På äventyr!

Efter snart 13 år på Google är det dags att gå vidare. Det känns nästan overkligt att säga det – men från och med i slutet av november kommer jag inte längre att arbeta på det företag jag sett växa från runt 10 000 personer till mer än 150 000 – där jag varit med och anställt mer än 200 personer och fått bygga team både i USA och Europa, träffat ministrar, blivit utfrågad i parlament och sett hur Googles produkter och tjänster revolutionerat vardagen för småföretag och vanliga användare. (Däri döljer sig en bok.)

Google är, och förblir, ett fantastiskt företag. Men just att det känns overkligt att tänka sig att lämna är förstås signalen som ytterst betyder att det är precis det man måste göra.

Och ibland kan man få ett erbjudande som man inte kan säga nej till.

För mig var det när jag blev kontaktad av Stripe, och fick möjligheten att bygga upp deras globala tech-policyteam. Stripe är ett ungt företag som vill öka Internets BNP – och som eliminerar komplexitet i de finansiella flödena – men det är mycket mer än så. Det är ett långsiktigt infrastrukturprojekt – med två grundare som skapat ett företag och en kultur som saknar motstycke. Stay tuned! Jag börjar i december!

För mig är det här ett nytt äventyr, och det är en möjlighet att bygga något från början med en enastående grupp människor, och dessutom i ett företag som jag tror har potential att skapa något verkligt viktigt. Det är också en chans att bygga på gamla erfarenheter och göra helt nya misstag! Vad kunde väl vara bättre?

Onwards!

Vi är stjärnstoff som muterar med kvantfluktuationer

Sean Carrolls podcast är alltid värd att lyssna till. I ett av de senaste avsnitten intervjuar han sin namne, Sean B Carroll som är utvecklingsbiolog och evolutionsforskare om slumpens roll i evolutionen. Sean B är kanske mest känd som en av de biologer som varit med och utforskat evo-devo och de mekanismer som lägger emfas över den genetiska koden för att uttrycka olika egenskaper, men nu har han koncentrerat sig i en ny bok på att utforska slumpen. Det finns en mängd rika mentala modeller i konversationen, men det som fastnade mest hos mig var att Sean B berättade att de mutationer som sker i varje barn (30-40 st om jag förstod rätt) sker för att det vid gentranskriptionen ibland är så att kvantfluktuationer i väteatomen får genomslag; en hisnande insikt som knyter samman fundamental fysik med individuell biologisk variation på ett vackert sätt.

Mutationshastigheter var en en annan intressant aspekt, hur snabbt olika system muterar varierar enormt mellan exempelvis virus och människor. Här finns mer att lära. Skall köpa boken och rapportera åter.

Sociala medier och politikens natur

Hur påverkar sociala medier politiken? Den mer eller mindre etablerade ståndpunkten just nu skulle kunna summeras upp ungefär såhär:

(i) Sociala medier ökar polariseringen, löser upp den gemensamma ram av fakta som politiken behöver och exponerar den politiska processen för olika typer av manipulation.

Mot detta kan man ställa en mer positiv bild som skulle kunna låta ungefär såhär:

(ii) Sociala medier ökar deltagandet i den politiska processen och sänker trösklarna för medborgare att ta del i det offentliga samtalet.

I konflikten mellan de här olika ståndpunkterna finns en mängd intressanta argument att utforska, men det som intresserar mig mer är vilka argument som helt missats i debatten. En av de frågor som utforskats relativt litet handlar om den politiska konkurrensen – om inflödet av nya politiska aktörer i den etablerade offentliga sfären.

Just detta har studerats i en relativt nyligen utgiven vetenskaplig artikel som fokuserar på Twitter, och på donationer till politiker. I materialet har forskarna tittat på vad som händer när en ny politiker öppnar ett Twitterkonto – påverkas donationerna alls? Och finns det en skillnad mellan vad som händer när en etablerad politiker öppnar ett Twitterkonto? Svaret är intressant, och det är värt att läsa hela sammanfattningen:

