Författararkiv: Nicklas Lundblad

Hur ser en bra förutsägelse ut – del II

När man arbetar med att formulera förutsägelser finns det flera viktiga principer som man måste fundera över. Rätt använda kan förutsägelser ge ett betydande konkurrensövertag, men det är lika lätt att slösa bort tiden med värdelös spekulation. I den här posten började fundera en del över detta, och här litet fler tankar.

Förutsägelser – eller forecasts – är mest intressanta i närtid, och så fort vi rör oss längre in i framtiden är det bättre att arbeta med scenarier och kartlägga spektrumet av möjliga utfall. Det finns dock ett förutsägelsefönster som är intressant att arbeta med och där en god förmåga att hitta rätt kan vara mycket värdefull.

Det hela påminner i tekniskt avseende om skillnaden mellan klimat och väder. När det gäller klimatet vill vi ha insikt i hela spektrumet möjliga utfall, och när det gäller väder är en 7-dagarsprognos värdefull för vissa företag. Förutsägelsefönstret ser olika ut för olika fenomen — vädret är så pass komplext att det knappast kan förutsägas bortom ett tiotal dagar, till exempel.

Det betyder inte att vi inte kan säga intressanta saker om möjliga utfall för klimatet, emellertid. Oförutsägbarheten är relaterad till upplösningen i förutsägelsen — den som vill ha en högupplöst förutsägelse får acceptera en krympande horisont, och den som är nöjd med en mer grovkornig förutsägelse kan kika längre in i framtiden (i ett exempel med en viss kurva — det går att tänka sig att andra frågor har en helt annan kurva förstås):

Det finns en intressant fråga här, och det är om det är någon artskillnad mellan grovkorniga och finkorniga förutsägelser — eller om den enda skillnaden är skalan i förutsägelserna. När det gäller riktigt grovkorniga förutsägelser – som Keynes berömda “in the long run we are all dead” – så tycks de mindre värdefulla, men att veta hur många dagar man har kvar att leva känns mer relevant.

Betyder det att värdet i finkorniga förutsägelser alltid är högre än det i grovkorniga? Förmodligen stämmer det någorlunda (fast det förstås finns avtagande nytta även här – att känna till temperaturen på regndropparna om det skall regna på torsdag skulle kanske inte förändra särskilt mycket). Här finns dock en intressant insikt – och det är att värdet på grovkorniga förutsägelser inte nödvändigtvis går mot noll ju mer grovkorniga de blir — det är nog så att vi ofta underskattar värdet på grovkorniga förutsägelser just för att de har så låg upplösning. I ett enkelt exempel:

Nå, åter till frågan: hur ser en bra förutsägelse ut? Hur formulerar vi den? Egentligen kan man börja bakifrån. Vi kan anta att vi skall använda förutsägelsen, och det betyder att vi borde kunna ta reda på hur vi skulle använda den — vilket i sin tur betyder att alla intressanta förutsägelser borde kunna skrivas i formen:

(i) Om jag visste att X med viss sannolikhet så skulle jag Y.

Om jag visste med mer än x procents sannolikhet att det kommer att regna på torsdag så packar jag med mig mitt paraply. Notera att X inte behöver vara 50, det kan vara så litet som 10 om kostnaden för att packa med paraplyet är liten.

För ett företag som ägnar sig åt framtidsstudier bör denna formulering kanske se ut såhär:

(ii) Om vi visste X med viss sannolikhet så skulle vi handla så att Y.

Om vi visste att priserna på kaffe går upp om tre månader så skulle vi köpa på oss kaffe för en längre tid nu (och mot detta då eventuella lån för kaffeköp, lagringskostnader mm).

En förutsägelse måste alltså, för att ha ett värde, leda till någon sorts handling för den egna organisationen.

Utöver detta bör den vara precis nog för att vi skall kunna lära oss av den och se till att vi kan bedöma tydligt varför vi hade rätt eller fel. Det betyder att det inte räcker att skriva ned förutsägelsen – utan vi borde också skriva ned skälet för att vi gör just denna förutsägelse. Det är ett sätt att vaccinera sig mot framgångens delirium i vilket turen inte finns.

Vi landar då i något i stil med:

En förutsägelse F är värdefull om den är precis nog, noga motiverad och dessutom vid ett visst tröskelvärde skulle leda till handling i en i förväg specificerad riktning.

En intressant måndagsövning är då att försöka komma fram till tre eller fyra sådana förutsägelser. Min gissning är att det är överraskande svårt i de flesta företag och verksamheter, av flera olika skäl. Mer om detta i en annan post.

Vad fångar oss i en berättelse?

Ur Brian Boyds underbara ”On The Origin of Stories” (2009):

”…an unpredictable combination of patterns repays intense attention and can yield rich inferences, although finding how to ascertain all the patterns and all the meaning they imply may not be easy.”

Boyd, B On the Origin of Stories s 90

och

”Art concentrates and plays with the world’s profusion of interrelated or intersecting patterns.”

Ibid.

Just denna tanke — att den konst som fångar oss är byggd på oförutsägbara kombinationer av mönster spänner upp det konstnärliga rummet på ett intressant sätt: verket måste ha ett mönster, men det får inte vara förutsägbart – och det får gärna hänga samman med andra mönster och skära över dem.

Ta bilden ovan – den öppnar upp en mängd förväntade och kopplade mönster, som alla kan förvrängas och förändras för att öppna för det oväntade. Varje scen, varje rad, varje ton har en skugga av förväntade mönster – och en större skugga av möjliga variationer på temat.

