I dag diskuterar jag Geoffrey Wests Scale i en podcast (mer snart). När jag läste om den slog det mig att det finns andra intressanta möjligheter att förklara skillnaden mellan de olika sorters komplexitet som vi återfinner i städer och företag, och att vi kan använda James P Carse föreställning om oändliga och ändliga spel för att utveckla Wests argument.

Oändlig spel, hos Carse, spelas för sin egen skull. Livet, rätt förstått. är ett oändligt spel där meningen kommer ur spelet självt. Schack är ett ändligt spel där målet är att ställa motståndaren i matt. Så hur ska vi då se på städer och företag? Städer är nog oändliga spel – och det skulle kunna förklara varför de överlever.

I ett oändligt spel är den ökande komplexiteten ett mervärde – den förlänger spelet och eventuella kostnader som den medför blir en del av spelet. Men i företag – som mest liknar ändliga spel – blir komplexiteten en kostnad som man måste hantera för att kunna vinna spelet. Komplexiteten är inte ett mål i sig, utan en konsekvens av att spelet håller på längre tid och med större och större organisation.

Företag går under, för att låna Tainters modell, när de åtgärder man vidtar för att minska komplexiteten ökar den än mer. Städer, och andra oändliga spel, frodas i den miljön.

Hur är det då med civilisationen? Spelar vi ytterst ett ändligt eller oändligt spel? Här tycks Tainter och West ense: civilisationen är med nödvändighet ett ändligt spel och våra resurser kommer att ta slut. Det betyder att för livet är komplexiteten en fiende, hur man än ser på det. Oändliga spel – som städer – är bara möjliga inom ramen för ett ytterst ändligt spel.

Det är inte en slutsats som vi måste acceptera. En av de kanske svåraste politiska utmaningarna är att våga försvara framsteget utan att för den skull hävda att det kommer att minska komplexiteten i våra liv oh samhällen. Att välja framsteget trots det är utmaningen. Hayek uttrycker det väl:

In this sense the twentieth century was certainly an outstanding age of superstition, and the cause of this is an overestimation of what science has achieved—not in the field of the comparatively simple phenomena, where it has of course been extraordinarily successful, but in the field of complex phenomena, where the application of the techniques which proved so helpful with essentially simple phenomena has proved to be very misleading. Ironically, these superstitions are largely an effect of our inheritance from the Age of Reason, that great enemy of all that it regarded as superstitions. If the Enlightenment has discovered that the role assigned to human reason in intelligent construction had been too small in the past, we are discovering that the task which our age is assigning to the rational construction of new institutions is far too big. What the age of rationalism—and modern positivism—has taught us to regard as senseless and meaningless formations due to accident or human caprice, turn out in many instances to be the foundations on which our capacity for rational thought rests. Man is not and never will be the master of his fate: his very reason always progresses by leading him into the unknown and unforeseen where he learns new things.

Hayek, F. A.. Law, Legislation and Liberty (Routledge Classics) (p. 507). Taylor and Francis. Kindle Edition.

Notera att emfasen är Hayeks egen.

En sista tanke — det finns en likhet här mellan städer / företag och party /möte. En fest lider inte av komplexitet, men ett arbetsmöte kan bli olidligt. Och fester tar egentligen inte slut — minns Douglas Adams, som fångar samma problem på sitt oefterlikneliga sätt:

The longest and most destructive party ever held is now into its fourth generation, and still no one shows any signs of leaving. Somebody did once look at his watch, but that was eleven years ago, and there has been no follow-up.

The mess is extraordinary, and has to be seen to be believed, but if you don’t have any particular need to believe it, then don’t go and look, because you won’t enjoy it.

There have recently been some bangs and flashes up in the clouds, and there is one theory that this is a battle being fought between the fleets of several rival carpet-cleaning companies who are hovering over the thing like vultures, but you shouldn’t believe anything you hear at parties, and particularly not anything you hear at this one.

One of the problems, and it’s one which is obviously going to get worse, is that all the people at the party are either the children or the grandchildren or the great-grandchildren of the people who wouldn’t leave in the first place, and because of all the business about selective breeding and regressive genes and so on, it means that all the people now at the party are either absolutely fanatical partygoers, or gibbering idiots, or, more and more frequently, both.

Either way, it means that, genetically speaking, each succeeding generation is now less likely to leave than the preceding one.

So other factors come into operation, like when the drink is going to run out.

Douglas Adams, Hitchhikers guide to the galaxy.

Så—måste drinkarna verkligen ta slut?