Att läsa Hertzberg om hur von Wright läste Wittgenstein

I essän “Att förstå en filosof i förhållande till hans tid – von Wright läser Wittgenstein” (i den fina boken Tankens utåtvändhet: Georg Henrik von Wright som intellektuell (red. Johan Strang och Thomas Wallgren)) utvecklar Lars Hertzberg en mängd intressanta teman som alla cirklar kring frågan om hur vi läser en filosofs liv i förhållande till dennes verk. Frågan om det biografiska filtrets betydelse för tolkningen av ett verk förekommer inte bara i filosofin, men den uppvisar, som Hertzberg visar, särskilda nyanser och särdrag som ger den en särställning i just filosofin – och just kring Wittgenstein finns det fruktbara marker att utforska här.


En utmärkt essäbok om von Wright

von Wright skiftar perspektiv på Wittgenstein över tid, och Hertzberg visar hur han går från att vilja – förenklat – skilja verk och person till att peka på hur Wittgensteins samtidssyn kan ses som en grund för hans analys av språkspel och livsformer: här fanns nämligen verktyg som kunde användas för att belysa var samtiden förvrängts och hur dessa förvrängningar hade sina rötter i vår relation till språket. Kanske, menar Hertzberg, påverkades von Wright av den betydelse hans essäistik hade för honom själv – något som i andra essäer i boken utforskas mer grundligt, och som onekligen framstår som något av en gåta för von Wright själv, när han reflekterar över det.

Hertzberg påpekar att Wittgenstein tydligt skiljer sina iakttagelser av samtiden från sina mer “rent” filosofiska arbeten, och att detta i sig borde kunna tas till intäkt för en läsning där verk och person skiljs åt, men samtidigt betonar han att denna skillnad inte skall överdrivas. Wittgenstein såg i filosofin något mer än en rent akademisk verksamhet, avslutar han och just i detta finns anledning att gräva vidare.

Hertzbergs text är en utmärkt och tankeväckande essä som cirklar kring en fråga som nog har varit central i min egen Wittgensteinläsning – just kopplingen mellan person och verk, och denna kopplings betydelse för läsaren. Bör inte läsningen av Wittgenstein på något sätt också eka i min egen livsform?

Hertzberg menar att en sådan koppling kan motiveras med åtminstone två olika metodologiska ansatser: att vilja tänka med filosofen i fråga eller bortförklara denne. I det första alternativet blir biografin ett sätt att etablera ett hermeneutiskt valfrändskap och i det senare ett sätt att reducera filosofens tankar till ett enkelt samtidsfenomen. Det ligger mycket i detta, men vi kan också se till biografin för att försöka utläsa en filosofs åtagande och allvar. I Sokrates liv och död finns en utsaga om filosofens eget åtagande och det allvar med vilket de åsikter som han uttrycker omfattas av filosofen själv. Livet blir en sorts intellektuell pant för de tankar verket uttrycker.

Här hade det varit intressant att läsa Hertzbergs synpunkter på Pierre Hadot’s tolkning av Wittgenstein. Hadot utvecklade en syn på filosofin som en andlig övning och en väg till perfektion. Citat kommer omedelbart för oss — som när Russell frågar Wittgenstein om han tänker på logik eller sina synder, och denne omedelbart svarar “båda” — men endast ett titt på det efterlämnade Nachlass som vi känner till ger uttryck för en filosofisk praxis, en stil, en metod som visar att livet inordnas efter verket som i sin tur uttrycker synen på samtiden. Wittgensteins val av filosofi som ämne i sig har betydelse här också.

I “Pierre Hadot as a reader of Wittgenstein” skriver Sandra Laugier om den tysta etik som Hadot tyckte sig se i slutet av Tractatus, och hur det tigande som där anbefalles påminde denne om en andlig övning i den bemärkelse Hadot använder begreppet.

Vi kan också minnas Norman Malcolms anekdot om hur Wittgenstein blir rasande när någon slarvar med språket eller kategoriserar på ett olämpligt sätt. Här finns en nästan uppfostrande aspekt av Wittgensteins sätt att leva, en sorts tvångsmässig terapeutisk ton i umgänget med andra. Det finns något i det allvar med vilket Wittgenstein närmade sig filosofin som tycks djupt meningsfullt – och det kanske är det Hertzberg menar i konstaterandet att det inte bara var en akademisk syssla. I den märkliga lilla artikeln ”Wittgenstein’s visit to Ithaca in 1949: on the importance of details” av Trevor Pinch och Richard Swedberg finns en mängd exempel på just det allvar som Wittgenstein tycks ha tillmätt filosofin och sitt eget liv (här finns förstås en annan, mindre smickrande narcissistisk läsning).

Detta i livet ständigt närvarande allvar, detta åtagande, tycks anbefalla en läsart och kanske ett eget allvar. Under alla omständigheter en enastående intressant essä.

10 torsdagsmisstankar om digitaliseringen

1

Digitaliseringen kan skildras brett eller smalare. I den smalare versionen är det möjligt att se den som frågan om hur man angriper och löser upp den s.k. Solowparadoxen. Solowparadoxens kärna är nog att vi ser investeringar i teknik överallt i vår ekonomiska analys, utom i produktivitetstillväxten. Tekniken tycks inte leda till produktivitetsökningar och om den inte gör det är nyttan av all ny teknik svår att förstå.

Solowparadoxens lösning ligger förmodligen i tre olika riktningar.

Den första, enkla, observationen är att vi inte mäter rätt. Vi ser exempelvis inte produktivitetsökningar som den vi bevittnat inom fotografin, eller encyklopediernas marknad. Wikipedia och digital fotografi fångas dåligt av existerande ekonomiska mått, och det gäller inte bara första ordningens värden, utan också andra ordningens värden: mängden öppet tillgängliga digitala foton har ett enormt värde som träningsmängd för olika former av AI – precis som Wikipedia. Vi behöver förstå inte bara “consumer surplus” utan kanske särskilt också “training surplus” som ett värdefenomen i informationssamhället. Data får värde i det sätt på vilket vi organiserar dem.

Den andra frågan här handlar om transitionsproblem, och hur vi kvantifierar och förstår dem. Den lilla tomtägarföreningen som digitaliserar sig tvingas ofta ha kvar pappersbrev eftersom de inte kan genomföra en fullständig digitalisering; man fastnar då med två olika processer och måste ta kostnaden för båda. Den kvardröjande “analoga” processen äter upp produktivitetsökningen som skapas av digitaliseringen. Det kan vara så att priset för detta, denna analoga kostnad, är mycket större än så – eftersom den också förhindrar genomgripande organisationell förändring. Det är i sig ett problem eftersom vi vet att det krävs att man organiserar sig runt tekniken för att kunna lösa ut produktivitetsvinsterna.

Det tredje spåret handlar om innovation och lärande. Vi har bara börjat utforska tekniken, och vi behöver lära oss mer och mer om den. Detta lärande i sig är en förutsättning för att vi ska kunna få de produktivitetsvinster som tekniken skulle kunna producera. Tekniken i sig kräver ett experimenterande förhållningssätt, och en vilja att lära sig att tänka datavetenskapligt. Hur vi organiserar detta lärande mer effektivt är ett centralt problem för den som vill angripa Solowparadoxen.

