Det brittiska valet är över och återigen ser vi en intressant spänning mellan vad alla trodde och hur det enligt diverse tryckare borde ha blivit och hur det verkligen blev. Det som nu återstår är att försöka applicera olika modeller för att förstå vad det var som skedde.

Den vanligaste modell som jag sett i kommentarerna är ”det handlade bara om Brexit”. Det är en lättjefull modell som inte tar höjd för att försöka förstå valet som bestående av en mångfald faktorer. Likaså ”det var Corbyns fel” – som säger att allt handlade om den massivt impopuläre Labourledaren.

En alternativ modell är att Dominic Cummings valkampanj verkligen fungerade. Att han lyckats flytta tories så långt in i mitten att de kunnat äta upp den mitt som Labour lämnat tom. Till det kommer frågan om Boris Johnsons roll – trots att han angripits häftigt verkar han skaka av sig det mesta – har han en viss charm ändå? Han har ju definitivt en känsla av en egen personlig historicitet.

Det som nu blir mest spännande blir att se hur valanalyserna kommer att se ut på respektive sida. Jag är övertygad om att dessa är essentiella. Och den som gör mest självkritiska insikter kommer att gå vinnande in i framtiden. En bekant som kommenterar brittisk politik vågade sig på förutsägelsen att om Corbyns folk får kontroll över valanalysen så kommer Labours ökenvandring att fortsätta.