Författare: Nicklas Berild Lundblad

I dagens understrecket skriver jag om DC Dennetts senaste bok om medvetandet, From Bacteria to Bach and Back Again (2017). Andra recensenter har uppmärksammat att det är en pratig och vildvuxen bok, och det stämmer, men det är också en mycket eftertänksam bok, där författaren ännu en gång försöker visa oss att medvetandet inte behöver vara mystiskt för att bära värde och mening, och att det inte är nödvändigt att se ett materialistiskt perspektiv som reduktionistiskt. 

Just detta intresserar mig mycket, tanken att materialism inte på något sätt leder till en reduktionism (och om vi diskuterar reduktionism så måste klarlägga vad det är som reduceras – något som sällan sker. Är det människovärdet eller är det självkänslan?). Min egen syn har ändrats över åren. Jag brukade tycka att materialismen alltid bar på ett implicit “bara”, men i och med upptäckten av komplexitetsteori och -filosofi känner jag inte så längre. 

Låt oss se på ett medvetet överdrivet och litet fånigt tankeexperiment här. 

Antag att du när du är ute och går en kväll möter två gestalter på vägen. Den ene visar sig vara en robot och den andre en utomjording. Efter det att du hämtat dig drar du igång ett enormt vetenskapligt projekt och finner följande: roboten har en artificiell hjärna som är 10 gånger mer komplex än den mänskliga, men han kan förklara hur den är uppbyggd och beter sig i allt väsentligt som om vore den medveten. Utomjordingen saknar helt hjärna men verkar ändå medveten, och du kan inte förklara detta på något sätt — det tycks inte finnas någon källa till detta medvetandet, det är mystiskt. 

En ondskefull vetenskapsman tränger sig in och fångar er alla tre i ett rum, och ger dig ett vapen, samtidigt som han pekar ett vapen på dig. Du måste välja att döda en av de två varelserna framför dig. Skulle det vara mer moraliskt försvarbart att skjuta roboten än att skjuta utomjordingen? Hur mycket av ditt svar beror av hur du förstår begreppet robot? Hur mycket beror av att du tycker att mystiskt är moraliskt mer värdefullt än komplext? Varför? 

Understreckaren – som inte behandlar just detta problem – finns här: 

https://www.svd.se/aventyrlig-historik-over-magnifikt-medvetande

Under åtminstone 1900-talet har man kunnat observera hur ambitionen att vara tvärvetenskaplig gett upphov till olika småvetenskaper eller tvärvetenskaper som liksom går i mode och sedan försvinner. Det är ett fascinerande fenomen. Norbert Wieners cybernetik, semiotiken (Peirce och Saussure över i Barthes, Eco et al) och nu senast memetiken är alla exempel på detta. Se på n-gram linjerna här:
Vilken roll spelar vetenskaper som dessa i vetenskapens utveckling överhuvud? Jag tror att de är exempel på olika sorters organisationsprinciper och försök att hitta nya sätt att ordna kunskapen. De flesta sådana exempel faller undan för att de är för tidsbundna, men några överlever — Memetiken har precis uppkommit, och Dennett m.fl. tycks tro att den skulle kunna utvecklas mer, men den riskerar att gå samma öde till mötes.

Samtidigt finns det i dessa småvetenskaper en särskild frihet, och sen särskild öppning – ett nytt perspektiv – som gör att det är värt att tillägna sig grunderna i de synsätt dessa fångar. Att lära sig semiotik utan att bli semiotiker, att lära sig grunderna i memetiken, utan att bli memetiker.

Varför går de då under? Jag tror att det kan ha att göra med bredden i teorierna. De gör alla anspråk på enorma studiefält och deras huvudsakliga bidrag är i de kopplingar och mönster de kan avtäcka, inte i nya, empiriska insikter. Hur skulle en memetisk, semiotisk eller cybernetisk upptäckt se ut? Finns här lagar och mönster som kan avtäckas, och som är tillräckligt distinkta för att vara värdefulla grundresultat? Förmodligen inte.

Fenomenet i sig förtjänar dock närmare studier.