Om allt en nation gör när den digitaliserar är att fokusera på att lösa upp Solowparadoxen, vinner den ändå oerhört mycket.

2

Digitalisering – som process – handlar inte om att just digitalisera. Att digitalisera i ordets snävaste bemärkelse kan betyda att man skapar en matematisk representation bestående av ettor och nollor av något. Denna process är intressant – av flera skäl – men den är inte nyckeln till den process vi vill studera.

Vad vi gör är kanske snarare att vi algoritmiserar och fångar olika datamängder. Den grundläggande metaforen är egentligen mjukvara och inte digitalisering. Mjukvara består av algoritmer och datastrukturer. Den förvandling vi genomgår som samhälle börjar med en förståelse av hur mjukvarufieringen påverkar samhället.

Den politiska frågan blir: hur skriver vi kod som spänner över både teknik, institutioner och medborgare? En del av den koden implementeras i datorer, en del i demokratiska institutioner och en del i oss som våtvara.

3

Att koda är att lösa ett problem med algoritmer och datastrukturer. Kod måste implementeras i någon sorts medium, men är förmodligen helt agnostiskt vad det gäller vilken sorts. Vi skriver kod för datorer, men lagstiftning är kod för samhällen. Institutioner bör byggas som mjukvara också, och vårt eget lärande är inget annat än, som DC Dennett observerar, att vi installerar olika former av appar i vårt medvetande. Fast den metaforen haltar litet – vi kan, och bör, ofta själva skriva dessa appar.

Det sätt på vilket du kodar dig själv – insikten om att du kan koda dig själv – är centralt. Även i digitaliseringen. Inte: är du lönsam lille vän? Utan: är du interoperabel?

4

Ett korollarium: om vi ser världen som mjukvara, så blir digitaliseringen inte så mycket ett problem som handlar om hur vi digitaliserar eller representerar något digitalt. Utan ett problem som handlar nästan enkom om interoperabilitet. Hur ser vi till att de olika kodbaser som samhället består av kan förändra, utveckla och kommunicera med varandra? Hur kodar vi gränssnitten mellan medborgare, institutioner och teknik?

En programmeringsuppgift: hur skriver du ett program som tillhandahåller utbildning?
En digitaliseringsuppgift: hur skriver du social kod så att du förändrar utbildningssystemet genom att bygga effektiva gränssnitt mot nya institutioner, ny teknik och oss medborgare?

Idag kan skolor inte accessa de enorma mängder utbildning och kunskap som finns tillgängliga. Det är ett klassiskt gränssnittsproblem. Skolan är inte interoperabel med globala kunskapsbaser.

5

Digitaliseringen behöver inte vara snabb. Din egen digitalisering behöver bara vara snabbare – och mer robust – än den digitalisering som dina konkurrenter mäktar med. Avvägningen mellan robusthet och snabbhet är inte trivial – och en digitalisering som är snabbare än din miljös kan mycket väl vara maladaptiv. Myndigheten som snabbt inför digitala signaturer med viss teknik, men som misslyckas med att övertala andra, och när resten anammar tekniken ser de till sin förskräckelse att det är en annan teknik. Sjukhusavdelningen som inför ett digitalt journalsystem snabbt, och sedan ser att det inte är kompatibelt med något annat på sjukhuset. Interoperabilitetsproblem är knutna till frågan om rytm, inte hastighet. Går du i takt?

6

Våra metaforer spelar roll. När vi tänker oss att vi kodar världen måste vi nästan fråga oss i vilken sorts programmeringsparadigm vi opererar. Är världen skriven i Basic? I ett imperativt programmeringsparadigm? Eller är den skriven i ett probabilistiskt paradigm? Den som säger att världen är kod får helt olika metaforer att använda beroende på svaret – och det spelar roll. Kanske bör vi växla över till att tänka kring kod som maskininlärning? Då blir frågan hur vi konstruerar modeller och lär oss.

Vad är det vi skapar med kod? Ytterst? Lärande. Det är inte absurt att tänka sig att all digitaliseringspolitik är ett organiserat lärande, som syftar till ett mer effektivt lärande. Men här använder vi ordet “lärande” som ett evolutionärt begrepp. Lärande är kognitiva systems sätt att producera “fitness” i en evolutionär miljö.

7

Hur snabbt utvecklas tekniken? I vilken takt utvecklas den? Tekniken utvecklas bara så snabbt som vi lär oss att använda den. Lärandets takt begränsar teknikens utvecklingshastighet.

8

Vilken är digitaliseringens enhet? Om vi mätte digitalisering, vilken enhet skulle vi då mäta den i? Skulle vi mäta dataflöden i samhället? Hur många terabit som dagligen utbyts i ett samhälle? Nej, det låter märkligt. Skulle vi mäta mängden digitalt lagrad information? Knappast. Skulle vi mäta IT investeringarna som en del av BNP? Bredbandsabonnemang? Antal personer som använder bank på nätet? Det görs ju i dag, men det är tveksamt om detta egentligen mäter något meningsfullt. Om vi fick välja vad som helst – skulle vi då inte se till ett samhälles förmåga att processa information? Eller den totala summan transaktionskostnader i ett samhälle, för alla transaktioner som äger rum? Transaktionskostnader skulle nästan likna värme, och vi skulle sträva efter energieffektivitet. Eller skulle vi bara mäta entropi? Energiåtgång?

Om vi fick i uppgift att avgöra om samhälle A eller B var mer digitaliserat, och visste att A konsumerade 1000x så mycket energi som B — är det då naturligt att säga att A är digitaliserat? Eller beror det på baslinjevärdet? Om båda konsumerar enorma mängder – B konsumerar, säg, 100x vad vi konsumerar idag – skulle vi då inte säga att B förmodligen digitaliserats, eftersom B verkar konsumera energieffektivare?

Skribenter på nätet har gissat att en AI som spelar spel kan konsumera så mycket som 50 000 gånger mer energi än en människa. En del av AIs framtida utveckling hänger i så fall på att detta kognitionens energigap kan överbryggas.

Är digitaliseringen en effektivisering? Eller är den en acceleration?
Jämför: är evolutionen en effektivisering? Eller acceleration?
Eller ingetdera?

9

“Vad är den övre gränsen för digitaliseringen? När kan ett samhälle inte blir mer digitalt? När är vi klara?”
– Här måste vi bestämma oss: menar vi att det handlar om att anamma ett visst tekniskt paradigm, att gå från att arbeta med såg till motorsåg, eller handlar det om att förändra vårt sätt att spela schack? Eller handlar det om att förändra reglerna för spelet självt?

10

Vad är digitaliseringen inte? Förmodligen är den inte en enkel process med en början och ett slut som kan beskrivas och sedan enkelt reproduceras. Den är inte som att måla ett hus. Den är mer som att måla en tavla.

Men det betyder inte att det inte går att lära sig hur man går tillväga. Det betyder emellertid att man behöver kreativitet, en egen vilja och en egen blick om man vill skapa något bestående.

