What a difference a day makes

Folkhälsomyndigheten i går:

Och i dag med totalt 341 fall och en ökning på 37.5%…från 32 nya fall i Stockholm till 60:

Det är lätt att göra sig lustigt över sånt här, men förmodligen skulle ingen av oss låtsasepidemiologer klarat av det särskilt mycket bättre. Det är en påminnelse om hur usla vi är i allmänhet på att förutsäga mycket komplexa system. Nu återstår att se om det verkligen råder samhällssmitta, och om den sprids snabbt eller långsamt. Alla försiktighetsåtgärder som låter oss platta ut kurvan är förmodligen bra.

Jag hoppas att det kommer att skrivas en hel del forskning om hur detta förlöpt, om de olika kognitiva fällorna i det, åt alla håll, och vad de kom att betyda.

Att undvika: nedvärdera och avfärda idéer

Tyler Cowen har en mängd regler – och säger ofta att man inte skall följa hans regler – men av de kanske mest intressanta reglerna är nog ändå rätt bra. Han menar att man skall undvika att “devalue and dismiss” ideér och personer. I en podcast nyligen med Tim Ferris tog han ett exempel: Paul Krugman. Han håller inte med honom i nästan någon fråga, ändå försöker han lära sig av Krugman. Det är okej att nedvärdera och nedgradera värdet i en tes, men inte att avfärda ideér eller människor.

Cowens regel är ett enkelt exempel på intellektuell hederlighet. En genuin vilja att lära sig och se till att ständigt kalibrera sina åsikter. Det är oerhört svårt – och värdefullt om man lyckas. Om du är ärlig mot dig själv – när gjorde du senast misstaget att nedvärdera och avfärda en idé eller en person? Vad hade hänt om du i stället bara nedgraderat den idén eller personen något, och fokuserat på vad det lärde dig?

Finns det potenslagsmönster i samhälleliga kriser?

Om vi bortser från orsaken – finanskris, grekisk kris, terrorism, pandemi — finns det ett mönster i hur de uppkommer? Hur ofta och med vilken magnitud? Frågan kunde formuleras såhär: kan vi förutse samhälleliga kriser på samma sätt som vi kan förutsäga jordbävningar? Att vi vet att de kommer med viss regelbundenhet, att de har mindre efterskalv mm?

Det vore förstås en lågupplöst och grovkorning modell, men det ter sig inte helt osannolikt att det finns något värde i den modellen — den utgår från den kanske egentligen självklara tanken att kriser formar en sorts potenslag, som jordbävningar mm. Vart tionde +-2 år en större kris?

Vad skulle kunna ligga bakom en sådan modell? Varför skulle samhällen uppvisa sådan regelbundenhet i sin sårbarhet? En leksaksmodell skulle kunna bestå i att man säger att ett samhälle når viss komplexitet och sedan förenklas och att komplexitetstillväxten tar ungefär ett tiotal år – och att den sker med olika profil?

Det håller förmodligen inte, men det är en intressant tanke. Man använder bl.a. jordbävningsmodeller för att förutsäga brott, men det har visat sig vara problematiskt.