Avslutade nyss Westworlds första säsong. Så – spoileralert om ni inte sett den. Det finns ett stycke i den som fångar en högst levande debatt i dagens medvetandefilosofi fint – Dr Ford intar en position som liknar D C Dennetts så mycket att det är anmärkningsvärt:

Det finns inget medvetande. Vi lever i samma narrative loopar som kodade robotar och den stora frågan är inte om det finns en tröskel, eller något speciellt med oss – utan varför vi fortfarande behöver denna metafysiska mantel.

Det finns något samtidigt befriande och monstruöst i detta lilla stycke medvetandefilosofi. Mer om Dennett och Jaynes bok om  medvetandets uppkomst här.

En yrkesrelaterad post för omväxlings skull. Digitaliseringsminister Peter Eriksson tillkännagav i dag bildandet av sitt digitaliseringsråd och ett finansierat kansli som skall arbeta med digitaliseringsstrategin för Sverige (inte minst viktigt). Jag är en av medlemmarna. Se mer här. Jag ser fram emot att se vad vi kan göra i Sverige och hoppas kunna bidra med min erfarenhet från det arbete som jag leder för Google i EMEA om digitalisering, reformer och samhälle i stort.

Jaha. Det blev nog inget av med det där att möta våren i Paris. Det löser sig dock nog med tiden. Sitter i en taxi på väg till kontoret. Funderar på hur jag lyssnar på musik. Sedan Spotify erbjöd mig en rik och varierad lista över de låtar jag lyssnade mest på 2016 har jag lyssnat på den listan mer än något annat. Den är liksom ett perfekt blandband. Men jag inser att det ju är livsfarligt. Riskerar jag inte nu att rekursivt bli en alltmer koncentrerad version av mitt 2016? Jag måste ju både återupptäcka ny gammal musik och dessutom hitta helt ny musik om jag skall ha en chans att utmana mig själv. 

Dessutom går tiden fortare om man bara gör saker som hjärnan känner igen. Den som lyssnar på samma musik hela tiden dör alltså snabbare. Subjektivt. 

Nå. Kanske är det att hårddra något. Men ändå. Jag skulle aldrig läsa böcker på samma sätt. Kvoten omläsning/nyläsning växer inte nämnvärt med åren för mig (gör den det för andra?), Men kvoten omläsning/nylyssning har helt förändrats över tid. Idag lyssnar jag nog på 100 timmar för mig redan känd musik för varje timme okänd eller ny.

Dels handlar det om att musik blivit “split-attention cognition” – jag liksom musiksätter en föränderlig vardag med bekanta låtar. Som Ally McBeals theme songs. Men det handlar nog också om en viss intellektuell lättja. Denna måste bekämpas. 

Kanske kunde man börja skriva om en ny skiva/artist med viss regelbundenhet för att hålla sig ansvarig?

Det politiska fältet låter sig ordnas på en mängd olika sätt. De vanligaste ordningarna inkluderar den s.k. höger-vänsterskalan som så ofta dödförklarats att själva dödförklaringen förvandlats till en klichéartad gest. Idag är andra ordningar som pessimism-optimism, nationalism-internationalism och långsiktighet-kortsiktighet rikare och mer analytiskt intressanta för den som försöker förstå det politiska landskapet.

Under dessa finns andra ordningar som har att göra med den mänskliga naturen, som den spänning som löper mellan Aristoteles syn på viljesvaghet som ett verkligt fenomen, och Sokrates tanke om dygd som endast beroende av kunskap – en i någon mening mycket uppfordrande syn på människan där akrasia inte existerar, utan endast utgör ett skenbart fenomen som beror av att vi inte ännu sett hur det förhåller sig på riktigt.

En annan dimension som tonat fram i de samtal som jag för är en sorts metaspänning mellan transparens och makt, som uppmärksammades tidigt av Lessig, men som nu tycks vinna mer och mer gehör hos politikerna själva.

“Det finns inga avgörande historiska ögonblick som avgjorts som de nu avgjordes, om de skett under fullständig insyn”, sade en statsman till mig nyligen, och menade att förhandlingar, politik och maktutövning är beroende av ett visst förlåtande dunkel – eller en viss intimitet. Kanske är i själva verket detta spänningen som vi behöver förstå, en spänning mellan transparens och den intimitet som krävs för att fatta svåra beslut? Det är lätt att omfamna transparensen, och det är nog den position som jag historiskt intagit, men det är svårt att argumentera för att det helt saknas skäl för en viss maktens integritet.