Men pastischer behöver inte vara rena misslyckanden i digitaliseringen.

Om Dennett i SvD

I dagens understrecket skriver jag om DC Dennetts senaste bok om medvetandet, From Bacteria to Bach and Back Again (2017). Andra recensenter har uppmärksammat att det är en pratig och vildvuxen bok, och det stämmer, men det är också en mycket eftertänksam bok, där författaren ännu en gång försöker visa oss att medvetandet inte behöver vara mystiskt för att bära värde och mening, och att det inte är nödvändigt att se ett materialistiskt perspektiv som reduktionistiskt. 

Just detta intresserar mig mycket, tanken att materialism inte på något sätt leder till en reduktionism (och om vi diskuterar reduktionism så måste klarlägga vad det är som reduceras – något som sällan sker. Är det människovärdet eller är det självkänslan?). Min egen syn har ändrats över åren. Jag brukade tycka att materialismen alltid bar på ett implicit ”bara”, men i och med upptäckten av komplexitetsteori och -filosofi känner jag inte så längre. 

Låt oss se på ett medvetet överdrivet och litet fånigt tankeexperiment här. 

Antag att du när du är ute och går en kväll möter två gestalter på vägen. Den ene visar sig vara en robot och den andre en utomjording. Efter det att du hämtat dig drar du igång ett enormt vetenskapligt projekt och finner följande: roboten har en artificiell hjärna som är 10 gånger mer komplex än den mänskliga, men han kan förklara hur den är uppbyggd och beter sig i allt väsentligt som om vore den medveten. Utomjordingen saknar helt hjärna men verkar ändå medveten, och du kan inte förklara detta på något sätt — det tycks inte finnas någon källa till detta medvetandet, det är mystiskt. 

En ondskefull vetenskapsman tränger sig in och fångar er alla tre i ett rum, och ger dig ett vapen, samtidigt som han pekar ett vapen på dig. Du måste välja att döda en av de två varelserna framför dig. Skulle det vara mer moraliskt försvarbart att skjuta roboten än att skjuta utomjordingen? Hur mycket av ditt svar beror av hur du förstår begreppet robot? Hur mycket beror av att du tycker att mystiskt är moraliskt mer värdefullt än komplext? Varför? 

Understreckaren – som inte behandlar just detta problem – finns här: 

https://www.svd.se/aventyrlig-historik-over-magnifikt-medvetande

Vetenskapsteori I: Cybernetik, Semiotik, Memetik — småvetenskapers uppgång och fall

Under åtminstone 1900-talet har man kunnat observera hur ambitionen att vara tvärvetenskaplig gett upphov till olika småvetenskaper eller tvärvetenskaper som liksom går i mode och sedan försvinner. Det är ett fascinerande fenomen. Norbert Wieners cybernetik, semiotiken (Peirce och Saussure över i Barthes, Eco et al) och nu senast memetiken är alla exempel på detta. Se på n-gram linjerna här:
Vilken roll spelar vetenskaper som dessa i vetenskapens utveckling överhuvud? Jag tror att de är exempel på olika sorters organisationsprinciper och försök att hitta nya sätt att ordna kunskapen. De flesta sådana exempel faller undan för att de är för tidsbundna, men några överlever — Memetiken har precis uppkommit, och Dennett m.fl. tycks tro att den skulle kunna utvecklas mer, men den riskerar att gå samma öde till mötes.

Samtidigt finns det i dessa småvetenskaper en särskild frihet, och sen särskild öppning – ett nytt perspektiv – som gör att det är värt att tillägna sig grunderna i de synsätt dessa fångar. Att lära sig semiotik utan att bli semiotiker, att lära sig grunderna i memetiken, utan att bli memetiker.

Varför går de då under? Jag tror att det kan ha att göra med bredden i teorierna. De gör alla anspråk på enorma studiefält och deras huvudsakliga bidrag är i de kopplingar och mönster de kan avtäcka, inte i nya, empiriska insikter. Hur skulle en memetisk, semiotisk eller cybernetisk upptäckt se ut? Finns här lagar och mönster som kan avtäckas, och som är tillräckligt distinkta för att vara värdefulla grundresultat? Förmodligen inte.

Fenomenet i sig förtjänar dock närmare studier.

Medvetandefilosofi I: Dr Robert Ford som en inkarnation av D C Dennett

Avslutade nyss Westworlds första säsong. Så – spoileralert om ni inte sett den. Det finns ett stycke i den som fångar en högst levande debatt i dagens medvetandefilosofi fint – Dr Ford intar en position som liknar D C Dennetts så mycket att det är anmärkningsvärt:

Det finns inget medvetande. Vi lever i samma narrative loopar som kodade robotar och den stora frågan är inte om det finns en tröskel, eller något speciellt med oss – utan varför vi fortfarande behöver denna metafysiska mantel.

Det finns något samtidigt befriande och monstruöst i detta lilla stycke medvetandefilosofi. Mer om Dennett och Jaynes bok om  medvetandets uppkomst här.

Problem I: En marginalanteckning om politiska problem

När vi studerar politiska problem är det viktigt att ha en uppfattning om vilken sorts problem de är. Det finns en mängd olika sorters problem, som filosofiska, rättsliga m.m. och de har alla olika form. Låt oss undersöka en gissning:

i) Politiska problem har ytterst formen ”Hur kan vi leva tillsammans?”

Detta betyder att dessa problem inte handlar om rätt eller fel, eller lagligt eller olagligt, sant eller falskt, utan om något mycket mer komplext. Vi söker en sorts sätt att leva tillsammans som gör det möjligt för oss att utvecklas, utforska och lösa andra problem som möter oss som människor.

Mot detta står synen att politiska problem ytterst är moraliska problem och att de därför syftar till att avgöra vad som är rätt eller fel. Det kan ses som vanskligt och värderelativism att föreslå att politiska problem faktiskt kan lösas utan att vi avgör vad som är rätt eller fel.

En del av detta handlar om hur stora olika problem är. Ett politiskt problem är, per definition, lika stort som det politiska samfund det existerar in. Ett moraliskt problem kan vara individuellt, handla om flera olika grupper eller om ett helt politiskt samfund – men oftast är ett moraliskt problem mindre än ett politiskt problem. Ett rättsligt problem är lika stort som rättssystemet, eller som avtalsförhållandet. Problems storlek – eller kanske hellre: deras omkrets – är också avgörande för hur vi löser dem.

Politiska problem kan också mycket väl vara aspektproblem. Bland de mest kända aspektproblemen finns den s.k. ank / kaninen. Problemet är enkelt. Föreställer denna bild en anka eller kanin?

Svaret beror på vilken aspekt du koncentrerar dig på. Det är lätt att se båda om man koncentrerar sig litet, och om man inte lider av aspektblindhet. Aspektblindhet är för övrigt en verklig fråga och när det gäller politiska problem tror jag att vi kan tala om graderad aspektblindhet.