Vad letar vi efter i en signal från en utomjordisk intelligens?

När astronomer nu rapporterar att man uppfångat en fast radio burst (FRB) som upprepar sig var 16.35:e dag är det intressant att fundera kring hur man arbetar med hypotesen att det rör sig om en signal snarare än ett naturligt fenomen. Att vi kan hitta ett mönster kan inte vara nog, eftersom de regelbundenheter vi ser kan vara naturliga och inte intentionella.

Här är vi ute på filosofisk myrmark, dock. Antag för diskussionens skulle att vi accepterade idén att förekomsten av ett mönster kraftigt antyder intelligens. Hur skulle vi då göra med matematiken – och med primtalsmönster? Skulle vi säga att matematiken är en signal? Från vem? Här är många benägna att skaka på huvudet och säga att matematiken konstruerar vi ju, den finns inte på samma sätt som radiovågor från rymden, men det är nog en ganska tunn skiljelinje. Finns radiovågor på ett annat sätt än matematik? Ontologiskt faller olika filosofer inom matematikens filosofi på olika sidor här – så alldeles givet är det inte.

Och visst vore det ganska roligt om matematiken inte bara var, som mången fysiker lyriskt sagt, universums eller gudarnas språk — utan faktiskt en signal från något till oss. Jag minns vagt en science fiction-novell där en person ger sig ned tillräckligt djupt i decimalerna till pi och finner att de plötsligt förvandlas till nollor och ettor som kan dechiffreras till ett meddelande. Efter hårt arbete dechiffreras meddelandet och lyder:

”I en oändlig talserie kommer till synes meningsfulla sekvenser att uppkomma med mycket hög sannolikhet, utan att det för den skull finns anledning att anta att de betyder något.”

Förvirring sätter in.

Åter till vår FRB – när skulle vi säga att den var en signal? Om vi kunde hitta mönster i mönstren? Om vi inte bara hittade en regelbundenhet i hur vågorna uppkommer, utan en regelbundenhet också i vågorna? Här närmar vi oss en intressant synpunkt: att det är överlagrade mönster som gör att vi antar intentioner, att vi antar att radiovågor utgör en signal. Mönster invävda i varandra är det kanske tydligaste tecknet vi har på intention, mönster på olika nivåer.

Om – och detta exempel är absurt – matematiken förändrades cykliskt så att vissa teorem ”blinkade”, eller om primtalen skiftade över tid så skulle antagandet om intention vara rimligare.

Människans förmåga att finna mönster på olika nivåer är värd att studera närmare.

Jag avslutade för någon vecka sedan boken ”Extraterrestrial Languages”, som angriper frågan från en annan utgångspunkt – nämligen hur vi skulle kunna konstruera ett meddelande som en annan intelligens skulle förstå. Det är en fin sak att fundera på en måndag i februari.

FoU-paradoxen 2.0

Det finns ett flertal olika formuleringar av det som ibland kallas FoU-paradoxen, men den kanske enklaste är något i stil med:

(i) Av de investeringar vi gör i forskning omsätts en mycket liten andel i (kommersiell) utveckling.

Det finns en variant som hävdar att detta är ett konstant förhållande

(ii) Även om vi ökar investeringarna i forskning får vi samma absoluta kommersiella utveckling.

Sedan finns en tredje variant som är intressant att utforska här:

(iii) Även med ökande investeringar i forskning kommer vi att få allt mindre utväxling i kommersiell utveckling.

Ofta diskuteras FoU-paradoxen i samband med statliga satsningar, men just (iii) har faktiskt diskuterats också i näringslivssammanhang, av bl.a. forskaren Anne Marie Knott. Hon har observerat sjunkande avkastning på FoU-investeringar i företag under ett flertal olika år och har undersökt olika möjliga förklaringar på detta fenomen.

Anne Marie Knotts undersökningar av avkastning på R&D ger en intressant inblick i FoU-paradoxen.

De två huvudhypoteserna kan enkelt uttryckas som följer.

A. Det blir hela tiden svårare att utveckla nya innovationer eftersom de mest uppenbara innovationerna redan gjorts.

B. Företag blir allt sämre på att organisera sina FoU-insatser.

Knott förespråkar B och menar att det bevisas av att maxavkastningen på FoU-satsningar för enskilda företag faktiskt gått upp under den tid som den genomsnittliga avkastningen sjunkit. Det visar, menar hon, att det inte blivit svårare — vissa kan till och med öka avkastningen!

Det är fullt möjligt, men det är intressant att studera den andra förklaringen också – och modifiera den litet – genom att anta att all vår innovation är kombinatorisk på olika sätt. Hal Varian har noterat att kombinatorisk innovation är en av de kanske bästa modeller vi har för att förstå hur innovation sker — vi kombinerar olika idéer och genom att göra det skapar vi ofta något nytt som vi sedan kan testa på marknaden. iPhonen kombinerar en mängd andra idéer till en helt ny innovation, för att ta en närmast trivialt exempel.

En av de kanske mindre uppmärksammade konsekvenserna av denna modell är emellertid att den också betyder att mängden möjliga innovationer växer kombinatoriskt över tid — och många av dessa kommer att vara triviala eller meningslösa. Det internetuppkopplade kylskåpet är en kombination av idéer om konnektivitet och kylskåp, men fungerade inte på marknaden och blev just därför aldrig en innovation nation. Ju fler idékombinationer vi får, desto fler kombinationer av dessa kommer att vara triviala eller ointressanta för marknaden.

