Har artificiella varelser funnits i hundratals år?

Det hävdas i denna podcast med professor Runciman. Hans argument är enkelt: stater och företag är artificiella varelser som fattar beslut och gör det utan att vi har kontroll över dem. Det är en tes som tycks som gjord för att greppa tanken, med sensationella övertoner. Men det är intressant att översätta en del av de problem som möter oss i AI in i den analogin — kanske särskilt tanken på ”explainable AI”.

Hur god insyn har vi i hur staten eller företagen faktiskt fattar sina beslut? Hur skulle det fungera ut om vi började kräva att en organisation bara fick vara så komplex att det gick att i detalj förklara hur den fattat ett givet beslut, och på detta vis kunna utesluta att fördomar inverkat på beslutet? Har vi sådan insyn idag? Har vi ”explainable organizations”?

Runcimans medvetet sensationssökande analogi är användbar för att fundera kring alla olika typer av kognition som sker runtom oss — och borde leda till att vi kanske återintroducerar den gamla termen ”funktionell ekvivalens” — att vi inte skall kräva särreglering av nya fenomen så mycket som att vi relativt dem har samma förmåga att ingripa som vi har haft hitintills. Kanske.

Den andra läsningen jag tenderar till är att området nu nått en sådan hypenivå att de olika idéerna och analogierna blir djupt spekulativa i syfte att rida på den våg av uppmärksamhet som ämnet får. Det i sin tur är emellertid också en användbar insikt — och tycks rekommendera att sluta läsa om AI ett litet tag tills det lägger sig.

”Overfeeling” och ”overthinking”

I dag lyssnade jag på en podcast som jag från början inte riktigt kände att jag skulle få ut så mycket av, och en hel del i den var ganska lamt — sådär som det kan bli när den som intervjuar inte hittar fotfästet riktigt med intervjuobjektet och frågorna är alltför tillspetsade. Det handlade om Erik Weinsteins podcast The Portal och intervjun med Jocko Willinck – den före detta marinsoldaten som nu lär ut ledarskap.

En hel del i intervjun handlade om hur Willinck ser ledarskap som ett ständigt balanserande mellan extrema lägen – för mycket eller för litet direktiv, lyssnande mm — och Willinck framstod som en god aristoteliker med den gyllene mitten som en sorts dygdemönster. Inte så uppseendeväckande, men det nyanserade min bild av Willinck som annars framstår som ganska skräckinjagande övermoraliserande. Det var han inte alls — och jag tycker nu att han verkar mycket mer vettig.

En annan sak som jag fäste mig vid var att Weinstein lanserade termen ”over feeling” som en sorts parallell till ”over thinking”. Jag funderade över vad den svenska översättningen borde vara — att övertänka eller överkänna något låter som en klar anglicism. Kanske helt enkelt att tänka eller känn för mycket? Hur som helst så var idén bakom begreppet intressant: att vi erkänner att man kan slösa alltför mycket tid på att tänka, men att vi inte riktigt använder detta för emotionella tillstånd. Det tycks omedelbart rationellt att konstatera att känslor lika mycket som tankar kan ta för mycket tid.

Det slog mig att det är ett mycket bättre sätt att formulera kritiken mot det ständigt kränkta samhället — att beskriva det som emotionellt oreglerat eller omoget. Den som kastar sin in i Twitterstrider eller kommentarsfältsgräl saknar helt enkelt en viss emotionell mognad.

Det är också en intressant kontrollfråga att ställa till sig själv om händelser i det egna livet – hur vi tänker på dem och känner kring dem är, om vi ställer oss på stoikernas sida, ett val. Jag stängde dock av efter en stund, eftersom Weinsteins stil är överväldigande, han tar för mycket plats. En bra intervjuare leder liksom fram den han intervjuar till lyssnaren – jag tycker Martin Wicklin är enastående för att ge ett exempel, Tyler Cowen ett annat – men i alltför många podcaster är intervjuaren förtjust i sin egen röst.

En del gillar dock att det blir mer ett samtal mellan lika parter, antar jag — och då kan jag rekommendera Weinstein.