Samtidigt är denna integritet helt avhängig ett grundläggande, institutionellt förtroende som nu tycks erodera allt snabbare. Om vi skall tro Edelmans förtroendebarometer så lever vi i en tid där förtroendet överlag minskar för nästan samtliga samhälleliga institutioner. Var ligger den bottennivå under vilken samhället inte längre är möjligt? Finns det en Hobbespunkt, där förtroendenivåerna sjunkit så lågt att allas krig mot alla blir oundvikligt?

“Förtroende och förutsägbarhet”, förklarade en annan person för mig, “är politikens absoluta grundbultar. Vi saknar båda idag.”

Så ofta jag kan på mina resor försöker jag träffa människor som jag tror kan ha insikter i, och åsikter om, vår politiska samtid. Samtalen blir för mig en sorts återutforskande av politikens inre logik, ett försök att skissera en översiktlig förståelse för en samtid som blir mer och mer komplex. Det är en förmån att mitt yrke låter mig göra det, och att människor är vänliga nog att ta sig tid.

En genomgående fråga som intresserar mig är hur de jag träffar tror att tekniken påverkar oss. Där har vändningen varit nästan total, från en okritisk optimism till en skeptisk pessimism. Tekniken ökar, menar de, komplexiteten och därmed minskas förutsägbarheten och förståelsen för politikens beslut och former. Det falnande förtroendet behöver inte vara ett uttryck för ett växande missnöje – det skulle kunna vara ett uttryck för en växande oförmåga att förstå och gripa samhällets orsakssamband. Det finns inga proteströster i en sådan värld, bara röster för förenkling.

Våren är redan i Madrid. Igår hade vi 22 grader och strålande sol. Men en annan vinter är onekligen på ingång.

Hade en intressant twitterdiskussion idag, där frågan om lärandets hastighet dök upp. Först antog jag naivt att vi lär oss mycket snabbare i dag än någonsin tidigare, eftersom det finns mer data och information, och därför måste kunskapen också öka i rasande takt. Men sedan slog mig något intressant – när vi bestämmer lärandets takt måste vi ju fundera kring vad det är vi lär oss — vad är egentligen lärdom? Ett möjligt perspektiv är att jämställa lärandet med förmågan att allt bättre anpassa sig till sin miljö. Ur ett darwinistiskt perspektiv skulle lärandet helt enkelt vara förmågan att möta de utmaningar och använda de möjligheter som en viss given miljö ger allt bättre. Lärandet blir då inte absolut, utan relativt, och frågan om hur snabbt vi lär oss måste då ställas i relation till den miljö vi lär oss i och hur den förändras. Vi skulle då kunna ställa upp följande fråga:

(I) Tänk om vårt lärande ständigt producerar både en anpassning till och en djupare komplexitet i den miljö som vi befinner oss i – är det då uppenbart att vi lär oss snabbare i dag än för tusen år sedan då lärandet inte ökade komplexiteten (mätt på något sätt) på samma sätt som det gör det i dag?

Och följdfrågan:

(II) Kan en organism överleva länge under förhållandet där lärandet producerar kraftigt komplexitetsökande externaliteter som innebär att anpassning till miljön ständigt blir allt svårare, och kräver mer lärande?

Och:

(III)  Finns det en punkt där lärandet alltid avsätter sådana komplexitetsexternaliteter – tekniska framsteg – att lärandets takt blir negativ?

Löst formulerade frågor, men kärnan i resonemanget är förhoppningsvis klar. Det finns förstås möjligheter att också fundera kring om lärande måste leda till komplexitet, eller om det är vår tids tendens att omsätta lärande i teknik som är problemet – och om det är möjligt att tänka sig ett samhälle som inte genomför denna översättning. (Här en Heideggersk parentes: Heidegger menade ju att tekniken avtäcker och därmed möjliggör lärandet – så kanske är relationen den omvända?).

Värt att återkomma till, senare.