(En terminologisk anmärkning: i likhet med Schumpeter skiljer vi här mellan idéer eller uppfinningar och innovationer. Innovationer är idéer som framgångsrikt lanserats på en marknad).

Lyckade innovationer skapar i sin tur en mängd olika nya idéer som kan kombineras på olika sätt till nya möjliga innovationer och så vidare. Resultatet blir ett snabbt expanderade idéuniversum.

Det låter ju fantastiskt, eller hur? Borde inte avkastningen på forskning då explodera i samma takt? Nej, och det är här problemen börjar. Endast en liten fraktion av alla möjliga idékombinationer kommer att klara sig på marknaden, och med ett snabbt expanderade idéuniversum får vi ett klassiskt sökproblem: vi måste försöka hitta de kombinationer som fungerar i detta expanderande universum. Mängden meningslösa idékombinationer växer snabbare än mängden innovationer. I så måtto ligger det något i tesen A ovan — det är lättare att genomsöka ett litet idéuniversum än ett stort, och i det lilla kommer vi att hitta flera innovationer per tidsenhet än i det större.

Vi måste alltså spendera mer resurser på att söka igenom mängden möjliga innovationer. Vilken sorts resurser är det då vi spenderar där? Jo – mänsklig innovationskraft – tid, uppmärksamhet och kreativitet.

Och dessa resurser växer linjärt med varje utbildad och entusiasmerad människa.

Vi landar då i ett klassiskt dilemma: vi måste utforska ett kombinatoriskt växande rum med en linjär resurs.

Vi letar i efter en nål i en ständigt växande höstack. När höstacken var stor som en knytnäve var det ett trivialt problem, när den växer till en mindre planet blir det knepigare.

Översatt till FoU-paradoxen, i något tillyxad form, betyder detta att forskningsinvesteringar är investeringar i att göra höstacken större, samtidigt som några nya nålar lägges till hela tiden (användbara forskningsresultat – snart kommer metaforpolisen och tar mig).

Stanislaw Lem var LÅNGT före sin tid i Summa Technologiae. Och: snyggaste omslaget i universum, eller?

Mängden nålar som läggs till är emellertid sjunkande relativt tillväxten av höstacken, eftersom det saknas starkt selektionstryck på forskningen, som redan Stanislaw Lem observerade (1964):

“We should add that another adverse phenomenon can also be observed: the number of discoveries being made is not proportional to the number of scientists (where the doubling of the number of scientists would lead to twice as much research). The situation is rather as follows: the number of discoveries doubles every thirty years, whereas the number of scientists doubles every ten years. This may seem to contradict what we have said about the exponential growth of scientific information. Yet there is no contradiction here: the number of discoveries is also growing exponentially, but more slowly (its growth is expressed by a smaller exponent) than the number of scientists. All the discoveries taken together are just a fraction of all the information being acquired by science. It is enough to flick through the dusty piles of articles and dissertations produced with a view to obtaining an academic degree and now stored in university archives to see that not a single one of them has led to an at least partially useful result. Reaching the limits of the information capacity of science means significantly lowering the probability of making discoveries. What is more, as the curve of an actual increase in the number of scientists will be getting further away from the hypothetical curve of further exponential growth (which is not possible anymore) in its descent, the coefficient of such probability should be constantly decreasing from now on.”

Stanislaw Lem, Summa Technologiae (1964)

I Lems analys har forskningen – då 1964 – mestadels förvandlats till brus:

“Does this proliferation of papers represent real growth of knowledge? As far back as 1965, Price noted a now familiar observation: “I am tempted to conclude that a very large fraction of the alleged 35,000 journals now current must be reckoned as merely a distant background noise, and as very far from central or strategic in any of the knitted strips from which the cloth of science is woven.”

Stanislaw Lem, ibid.

Ständigt större höstack, relativt sett färre antal nålar, alltså. Om detta stämmer så är (iii) ovan förmodligen den mest rättvisande formuleringen av FoU-paradoxen.

*

Betyder detta då att vi bör ge upp? Om vi har en ändlig, linjärt växande resurs till vårt förfogande för att hantera ett kombinatoriskt exploderande sökproblem så ser det ju onekligen litet deprimerande ut. Men det finns en möjlig väg framåt här — och den handlar om en särskild klass innovationer som möjliggör snabbare lärande: maskininlärning och artificiell intelligens.

En enkel leksaksmodell av kunskapsekonomin består av tre olika komponenter: data, information och kunskap. Data struktureras till information som tolkas till kunskap som i sin tur används på ett sådant sätt att den skapar värde. Problemet i vår tid är att vi kan använda datorkraft för att strukturera data till information, men tolkningen av information som kunskap kräver mänskligt engagemang i modellen — och den mänskliga resursen är ändlig (även om Lem lekte med tanken på att tvångskommendera alla att bli vetenskapsmän eller innovatörer).

Det kan emellertid förändras med nya AI-relaterade tekniker — de kan kanske inte förstå vetenskapen, men de kan göra något som ligger mycket nära tolkningen och därför hjälpa oss att söka igenom det växande idéuniversum som vi har att göra med. Det problem de måste lösa är då det följande: de måste kunna förutsäga om en viss given idékombination kommer att flyga som innovation på marknaden.