Diskussionen om det är en anka eller kanin är meningslös i egentlig mening. Det handlar inte om att skaffa mer data, det handlar inte om att ha viss moralisk halt eller om att vara mer begåvad. Det är en meningslös fråga. Men det är också meningslöst att svara att det är både och – eftersom många situationer fordrar att vi faktiskt handlar utifrån ett antagande om att det är det ena eller det andra.

Om politiska problem ytterst har formen ”hur lever vi tillsammans” och om de ofta är aspektproblem – förmodligen n-dimensionella där n är mycket högre än 2 – betyder det att vi behöver en särskild sorts metod för att lösa dem. Om vi förväxlar dem med moraliska, logiska, rättsliga eller andra problem så kommer vi att misslyckas.

Hur utvecklar vi en kultur som klassificerar och behandlar olika problem på olika sätt?

Medlem i regeringens digitaliseringsråd

 

En yrkesrelaterad post för omväxlings skull. Digitaliseringsminister Peter Eriksson tillkännagav i dag bildandet av sitt digitaliseringsråd och ett finansierat kansli som skall arbeta med digitaliseringsstrategin för Sverige (inte minst viktigt). Jag är en av medlemmarna. Se mer här. Jag ser fram emot att se vad vi kan göra i Sverige och hoppas kunna bidra med min erfarenhet från det arbete som jag leder för Google i EMEA om digitalisering, reformer och samhälle i stort.

I Paris. Det regnar. 

Jaha. Det blev nog inget av med det där att möta våren i Paris. Det löser sig dock nog med tiden. Sitter i en taxi på väg till kontoret. Funderar på hur jag lyssnar på musik. Sedan Spotify erbjöd mig en rik och varierad lista över de låtar jag lyssnade mest på 2016 har jag lyssnat på den listan mer än något annat. Den är liksom ett perfekt blandband. Men jag inser att det ju är livsfarligt. Riskerar jag inte nu att rekursivt bli en alltmer koncentrerad version av mitt 2016? Jag måste ju både återupptäcka ny gammal musik och dessutom hitta helt ny musik om jag skall ha en chans att utmana mig själv. 

Dessutom går tiden fortare om man bara gör saker som hjärnan känner igen. Den som lyssnar på samma musik hela tiden dör alltså snabbare. Subjektivt. 

Nå. Kanske är det att hårddra något. Men ändå. Jag skulle aldrig läsa böcker på samma sätt. Kvoten omläsning/nyläsning växer inte nämnvärt med åren för mig (gör den det för andra?), Men kvoten omläsning/nylyssning har helt förändrats över tid. Idag lyssnar jag nog på 100 timmar för mig redan känd musik för varje timme okänd eller ny.

Dels handlar det om att musik blivit ”split-attention cognition” – jag liksom musiksätter en föränderlig vardag med bekanta låtar. Som Ally McBeals theme songs. Men det handlar nog också om en viss intellektuell lättja. Denna måste bekämpas. 

Kanske kunde man börja skriva om en ny skiva/artist med viss regelbundenhet för att hålla sig ansvarig?

Reseanteckningar I: Madrid och politiska ordningar

Det politiska fältet låter sig ordnas på en mängd olika sätt. De vanligaste ordningarna inkluderar den s.k. höger-vänsterskalan som så ofta dödförklarats att själva dödförklaringen förvandlats till en klichéartad gest. Idag är andra ordningar som pessimism-optimism, nationalism-internationalism och långsiktighet-kortsiktighet rikare och mer analytiskt intressanta för den som försöker förstå det politiska landskapet.

Under dessa finns andra ordningar som har att göra med den mänskliga naturen, som den spänning som löper mellan Aristoteles syn på viljesvaghet som ett verkligt fenomen, och Sokrates tanke om dygd som endast beroende av kunskap – en i någon mening mycket uppfordrande syn på människan där akrasia inte existerar, utan endast utgör ett skenbart fenomen som beror av att vi inte ännu sett hur det förhåller sig på riktigt.

En annan dimension som tonat fram i de samtal som jag för är en sorts metaspänning mellan transparens och makt, som uppmärksammades tidigt av Lessig, men som nu tycks vinna mer och mer gehör hos politikerna själva.

“Det finns inga avgörande historiska ögonblick som avgjorts som de nu avgjordes, om de skett under fullständig insyn”, sade en statsman till mig nyligen, och menade att förhandlingar, politik och maktutövning är beroende av ett visst förlåtande dunkel – eller en viss intimitet. Kanske är i själva verket detta spänningen som vi behöver förstå, en spänning mellan transparens och den intimitet som krävs för att fatta svåra beslut? Det är lätt att omfamna transparensen, och det är nog den position som jag historiskt intagit, men det är svårt att argumentera för att det helt saknas skäl för en viss maktens integritet.

Samtidigt är denna integritet helt avhängig ett grundläggande, institutionellt förtroende som nu tycks erodera allt snabbare. Om vi skall tro Edelmans förtroendebarometer så lever vi i en tid där förtroendet överlag minskar för nästan samtliga samhälleliga institutioner. Var ligger den bottennivå under vilken samhället inte längre är möjligt? Finns det en Hobbespunkt, där förtroendenivåerna sjunkit så lågt att allas krig mot alla blir oundvikligt?

”Förtroende och förutsägbarhet”, förklarade en annan person för mig, ”är politikens absoluta grundbultar. Vi saknar båda idag.”

Så ofta jag kan på mina resor försöker jag träffa människor som jag tror kan ha insikter i, och åsikter om, vår politiska samtid. Samtalen blir för mig en sorts återutforskande av politikens inre logik, ett försök att skissera en översiktlig förståelse för en samtid som blir mer och mer komplex. Det är en förmån att mitt yrke låter mig göra det, och att människor är vänliga nog att ta sig tid.

En genomgående fråga som intresserar mig är hur de jag träffar tror att tekniken påverkar oss. Där har vändningen varit nästan total, från en okritisk optimism till en skeptisk pessimism. Tekniken ökar, menar de, komplexiteten och därmed minskas förutsägbarheten och förståelsen för politikens beslut och former. Det falnande förtroendet behöver inte vara ett uttryck för ett växande missnöje – det skulle kunna vara ett uttryck för en växande oförmåga att förstå och gripa samhällets orsakssamband. Det finns inga proteströster i en sådan värld, bara röster för förenkling.

Våren är redan i Madrid. Igår hade vi 22 grader och strålande sol. Men en annan vinter är onekligen på ingång.

Om lärandets hastighet, komplexitet, anpassning och utveckling

Hade en intressant twitterdiskussion idag, där frågan om lärandets hastighet dök upp. Först antog jag naivt att vi lär oss mycket snabbare i dag än någonsin tidigare, eftersom det finns mer data och information, och därför måste kunskapen också öka i rasande takt. Men sedan slog mig något intressant – när vi bestämmer lärandets takt måste vi ju fundera kring vad det är vi lär oss — vad är egentligen lärdom? Ett möjligt perspektiv är att jämställa lärandet med förmågan att allt bättre anpassa sig till sin miljö. Ur ett darwinistiskt perspektiv skulle lärandet helt enkelt vara förmågan att möta de utmaningar och använda de möjligheter som en viss given miljö ger allt bättre. Lärandet blir då inte absolut, utan relativt, och frågan om hur snabbt vi lär oss måste då ställas i relation till den miljö vi lär oss i och hur den förändras. Vi skulle då kunna ställa upp följande fråga:

(I) Tänk om vårt lärande ständigt producerar både en anpassning till och en djupare komplexitet i den miljö som vi befinner oss i – är det då uppenbart att vi lär oss snabbare i dag än för tusen år sedan då lärandet inte ökade komplexiteten (mätt på något sätt) på samma sätt som det gör det i dag?

