…på ett bra tag är Our Man: Richard Holbrooke and the End of The American Century av George Packer. Det är en fantastisk historieskrivning över amerikansk diplomati, rörig och ofta uppgiven, men också alltid djupt mänsklig och varm. Föremålet för biografin är en märklig person med ett massivt, planetliknande ego, men också med en passion och en briljans som ofta gjorde skillnad i frågor av internationell betydelse – och för förtryckta människor som drabbats av meningslös grymhet.
Ofta i biografier framträder huvudpersonen som antingen skurk eller hjälte – men Packer lyckas med det sällsynt att få honom att framstå som djupt mänsklig – kanske alltför mänsklig – på ett sätt som gör att även om vi ser det hopplösa i honom ser vi också det förlåtande. Den enda andra biografi som jag läst som lyckats med detta riktigt väl var Ray Monks Duty of Genius om Wittgenstein – den är också väl värd att läsa.
Biografin, som form, är komplicerad. Den ser världen genom en enda person som lins, och denna lins kan förvränga historien så mycket att den helt tar över – men även här lyckas Packer fantastiskt. Det som läsaren slås av är hur mycket av historien som bara händer runtom Holbrooke, hur han nästan fångas av tidens stora ström, nästan blir utrikesminister, nästan blir en Stor Man i hegelsk mening – men aldrig når ända fram. Det är den rastlösheten Packer också pekar på i slutet av biografin, där han konstaterar att det mer än något gör att vi kan se historien klart genom Holbrooke – han fick inte en sådan roll i vår gemensamma berättelse att han kommer i vägen för historien som den ser ut.
Det som fascinerar mig mest är hur vissa personer verkligen tycks övertygade om sitt eget ödes betydelse, om sin egen betydelse. Det finns ett mått av det också hos Samantha Powers, och självbiografier har onekligen ett perspektivproblem när man jämför dem med biografier (särskilt av den typ som Packer och Monk producerar!) – men hos Holbrooke är det bedövande. Hans uppenbara känsla av att betyda och vara betydelsefull – hans känsla av att så mycket beror av honom. Det är inte storhetsvansinne, det är något annat, en känsla av historicitet. Det finns något av detsamma hos Churchill, tror jag, en känsla av att höra hemma i historien, att ha en plats i den.
Jag undrar om denna känsla är förvärvad, eller om den kommer med tiden. Det är inte riktigt narcissism, det är något mer subtilt – en sorts övertygelse om logiken i världen och den roll det egna livet spelar i denna logik. En förvissning om att höra hemma i denna värld. Det är förbluffande fint skildrat i boken.
I recensionen av Powers bok skrev jag att jag trodde att jag skulle läsa om en pragmatiker i boken om Holbrooke – jag hade helt fel. Han var inte pragmatiker, inte någonstans. Inte heller slår han mig som idealist (eller populist) – det handlar snarare om just den övertygelsen om den egna historiciteten, och en världssyn som utgår från den egna blicken.
Om du läser en biografi under resten av året, eller under nästa år, så kan jag inte nog rekommendera Packers bok – den definierar också om biografin som form och är oerhört välskriven, inkännande och någonstans djupt mänskligt tragisk, fast vacker.