Marknaden är nämligen den andra begränsade resursen här — vi kan inte testa ett oändligt antal olika innovationer på marknaden för marknaden har en absorptionstakt — den kan bara absorbera och testa ett visst antal potentiell innovationer över en viss given tidsrymd, så vi måste simulera en marknad, öka tolkningskapaciteten och genomsöka idérymden snabbare.

I dag ser vi de första vetenskapliga upptäckterna som gjorts av olika AI-system, och nästa steg är att vi ser lyckade innovationer lanseras av AI-företag som kan hjälpa oss att hantera FoU-paradoxen — och därmed hantera en ständigt mer komplex och utmanande omvärld.

Håller kärleken på att försvinna?

I en uppmärksammad artikel nyligen hävdade författarna att vår musik blivit inte bara mer deppig, utan mycket mer negativ överlag. Den kanske mest anmärkningsvärda observationen handlade om hur mycket ordet ”hat” förekommer:

”Why are pop songs getting sadder than they used to be?”
ALBERTO ACERBI & CHARLOTTE BRAND
06 February, 2020

Hittar vi samma sak i litteraturen? Det ser inte riktigt ut så, men titta på vad som sker med ordet ”love”.

N-gram viewer ”love”, ”hate”

Vi ser en liten uppgång för ”hate”, emellertid — och ligger på toppnivåer historiskt. Det är en ganska oroväckande trend (den som oroar sig över trettiotalet kan notera att det var inte så mycket hatet som rusade, som kärleken föll — något som öppnar ganska rika tolkningsmöjligheter!

Hur ser det då ut med kärlek i låtar? Inte riktigt lika dystert:

Från artikeln ovan.

Här ser det litet mer hoppfullt ut — men kanske är den här kurvan ändå litet tendentiös; det går att tänka sig en kurva som mer påminner om den allmänna trenden som forskarna har sett:

Positiviteten i musiken försvinner. Från artikeln ovan!

Hur ser det då ut med kärleken i de allmänna sökningarna? Den som kikar på Google Trends ser också ett oroväckande mönster:

Vart tar kärleken vägen?

Från toppnoteringen 2012 (100) har kärleken som en andel av sökningarna sjunkit stadigt (63).

Här finns ett helt forskningsprogram att gräva fram för den som är intresserad, med en hel del intressanta hypoteser. Ett synopsis skulle kunna lyda såhär:

”Det är inte hat som öppnar för polarisering, populism och extrema politiska rörelser – faktum är att den som dristar sig till att mäta hatet i vår kultur kommer att upptäcka att det befinner sig på mycket låga nivåer, även om vi kan se små variationer och tendenser till mer hat i vår tid än någonsin tidigare historiskt. Det hatet är dock marginellt om vi ser till kärleken i litteratur, musik och i livet i stort. Problemet är dock att kärleken håller på att försvinna ur litteraturen, ur det allmänna medvetandet och ur musiken. Det, mer än något annat, är den stora samhälleliga risk vi står inför idag. Historiskt har sjunkande kärleksnivåer öppnat för inte bara fascism och nazism utan också, slutligen, för krig.”

Boktiteln? ”All we need is love”. Ganska intressant ändå, eller hur?

Till sist – hur ser det då ut i Sverige? Google Trends igen:

”kärlek” och ”hat” i Sverige

Strid på kniven, minsann.

Olika sätt att ha fel om framtiden


Man kan ha fel om framtiden på en mängd olika intressanta sätt – men den som spenderat en del tid med olika framtidsstudier börjar efter ett tag känna igen några av de möjliga misstagen. Jag skriver möjliga, eftersom de inte alltid är misstag — ibland kan de säkert till och med vara kraftfulla metoder: det är det som är spännande med att tänka kring framtiden. Jag tänkte illustrera dessa med frågor om framtidens arbetsmarknad, eftersom jag tror att det kan vara ett bra område att använda som exempel.

De tomma fabrikernas tid?

Det första misstaget är enkelt – det är att övertolka signalen. Automatiseringen övertolkades tidigt som trend, och alarmistiska siffror om att 50% av jobben skulle kunna försvinna inom en generation cirkulerade. En hel del av dessa siffror hade endast sin grund i att journalister inte hade läst en vetenskaplig artikel som inte sade detta, men som såg ut att säga det — men några forskare hängde på och såg en chans att äntligen få diskutera teknikdriven arbetslöshet. Varje tänkbar mental modell som kom fram till just detta resultat behövde dock förenkla bilden för att kunna förstärka signalen och snart avfärdades dessa tidiga rapporter som de sensationslystna tidningsankor de var.

