Sitter just nu på ett kafé en bit från arbetet och skriver. Jag fick inget gjort på kontoret och gick hit, eftersom jag vet att det förmodligen kommer att gå bättre att arbeta här— och det gjorde det. Det är märkligt det där. Det är som om man ger sig själv en ny kontext, omständigheter som låter arbetet komma. Platsen spelar roll, och ibland är det lättare att arbeta på tillfälliga platser – kaféer, tåg, plan och till och med, ibland, flygplatser (även om jag ofta känner mig skingrad just där).

Platsens betydelse för tänkandet är något som vi ofta både överskattar och underskattar. Vi överskattar platsen när vi drömmer om den perfekta skrivstugan eller arbetsrummet och vi underskattar platsen när vi inte kommer någonstans och tror att det har att göra med inspiration eller något annat ogripbart. Ofta handlar det bara om att hitta en plats, och göra den platsen till sin egen och liksom luta sig mot platsen.

Om jag finge önska mig en enda superkraft skulle det nog vara att kunna arbeta var som helst, när som helst. Det skulle vara en befrielse, men jag är i stället ganska platsbunden i mitt tänkande. Jag tänker bäst i växlande och föränderliga situationer, men jag behöver också lugn och ro. Ytterst är det förstås en reflektion av den egna sinnesstämningen. Om jag vore mer centrerad skulle jag kunna arbeta även på kontoret, kanske.

Så hur kommer det sig då att jag kan arbeta på kafé, men inte i ett öppet kontorslandskap eller ens på ett eget kontor? Det handlar förstås om flera olika saker — men kanske främst att det finns något lockande i den anonymitet som kaféet ger oss, den känsla av att vara osynlig och i min egen lilla värld som jag får när jag sitter med en kopp kaffe och skriver. På kontoret är jag någon, och denna identitet tränger undan tankarna.

Ibland undrar jag om man skulle kunna hitta tecken i en text som avslöjar var den är skriven? Om det finns tankemönster som är mer sannolika på vissa platser än på andra? Om det finns platser som helt enkelt utesluter vissa tankar? Platser som framkallar lättsinne eller svårmod eller vanlig, hederliga, gammaldags melankoli?

Det klassicistiska idealet – enhet i rum, tid och handling – kan ses som både en estetik och en arbetsmetodik. Att resa bort till en plats och där slutföra ett arbete, en bok eller ett stycke musik — den enheten skapar något särskilt som kanske inte kunde ha skapats på annat sätt (Wittgensteins stuga i Norge?).

Det finns en koppling här till vem vi blir på olika platser. Platsens ande – genius loci – infekterar tanken. Det ligger en sorts frihet i detta, att kunna bli någon annan endast genom att ta sig någonannanstans.