I dag hade jag förmånen att samtala med Anders Sandberg om människan, tekniken, jobben och framtiden under ett frukostseminarium som Google anordnade (Google Sessions). Som alltid är Anders väldigt inspirerande, och jag lärde mig en hel del intressant under samtalet. Några insikter:

• Anders frågade om fiskmåsarna på Sergels torg har ett jobb eller inte. Anledningen till att den frågan är intressant är att den lägger en lägsta-gräns för vad arbete skulle kunna vara: att hålla sig vid liv. När vi inte kan utföra detta grundläggande arbete så dör vi. Den zoologiska gränsen för arbete definierar också en brytpunkt för människan, när vi arbetar mer än vi behöver för att hålla oss vid liv händer något intressant: vi börjar skapa något mer än överlevnad. Kanske är det vid denna brytpunkt som vi blir verkligt mänskliga, kanske är det här kultur och samhälle börjar uppstå. För oss är det ett val, eller det ser i alla fall ut att vara det. En individuell myra skulle kunna fokusera på att endast överleva, själv, men då skulle alla myror dö ut. Myrsamhället är en nödvändighet för myrornas kollektiva överlevnad. Hur är det egentligen med människan? Kan det vara så att om en människa bara överlever i isolation utan någon gruppgemenskap, så, ja, är hon inte längre en människa? Kanske är det det faktum att vi arbetar för mer än vår individuella överlevnad som gör oss mänskliga i den bredare, sociala meningen? Här lurar också en annan fråga: det skulle mycket väl kunna vara så att om vi bara fokuserade på individuell överlevnad, eller överlevnaden för en mindre grupp, så skulle vi kunna arbeta radikalt mycket färre timmar. Detta är Yoav Hariris slutsats i boken Sapiens där han säger att människan nu arbetar mer än vad vi gjorde i samlare och jägaresamhällen. Men misstaget han begår är att tro att det skulle göra oss friare. Det gäller endast under en definition av frihet som handlar om arbetade timmar, men inte rymmer några begrepp om vårt växande handlingsutrymme och vår växande skaparkraft. Vi arbetar mer, men vi kan skapa oändligt mycket mer, vinna mycket mer kunskap, än vad de relativt fritidsrika jägarsamhällena kunde. Så fort vi arbetar mer än fiskmåsen på Sergels torg skapar vi något mer än överlevnad, och ibland glömmer vi att detta gemensamma mänskliga projekt – kunskapssökande och skapande – expanderat till proportioner där vi idag har förmågor som jägarna skulle ha sett som gudomliga.
• Vi diskuterade också om arbetet i stort, och hur mycket arbete det finns. Det är en annan fråga än hur många jobb det finns, men det är fortfarande en intressant fråga. Anders konstaterande att det finns oändligt med matematiskt arbete är en utgångspunkt som kan generaliseras, tror jag. Det finns oändligt mycket att göra, och vi kan fortsätta att förskjuta den mänskliga förmågans gränser vida mer än vi gjort hitintills. Det betyder i sig att den stora frågan i stället är hur vi kan organisera värdeskapande kring detta arbete.
• I alltfler fall lider samhället i stort av gigantiska legacyproblem. Gamla system som vi investerat i fortsätter att kräva mer och mer investeringar, och precis som i systemsammanhang investerar vi i dem för att vi skyr den extrakostnad det ser ut att innebära att helt köpa och installera ett nytt system. Men det betyder också att vi lurar oss själva: ju mer vi sänker investeringar i existerande system, desto mer fast sitter vi. Skolan kan inte förbli den institution den är idag, vi behöver nya skolor. Samtidigt kan vi inte bara släppa skolan som den står, och därför står vi inför en klass av problem som vi skulle kunna kalla härifrånochdit-problem. Dessa problem är generella och vi borde förmodligen studera dem som klass för att se om de har några gemensamma egenskaper. Jag gissar att det har det, och att en av de viktigaste egenskaperna denna klass av problem har är att de inte kan lösas genom planerad förändring, utan de gamla legacysystemen måste brytas upp av experiment och nya modeller som testas underifrån. Vi behöver FoU som fokuserar på att skapa och utveckla nya institutioner, nya system som kan provas i liten skala. Förslagsvis stadsstorlek, kanske. Förmodligen finns det mer att lära sig om denna klass av problem. Mer om detta senare.

Nedan mina anteckningar inför själva seminariet. De är skissartade, men kanske kan intressera någon.

—

Om tekniken, arbetet och framtiden

Den berättelse om tekniken, arbetet och ekonomin som håller på att sätta sig just nu är följande:

…med den snabba tekniska utvecklingen blir det möjligt att ersätta alltfler människor med maskiner, antalet jobb kommer att bli färre och ojämlikheten i ekonomin kommer därför att öka.