Det andra misstaget är mer subtilt – det handlar om att välja fel begrepp för analysen, eller bättre: fel upplösning på modellen. En hel del seriösa forskare utgick från följande mycket enkla förhållande: automatisering betyder att en mängd uppgifter kan utföras av robotar, och därför borde det betyda att vi förlorar en massa jobb till automatiseringen. Ser ni vad som hände där? Vi gick från en upplösning – uppgifter – till en mer grynig upplösning – jobb – och drog en slutsats som baserade sig på att vi såg en oundviklig förändring på en nivå och antog att den ledde till en förändring på nivån ovanför. Här måste vi välja, och för arbetsmarknaden är förmodligen rätt upplösning just uppgifter. Jobb är kompetenskorgar, knippen av uppgifter, och att ett urval uppgifter kan automatiseras betyder inte att hela jobb försvinner. Däremot betyder det att de uppgifter som utgör ett jobb — innehållet i kompetenskorgarna — förändras. Detta i sig är inget nytt, utan har varit en ständig del av arbetsmarknadens utveckling. Vi ser det exempelvis i den förmodligen apokryfiska anekdoten om Herbert Simons läkare, som före bilen var tvungen att lära sig rida under läkarutbildningen för att nå sina patienter, och som efter bilens tillkomst kunde klara sitt yrke utmärkt utan denna kompetens i korgen

Det tredje misstaget är inte så mycket ett misstag som en metod: att hålla allt annat lika medan vi ser på en specifik fråga som vi vill försöka förutsäga. När vi frågar om hur automatiseringen kommer att påverka jobben så antar vi att jobben är statiska och att automatiseringen ökar. Vi håller allt annat lika. Ingen social förändringen sker på detta vis, eftersom det som händer är ett en förändring i en del av systemet genererar andra förändringar i systemet. Våra jobb är inte sociala atomer som alltid funnits — de är produkten av industrisamhällets organisation av arbete och det medvetna sociala valet att inkludera social trygghet och status i just jobbet, i det sätt på vilket vi förpackade arbete. Om automatiseringen ökar så ökar också trycket på resten av systemet och vi borde försöka se till systemförändringar i stället för att koncentrera oss på en enda nod i systemet och förutsäga den.

När det gäller framtidens arbetsmarknad har detta vittfamnande konsekvenser. Den som frågar hur AI kommer att påverka arbetsmarknaden i dag frågar oftast efter hur automatiseringen kommer att påverka jobben. Det går emellertid att undersöka andra delar av systemet också. AI — eller kanske snarare maskininlärning – skulle kunna komponera olika kompetenskorgar dynamiskt och skapa en helt ny sorts organisation av arbetet i vårt samhälle, och därför också en helt ny arbetsmarknad. Det skulle kunna betyda att den modell i vilken vi arbetar för en enda arbetsgivare – där jobbet är en 1:1 relation med en arbetsgivare – också försvinner och de sociala trygghetselementen organiseras på ett helt annat sätt. Poängen är enkelt — en teknik, särskilt en s.k. General Purpose Technology, påverkar aldrig bara en del av systemet.

Att fråga hur AI kommer att påverka arbetsmarknaden är litet som att fråga hur elektriciteten påverkade arbetsmarknaden.

Ett systemperspektiv är ofta komplext och dynamiskt, och det är därför vi förenklar våra modeller — men vi bör vara medvetna om att när vi gör det blir resultatet av våra undersökningar ofta haltande. Ett systemansats till frågan om framtidens arbetsmarknad skulle förmodligen utmana ett flertal olika föreställningar vi har om arbetsmarknaderna:

Måste de vara nationella? Varför ska ett jobb vara nationellt, när det är fullt möjligt att arbeta internationellt idag? Outsourcing kan mycket väl bli pansourcing där de kompetenser som behövs i en organisation hämtas där de möter kraven bäst.

Måste det finnas arbetsgivare? Företag beskrevs av Coase som logiska konsekvenser av transaktionskostnader. Dessa kostnader förändras kontinuerligt, och kanske borde vi också ställa frågan om hur AI påverkar företagets natur? Kommer vi att ha flashföretag som uppkommer för att lösa en komplex uppgift och sedan försvinner?

Kan de integrera utbildningssystemen helt? Arbetsmarknadens matchningsproblem har att göra med att signalerna från arbetsmarknaden överförs till utbildningssystemen mycket långsamt, och dessa systems förmåga att dynamiskt allokera resurser är ganska låg. Varför skulle inte en pulvriserad utbildningskostnad i systemet via olika sorters försäkringslösningar kunna skapa en kombinerad utbildnings- och arbetsmarknad? Invändningen att detta skulle skada långsiktig forskning är ett enkelt missförstånd — marknader kan lika gärna vara långsiktiga som kortsiktiga.

Och så vidare. Om vi väljer att undersöka alla begrepp i våra mentala modeller och se hur de kan förändras tillsammans, blir resultatet förmodligen mer intressant än om vi bara fokuserar på ett enda element i modellen.

Att ha fel om framtiden är emellertid inte det sämsta, det gör att vi kan diskutera den och försöka hitta bättre mentala modeller för de olika förändringar som vi vill se, och det är ju en fördel.

Mekaniska regler och restjobb

Denna intervju med Lorraine Daston är värd att läsas i sin helhet. Hennes arbete med kalkyler, regler och hur dessa formaliseras i samhällen är enastående intressant. Särskilt en sak framstod för mig som intressant i intervjun, och det är när hon noterar att framtidens arbetsmarknad har två olika sorters jobb:

There’s another aspect to your initial question: the analogy to the current day. The people behind the curtain in modern AI projects are of two sorts: those who are thinking about how to divide a very complicated task into the tiniest possible steps, very much in the tradition of the history of mechanical calculation; and those whose work is compensatory for algorithmic systems — Facebook moderators, for example, who monitor objectionable content missed by the algorithms meant to eliminate it automatically. It’s really important to distinguish between these two groups of people, because they are performing two very different tasks.