Och följdfrågan:

(II) Kan en organism överleva länge under förhållandet där lärandet producerar kraftigt komplexitetsökande externaliteter som innebär att anpassning till miljön ständigt blir allt svårare, och kräver mer lärande?

Och:

(III)  Finns det en punkt där lärandet alltid avsätter sådana komplexitetsexternaliteter – tekniska framsteg – att lärandets takt blir negativ?

Löst formulerade frågor, men kärnan i resonemanget är förhoppningsvis klar. Det finns förstås möjligheter att också fundera kring om lärande måste leda till komplexitet, eller om det är vår tids tendens att omsätta lärande i teknik som är problemet – och om det är möjligt att tänka sig ett samhälle som inte genomför denna översättning. (Här en Heideggersk parentes: Heidegger menade ju att tekniken avtäcker och därmed möjliggör lärandet – så kanske är relationen den omvända?).

Värt att återkomma till, senare.

Om städer i Axess magasin

Jag fick förmånen att skriva om städer i det senaste numret av Axess. En del av resonemanget bygger några tankar kring ett intressant citat av Lewis Mumford om urbaniseringen och staden, och varför det förra inte automatiskt leder till det senare:

The city is an historic entity, an entity that arose originally, on my interpretation, through the coalescence and fusion of certain archetypal political and religious institutions (the palace and the temple) which at an early date found expression in a characteristic nuclear form that is still dimly visible.

Urbanization, on the other hand, is merely the process of creating close human settlements, buildings and roads – any kind of building, any kind of road – in an environment that thereby becomes increasingly unsuited to the pursuit of rural occupations like hunting, fishing, farming, gardening. […] Urbanization could go on coagulating indefinitely, as the sociologist, Jean Gottman, expects it to go on, without once creating a city […] To apply the term city to such an unstructured mass is to increase the deplorable mental confusion we are now in.

 

Några texter: en bokrecension i ScriptED, krönika i CS —

Det blir en del skrivet på flygplatser och hotell — och det är väl för väl det. Att skriva är att tänka och ibland känns det nästan som om det inte hinns med. Här två texter som publicerats de gångna veckorna.

1) Om Shivasystem i Computer Sweden. Tanken här är att applicera legacysystemstanken på bredare sociala system och visa hur det ställer oss inför nya utmaningar.

2) En bokrecension i ScriptED om hur neurovetenskapen och juridiken egentligen hänger samman, och vilka gränserna är generellt för att applicera vetenskapliga insikter i rättsligt resonerande.

Det blir mer, snart, hoppas jag.

Turing och tänkandet

Snubblade på detta citat i Turing’s Cathedral (s 262):

…the genetical or evolutionary search by which a combination of genes is looked for, the criterion being survival value. The remarkable success of this search confirms to some extent the idea that intellectual activity consists mainly of various kinds of search.

En minst sagt tankeväckande observation, med en hel del intressanta konsekvenser. Jag tror det finns en nära koppling mellan förmågan till sådana sökningar, frågor och intelligens som är värd att studera närmare.

Om tekniken, arbetet och framtiden

I dag hade jag förmånen att samtala med Anders Sandberg om människan, tekniken, jobben och framtiden under ett frukostseminarium som Google anordnade (Google Sessions). Som alltid är Anders väldigt inspirerande, och jag lärde mig en hel del intressant under samtalet. Några insikter:

  • Anders frågade om fiskmåsarna på Sergels torg har ett jobb eller inte. Anledningen till att den frågan är intressant är att den lägger en lägsta-gräns för vad arbete skulle kunna vara: att hålla sig vid liv. När vi inte kan utföra detta grundläggande arbete så dör vi. Den zoologiska gränsen för arbete definierar också en brytpunkt för människan, när vi arbetar mer än vi behöver för att hålla oss vid liv händer något intressant: vi börjar skapa något mer än överlevnad. Kanske är det vid denna brytpunkt som vi blir verkligt mänskliga, kanske är det här kultur och samhälle börjar uppstå. För oss är det ett val, eller det ser i alla fall ut att vara det. En individuell myra skulle kunna fokusera på att endast överleva, själv, men då skulle alla myror dö ut. Myrsamhället är en nödvändighet för myrornas kollektiva överlevnad. Hur är det egentligen med människan? Kan det vara så att om en människa bara överlever i isolation utan någon gruppgemenskap, så, ja, är hon inte längre en människa? Kanske är det det faktum att vi arbetar för mer än vår individuella överlevnad som gör oss mänskliga i den bredare, sociala meningen? Här lurar också en annan fråga: det skulle mycket väl kunna vara så att om vi bara fokuserade på individuell överlevnad, eller överlevnaden för en mindre grupp, så skulle vi kunna arbeta radikalt mycket färre timmar. Detta är Yoav Hariris slutsats i boken Sapiens där han säger att människan nu arbetar mer än vad vi gjorde i samlare och jägaresamhällen. Men misstaget han begår är att tro att det skulle göra oss friare. Det gäller endast under en definition av frihet som handlar om arbetade timmar, men inte rymmer några begrepp om vårt växande handlingsutrymme och vår växande skaparkraft. Vi arbetar mer, men vi kan skapa oändligt mycket mer, vinna mycket mer kunskap, än vad de relativt fritidsrika jägarsamhällena kunde. Så fort vi arbetar mer än fiskmåsen på Sergels torg skapar vi något mer än överlevnad, och ibland glömmer vi att detta gemensamma mänskliga projekt – kunskapssökande och skapande – expanderat till proportioner där vi idag har förmågor som jägarna skulle ha sett som gudomliga.
  • Vi diskuterade också om arbetet i stort, och hur mycket arbete det finns. Det är en annan fråga än hur många jobb det finns, men det är fortfarande en intressant fråga. Anders konstaterande att det finns oändligt med matematiskt arbete är en utgångspunkt som kan generaliseras, tror jag. Det finns oändligt mycket att göra, och vi kan fortsätta att förskjuta den mänskliga förmågans gränser vida mer än vi gjort hitintills. Det betyder i sig att den stora frågan i stället är hur vi kan organisera värdeskapande kring detta arbete.
  • I alltfler fall lider samhället i stort av gigantiska legacyproblem. Gamla system som vi investerat i fortsätter att kräva mer och mer investeringar, och precis som i systemsammanhang investerar vi i dem för att vi skyr den extrakostnad det ser ut att innebära att helt köpa och installera ett nytt system. Men det betyder också att vi lurar oss själva: ju mer vi sänker investeringar i existerande system, desto mer fast sitter vi. Skolan kan inte förbli den institution den är idag, vi behöver nya skolor. Samtidigt kan vi inte bara släppa skolan som den står, och därför står vi inför en klass av problem som vi skulle kunna kalla härifrånochdit-problem. Dessa problem är generella och vi borde förmodligen studera dem som klass för att se om de har några gemensamma egenskaper. Jag gissar att det har det, och att en av de viktigaste egenskaperna denna klass av problem har är att de inte kan lösas genom planerad förändring, utan de gamla legacysystemen måste brytas upp av experiment och nya modeller som testas underifrån. Vi behöver FoU som fokuserar på att skapa och utveckla nya institutioner, nya system som kan provas i liten skala. Förslagsvis stadsstorlek, kanske. Förmodligen finns det mer att lära sig om denna klass av problem. Mer om detta senare.