Det är möjligt att detta är sant, men låt oss för ett ögonblick analysera och utmana premisserna bakom denna berättelse. Vad innebär den i sak om vi undersöker den noga?

För det första måste mängden arbete vara ändlig. Arbetsmarknaden måste vara ett nollsummespel. Om en maskin utför en uppgift försvinner en uppgift för de människor som står till arbetsmarknadens förfogande. Om en maskin kan göra ett jobb så betyder det att en människa blir permanent arbetslös. Det är ett ganska oerhört antagande eftersom det aldrig tidigare i historien fungerat så, men det skulle kunna vara sant i någon version. Det skulle till exempel kunna vara så att mängden nya uppgifter tillkommer i långsammare takt, eller kräver nya kvalifikationer på ett sätt som gör att det för olika kategorier på arbetsmarknaden blir svårt att ta sig an dessa nya uppgifter. I det första fallet är det ett problem som rör våra investeringar i forskning och nyfikenhet, i det andra rör det frågan om utbildningssystemet.

Om vi inte tror att det bara finns en begränsad mängd uppgifter så håller inte berättelsen, då kan vi i stället tänka oss nya former av arbete som skapar nya former av värde.

För det andra måste vi tro att de jobb som nu finns utnyttjar människans fulla förmåga, och att det inte finns något unikt mänskligt som vi kan göra som maskiner gör sämre. Vi måste tro att det inte finns något unikt konkurrensförsteg för människan. Och det gäller på två områden: vi måste för det första tro att det inte finns något människor kan göra som inte maskiner kan göra bättre. Vi måste också tro att det inte finns något människor och maskiner kan göra tillsammans som inte bara maskiner kan göra bättre. Här är det fullt möjligt att istället hävda motsatsen: automatiseringen av arbete är endast möjlig eftersom industrialiseringen organiserade produktionen på ett sådant sätt att arbetet algoritmiserades. Det förvandlades till processer. Vi fick arbetsbeskrivningar. Arbetet avhumaniserades, och det är därför föga överraskande att när tekniken nu hinner i kapp så tar vi maskiner i bruk för att göra just detta arbete. Tidiga beskrivningar av automatiseringen beskriver den faktiskt som en befrielse från ett avhumaniserat arbete. Simone Weil skriver om detta i Att slå rot:

Men om någon visshet framträder med oemotståndlig kraft i Marx arbeten, så är det att varje förändring i förhållandet mellan klasserna är dömd att förbli illusorisk om den inte åtföljes av en teknikens förvandling, en förvandling som utkristalliseras i nya maskiner.Från arbetarens synpunkt bör en maskin äga tre egenskaper. Först och främst måste den kunna skötas utan att överstränga vare sig muskler, nerver eller organ, och utan att annat än i yttersta undantagsfall åsamka skador eller sår.

 

För det andra bör produktionsapparaten, med hänsyn till den allmänna arbetslöshetsrisken, i sin helhet vara så smidig som möjligt, för att alla skiftningar i efterfrågan skall kunna tillmötesgås. Följaktligen bör en och samma maskin kunna begagnas till flera ändamål, om möjligt mycket olika och till och med i viss mån obestämda. […] Slutligen främjar det också arbetsglädjen, ty på så sätt kan den enformighet undvikas som inger arbetarna en sådan leda och avsmak.

 

För det tredje bör en maskin normalt kräva en kvalificerad yrkesarbetare. […] En arbetarklass som huvudsakligen består av goda yrkesmän är inte något proletariat.

 

Dessa behov skulle till stor del täckas om automatiska, inställbara maskiner med många användningsmöjligheter kom i bruk. Åtskilligt har redan gjorts på detta område, och det finns helt visst stora möjligheter i samma riktning. Sådana maskiner upphäver behovet av rena maskinskötare. I ett jätteföretag sådant som Renaultfabrikerna är det inte många som ser lyckliga ut i arbetet: bland dessa få utvalda befinner sig de som sysslar med kamaxelreglerade automatsvarvar. ( s. 63-64 i Att slå rot (1943))

Weils poäng är enkel. Automatiseringen kan befria oss från att spela maskiner i industrisamhället och i stället söka vårt framtida arbete i att bli mer mänskliga, inte i att utföra maskinella uppgifter. Om hon har rätt håller inte berättelsen.

