Om värdet av att veta när man inte vet

Den som är intresserad av framtidsstudier har ett rikt bibliotek med verktyg att utforska. De två kanske mest grundläggande teknikerna är olika sorters prognoser och scenarier. Prognoser – forecasts – handlar ofta om att försöka ange sannolikheten för en viss given händelse i framtiden. Scenarier handlar om att försöka kartlägga möjliga utfall utan att enkelt tillskriva dem någon särskild sannolikhet. Bortom en viss gräns blir framtiden otillgänglig, och den gränsen kan vi flytta på olika sätt — men den förblir en verklighet. I en bild:

I denna bild ser vi hur osäkra och säkra faktorer varierar över tid, och så fort vi får en kritiska massa osäkra faktorer så bryter prognosmetoderna samman, och får då ersättas av scenarier. När så de osäkra faktorerna blir fler än de säkra bryter även scenarierna samman och vi får lita till hoppet.

Just dessa två gränser är intressanta att studera.

Den första handlar om när det blir i stort sett meningslöst att försöka göra prognoser. Det är ingen absolut gräns, och den kommer att variera över olika ämnen och frågor, men det är en viktig gräns att hålla reda på. Om man, i en organisation, är intresserad av framtiden finns ett värde av att se till att man inte överskattar hur långt fram den gränsen går.

Den andra gränsen handlar om när framtiden blir otillgänglig för förnuftet. Även den gränsen kommer att variera, men den är intressant, eftersom den visar var avkastningen på framtidsstudier omedelbart sjunker till noll. Detta är också en gräns som varierar med den samhälleliga komplexiteten.

Vi kan med dessa två gränser leka med en mängd olika tankeexperiment och fråga oss exempelvis var dessa gränser har legat historiskt för ekonomiska frågor. Givet att vi vet att den historiska BNP-kurvan såg ut ungefär såhär (se nedan) så tycks det som prognoshorisonten historiskt varit flera hundra år under många hundra år – åtminstone för lågupplösta prognoser.

Det är förstås en förenkling, men det tycks stämma. Ju längre fram i historien vi kommer desto kortare blir prognoshorisontent för vissa frågor, och vissa ämnen.

Nå, det som jag ville komma till var att det finns ett värde i att ha en uppfattning om både prognoshorisonten och scenariehorisonten i de olika frågor man arbetar med, och inte bara fastna för jämna årtal eller klichéer som 3-5 år. Alltför ofta bestäms dessa horisonter slumpmässigt, trots att deras position säger något intressant om vår samtid. Ett samhälle i vilket horisonterna kryper närmare och närmare nuet får allt svårare att handla långsiktigt – och medvetenheten om detta har ändå ett värde.

Att överleva November…

November. Aldrig har jag hållit med en poet så mycket som jag håller med Emily Dickinson i ett av hennes (underbara) brev:

It is also November. The noons are more laconic and the sunsets sterner, and Gibraltar lights make the village foreign. November always seemed to me the Norway of the year. —— is still with the sister who put her child in an ice nest last Monday forenoon. The redoubtable God! I notice where Death has been introduced, he frequently calls, making it desirable to forestall his advances.

Emily Dickinson, Lettere 1845-1886

Novemberhimmel.

Emily! Så rätt! Så vad kan man göra? De uppenbara motståndshandlingarna inkluderar:

+ Köpa böcker. Massor av böcker.

+ Dricka te. Massor av te.

+ Lyssna på Frank Sinatra.

+ Äta mandariner.

Därutöver kan man bara leva på hoppet. Och kanske skatta sig lycklig i hemlighet. Just det, att vara tacksam i hemlighet för det grå, är en koanliknande rebellverksamhet som jag sysslar med just nu. Man måste liksom tänka sig november som lycklig.

Varifrån kommer allt det grå?

En dröm jag har är att inrätta mitt liv så att jag bara läser i november. Inget annat. Dra mig tillbaka till ön, med en kasse böcker och tid. Tid att läsa med pennan i hand, fylla marginalerna och skriva små utropstecken där författaren slår huvudet på spiken, och frågetecken där han eller hon går vilse. Sedan återvända till civilisationen kring första advent.

Såg en film på planet hem nyligen. Where’d you go, Bernadette med Cate Blanchett. En märklig film, men märkligt glädjande. Inte helt funderat ut varför jag gillade den, och det kan vara fel ord – men det var något i den dystra, dunkla misantropi som huvudpersonen lekte med – just lekte med – som kändes förlåtande. En sorts horror vacui men med vakuumet ersatt av en alldeles särskild sorts vardag. En novemberfilm.

No hope, No Mercy, November.