”Historicizing the Self-Evident: An Interview with Lorraine Daston
Jack Gross interviews Lorraine Daston” LA Review of Books, 25 januari

Denna tanke — att algoritmiseringen skapar en nisch som kompletterar den där reglerna helt klarar av att lösa problemet — är en av de kanske mest framträdande idéerna i mycket av diskussionen om framtidens arbetsmarknad. Samtidigt är det inte uppenbart att denna föreställnin om ”restjobb” har någon grund i verkligheten — många arbeten förändras så i grunden att de visserligen innehåller en del uppgifter som har att göra med regelmisslyckanden, men också innehåller andra uppgifter som adderar värde.

Samtidigt är det intressant att se diskussionen om mekaniserade regler så tydligt artikulerad och genomlyst.

Överskattat eller underskattat?

I ekonomen Tyler Cowens podcast finns återkommande en sektion som är både rolig och effektiv. I den räknar Cowen upp ett antal olika saker och ber gästen att bedöma om dessa saker är överskattade eller underskattade. Det är en listig fråga — den fordrar att man tar ställning och inte mjäkigt sätter sig i mitten (även om många famlande försöker ta sig dit). Frågor som denna är till enorm hjälp i arbetet med att ta fram åsiktsskillnader, något av de mest värdefulla vi har som människor. I varje projekt borde var och ens roll definieras i termer av vilka åsiktsskillnader som man kan ta med sig in i projektet.

Testa själv — är följande fenomen överskattade eller underskattade?

  • Demokrati
  • Beatles
  • Hängslen
  • Bluetooth
  • Game of Thrones
  • Sherlock Holmes
  • Star Trek
  • Boken Sapiens
  • John Stuart Mill
  • Glass

Visst är det en intressant övning? Hur ser en riktigt svår lista ut enligt dig?

Veckans läsning

Läst en del på kvällarna denna vecka och njutit av följande:

Terapeuten var det närmaste en perfekt söndagsbok jag läst. The Last låg kvar från en resa, och var väl okej men ojämn. Lintons bok mycket matnyttig och Boyd skrev jag om här. Den lilla boken emellan Boyd och Jameson heter Planet of Viruses och var en god genomgång av de enormt många olika sorters virus som finns.

Om effektiv läsning

Jag har börjat fundera på hur man kan läsa mer effektivt — och då menar jag inte snabbare, utan på ett sätt som göra att jag kan integrera det jag läser mer i det jag redan har läst. Jag skulle vilja ha ett sätt att verkligen se till att läsandet blir en del av den ”kristallina” intelligens som man ibland talar om.

Det finns flera strategier att ta hänsyn till här, och jag använder dem alla mer eller mindre, men det är ett par som jag vill skärpa mig på.

  • Att läsa med pennan. Idealiskt är när man både håller med och inte håller med författaren och kan markera det, eller skriva marginalanteckningar. Jag gör också utropstecken vid stycken som jag vill komma tillbaka till. Ibland skriver jag sidnummer och ett kort utdrag allra först i boken så att jag kan hitta citat snabbt, men det jag egentligen borde göra är att skriva ordentliga anteckningar efter det att jag läst boken. Vilket leder till..
  • …skriva om boken. Jag skriver en del recensioner, artiklar och bloggposter om böcker och det hjälper verkligen för att komma ihåg mer i detalj vad en bok försökte göra, men det kan ibland ske till priset av att man inte riktigt reflekterar komplexiteten i det lästa. Jag tror att riktiga kommentarer — i samma anda som dessa utvecklades under medeltiden som självständiga texter — egentligen vore det allra bästa, och även om det tog tid så skulle det vara ett bra sätt att förhålla sig till texten. Vissa texter skulle kanske bara få 5-10 stycken kommenterade, och andra fler — och jag undrar om det är okej, eller om kommentarer med nödvändighet måste följa hela bokens flöde. Värt att utforska.
  • Fånga bibliografisk information. Varefter jag nu organiserar mitt liv för att skriva mer, slår det mig att jag skulle behöva utveckla långa bibliografier över de ämnen som jag är intresserad av, och gärna kommenterade bibliografier. Det är intressant arbete, men kräver en regelbundenhet som jag ännu inte riktigt mäktat med.

Jag läser också vissa texter högt för mig själv, och försöker lära mig att läsa om. Jag gillade att göra detta under mina studier, men har en tendens till otålighet nu som inte riktigt låter mig göra det nu. Hursomhelst — en nyckel till mer skrivande är strukturerat, djupare och mer reflekterande läsande, så det får bli fokus nu.

Fredagsapokalyps: Byrons Darkness

Post-apokalyptisk litteratur kan förstås spåras tillbaka till…tja…apokalypsen i bibeln. Men det finns en del steg på vägen mellan bibeln och The Walking Dead. En av de kanske mest majestätiska post-apokalyptiska dikter som skrivits är Lord Byrons The Darkness.

Dikten skrevs 1816, det s.k. året utan sommar, då himlen skuggades av ett väldigt vulkanutbrott från vulkanen Tambora, och det märkvärdiga och storslagna är att Byron fångar upp den stämningen och skriver ett undergångspoem som spelar mot den bibliska apokalypsen. Kritiker och bedömare har genomgående pekat ut hur Byron leker med apokalypsens bilder för att sedan vrida dem ett snäpp till — det kanske tydligaste exemplet är hur huggormarna förlorar sitt gift och hur detta lockar fram människans bestialiska natur – eftersom vi då äter upp dem!