Det är värt att också undersöka slutsatsen att maskiner med nödvändighet ersätter människor – Weil utmanar den ovan. Det kan mycket väl vara så att detta är ett enkelt misstag baserat på en historisk tillfällighet. När AI utvecklas i mitten på 50-talet använde man substitution som en vetenskaplig metod. Man frågade om det gick att lära en maskin att spela schack, till exempel. En av AI-fältets grundare kallade senare detta ”Look Ma what I can do”-fasen, och menade att det inte var något annat än en metod för att undersöka forskningsfältet. Av denna metod har vi nu slutit oss till att tekniken bara kan utformas för att ersätta människan. Men det är ett val. Vi kan precis lika gärna fråga hur vi utformar teknik som stödjer och kompletterar mänskliga förmågor. Detta komplementaritetsperspektiv är också ett val.

Om vi väljer att utforma ny teknik så att den kompletterar människor så håller inte berättelsen.

För det tredje måste vi tro att det finns en hård koppling mellan ojämlikhet och automatisering. På sätt och vis följer denna koppling bara av att tro på ett nollsummespel på arbetsmarknaden, men vi måste också tro att automatiseringen kommer att kontrolleras av allt färre som äger allt mer. Ekonomer säger ibland att vi måste tro på capital-biased investment returns snarare än skills-based investment returns. Det är vad du äger och inte vad du kan som avgör om du kan tjäna pengar, och ju mer du äger desto mer kommer du att få. En Matteus-effekt: åt den som har skall varda givet. Men tekniken blir samtidigt billigare, och robotarna mer tillgängliga. Marx gissning var den motsatta: att den tekniska utvecklingen skulle leda till att produktionsmedlen till slut blev så billiga att arbetarklassen själva kunde äga dem. Att tekniken hela tiden blir billigare leder också till sjunkande kostnader för att göra allt från att skapa musik till att exportera globalt.

Om vi tror att tekniken hela tiden blir billigare och mer tillgänglig, att fler personer kommer att ha tillgång till AI i framtiden än i dag och att fler har det idag än för tio år sedan, så håller inte berättelsen.

Debatten är inte avgjord, inte på långa vägar. Vi behöver mer data, vi behöver en djupare förståelse av frågorna och mer utforskande av de politiska och sociala dimensionerna av det här området. I Europa finns det vissa länder som går före. Jag kom precis åter från Holland där socialministern startade en stor debatt om detta som lett till att det är en fråga som engagerar i den politiska diskussionen. Samtidigt finns det i många länder ett rent motstånd som påminner om luddismen. Sveriges röst behövs definitivt här, och vi har allt att vinna på att förstå teknikens inverkan på samhälle och ekonomi.

Så, det verkar som om vi kommer att diskutera Internet of Things mer och mer de kommande åren. Det finns skäl att applådera detta, då det förmodligen innebär att vi får flera olika sätt att lösa problem på när våra saker kopplas upp, men det finns också skäl att stanna upp och ställa kritiska frågor. Flera av dessa kritiska frågor handlar om reglering, politik och värderingar, men det här inlägget handlar om en delvis annan fråga – och det handlar om visionens förutsättningar.

Mycket av IoT utgår från tanken att vi kommer att se alla våra ting få en IP-adress. Din kyl kommer att vara uppkopplad, på riktigt denna gången. Likaså din bil och din kam och din TV och din stekpanna och…alla ting kommer att vara sammankopplade. Men vad är det som säger att det är den logiska nivån? Här måste vi kanske ställa oss en mereologisk fråga: vad är delar och vad är helheter? Sönderfaller uppkopplingen naturligt i ting?

Vi skulle lika gärna kunna tänka oss en värld i vilken tingens beståndsdelar är uppkopplade. Och i dag är motorn uppkopplad, kylens termometer är uppkopplad och kanske också bilens däck. Vad är den naturliga uppkopplingsnivån? Hela ting? Delar av ting?

Det finns en möjlighet att svaret – i förlängingen – är att vi kommer att se uppkopplat stoff i stället. Byggdelar till alla ting som naturligt är sammankopplade, en sorts lego. Jag satt och diskuterade detta med några vänner på landet härom helgen, och det är inte alls osannolikt att vi om femtio år måste förklara för våra barnbarn att lego, ja det startade som en leksak. “Visst, allt är byggt av lego nu” – säger vi då i framtiden – “men vi visste inte att den tekniska utvecklingen gick mot smarta byggklossar. Vi trodde vi skulle ha smarta kylskåp. Vi trodde att lego var en leksak.”

