla för det förflutna, för en tid vi inte längre vill kännas vid, en tid med krig och flykt. Samtidigt är det en sorts rädsla som kommer inifrån, rädslan för människan och hennes avgrunder, rädslan för människor som inte är som vi är, som drivs av motiv och känslor som vi inte känner som våra egna.

Man skulle kunna skriva en världshistoria helt utifrån vilken rädsla som präglade olika imperier och civilisationer, och man skulle kunna lägga ut olika linjer in i framtiden beroende på vilken rädsla som blir den förhärskande. Vad vi är rädda för kan på många sätt säga mer om var vi är på väg än vad vi önskar eller vill. Det är inte unikt för oss — minns att evolutionen inte rör sig mot ett mål, utan bort från olika hinder. Inte så mycket en teleologisk rörelse som en bred, teratologisk gest – en väg genom mörkret baserad på alltmer ingående kunskap om de monster som döljer sig i natten.

*

Hur bör politiken förhålla sig till monstren och rädslorna? Bör ett politiskt program utgå från människors rädsla eller deras förhoppningar? Visst, det är lätt att svara “litet av varje”, men det finns ett värde i att tvinga fram ett mer otvetydigt svar. Bör politiken springa ur människans rädslor eller hennes förhoppningar? Det lätta svaret – om man inte tvingas tänka till slut – är att vi alltid bör bygga på människans förhoppningar. Det stämmer, men för att människor skall våga hoppas måste rädslorna bekämpas. Samtidigt blir en rädslans politik alltid en politik i opposition till något, en politik som vill bekämpa något. Det sätt på vilket vi hanterar våra rädslor spelar roll: om vi skyr det vi är rädda för ger vi det makt över oss, men vi har en möjligt att konfrontera det och montera ned rädslan genom att lära känna det vi fruktar.

17096045251_46f8609111_c

Det svåraste ögonblicket i en skräckfilm eller skräckhistoria, noterar Stephen King, är när monstret avslöjas, när det slutligen stiger fram ur antydningar och skuggor för att ta scenen. Det är den punkt där skräck ofta förbyts i komik och löje, och just detta – att monstret, när det avslöjas, förlorar all makt över oss är en ledtråd. En politik som leder oss genom rädslan och visar oss monstret, för att få oss att förstå att vi fruktade en fasad – kanske är det ett alternativ?

Samtidigt är rädslan farlig. Den politik som drar kraft från och matar rädslan kan bara leda till ett sorgligt slut där samhället försvinner in i sitt panic room och vägrar att komma ut igen. En rädsla utan konfrontation är evig.

En förhoppning utan en rädsla är lika meningslös. Att hoppas är att också se de hinder som ligger i vägen för de egna önskningarna. Balansen mellan rädsla och förhoppningar spelar mindre roll än vägen dit – till förhoppningarna _genom_ rädslan är den modell som jag finner mest tilltalande. Inte sky rädslan eller minimera den, utan se den och sedan demontera den, för att sedan lämna den. Ur ett perspektiv handlar både rädsla och förhoppningar om tid, och hur de vecklas ut i våra politiska narrativ. Den kanske viktigaste insikten om monster är att de måste konfronteras – deras kaotiska effekt måste bemötas. Politiken blir i det perspektivet – idealt – detektiven som avtäcker de djupare mönstren bakom rädslan, plockar isär den och demaskerar monstret.

Politiken som Scooby Doo. Rädslan som den eviga skurken I Scooby Doo. ”If it had not been for those meddling kids…”. Det är kanske den bästa bilden av dagens politiska mål – meddling kids! Scooby Doo är – fast Braudy inte nämner det – kanske den renaste av detektivberättelser just i att det övernaturliga alltid demaskeras, monstret alltid avslöjas och verkligheten återigen ges tolkningsföreträde. Den narrativa bågen – genom rädslan till demaskeringen, rättvisan och verkligheten – är en version av den hoppfulla politiken.

Det är en bild värd att fundera över: politiken som detektivroman, det politiska arbetet som ett demaskerande av monstret och ett sätt att ta tillbaka verkligheten in i berättelsen. Vår samtid som ett monster i en tid där rädslan ersatt förhoppningarna (har det inte alltid varit så – rädslan som en epoks signatur). Braudys mentala modell av monstren är ett fascinerande redskap att bena ut samtiden med, även om det ibland kanske blir väl enkelt är just rädslan en central komponent i vår samtid. Den som vill dyka på djupet i sätt att förhålla sig till rädslan rekommenderas att läsa Braudy, kanske sida vid sida med Martha Nussbaums The Monarchy of Fear.