Nedan mina anteckningar inför själva seminariet. De är skissartade, men kanske kan intressera någon.

Om tekniken, arbetet och framtiden

Den berättelse om tekniken, arbetet och ekonomin som håller på att sätta sig just nu är följande:

…med den snabba tekniska utvecklingen blir det möjligt att ersätta alltfler människor med maskiner, antalet jobb kommer att bli färre och ojämlikheten i ekonomin kommer därför att öka.

Det är möjligt att detta är sant, men låt oss för ett ögonblick analysera och utmana premisserna bakom denna berättelse. Vad innebär den i sak om vi undersöker den noga?

För det första måste mängden arbete vara ändlig. Arbetsmarknaden måste vara ett nollsummespel. Om en maskin utför en uppgift försvinner en uppgift för de människor som står till arbetsmarknadens förfogande. Om en maskin kan göra ett jobb så betyder det att en människa blir permanent arbetslös. Det är ett ganska oerhört antagande eftersom det aldrig tidigare i historien fungerat så, men det skulle kunna vara sant i någon version. Det skulle till exempel kunna vara så att mängden nya uppgifter tillkommer i långsammare takt, eller kräver nya kvalifikationer på ett sätt som gör att det för olika kategorier på arbetsmarknaden blir svårt att ta sig an dessa nya uppgifter. I det första fallet är det ett problem som rör våra investeringar i forskning och nyfikenhet, i det andra rör det frågan om utbildningssystemet.

Om vi inte tror att det bara finns en begränsad mängd uppgifter så håller inte berättelsen, då kan vi i stället tänka oss nya former av arbete som skapar nya former av värde.

För det andra måste vi tro att de jobb som nu finns utnyttjar människans fulla förmåga, och att det inte finns något unikt mänskligt som vi kan göra som maskiner gör sämre. Vi måste tro att det inte finns något unikt konkurrensförsteg för människan. Och det gäller på två områden: vi måste för det första tro att det inte finns något människor kan göra som inte maskiner kan göra bättre. Vi måste också tro att det inte finns något människor och maskiner kan göra tillsammans som inte bara maskiner kan göra bättre. Här är det fullt möjligt att istället hävda motsatsen: automatiseringen av arbete är endast möjlig eftersom industrialiseringen organiserade produktionen på ett sådant sätt att arbetet algoritmiserades. Det förvandlades till processer. Vi fick arbetsbeskrivningar. Arbetet avhumaniserades, och det är därför föga överraskande att när tekniken nu hinner i kapp så tar vi maskiner i bruk för att göra just detta arbete. Tidiga beskrivningar av automatiseringen beskriver den faktiskt som en befrielse från ett avhumaniserat arbete. Simone Weil skriver om detta i Att slå rot:

Men om någon visshet framträder med oemotståndlig kraft i Marx arbeten, så är det att varje förändring i förhållandet mellan klasserna är dömd att förbli illusorisk om den inte åtföljes av en teknikens förvandling, en förvandling som utkristalliseras i nya maskiner.Från arbetarens synpunkt bör en maskin äga tre egenskaper. Först och främst måste den kunna skötas utan att överstränga vare sig muskler, nerver eller organ, och utan att annat än i yttersta undantagsfall åsamka skador eller sår.

 

För det andra bör produktionsapparaten, med hänsyn till den allmänna arbetslöshetsrisken, i sin helhet vara så smidig som möjligt, för att alla skiftningar i efterfrågan skall kunna tillmötesgås. Följaktligen bör en och samma maskin kunna begagnas till flera ändamål, om möjligt mycket olika och till och med i viss mån obestämda. […] Slutligen främjar det också arbetsglädjen, ty på så sätt kan den enformighet undvikas som inger arbetarna en sådan leda och avsmak.

 

För det tredje bör en maskin normalt kräva en kvalificerad yrkesarbetare. […] En arbetarklass som huvudsakligen består av goda yrkesmän är inte något proletariat.

 

Dessa behov skulle till stor del täckas om automatiska, inställbara maskiner med många användningsmöjligheter kom i bruk. Åtskilligt har redan gjorts på detta område, och det finns helt visst stora möjligheter i samma riktning. Sådana maskiner upphäver behovet av rena maskinskötare. I ett jätteföretag sådant som Renaultfabrikerna är det inte många som ser lyckliga ut i arbetet: bland dessa få utvalda befinner sig de som sysslar med kamaxelreglerade automatsvarvar. ( s. 63-64 i Att slå rot (1943))

Weils poäng är enkel. Automatiseringen kan befria oss från att spela maskiner i industrisamhället och i stället söka vårt framtida arbete i att bli mer mänskliga, inte i att utföra maskinella uppgifter. Om hon har rätt håller inte berättelsen.

Det är värt att också undersöka slutsatsen att maskiner med nödvändighet ersätter människor – Weil utmanar den ovan. Det kan mycket väl vara så att detta är ett enkelt misstag baserat på en historisk tillfällighet. När AI utvecklas i mitten på 50-talet använde man substitution som en vetenskaplig metod. Man frågade om det gick att lära en maskin att spela schack, till exempel. En av AI-fältets grundare kallade senare detta ”Look Ma what I can do”-fasen, och menade att det inte var något annat än en metod för att undersöka forskningsfältet. Av denna metod har vi nu slutit oss till att tekniken bara kan utformas för att ersätta människan. Men det är ett val. Vi kan precis lika gärna fråga hur vi utformar teknik som stödjer och kompletterar mänskliga förmågor. Detta komplementaritetsperspektiv är också ett val.

Om vi väljer att utforma ny teknik så att den kompletterar människor så håller inte berättelsen.

För det tredje måste vi tro att det finns en hård koppling mellan ojämlikhet och automatisering. På sätt och vis följer denna koppling bara av att tro på ett nollsummespel på arbetsmarknaden, men vi måste också tro att automatiseringen kommer att kontrolleras av allt färre som äger allt mer. Ekonomer säger ibland att vi måste tro på capital-biased investment returns snarare än skills-based investment returns. Det är vad du äger och inte vad du kan som avgör om du kan tjäna pengar, och ju mer du äger desto mer kommer du att få. En Matteus-effekt: åt den som har skall varda givet. Men tekniken blir samtidigt billigare, och robotarna mer tillgängliga. Marx gissning var den motsatta: att den tekniska utvecklingen skulle leda till att produktionsmedlen till slut blev så billiga att arbetarklassen själva kunde äga dem. Att tekniken hela tiden blir billigare leder också till sjunkande kostnader för att göra allt från att skapa musik till att exportera globalt.

