November är en plats. Det slår mig tydligast när jag tar en kvällspromenad runt skärgårdsön nu, i slutet av oktober, och minns hur denna promenad kändes i juni. Det kändes inte som en annan tid – utan som en annan plats.

Allhelgonahelgen närmar sig. Snart fladdrar ljusen på kyrkogårdarna och de döda flimrar till i våra minnen, närvarande i sin egen frånvaro, skuggor som har anspråk på oss. Gravarnas minnesplatser blir mötespunkter mellan allt det vi är nu och det som gick före oss. Har du promenerat över en kyrkogård på sistone? Om inte kan det vara värt att göra det – det var inte ovanligt tidigare, men vi skyr döden så till den milda grad att vi nu också skyr kyrkogårdarna. Men det är ett misstag: kyrkogårdarna är en unik källa till styrka, till förtröstan. Döden är en del av livet.

Kyrkogårdarna är klockor, varje grav markerar en punkt i tiden och de förändras långsamt, samlar tid, låter den sjunka in. De tecknar ned tiden i gravstenar och blommor – i livets obändiga tid och sorgens mer flytande. Till sist bleknar blommorna, slutar komma och minnena fladdrar till i vinden och försvinner. Inte ens namnen går att läsa längre, bortnötta av regn och sol.

I vårt samhälle har döden blivit en angelägenhet för de äldre. Det är också ett misstag. Döden är ett gränsvillkor för oss alla, oavsett ålder, och precis som det sägs att ”ungdomen är bortslösad på de unga” kan vi också konstatera att döden är bortslösad på de gamla. Och det handlar egentligen inte om ett memento mori i klassisk bemärkelse – att livet är kort och man bör göra det mesta av det och hålla sina ambitioner i schack – utan om en påminnelse om att livet är stämt i slutets tonarter.

I skuggorna berättar vi också historier för varandra. Vi berättar om sprickor i verkligheten, om varelser som bara vandrar om natten, om onda andar och tragiska öden. Vi spänner upp natten mellan oss och leker i den. Skräckhistorierna är verktyg för att närma sig döden och natten, de låter oss se sömmarna i vardagen, uppmärksammar oss på hur bräckligt det normala är.

I spökhistorierna finns ett botemedel mot egofixering och ytlighet, en påminnelse om vår ensamhet i det oändliga kosmos. Lord Dunsany fångade det korthugget: ”A man is a very small thing, and the night is very large and full of wonders.” – Just så. Människan är mycket liten och natten är mycket stor – och fylld av underbara ting. Och inte allt underbart är gott.

Våra stora historier har rämnat och i många fall lämnat oss på drift. I mörkret finns kanske inte stora historier, men väl ett märkligt spel av betydelser och meningar som ändå är fast förankrade – i just döden, i natten, i mörkret. Dostojevskijs uppgivna – eller befriande – observation om att allt är tillåtet om gud är död är ett genialiskt felslut, för om gud är död är det just döden som håller alla värdens omvärdering i sin famn.

Men döden har en fruktansvärd gravitation. Vi måste väva in i den historier, konst och musik, ge den form och skugga. Där kan den ge oss underbara ting.

November är en plats i natten där döden bor. Det är värt att spendera en del tid där, och reda ut hur världen rör sig.