Mörkertankar

November är en plats. Det slår mig tydligast när jag tar en kvällspromenad runt skärgårdsön nu, i slutet av oktober, och minns hur denna promenad kändes i juni. Det kändes inte som en annan tid – utan som en annan plats.

Allhelgonahelgen närmar sig. Snart fladdrar ljusen på kyrkogårdarna och de döda flimrar till i våra minnen, närvarande i sin egen frånvaro, skuggor som har anspråk på oss. Gravarnas minnesplatser blir mötespunkter mellan allt det vi är nu och det som gick före oss. Har du promenerat över en kyrkogård på sistone? Om inte kan det vara värt att göra det – det var inte ovanligt tidigare, men vi skyr döden så till den milda grad att vi nu också skyr kyrkogårdarna. Men det är ett misstag: kyrkogårdarna är en unik källa till styrka, till förtröstan. Döden är en del av livet.

Kyrkogården tecknar ned tiden i gravstenar och blommor.

Kyrkogårdarna är klockor, varje grav markerar en punkt i tiden och de förändras långsamt, samlar tid, låter den sjunka in. De tecknar ned tiden i gravstenar och blommor – i livets obändiga tid och sorgens mer flytande. Till sist bleknar blommorna, slutar komma och minnena fladdrar till i vinden och försvinner. Inte ens namnen går att läsa längre, bortnötta av regn och sol.

I vårt samhälle har döden blivit en angelägenhet för de äldre. Det är också ett misstag. Döden är ett gränsvillkor för oss alla, oavsett ålder, och precis som det sägs att ”ungdomen är bortslösad på de unga” kan vi också konstatera att döden är bortslösad på de gamla. Och det handlar egentligen inte om ett memento mori i klassisk bemärkelse – att livet är kort och man bör göra det mesta av det och hålla sina ambitioner i schack – utan om en påminnelse om att livet är stämt i slutets tonarter.

Arvo Pärts De profundis.

I skuggorna berättar vi också historier för varandra. Vi berättar om sprickor i verkligheten, om varelser som bara vandrar om natten, om onda andar och tragiska öden. Vi spänner upp natten mellan oss och leker i den. Skräckhistorierna är verktyg för att närma sig döden och natten, de låter oss se sömmarna i vardagen, uppmärksammar oss på hur bräckligt det normala är.

I spökhistorierna finns ett botemedel mot egofixering och ytlighet, en påminnelse om vår ensamhet i det oändliga kosmos. Lord Dunsany fångade det korthugget: ”A man is a very small thing, and the night is very large and full of wonders.” – Just så. Människan är mycket liten och natten är mycket stor – och fylld av underbara ting. Och inte allt underbart är gott.

Våra stora historier har rämnat och i många fall lämnat oss på drift. I mörkret finns kanske inte stora historier, men väl ett märkligt spel av betydelser och meningar som ändå är fast förankrade – i just döden, i natten, i mörkret. Dostojevskijs uppgivna – eller befriande – observation om att allt är tillåtet om gud är död är ett genialiskt felslut, för om gud är död är det just döden som håller alla värdens omvärdering i sin famn.

Men döden har en fruktansvärd gravitation. Vi måste väva in i den historier, konst och musik, ge den form och skugga. Där kan den ge oss underbara ting.

Rachmaninovs tonsättning av Böcklins målning är ett märkvärdigt spel med döden.

November är en plats i natten där döden bor. Det är värt att spendera en del tid där, och reda ut hur världen rör sig.

Det försvinnande Europa

Vaclav Smil är alltid läsvärd, och i den senaste boken – Numbers don’t lie – försöker han också vara läsvärd (och inte bara uttömmande). Boken är fylld av korta kapitel om olika ämnen – alltifrån varför man inte skall räkna ut diesel till hur man kan se på välfärd (se på spädbarnsdödligheten). I ett avsnitt berör han särskilt frågan om demografi och noterar att Europa håller på att försvinna – relativt sett. I dag bor 9.5% av världens befolkning i Europa, ned från 18% i början av 1900-talet (Smil 2020:7). Med flera länder – som Spanien och Italien – långt under ersättningsnativitet ser det inte heller ut som om trenden kommer att vända.

Man kan tolka detta på olika sätt, men det är svårt att förneka att det finns någon sorts relation mellan dem,ografi och politisk makt. Om man lägger till observationen att 75% av alla födslar mellan 2020 och 2070 kommer att ske i Afrika, öppnar sig en mängd frågor om hur den riktigt långa framtiden kan se ut – blir det ett Eurafrika eller låter EU Afrika glida iväg till den digitala silkesvägen?

Smil är en ingen EU-skeptiker, tvärtom: han hyllar vad Europa åstadkommit – men att Europas riktigt långa utvecklingslinje, som just Europa, leder ned i irrelevans och glömska tycks nästan oundvikligt under demografins logik i hans analys.

