Utvecklas tekniken i vårt samhälle med nödvändighet mot en given slutpunkt? Det är ingen liten fråga, och de allra flesta skulle nog säga att det inte finns någon nödvändighet i teknikens utveckling – vi styr den själva, mer eller mindre. Den tidiga internetideologin hade dock starkt deterministiska drag. Denna ideologi hävdade bland annat att Internet skulle se censur som en skada på nätverket och reparera sig självt genom att hitta vägar runt censuren. Det visade sig vara en naiv hållning, och censuren breder i dag ut sig över nätet på bred front. Vi styr tekniken, den styr inte oss.

Där slutar de flesta diskussioner om teknikdeterminism, och vi landar i en position som tycks mycket öppen: tekniken blir vad vi gör av den. Vi väljer själva vilken teknik vi använder — det är upp till oss. Är det sant? Eller finns det andra former av teknikdeterminism som är svårare att avfärda?

Låt oss undersöka några variationer på det deterministiska temat. En mycket enkel sådan version säger att det inte finns någon given slutpunkt för den tekniska utvecklingen, men att denna utveckling i sig måste fortgå — det finns inget sätt att stoppa utvecklingen helt. Om ett land väljer att inte använda mobiltelefoner kommer andra att göra det, och tekniken fortsätter att utvecklas. Att Sverige valde att inte forska om kärnkraft betydde inte att käsnkraftsforskningen och den tekniska utvecklingen på området stod helt still i världen.

Denna determinism kan vi kalla momentumdeterminism för att skilja den från slutpunktsdeterminismen. Det är skillnaden mellan att säga att det ur ett ekollon måste spira ett träd och att den som vill hålla balansen på en cykel måste fortsätta att cykla.

Momentumdeterminism är intressant eftersom den tycks sakna tydlig riktning. Det kan emellertid vara en illusion. Om vi tror att den tekniska utvecklingen med nödvändighet rör sig framåt – en sorts framstegets imperativ – så uppkommer frågan om vad som avgör vilken riktning framsteget tar. Det är förstås möjligt att gå tillbaka till vår öppna hållning: det är helt och hållet upp till oss.

Samtidigt kan det inte vara det. Om vi vill ta tekniken i en viss riktning och saknar kunskap, vetenskapliga insikter och medel för att göra det kommer vi inte att kunna hindra att tekniken ändå utvecklas i en annan riktning. Eller så är det med tekniken som med evolutionen – den utvecklas inte mot något mål vi ställer upp, utan bort ifrån begränsningar och andra selektionstryck.

Momentumdeterminismen får på detta sätt också en riktning, bort från de begränsningar som finns i det tekniska utvecklingsfältet.

När vi ställer frågan om var tekniken vill så kan svaret alltså handla om en punkt tekniken strävar mot eller ett tryck den strävar från. Den första sortens determinism ter sig osannolik, men den andra är svårare att avfärda lika enkelt.

Frågan om vad tekniken vill är mindre intressant än frågan om vad den inte vill.