En kommentar om siffran

Posten om vikten att ha en siffra har fått en hel del uppmärksamhet, både medhåll och angrepp. Det finns dock ett intressant missförstånd som jag skulle vilja klara upp, om möjligt, och det är att det skulle vara så att det är ”kyligt” att sätta en siffra eller ett kriterium för vad som är ett lyckat eller misslyckat svar.

Matematiken dras med ett kluster av associationer, och just den låga temperaturen tycks vara en av de som oftast kommer till ytan. Den som försöker siffersätta något trivialiserar det. Jag har rakt motsatt åsikt: om vi inte lägger fast ramarna för hur vi utvärderar våra beslut och strategier nu – på ett sätt som gör att vi verkligen kan utvärdera dem i efterhand (och, ja, det innebär att siffersätta) – så kommer vi att falla offer för efterklokheten.

Efterklokheten är en av de mest destruktiva mänskliga beteenden som finns. Den har en närmast omättlig aptit på syndabockar och vad värre är – den omöjliggör allt verkligt lärande. Och där ligger kruxet: vi måste annotera den här krisen och lägga fast ramarna för vår utvärdering nu, för då maximerar vi chansen att vi kan lära oss, som samhälle, av det som nu händer.

Det jag tycker är det verkligt kyliga och omänskliga är snarare detta: att inte ta tillvara på det lidande och de tragedier som vi ser nu och omvandla dem till ett lärande; att ge upp all denna dyrköpta erfarenhet till de efterklokas skenrättegångar.

Vi måste tala om linjen

Under krisen är vi förstås fullt upptagna med att försöka se till att vår existerande sjukvårdskapacitet inte överskrids. Det är ett rimligt fokus, och det finns skäl att innerligt hoppas att vi lyckas med detta (det är ett av måtten på framgång när vi utvärderar detta i framtiden). Den modell som kommit att bli nästan ensamt förhärskande på det området är tanken om att vi måste ”platta ut kurvan.” Den berömda bilden ser ut ungefär såhär:

Det är en bra modell — och en stor del av diskussionen handlar i dag om hur man kan ”platta till sombreron” som Boris Johnson uttryckte det. Men när vi börjar undersöka den här erfarenheten för att dra slutsatser och lära oss så måste vi flytta fokus till linjen, och fundera över hur vi ser på den.

Den i strategikretsar avgudade Richard Rumelt noterar i sin bok Good Strategy, Bad Strategy att en stor del av verkligt strategiarbete handlar om att i detalj beskriva vilka förmågor man behöver för att klara sig i en ny miljö. Det finns en mängd exempel på hur goda strateger tänkt just så, ett av de senaste är General David Berger som överser den amerikanska marinkårens transformation just nu. Marinkåren skall, enligt nya direktiv, kunna hantera marin strid på en helt annan nivå än tidigare, och det betyder att man måste skaffa sig ett antal nya förmågor. General Berger drog intressanta slutsatser av detta uppdrag och skrev en artikel i vilken han inte bara detaljerat lade fram vilka nya förmågor marinkåren nu måste skaffa sig, utan också vilka gamla förmågor som man måste släppa.

Strategi handlar om avvägningar. Svaret på pandemin kan inte vara att generallt se till att alltid ha hög kapacitet:

Det måste i stället handla om att, så långt det är möjligt, förändra skalbarheten i vården. En dynamisk skalbarhet – vad skulle krävas för att nå dit och uppnå en kurva som skulle kunna se ut såhär?


Det kommer förstås att finnas de som säger att det inte låter sig göras, men låt oss för tillfället anta att det kan göras — vilka nya förmågor är det man måste koncentrera sig på? Här ett förslag på en långt ifrån fullständig lista på nya/nygamla förmågor som sjukvården behöver utveckla.

  • Digital frontlinje. Vi måste bygga en digital frontlinje som inte bara drar på nätläkarna – det borde vara en självklarhet – utan också fundera på hur vi kan bygga ut möjligheten till egentest för enklare värden som feber mm. Vilken utrustning hos exempelvis gamla eller riskgrupper skulle hjälpa till att garantera deras hälsa? En hälso och sjukvård med mer utrustning i kanterna av nätverket, distribuerat, skulle kunna vara en central förmåga för att minska belastningen.
  • Pandemiskt civilförsvar. En bredare allmän sjukvårdsutbildning som en sorts civilförsvarsplikt skulle göra det möjligt att skala upp och ned sjukvårdspersonalen vid kriser som denna. Sett ur ett riskperspektiv kan sjukvårdsnödlägen vara minst lika angelägna som krig. Ett starkare och mer robust civilförsvar vore förmodligen inte särskilt svårt att motivera politiskt heller. Bränder, pandemier mm. har inskärpt behovet av mänsklig förmåga.
  • Beredskapslager. Denna förmåga lät vi vittra bort, det var ett misstag och bör korrigeras. Det gäller inte bara sjukvårdsmateriel, utan det gäller en förmåga till självständighet under kris i flera olika avseenden. Den nationella egoism som pandemin avslöjat är inte en engångsföreteelse, och vi kan inte vara beroende av andra nationer. Det kan dels hanteras med medborgarnas hjälp – dels med samhälleliga resurser av olika slag.
  • Sjukdomsradar. En bättre uppfattning om var och när sjukdomar uppkommer, deras karaktär och deras möjliga inverkan på samhället. Här kan AI, sensorer, internationella nätverk mm vara viktiga. Med en radar skulle man ha valet att ”överreagera” enligt Nicholas Nassim Talebs modell.
  • Produktionsomställningsförmåga. Det skulle inte skada om man hade en uppfattning om vilka olika produktionskedjor som kan ställas om för att hantera uppkommen kris — som pappersfabriken som kan producera munskydd. Vilka andra exempel finns? Vilka kan producera medicinsk utrustning?
  • Open source medicinsk nödutrustning. En mer spridd kapacitet kan uppnås genom att man specificerar ett antal utrustningsklasser som kan produceras distribuerat och privat, som i dag sker med droppskydd. Vilka andra utrustningsklasser kan produceras av folk hemma?
  • Robusta nätverk och IT-tjänster. Att som Malmö kommun vara i den situationen att man inte kan arbeta distribuerat vid kris kan inte vara optimalt, och borde nog inte accepteras i framtiden. Det handlar också verkligen om att de distribuerade systemen måste vara säkra.

Så, det där är en början — det behövs alldeles säkert massor mer, och vi kommer att diskutera det i botten, hoppas jag, när pandemin bedarrar. Då måste skifta vår uppmärksamhet från kurvan till linjen. Då måste vi naturligtvis också diskutera vilka förmågor vi måste ge upp.