Barnbarnen skrattar då och frågar:

“Varför skulle någon någonsin bygga något som inte gick att plocka isär i sina beståndsdelar och bygga om? Ett ting som bara kunde en enda sak? Det vore ju som en dator som bara gjorde en enda sak!”

Då går vi ned i vår källare och spelar på våra gamla bortglömda playstationmaskiner.

Förresten: lika intressant är det om det inte blir så alls, eftersom vi då måste ställa oss en annan fråga. I balansen mellan generisk konnektivitet och beräkningskapacitet och specifik ändamålsenlighet – vad är det som avgör om en viss maskin överlever eller ej? Den gamla videon där allt på skärmen blir till en mobiltelefon är intressant, men än intressantare tycks att fråga vad det är som mobiltelefonen kanske inte kan bli?

I den utmärkta Skyddsrummet på Luxgatan konstruerar Jerker Virdborg bokstavligen en bunker för oss att stiga ned i – ett skyddsrum där verkligheten beskjuts med tungt artilleri och lämnar oss matta, och lyckliga att efter anfallet få stiga upp i ljuset igen. Det är ett Sverige med barn som slits sönder av kriget, med en ständig militär närvaro som bara till dels döljer våldet under disciplinens yta, ett hotfullt Sverige där dödsstraff och döden blivit så naturliga att de inte ger någon anledning att stanna upp. När boken är slut och läsaren lägger den ifrån sig är det med samma lättnad som huvudpersonen stiger ut ur skyddsrummet. Den enda invändningen är kanske att det är väl tydligt att vad Virdborg syftar till är att visa oss vad vi har med sådan tydlighet att vi blir bländade.

Vi tror att Aristoteles skrev dialoger. Cicero menade dessutom att om Platons skrifter var silver, så var Aristoteles skrifter renaste guld. Tyvärr finns dock inga av Aristoteles dialoger kvar, och de texter som finns kvar – ett trettiotal av kanske tvåhundra – är stilistiskt svåra. Det har sagts att de påminner mer om föreläsningsanteckningar än något annat.

Att Aristoteles skrev dialoger som sedan försvann är en svindlande tanke – att tänka sig att vi förlorade dem, att de kanske brann upp i Alexandria eller förstördes av någon som inte ansåg att de hade något värde – det är nästan så att man blir litet illamående. Jag undrar om de finns kvar någonstans, i ett bibliotek som ingen hittat ännu. Jag vill hoppas det – men hur mycket böcker finns det kvar som vi ännu inte upptäckt? Det är en spännande fråga, och det vore intressant att ta reda på mer om förlorade böcker. Umberto Eco skrev sin fantastiska I Rosens Namn om en enda aristotelisk förlorad text – den andra delen av poetiken. I den romanen är hypotesen att om denna återfunnes skulle den avgöra ett teologiskt argument om huruvida komiken hade en plats i religionen, och just därför väljer skurken i romanen att hellre bränna ned ett helt bibliotek än att låta någon se boken.

Filosofen Sharon Kaye har skrivit om myten att dialogerna fanns i St Pauls sarkofag, och gjort det i deckarformatet. De böckerna ligger nu på läslistan, men vad som ser ut som en spännande skildring av de svarta marknader som omger förlorade och antika böcker.

Det finns en skugga av försvunna böcker som vilar över den mänskliga civilisationen. En del av den tekniska utvecklingen är frågan om vi kanske skulle kunna se till att allt som skrivs från och med nu bevaras – och om vi kan förhindra liknande olyckor i framtiden. Visst borde det finnas en sorts plikt att försöka undvika denna typ av förluster? Eller är de att betrakta som skogsbränder som ger plats för nya tankar? Med tanke på Aristoteles inflytande under medeltiden kanske hans skrifter hade försvårat utvecklingen om de funnits kvar? De kanske hade varit så normativa att våra egna undersökningar inte kommit igång på allvar på ytterligare hundratals år?

Problemet där är dock inte texterna, utan läsarna. Vissa läsare kan ta vilken text som helst och förvandla den till ett fängelse istället för en öppning in i ett större intellektuellt äventyr, tyvärr.