Om vi tror att tekniken hela tiden blir billigare och mer tillgänglig, att fler personer kommer att ha tillgång till AI i framtiden än i dag och att fler har det idag än för tio år sedan, så håller inte berättelsen.

Debatten är inte avgjord, inte på långa vägar. Vi behöver mer data, vi behöver en djupare förståelse av frågorna och mer utforskande av de politiska och sociala dimensionerna av det här området. I Europa finns det vissa länder som går före. Jag kom precis åter från Holland där socialministern startade en stor debatt om detta som lett till att det är en fråga som engagerar i den politiska diskussionen. Samtidigt finns det i många länder ett rent motstånd som påminner om luddismen. Sveriges röst behövs definitivt här, och vi har allt att vinna på att förstå teknikens inverkan på samhälle och ekonomi.

Marginalanteckning om IoT

Så, det verkar som om vi kommer att diskutera Internet of Things mer och mer de kommande åren. Det finns skäl att applådera detta, då det förmodligen innebär att vi får flera olika sätt att lösa problem på när våra saker kopplas upp, men det finns också skäl att stanna upp och ställa kritiska frågor. Flera av dessa kritiska frågor handlar om reglering, politik och värderingar, men det här inlägget handlar om en delvis annan fråga – och det handlar om visionens förutsättningar.

Mycket av IoT utgår från tanken att vi kommer att se alla våra ting få en IP-adress. Din kyl kommer att vara uppkopplad, på riktigt denna gången. Likaså din bil och din kam och din TV och din stekpanna och…alla ting kommer att vara sammankopplade. Men vad är det som säger att det är den logiska nivån? Här måste vi kanske ställa oss en mereologisk fråga: vad är delar och vad är helheter? Sönderfaller uppkopplingen naturligt i ting?

Vi skulle lika gärna kunna tänka oss en värld i vilken tingens beståndsdelar är uppkopplade. Och i dag är motorn uppkopplad, kylens termometer är uppkopplad och kanske också bilens däck. Vad är den naturliga uppkopplingsnivån? Hela ting? Delar av ting?

Det finns en möjlighet att svaret – i förlängingen – är att vi kommer att se uppkopplat stoff i stället. Byggdelar till alla ting som naturligt är sammankopplade, en sorts lego. Jag satt och diskuterade detta med några vänner på landet härom helgen, och det är inte alls osannolikt att vi om femtio år måste förklara för våra barnbarn att lego, ja det startade som en leksak. ”Visst, allt är byggt av lego nu” – säger vi då i framtiden – ”men vi visste inte att den tekniska utvecklingen gick mot smarta byggklossar. Vi trodde vi skulle ha smarta kylskåp. Vi trodde att lego var en leksak.”

Barnbarnen skrattar då och frågar:

”Varför skulle någon någonsin bygga något som inte gick att plocka isär i sina beståndsdelar och bygga om? Ett ting som bara kunde en enda sak? Det vore ju som en dator som bara gjorde en enda sak!”

Då går vi ned i vår källare och spelar på våra gamla bortglömda playstationmaskiner.

Förresten: lika intressant är det om det inte blir så alls, eftersom vi då måste ställa oss en annan fråga. I balansen mellan generisk konnektivitet och beräkningskapacitet och specifik ändamålsenlighet – vad är det som avgör om en viss maskin överlever eller ej? Den gamla videon där allt på skärmen blir till en mobiltelefon är intressant, men än intressantare tycks att fråga vad det är som mobiltelefonen kanske inte kan bli?

I SvD i dag om yttrandefrihetens villkor

Skriver i dag i SvD om yttrandefriheten och skillnaden mellan att yttra något och att mena det. Ett av villkoren för att yttrandefriheten skall fungera är ju att det skall gå att pröva åsikter, utveckla dem och sedan antingen omfamna dem eller förkasta dem. Det är ju tillsynes trivialt, så enkelt och så självklart. Ändå glider vi in i en sorts ”nåla fast citatet”-retorik som bara sysslar med att hitta ett uttalande och nåla fast det på någon. Konsekvensen kan bara bli en ökande nervositet, en oförmåga att utforska åsikter och en viss slätstrukenhet i den offentliga dialogen.

Anledningen till att jag tycker att det kan vara värt att alltid ställa följdfrågan, när någon säger något riktigt knasigt, ”menar du verkligen det?” är enkel: jag tror att det borgar för en bättre debatt. Yttrandefriheten är garanten för att vi gemensamt finner de bästa möjliga åsikterna, genom att vi får bryta meningar mot varandra. När den reduceras till att vi kletar yttranden på varandra blir den mindre effektiv och ganska ointressant.

Som alla rättigheter motsvaras den av en skyldighet. Skyldigheten att lyssna, engagera sig i debatt och försöka ta reda på vad den andra parten menar. Idealistiskt? Säkerligen, men av goda skäl. Yttrandefriheten förtjänar det.

Jerker Virdborgs bunker

I den utmärkta Skyddsrummet på Luxgatan konstruerar Jerker Virdborg bokstavligen en bunker för oss att stiga ned i – ett skyddsrum där verkligheten beskjuts med tungt artilleri och lämnar oss matta, och lyckliga att efter anfallet få stiga upp i ljuset igen. Det är ett Sverige med barn som slits sönder av kriget, med en ständig militär närvaro som bara till dels döljer våldet under disciplinens yta, ett hotfullt Sverige där dödsstraff och döden blivit så naturliga att de inte ger någon anledning att stanna upp. När boken är slut och läsaren lägger den ifrån sig är det med samma lättnad som huvudpersonen stiger ut ur skyddsrummet. Den enda invändningen är kanske att det är väl tydligt att vad Virdborg syftar till är att visa oss vad vi har med sådan tydlighet att vi blir bländade.

Majmorgon, kognitiva kostnader och Rom

image

Flygplats. Kaffet och en liten frukostmuffin. På väg ned till Rom och vidare till Florens. Där går State of the Union av stapeln och jag ska delta i ett samtal om cybersäkerhet som marknad, institution och teknik. Egentligen finns inga skäl att leka med prefix längre – det handlar om samhällelig säkerhet i sin helhet. Och det jag kanske saknar mest i panelformuleringen är frågan om säkerhet som först vana och sedan kultur. Just vanan är underskattad på så många olika områden, säkerheten inkluderad. Vad vanan låter oss göra är att reducera de omfattande kognitiva kostnaderna som säkerhetskrav ofta orsakar, och här pågår en hel del forskning om hur kognitiva kostnader, säkerhet och design hänger samman. Det är en diskussion som vi kanske får anledning att återkomma till imorgon. Vi får se. Annars blir det roligt att återse teamet i Rom. Det ska visst bli bra väder. 29 grader och sol.

