Vi fattar en mängd beslut varje dag – och de flesta ägnar vi inte särskilt mycket kognitivt arbete åt. De fattas av Kahnemans system 1, automatiskt och utan eftertanke – åtminstone verkar det så.
Men de fattas i ett ramverk, i de berättelser om oss själva som vi upprätthåller som identitetens infrastruktur.
Problemet med en del av den moderna beslutsforskningen är dess mereologi – hur den delar upp världen i delar och helheter. Den ontologi, den uppdelning av världen vi väljer formar också de mentala modeller som vi sedan använder.
Den förhärskande modellen när det gäller beslutsfattande är att människan fattar en mängd beslut b(1)…b(n) och att vi för vart och ett av dessa antingen gör en analys eller litar till ett antal tumregler. Slutsatsen blir då att vi ofta landar fel för att våra tumregler inte kan hantera den komplexa verklighet vi befinner oss i.
Men det finns förstås alternativa hypotetiska modeller. En enkel sådan är att vi berättar oss själva genom de beslut vi tar och att det som styr dem inte är tumregler utan hur väl de förhåller sig till den berättelse som är vår klangbotten.
Våra identiteter påminner på det sättet om konspirationsteorier som varje nytt beslut, varje nytt intryck, fogas in i. Och precis som i konspirationsteorierna konstruerar vi om vårt minne och vår samlade erfarenhet så att den speglar vårt beteende.
Man kan kanske ställa frågan så: vad kommer först – besluten eller identiteten? Svaret är inte uppenbart, men om vi tror att besluten formar identiteten så har det konsekvenser för hur vi ser världen. Om vi tvärtom tror att identiteten formar besluten, ja, då måste vi angripa identitetsproblemet.
Vår tid är olyckligt förälskad i identitetsbegreppet, och reducerar det ofta till ett fåtal dimensioner: kön, etnicitet, sexualitet – identiteten blir så en livlös samling attribut utan inre rörelse. Det tycks mig mycket mer sannolikt att identiteten beter sig som Ricoeur noterar – att det finns en idem och en ipse identitet där den första handlar om att något är det samma som sig självt, och det andra om en helhet över tid.
Mycket av beslutsforskningen skulle kunna avfärdas med att den utgår från en idem-identitet när en ipse-identitet skulle ge ett helt annat utfall. Bara det att våra val är situerade i en berättelse som spelas ut i tiden skiftar perspektiven.
Har detta någon praktisk betydelse alls?
Kanske i just hur vi fattar beslut. Den som utgår från identiteten som berättelse frågar sig inte ”vad är rätt beslut i det här fallet” så mycket som ”hur fogar jag in detta beslut i min berättelse”. Frågan blir inte ”vad skall jag göra?” – utan ”vem är jag?”
Ett beslutsfattande som ständigt berättar en identitet är på många sätt mänskligare än ett som pulvriserar världen till logiska propositioner med probabilistiska uppskattningar.