Når man slutet på en pandemi?

Debatten mellan Hessius och epidemiologerna, samt de återkommande presskonferenserna med Boris Johnson, har gjort klart att det finns en växande efterfrågan på pandemins slut. Här finns en intressant epistemologisk spänning: når vi slutet på pandemin eller måste detta slut konstrueras politiskt? Jag är nog rätt säker på att det måste konstrueras.

Det kommer att bli ett av de svåraste globala, politiska projekten i närtid — men också ett av de mest oundvikliga. Nietzsche, tror jag, konstaterade någonstans att man inte skall underskatta tristessens politiska sprängkraft — och om han inte sade det borde han ha sagt det.

Det finns en mängd av komponenter i detta slut, och valet av ingredienser i slutet kommer att vara av betydande vikt för hur den post-pandemiska politiken utvecklar sig.

Om att fatta politiska beslut på vetenskaplig grund

Hur fattar man beslut vid en pandemi som den vi nu genomgår? Det finns flera olika modeller, och mycket av den offentliga debatt som nu rasar om detta handlar egentligen om vilken beslutsmodell som är den rätta. Ur ett rent beslutsteoretiskt perspektiv är det intressant att gå igenom de olika modellerna och försöka förstå dem mer på djupet.

I en debattartikel 20/3 I SvD skriver två professorer om att de anser att Sverige måste ändra strategi i pandemibekämpningen, och nyckelmeningen i debattartikeln lyder:

”Sveriges beslut måste vila på vetenskaplig grund, och den bästa vetenskapliga grunden just nu är rapporten från Imperial College som säger att strategin måste vara att försöka få ner reproduktionstalet under 1.”

Se SvD 2020-03-20 ”Ändra Sveriges Strategi: Pandemin Måste Stoppas” https://www.svd.se/andra-sveriges-strategi–epidemin-maste-stoppas

Jag vet inte om de har rätt eller inte, men debattartikeln ger tydligt uttryck för en beslutsmodell som förtjänar att belysas närmare – och den kan uttryckas enkelt.

(i) Politiska beslut om en pandemi måste fattas huvudsakligen på epidemiologisk vetenskaplig grund.

Författarna pekar ut en enda vetenskaplig grund som beslutet måste fattas på, och menar att denna bör vara vägledande vid beslutet till exklusion av alla andra – också vetenskapliga – grunder. Ekonomi, juridik, matematik, statistik, psykologi och sociologi skall alla exkluderas vid beslutsfattandet och besluten som fattas måste baseras på endast på epidemiologisk vetenskap och de för tillfället bästa modeller som finns inom denna vetenskap. Vi kan kalla denna modell för monovetenskapliga.

Kerstin Hessius skrev dagen innan, 19/3, i samma tidning att vi behöver en tidpunkt då vi återgår till det normala.

 De smittskyddsåtgärder man vidtagit hittills är säkert väl motiverade utifrån att få kontroll över läget och utbilda allmänheten så att risken för överfulla sjukhus begränsas.

Men konsekvenserna för världsekonomin är å andra sidan på väg att bli helt okontrollerbara

Se SvD 2020-03-19 ””Ge en tidpunkt för när livet blir normalt” https://www.svd.se/ge-en-tidpunkt-for-nar-livet-blir-normalt

Kerstin Hessius lyfter in andra vetenskapliga grunder, nämligen den ekonomiska analysen – och delvis en socialpsykologisk analys – av de kostnader som de beslut som fattas på epidemiologisk grund har. Hennes beslutsmodell är mångvetenskaplig.

(ii) Politiska beslut om en pandemi måste fattas på bredast möjliga vetenskapliga grund.

Båda parter fordrar att besluten fattas på vetenskaplig grund, men i det senare fallet fordrar Hessius att vi väger samman den vetenskapliga evidensen från flera olika fält för att fatta ett politisk beslut på basis av denna viktning.

Till dessa två perspektiv kan man foga ett tredje – som lyser med sin frånvaro just nu, men som nog kommer att bli vanligare (det finns stråk av denna modell hos Hessius) och det är att beslut som dessa också innefattar etiska och moraliska ställningstaganden. Denna modell är nog egentligen den som vi borde kalla politisk. Den grundläggande frågan i all politik är ju inte vad som är vetenskapligt korrekt, utan i stället denna: hur vill vi leva tillsammans? Vad pandemin lyft fram är att underförstått måste den frågan läsas: hur vill vi leva och dö tillsammans? Döden är lika politisk som livet, men det har vi försökt sopa under mattan under ganska lång tid — och lyckats väl med, eftersom medellivslängden hela tiden ökat.

I komplexa, adaptiva system kan osäkerheten endast reduceras till risk till begränsad del. Det går inte att förutsäga med någon exakthet hur beslut spelar ut över tid. I det läget får man välja om man är monovetenskapliga eller mångvetenskaplig, om beslut skall fattas på en enskild vetenskaps grund eller på den sammanvägda evidensen från flera olika vetenskaper. Ytterst måste dessa beslut kanske – efter som deras osäkerhetshalt är så hög – fattas utifrån moralisk grund.

Slutligen, några invändningar som det kan vara värt att granska närmare.

”I tider av kris måste politiken underordna sig vetenskapen och koncentrera sig på den vetenskap som kan mest om just den aktuella krisen.”

– Det är en fullt möjlig åsikt, men den är i sig inte vetenskaplig. Den baseras på hypotesen att de politiska besluten blir bättre för alla om man gör detta. Det finns ingen forskning eller evidens som visar att samhällen långsiktigt ser bättre utfall för att de låter sina politiska beslut dikteras av en delmängd av den vetenskapliga kunskapen.

”Det finns en tid för diskussioner och en tid för handling, och just nu är det dags att hålla tyst och göra som experterna säger.”

– Det är också en fullt möjlig åsikt, som uttrycker hypotesen att samhällen far illa av en öppen diskussion om de grunder för beslut som politiiken väljer mellan, och att man bör utse experter för att fatta dessa beslut. I förlängningen innebär denna hypotes att demokratin bör suspenderas i kris. Det ter sig osannolikt att det skulle hjälpa långsiktigt, men evidens saknas åt endera hållet. Och att säga att auktoritära stater lyckats bättre och att det visar att det stämmer är att inta ett alldeles för kort perspektiv: kostnaderna för en auktoritär metod kommer att utkrävas med råge vid nästa kris då samhället har lärt sig att repressionen kommer.

”Epidemiologi är en riktig vetenskap, det är ingen av de andra du nämner.”

— Det påstående både överskattar epidemiologin och underskattar alla de andra vetenskaperna på samma gång.

”Är inte detta bara en variant på klimatförnekandet? Måste vi nu dras också med Coronaförnekare?”

— Klimatvetenskapen är redan tvär- och mångvetenskaplig – ekonomiska perspektiv finns och ges utrymme, samtidigt som man också ser till matematik, statistik, juridik och andra evidensbaser. Det är alldeles för lätt att påstå att ifrågasättande är förnekande. Den som förnekade att vi hade en Coronapandemi skulle med rätta fördömas för att helt sakna vetenskaplig grund för sitt påstående.

Vad är då rätt? Allt annat lika säger nog beslutsforskningen att beslut blir bättre av en mångfald av olika perspektiv – se exempelvis evidensen i Scott Pages utmärkta bok The Difference – och därför skulle jag vikta beslutsfattandet mot det mångvetenskapliga, och notera att osäkerheten i besluten gör att en stor del av grunden måste förbli värderingsstyrd.