Är det så? Kanske. Om inte annat är det en framtid att förhålla sig till för Europa, och integrera i självbilden.

Energy and complexity (Philosophy of Complexity II)

A brief note today, about something to look into more.

Could the energy consumption of a civilization be a measure of its complexity? If so, we could easily say that our civilization is becoming more and more complex – since we are consuming more energy all the time. There is something intriguing about this measure – it relates the complexity of a phenomenon to the amount of heat it produces, and so the entropy it drives.

It seems an obvious metric, but it also seems to suggests that there is nothing structural about complexity – by this metric, the sun is more complex than we are. But then, again, we could argue that there is a difference here between natural phenomena like the sun and a constructed artifact.

Can we say, then, that for artifacts it is a good proxy to think about the heat they generate? A car generates more heat than a computer, does it not? Consumes more energy? So again, it seems, the measure is shaky. But the attraction in this kind of metric seems to remain: our civilization is more complex than that of the Egyptians, and we consume much more energy.

A variation on this theme is to look at the energy we can produce, harness — that would connect this measure to the Kardashev scales. Maybe there is something there.

Progress and complexity (Philosophy of Complexity I)

I have heard it said, and have argued myself, that complexity is increasing in our societies, and that evolution leads to increasing complexity. I have also known that this is an imprecise statement that needs some examination – or a lot of examination – in order to understand exactly how it can be corroborated or supported.

The first, obvious, problem is how we measure complexity. There are numerous mathematical proposals, such as algorithmic metrics (how long would the shortest program be that described system A and if that program length expands over time then A is becoming more complex), but they require quite some modeling: how do you reduce society or evolution to a piece of software? Suddenly you run into other interesting problems, such as if society and evolution are indeed algorithmic?

The second problem is to understand if this increase in complexity is constant and linear or if it is non-linear. It seems as if it could be argued that human society plateaued for thousands of years after having organized around cities, leaving our nomadic state – but is this true? And if it is true, what makes a society suddenly break free from such plateaus? This seems to be a question of punctuated equilibria?

So, let’s invert and ask what we would like to say – what our intuition tells us – and then try to examine if we can find ways of falsifying it. Here are a few things that I think I believe:

(I) Human society becomes more complex as it progresses economically, socially and technologically.

(II) Evolution leads to increasing complexity.

(III) Technology is the way we manage complexity, and technological progress internalizes complexity in new devices and systems, leaving the sum total increases intact – and not stopping the increase continuing – but redistributing it across different systems.

These guesses are just that, guesses, but they deserve examination and exploration, so that is what we will spend time looking at in this series of blog posts. The nature of any such investigation is that it meanders, and finds itself stalled or locked into certain patterns — we will learn from where this happens.

This seems important.

A good, but skeptical, note on Sandboxes

The idea of regulatory sandboxes is getting more traction as the legislator is trying to grapple with regulating new technology while still allowing it to develop in unexpected ways. These sandboxes present a number of problems (i.a. how do you graduate from them?), but are worth thinking about. This is a useful piece with criticism to start exploring the idea more in detail.

One thought, though: innovation hubs – suggested as an alternative – are really in a different category and seem incommensurable to the sandbox-concept.

What a year it has been

As I return to this notebook, or collection of musings, I find that everything has changed. Not in the dramatic way of everything has changed but in the rather more subtle way of everything has changed.

A shift in the way we see ourselves and the societies we are in.

The day before yesterday I celebrated my 49th birthday, and I reflected on what I would like to do with my life in general going forward. And one of the things I would really like to do is to write more, simply because writing is thinking. I do write a fair bit in my day job, but that writing is often concentrated on the issues and challenges facing the tech industry in different ways – albeit from a futures studies standpoint – and so not something that I can always share.

But what I would like to do is to write more widely, think through things and develop this as a commonplace book, a Zibaldone. A place to collect thoughts and find over time if there are patterns in them, ideas, stories, theories – a good example is HP Lovecrafts collection of story ideas, sketching other uncharted parts of the Mythos.

So – a commitment to write, then. We will see how that goes.

Återinfektion

Financial Times rapporterar i dag om ett fall av återinfektion i Covid-19 som upptäckts i USA. Dessa fall är fortfarande mycket sällsynta, men det som oroar är att den 25-årige man som återinfekterades blev mycket mer sjuk vid den andra infektionen. En otäck möjlighet presenterar sig därmed: att infektion inte ger immunitet, utan något som snarast ser ut som motsatsen – en svaghet som gör att andra infektionen blir mycket värre.

Nu är de fall av återinfektion som upptäckts mycket få, och än så länge är det knappast relevant att inkludera dem i en riskanalys, men det här mönstret är ändå värt att fundera över – som ytterligare en påminnelse om hur litet vi vet om detta virus, och hur mycket osäkerhet som omgärdar det.

