Det är ett djupt mänskligt fenomen att se mening i allt, i olika sorters mönster – och en anledning till detta är att det faktiskt är njutningsfullt att läsa världen runt oss som meningsfull. Meningslösheten skapar en alldeles särskild sorts smärta, en sorts besvikelse, som till sin grund är semiotisk.
Konspirationsteorier, rollspel och religion delar alla den egenskapen att de skapar mening runtom oss och därigenom också i någon mening ger oss njutning. De gör det på olika sätt, men själva grundtonen är densamma. Meningen är nyckeln.
Mening är inte detsamma som lycka, men det är en sorts förutsättning för lycka. Det är därför Camus uppmaningar så svår: för att tänka oss Sisyfos som lycklig måste vi också tänka oss att det är meningsfullt att rulla den där stenen upp för backen, om och om igen.
Anhedoni – oförmågan att känna lycka – har sin rot i en sorts semiotisk oförmåga att ordna tecknen i meningsfulla mönster. Det är när alla tolkningar halkar av världen som vemodet sänker sig.
Kanske är det ändå så att en mild konspirationsteori är bättre för oss än att leva i ett tomrum utan tecken. Umberto Eco målar i sina böcker genomgående människor som lever i mönster av tecken som världen uppenbarar sig igenom – och i åtminstone den meningen skrev han väl genomgående komedier.