Om var i tiden vi läser

Dimma. Mistlurarnas mjuka toner avlöser varandra. Jag sitter vid frukostbordet med en kopp kaffe. Sundet ligger alldeles blankt. Det slår mig att vi väljer i vilken takt vi lever, men inte kan påverka dessa takter, rytmer. Vi har, så att säga, ett tidshabitat.

Dimman lättar

Vissa lever i presscykeln – en särskild dygnsrytm som börjar kl 22.00 när vissa tidningar redan presenterat vad de avser tala om under morgondagen, och sedan löper det på, dag till dag, och avslutas med nionyheterna på TV.

Varje tidshabitat leder till en viss sorts blick. Vi ser världen i tidshabitatets upplösning, ser världen i tidsenheter som motsvarar den granularitet som just denna del av tiden dras mot.

Vi kan också leva i kvartalsrapporternas land, där kvartalet blir den bestämmande enheten, med en baktakt av årsredovisningar. Eller skolterminernas tid – där en jämn ström av prov blir fixpunkter.

Vilken är den längsta tidscykel som vi kan leva i? Finns det människor som lever i decennier? Vilka är då hållpunkterna? Kan det vara olika verk man föresatt sig att slutföra, eller företag man vill ta till lönsamhet? Konstnärer, entreprenörer – kanske att de återfinns där.

För ungefär ett år sedan talade jag med en av Tetlocks Superforecasters, en individ som hade lyckats ovanligt bra med att förutsäga olika framtida händelser, och dessutom gjort det under tillräckligt lång tid för att inte kunna avfärdas som ett statistiskt fenomen. Jag frågade honom vad han läste, och svaret kom blixtsnabbt:

– Inte tidningar i alla fall.

Han läste inte The Economist, dagstidningar — inget av detta. Den bild dessa förmedlade slog honom som brusig, ofta fördomsfull och inte sällan uppenbart felaktig. För honom ökade upplösningen när han vägrade att leva snabbare, vägrade att läsa snabbare.

Det finns en intressant möjlighet här, att läsa endast böcker som har sisådär tio år på nacken och se vad som förblivit sant i dem – och ur detta försöka sluta sig till hur världen fungerar på olika områden. Vi köper gärna de senaste böckerna, men deras blick för världen är fortfarande stirrig, suddig — den som läser äldre böcker får en stadigare bild.

Det går förstås att extrapolera från den erfarenheten och aktivt söka sig till ännu äldre litteratur. Den som vill lära sig något om hur samhällen övertalas gör exempelvis klokt att läsa Aristoteles retorik, och inte dagsaktuella böcker av förmenta retorikexperter. Antiken ger ur ett perspektiv den kanske högst upplösta bild av dagens samhälle som vi kan få.

En annan metod skulle kunna bestå i att identifiera ett par olika fixpunkter i tidens landskap och läsa från dem. Läsa från Aristoteles, Cicero, Machiavelli och Strauss. Bilden som tonar fram mellan dessa är värd en gigaEconomist (läsningen av en miljard The Economist ledare).

Till källorna!

När vetenskapen försvinner

I tidskriften Science rapporterades nyligen att hundratals vetenskapliga tidskrifter försvunnit och att nästan tusen till riskerar att göra det. Det är en påminnelse om att glömskan inte försvunnit ur informationssamhället, och att vi gör klokt i att ta aktiv ställning till hur vi vill minnas – och glömma – informationen runt om oss.

Typiskt nog är det oftast open access tidskrifter som drabbas — eftersom de inte har ekonomin för att bygga en långsiktig arkivstrategi. Det är i sin tur extra tragiskt eftersom vi vill att vetenskap skall vara öppet tillgänglig för så många som möjligt, och då måste hitta ett svar på frågan om hur vi skall kunna garantera detta över tid också. Det är inte enkelt, men nödvändigt.

Hur ser eftervalskaos i USA ut?

Cass Sunstein har skrivit (se nedan) en intressant artikel om detta — det korta svaret är att överraskande mycket makt ligger hos delstaterna, men bara om en lag från 1800-talet kan anses konstitutionell. Det kan bli ett ganska rejält drama. En av de teorier som snurrar runt säger att valnatten kommer att visa upp en vinst för Trump, eftersom hans väljare röstar på dagen, medan denna ”vinst” sedan kommer att ätas upp av poströster under de kommande månaderna — det är lätt att se hur ett sådant scenario skulle kunna skada den kommande presidentens legitimitet.

Artikeln här (och minns att Sunstein arbetade för Obama, samtidigt som analysen i mina ögon inte känns som en partsinlaga): poseidon01.ssrn.com/delivery.php

Pandemiperspektiv

Pandemistudierna duggar tätt nu – ett av de papper som passerat i flödet är det som redovisas nedan, och det är intressant att studera närmare. Tesen är att pandemins mönster har sett likadant ut överallt – oaktat vilka icke-farmaceutiska åtgärder som regeringar vidtagit. Det är förstås en hårdtolkning av de data som artikeln bygger på – men författarna är noga med att reservera sig. Två ting framstår som extremt tankeväckande i artikeln – det ena är just att pandemins mönster i stort är mer som väder är något annat; den beter sig som en storm som drar förbi. Det andra är att pandemins generella mönster nästan alltid innehåller en andra topp.

Jag väntar med mina omdömen, men just denna studie artikulerade den ena extremmöjligheten väldigt väl, och förtjänar därför att granskas och läsas.

www.frbatlanta.org/-/media/documents/research/publications/wp/2020/08/26/15-four-stylized-facts-about-covid-19.pdf