”Political campaigns are among the most sophisticated marketing exercises in the United States. As part of their marketing communication strategy, an increasing number of politicians adopt social media to inform their constituencies. This study documents the returns from adopting a new technology, namely Twitter, for politicians running for Congress by focusing on the change in campaign contributions received. We compare weekly donations received just before and just after a politician opens a Twitter account in regions with high and low levels of Twitter penetration, controlling for politician-month fixed effects. Specifically, over the course of a political campaign, we estimate that the differential effect of opening a Twitter account in regions with high vs low levels of Twitter penetration amounts to an increase of 0.7-2% in donations for all politicians and 1-3.1% for new politicians, who were never elected to the Congress before. In contrast, the effect of joining Twitter for experienced politicians remains negligibly small. We find some evidence consistent with the explanation that the effect is driven by new information about the candidates, e.g., the effect is primarily driven by new donors rather than past donors, by candidates without Facebook accounts and tweeting more informatively. Overall, our findings imply that social media can intensify political competition by lowering costs of disseminating information for new entrants to their constituents and thus may reduce the barriers to enter politics.”

Sociala medier ökar alltså politisk konkurrens genom att låta nya politiska röster komma till tals – och gynnar helt nya politiker mer än etablerade aktörer. Det i sin tur betyder att sociala medier har potential att öka omsättningen i det politiska systemet. Dessutom är det ofta nya donatorer – vilket betyder att det politiska engagemanget (mätt i donationer, men det är en okej proxy) också ökar.

Vi övervärderar förmodligen den kausala länken mellan sociala medier och polarisering [1] och undervärderar hur sociala medier kan öka omsättningen i ett politiskt system och syresätta det.

Läs mer (och en bonus i en föredömligt uttömmande bibliografi):

  • Petrova, Maria and Sen, Ananya and Yildirim, Pinar, Social Media and Political Contributions: The Impact of New Technology on Political Competition (May 14, 2020). Management Science, forthcoming , Available at SSRN: https://ssrn.com/abstract=2836323 or http://dx.doi.org/10.2139/ssrn.2836323
  • [1] Den intresserade bör läsa Hugo Merciers Not Born Yesterday (skrev om den under strecket här)

Nelson Goodman och kunskap som passform

I Nelson Goodmans Ways of Worldmaking (1978) finns en intressant diskussion om hur vi formar världar genom olika sorters drag. Som en sorts korollarium till det resonemanget noterar han också att kunskap inte handlar om vad som är sant, utan vad som passar in i en given världsbild.

Det är en sorts koherensteoretisk syn på kunskap, men den formulerar det pregnant. Det är extra tydligt i de diskussioner om filterbubblor och desinformation som nu förs i alla möjliga olika forum. Det man kan konstatera är att desinformation inte fungerar om den inte redan passar in i den världsbild som mottagaren har.

Goodmans underskattade lilla bok om att skapa världar

Det i sin tur betyder att den som vill bekämpa konspirationsteorier, bekämpar hela världsbilder – inte individuella uppfattningar. Alltför ofta riktar diskussionen in sig på någon del i pusslet, och misslyckas – eftersom det inte finns någon annan bit som passar in just där.

Den som vill lösa upp konspirationsteorier och bekämpa desinformation måste hitta pusselbitar som passar in. Kanske kan det betyda att det krävs ett antal olika övergångsstadier innan vi når till en gemensam världsbild. Den som tror att det går att gå från QAnon-troende till modern liberal i ett svep bedrar sig. Det krävs en serie transformationer för att nå fram till den gemensam syn (vilken denna nu är). Och kanske krävs det en dubbel rörelse både från oss som ser konspirationsteorin och den som fastnat i den? Inte mot konspirationsteorin, men mot de övertygelser och rädslor som informerar den?

Goodman påpekar också att vi alla börjar från en egen värld som vi sopat ihop av litet allt möjligt som vi hittat vid vägkanten. Denna värld, vår egen värld, är också ett pussel av bitar som vi passat samman bäst vi kan. En del av intelligensen är förmågan att betona om inom den, deformera den, ersätta vissa delar med andra. Det är ett komplext arbete, med ett ganska halvdant utgångsmaterial.

Våra världar är ständiga renoveringsprojekt, och ibland påminner skillnaden mellan den liberala demokratins nuvarande inkarnation och konspirationsteorierna mest om spänningen mellan ”vitt och fräscht” och den med småting och prydnader fyllda gamla lägenheten. Det vore intressant att se hur konspirationsteoretiker bor.