Läser just nu This Is Not Propaganda: Adventures in the War Against Reality av Peter Pomerantsev. Det är en klarsynt om något nedstämd skildring av de utmaningar som vi står inför när det gäller informationssamhällets utveckling.
Frågan som boken cirklar kring är vad som händer när yttrandefriheten inte längre hotas av censur så mycket som av propaganda. Det är ett tema som jag känner stor sympati för och delvis föremålet för min avhandling — som handlade om “brussamhällen”. Pomerantsev driver den poängen till sin spets och ställer frågan om vad som är verkligt i en värld där allt kan ifrågasättas eller förnekas – och hur verkligheten kan fredas.
Den första gången jag sprang på detta tema helt utvecklat var det i David Weinbergers utmärkta bok Too Big To Know (2012). Weinbergers kärnpoäng är densamma som Pomerantsev – och han frågar vad som sker när det finns ett motfaktum för varje faktum, något som vi idag kämpar med. Varken Pomerantsev eller Weinberger har några bra svar, emellertid. Pomerantsevs bok andas en viss uppgivenhet, men kanske också hopp i slutkapitlet. Weinberger i sin tur hoppas på kollaborativa projekt som Wikipedia.
Pomerantsev sätter också frågan i historiskt perspektiv, med en högst personlig historia – en sorts familjememoar – om den egna familjens historia med den sovjetiska censuren och hur ett förhållningssätt till detta förtryck utvecklades över tid. Nu står vi inför ett nytt förtryck som syftar till att forcera oss in i identiteter som skiljer oss åt — genom en genomträngande och polycentrisk propaganda som aldrig tycks släppa taget.
Det är onekligen en rejäl utmaning.