Det kanske mest dystopiska scenario man kan tänka sig vore om den första infektionen innebär att man automatiskt blir en riskgrupp om man inte redan var det. I ett sådan scenario följer kollaps av sjukvården när återinfektionsvågen slår till, och förmodligen också en mer allmän samhällelig försvagning.

Även vid rätt låga nivåer av ”riskgruppskonversion” – runt 20-30%, där morbiditeten förvärras vid den andra infektionen – blir effekten förödande.

Sannolikt händer detta inte med Covid-19, men det finns inget som utesluter att en framtida patogen skulle kunna uppvisa ett sådant mönster – även om en snabb sökning inte visar många sådana exempel, utom, möjligen, Zika-virusets effekt på graviditeter. Dessa andra ordningens effekter är dock inte otänkbara eller omöjliga.

En märklig, men intressant, variation på detta tema finns i Greg Bears Darwin’s Radio.

Vad betyder det ur ett riskanalysperspektiv? Det ser ut att vara ett bra argument för Talebs taktik: att överreagera kraftigt på osäkerhet, men samtidigt förutsätter det att man kan isolera en osäkerhet ur samhällets väv av osäkerheter – och det är där det blir svårt igen. De samhälleliga konsekvenserna av de upprepade restriktioner och nedstängningar som nu rullar över världen är också outforskade – men verkar ha inneburit inte så mycket en ökning av konspirationsteorierna som en organisation av konspirationsteoretiker.

Osäkerheten låter sig inte isoleras till en enda faktor.

Den glömda frågan

När vi studerar en organisation eller något annat dynamiskt fenomen, finns det en fråga som kan avslöja en hel del, men som ändå oft aglöms bort. Det är en förhållandevis enkel fråga, men den är användbar för såväl en chef som en investerare. Den frågan är:

Hur lär sig den här organisationen?

Anledningen till att denna fråga är så intressant är att den takt och det sätt på vilket en organisation lär sig är det kanske viktigaste konkurrensmedel som vi har. Ändå är svaret överraskande ofta att vi inte kan se någon lärandemekanism alls.

Utsikt från höstkontoret

Ta en grupp på ett medelstort företag. Du kommer säkerligen att hitta mål, kanske en strategi, omvärldsanalys — men kommer du att hitta en lärandemetod? Om du är chef i dag kan du testa och fråga de som rapporterar till dig hur de byggt upp lärandet i sina grupper, och inte för att sätta dit någon utan för att långsamt uppmuntra dem att hitta fram till en lärandemodell.

Man kan lära sig på en mängd olika sätt. Den som är intresserade kan börja med enkla medel som:

  • Ett reflektionsmöte i månaden där alla kommer med en sak som de lärt sig, och hur den saken förändrat deras syn på världen och organisationen. Om det är svårt att få folk att göra detta är det i sig en indikation på att organisationen har ett kulturproblem, men det går att ordna: låt alla skicka in sitt lärande anonymt och gå sedan igenom det på mötet. Men målet måste vara att vi firar de som lär sig, eller hjälper organisationen att lära sig.
  • En beslutsdagbok. Ett team som regelbundet fattar beslut gör klokt i att dokumentera dessa: varför fattade man beslutet – på vilka grunder – och vilka avvikande åsikter fanns? Sedan går man igenom denna dagbok en gång per kvartal och analyserar utfallet. Det gäller även om besluten blev bra – för att se om de fattades på rätt grunder!
  • En gemensam verktygslåda med mentala modeller — vilka olika modeller av den egna verksamheten använder man och hur kan man utöka denna verktygslåda? Detta är mer abstrakt, men kan långsiktigt ge en bra insikt i hur vi gemensamt föreställer oss den uppgift vi företar oss.

Vi ser i dag ett växande fokus på beslutsfattande – och det är bra – men beslutsfattande är bara den första komponenten i ett mer robust lärande. Ett beslutsfattande utan lärande är historielöst, amnesiskt. Det grundar sig på föreställningen att beslutsfattaren var dag möter välden som ny och utan historik.

Det kan finnas ett värde i det, men min hypotes är att det värdet är mindre än värdet av ett integrerat lärande i organisationen.

Till sist, en annan invändning att fundera över. Det är möjligt att säga att den organisation som ankrar upp sig i sin erfarenhet får svårare att förändra sig eftersom man ogärna bryter av mot den kompetens man byggt upp. Ett lärande kan, i en snabbt föränderlig situation, skapa en tröghet som håller organisationen tillbaka.

Det är en intressant invändning, men förväxlar den inte lärande med fördomar? Och är det inte mer sannolikt att en organisation som inte aktivt undersöker sina egna beslut och lär sig hela tiden fastnar i dessa? En organisation som inte lär sig har inga verktyg för att förändras i egentlig mening – den utvecklas inte – utan driver mot framtiden, prisgiven till nycker och vindar som den inte förstår.