Bilden av den ensamma hunden som vaktar sin husse är särskilt modern i någon mening, och skulle kunna ha förekommit i vilken zombiefilm som helst — och kannibalismen lurar även här, med de mildhjärtade som äter och äts up av de sina.

Dikten är värd att läsas i sin helhet.

I had a dream, which was not all a dream.
The bright sun was extinguish’d, and the stars
Did wander darkling in the eternal space,
Rayless, and pathless, and the icy earth
Swung blind and blackening in the moonless air;
Morn came and went—and came, and brought no day,
And men forgot their passions in the dread
Of this their desolation; and all hearts
Were chill’d into a selfish prayer for light:
And they did live by watchfires—and the thrones,
The palaces of crowned kings—the huts,
The habitations of all things which dwell,
Were burnt for beacons; cities were consum’d,
And men were gather’d round their blazing homes
To look once more into each other’s face;
Happy were those who dwelt within the eye
Of the volcanos, and their mountain-torch:
A fearful hope was all the world contain’d;
Forests were set on fire—but hour by hour
They fell and faded—and the crackling trunks
Extinguish’d with a crash—and all was black.
The brows of men by the despairing light
Wore an unearthly aspect, as by fits
The flashes fell upon them; some lay down
And hid their eyes and wept; and some did rest
Their chins upon their clenched hands, and smil’d;
And others hurried to and fro, and fed
Their funeral piles with fuel, and look’d up
With mad disquietude on the dull sky,
The pall of a past world; and then again
With curses cast them down upon the dust,
And gnash’d their teeth and howl’d: the wild birds shriek’d
And, terrified, did flutter on the ground,
And flap their useless wings; the wildest brutes
Came tame and tremulous; and vipers crawl’d
And twin’d themselves among the multitude,
Hissing, but stingless—they were slain for food.
And War, which for a moment was no more,
Did glut himself again: a meal was bought
With blood, and each sate sullenly apart
Gorging himself in gloom: no love was left;
All earth was but one thought—and that was death
Immediate and inglorious; and the pang
Of famine fed upon all entrails—men
Died, and their bones were tombless as their flesh;
The meagre by the meagre were devour’d,
Even dogs assail’d their masters, all save one,
And he was faithful to a corse, and kept
The birds and beasts and famish’d men at bay,
Till hunger clung them, or the dropping dead
Lur’d their lank jaws; himself sought out no food,
But with a piteous and perpetual moan,
And a quick desolate cry, licking the hand
Which answer’d not with a caress—he died.
The crowd was famish’d by degrees; but two
Of an enormous city did survive,
And they were enemies: they met beside
The dying embers of an altar-place
Where had been heap’d a mass of holy things
For an unholy usage; they rak’d up,
And shivering scrap’d with their cold skeleton hands
The feeble ashes, and their feeble breath
Blew for a little life, and made a flame
Which was a mockery; then they lifted up
Their eyes as it grew lighter, and beheld
Each other’s aspects—saw, and shriek’d, and died—
Even of their mutual hideousness they died,
Unknowing who he was upon whose brow
Famine had written Fiend. The world was void,
The populous and the powerful was a lump,
Seasonless, herbless, treeless, manless, lifeless—
A lump of death—a chaos of hard clay.
The rivers, lakes and ocean all stood still,
And nothing stirr’d within their silent depths;
Ships sailorless lay rotting on the sea,
And their masts fell down piecemeal: as they dropp’d
They slept on the abyss without a surge—
The waves were dead; the tides were in their grave,
The moon, their mistress, had expir’d before;
The winds were wither’d in the stagnant air,
And the clouds perish’d; Darkness had no need
Of aid from them—She was the Universe.

Lord Byron, 1816 The Darkness

Har du spelat pesten?

Det fina lilla spelet Plague Inc låter oss spela som en sjukdom, och syftet är att infektera så stora delar av mänskligheten som möjligt. Det är ett utmärkt exempel på hur en spelmodell kan användas för att säga en del intressanta saker om verkliga modeller — men samtidigt är spelmodellens huvudsakliga syfte att skapa en spelsituation, inte att beskriva verkligheten.

Det betonar nu spelets skapare som sett sin webbplats kollapsa under trycket från alla de som vill försöka förstå hur coronaviruset skulle kunna sprida och hur snabbt det skulle kunna gå. Grundarna uppmanar därför nu folk att hålla isär de två olika modellerna och inte använda spelet som någon sorts spåkula.

Det hela är ganska underhållande – och säkerligen bra PR för företaget – men det ställer en grundläggande fråga om gameification, och det är hur mycket man ger upp när man vill kunna spela en modell och inte bara använda den vetenskapligt. Det leder tankarna till Jane McGonigals intressanta arbete om hur spel kan hjälpa oss inte bara att förstå, utan också förändra världen. Hennes Reality is Broken är fortfarande mycket läsvärd.

Åter till Plague Inc. Det som saknas mest i den modellen är nog hur mänskligheten spelar mot sig själv på olika sätt — mänskligheten förutsätts på ett Star Trek-liknande vis ha enats och spela mot viruset tillsammans. I själva verket är de kanske viktigaste vapen viruset har, just våra egna åtgärder. Vi deklarerar karantän och människor flyr och tar viruset med sig, och sedan förvandlas karantänen till ett nödläge och länder flyger – mot WHOs rekommendationer – hem sina medborgare, kanske med viruset som sällskap.

En framtida uppdatering av spelet skulle kunna maximera inte bara antalet infekterade, utan också det politiska kapital som olika länder förlorar eller vinner på en pandemi. Det vore ett intressant spel att följa närmare.