De aristoteliska dialogerna och skuggan av försvunna böcker

Vi tror att Aristoteles skrev dialoger. Cicero menade dessutom att om Platons skrifter var silver, så var Aristoteles skrifter renaste guld. Tyvärr finns dock inga av Aristoteles dialoger kvar, och de texter som finns kvar – ett trettiotal av kanske tvåhundra – är stilistiskt svåra. Det har sagts att de påminner mer om föreläsningsanteckningar än något annat.

Att Aristoteles skrev dialoger som sedan försvann är en svindlande tanke – att tänka sig att vi förlorade dem, att de kanske brann upp i Alexandria eller förstördes av någon som inte ansåg att de hade något värde – det är nästan så att man blir litet illamående. Jag undrar om de finns kvar någonstans, i ett bibliotek som ingen hittat ännu. Jag vill hoppas det – men hur mycket böcker finns det kvar som vi ännu inte upptäckt? Det är en spännande fråga, och det vore intressant att ta reda på mer om förlorade böcker. Umberto Eco skrev sin fantastiska I Rosens Namn om en enda aristotelisk förlorad text – den andra delen av poetiken. I den romanen är hypotesen att om denna återfunnes skulle den avgöra ett teologiskt argument om huruvida komiken hade en plats i religionen, och just därför väljer skurken i romanen att hellre bränna ned ett helt bibliotek än att låta någon se boken.

Filosofen Sharon Kaye har skrivit om myten att dialogerna fanns i St Pauls sarkofag, och gjort det i deckarformatet. De böckerna ligger nu på läslistan, men vad som ser ut som en spännande skildring av de svarta marknader som omger förlorade och antika böcker.

Det finns en skugga av försvunna böcker som vilar över den mänskliga civilisationen. En del av den tekniska utvecklingen är frågan om vi kanske skulle kunna se till att allt som skrivs från och med nu bevaras – och om vi kan förhindra liknande olyckor i framtiden. Visst borde det finnas en sorts plikt att försöka undvika denna typ av förluster? Eller är de att betrakta som skogsbränder som ger plats för nya tankar? Med tanke på Aristoteles inflytande under medeltiden kanske hans skrifter hade försvårat utvecklingen om de funnits kvar? De kanske hade varit så normativa att våra egna undersökningar inte kommit igång på allvar på ytterligare hundratals år?

Problemet där är dock inte texterna, utan läsarna. Vissa läsare kan ta vilken text som helst och förvandla den till ett fängelse istället för en öppning in i ett större intellektuellt äventyr, tyvärr.

 

Skuggan av Skrjabin – eller vilken färg är f-moll?

En dag sent. Igår var det hundra år sedan Aleksandr Skrjabin gick bort. Hans verk fortsätter att intressera en liten, ganska entusiastisk skara och igår kväll lyssnade jag om hans första pianosonat. Särskilt den sista satsen, begravingsmarschen, är oerhört vacker- här framförd av Ashkenazy.

Skrjabins synestesi och idéer om färger och musik överlever ännu och frågan om tonarternas färger fascinerar fortfarande. Kromestesi – att associera just ljud med färger – är mer sällsynt än att associera ord med färger, men är ett väldokumenterat fenomen.  Att inte alla med synestesi är eniga stämmer, men det finns ändå en del intressanta iakttagelser att göra här.  I en sammanställning av tidiga färgorglar hittar vi detta diagram:

colorscales

 

Musiken har en egen färgernas grammatik. Skrjabin fångar den väl. Här finns en oändlig berättelse – och om vi lägger till vetskapen om Skrjabins omfångsrika, icke publicerade anteckningsböcker blir mysteriet närmast outhärdligt.

Om ”skärmtid” och ”hjärntid” i Computer Sweden

I min senaste krönika i Computer Sweden skriver jag om hjärntid och skärmtid. Jag skall medge att det inte alltid är en lätt diskussion att ha med barnen, men det är viktigt att fokusera på rätt saker.

Papperstid. Hur låter det? Tänk om någon hävdade att vi behövde ha en debatt om hur mycket tid som unga använde papper på olika sätt – skulle vi inte då av—färda det som rent nonsens? Det beror på vad man gör med papperet – om man skriver på det, läser, målar, viker flygplan av det eller kanske leker med klippdockor. Papperstid är ett begrepp som fokuserar på mediet inte på dess användning, och det skulle därför avfärdas som skäligen meningslöst.

Ändå talar vi om skärmtid.

Understreckare om ”computational legal studies”

Idag publicerades en text om ”computational legal studies” som jag skrivit. Efter ett litet seminarium om denna växande gren av rättsvetenskapen som jag höll på Stockholms Universitet på inbjudan av Mauro Zamboni kände jag mig uppmuntrad att skriva en text som presenterade några av huvuddragen i ämnet.

Vad de nya verktygen gör är att de låter oss ställa nya frågor – ofta grundläggande frågor av filosofiskt slag som fordrar att vi undersöker det studerade igen, från en ny vinkel. Det är särskilt uppenbart i framväxten av de nya studier av rätten som nu växer fram under etiketten computational legal studies. Här vänder och vrider forskarna på rätten med hjälp av datormodeller, simuleringar och analys som bygger på metoder från forskning om artificiell intelligens, komplexa system och nätverksanalys.

Om en förkärlek för brott i kyla

Ser på TV-serien Fortitude. Jag undrar vad det är som gör att just brott i bottenfrusna miljöer tilltalar mig så mycket. Det finns något med miljön i sig som gör existensen så skör, och just genom detta brottet så trovärdigt. När man kan knalla ut, ta frisk luft och vips! bli uppäten av en isbjörn, för att bli våda eller nådaskjuten av en äldre granne – ja, då spelar liksom livet med höga odds från början. Brottet blir trovärdigare i en extrem miljö – det blir mer existentiellt logiskt.

Jag minns när jag läste Dan Simmons obehagliga The Terror så var det kylan som gjorde Monstret i berättelsen trovärdigt, kylan är en av dödens många former, och i den arktiska natten omfamnar den alla förr eller senare. I en annan bok som jag läste nyligen utspelar sig hela dramat under en snöstorm och i denna snöstorm blir en hel stad gisslan under en annan verklighet. Boken var sådär, men just premissen – stormen som ödelägger och blottlägger den mänskliga naturen samtidigt – var mycket tilltalande.

Förmodligen gäller samma sak andra extrema miljöer också, men kylan står ändå i en klass för sig. Den gör brottet troligare.

*

TV-serien är helt okej, och den kombinerar skräcken för extrema miljöer, med den minst lika starka skräcken för små städer som genomsyrar mycket av vår kultur. Den lilla staden – sammansvetsad i sin alldeles egen form av vansinne – är en annan skräckmiljö som används om och om igen: Children of the Corn, Twin Peaks, Dean Koontz Phantoms…det är en modell som återfinns också i en del skräckspel. Små städer i kyla blir i Fortitude en sorts dubbelstöt, och det fungerar ganska bra.

Vi får se. Jag återkommer när jag sett hela. Nu sluter sig natten kring den lilla skärgårdsö där jag sitter, och jag ångrar litet att jag skriver om skräck, slutna miljöer, små samhällen och kyla. Nå. Det är varmt inne i alla fall, jag kanske ska lägga på ett vedträ till.