En uppdatering: denna artikel om en ren simulering av ett coronavirus – Händelse 201 – är som att läsa en rafflande thriller.

Vem skriver bäst om pandemier?

Trots att jag imorse recenserade Frank G Snowdens bok om epidemier och pandemier mycket gillande, måste jag säga att min favoritförfattare på området (är det ett område?) är David Quammen. En vän uppmärksammade mig på hans oped i NY Times idag.

In other words, this Wuhan emergency is no novel event. It’s part of a sequence of related contingencies that stretches back into the past and will stretch forward into the future, as long as current circumstances persist.

So when you’re done worrying about this outbreak, worry about the next one. Or do something about the current circumstances.

David Quammen i NY Times 28.1.2020

Den som inte redan läst hans bok Spillover har en enastående läsupplevelse framför sig.

Quammen är en av de bästa berättande fackförfattare jag har råkat på – den kan starkt rekommenderas.

Förra veckans böcker

Båda mycket läsvärda. Kommer en understreckare om Snowden imorrn. Det finns ett intressant politiskt problem i frågan om vi bör kontakta utomjordiska intelligenser. Hur avgör man ens en sådan fråga? Som Carl Sagan säger: who speaks for Earth?

Förra veckans läshög. Dags att börja på en ny.

Aktiemarknaden dödar…

Tyler Cowen rapporterar om en uppsats som tycks visa att stora rörelser på börsen ökar antalet dödliga bilolyckor. Den stora frågan är förstås om det är korrelation eller kausalitet. Uppsatsen författare påstår att det är kausalitet. Det reser en del intressanta frågor om vilka andra fenomen som driver fram olyckor. Sommartid är, såvitt jag förstår, ett sådant fenomen som ökar bilolyckorna. Till skillnad från börsen tycks inte sommartiden ha några uppenbara fördelar som gör att vi borde acceptera problemen den medför, dock.

En annan sak som vore intressant att fundera kring är om det finns motsvarande samband i andra länder än USA. Finns det skäl att tro att detta är ett globalt fenomen, eller endast amerikanskt?

Annars bör man nog läsa artikeln som en sorts påminnelse om de ”animal spirits” som nu senast Schiller skrivit om sin Narrative Economics. Vi lever och dör i och med våra berättelser — och ekonomin är precis en sådan berättelse.

Kommer det att finnas mat åt alla på jorden?

Intressant nog är svaret på den frågan i stigande utsträckning ”ja”. Vi producerar idag mat snabbare än den genomsnittliga befolkningsökningen på planeten (som ligger på 1.1%). Det i sin tur betyder att det blir mer mat till fler — och dessutom kostar den mindre över tid. Matkostnaderna som en del av den disponibla inkomsten sjunker. I USA:

Matkostnaderna som en andel av total inkomst har i USA sjunkit från 25% ned till 10%.

Det finns en mängd intressanta frågor kopplade till denna trend, och ofta underskattar vi betydelsen av just mat i framtidsstudier. Matsäkerhet – den robusthet och säkerhet som finns i produktionskedjan när det gäller mat – är en av de kanske främsta faktorerna när man ska bedöma stabiliteten i ett land, eller dess sårbarhet. Samtidigt som maten blivit billigare har vi nämligen strukturerat om matproduktionen så att en majoritet av produktionen på olika sätt nu är skörare. Städerna producerar inte sin egen mat – och det kan skapa olika typer av nya risker (något som i dag möts med idéer om ”urban agriculture”).

Och naturligtvis finns det fortfarande människor som inte får tillräckligt med mat, eller någon mat alls — men trenden är tydlig. Vi producerar mat snabbare än världens befolkning växer. Det ger anledning till viss optimism.

Finns det då något som komplicerar bilden? Vi bör ju alltid försöka förstå världen som komplex? Jo – det finns det så klart. En sådan sak är att antalet matmil ökar; maten reser längre. Det har att göra med hur vi organiserar produktionen och förblir en utmaning. Klimatförändringarna skulle också kunna leda till att vi får problem med att hitta jord att odla i — men där skulle det kunna kompenseras av att väldiga jordområden också öppnas upp när tundran försvinner. Den som vill formulera den tanken i en förutsägelse skulle kunna fundera på om det någonsin kommer en tid då Ryssland exporterar mer spannmål än olja. Idag exporterar man oljeprodukter av olika slag för runt 180 miljarder dollar, och vete för 8 miljarder dollar — så det vore en ganska fundamental omstrukturering av den ryska ekonomin (kanske också en som skulle innebära att det är svårare att införa sanktioner?).

Kärnan i detta resonemang är dock en annan: matsäkerhet och matfrågor är egentligen alldeles avgörande för frågor om politiska, sociala och ekonomiska framtidsstudier, men ofta lyfts de inte fram på just det sättet. Här finns en del att göra för den som är intresserad av geopolitiska framtidsstudier.

Vad lyssnar du på som ingen av dina kompisar tycker om?

I mitt fall är svaret överraskande enkelt. Majoriteten (om inte alla) av mina bekanta skakar på huvudet så fort jag börjar förklara hur underbart Gothic Country är. Jag försöker – i mer eller mindre beskänkt skick – förklara hur briljant denna musik är, utan någon som helst framgång. Det är ganska intressant. Om jag någon gång får göra ett Sommarprogram igen skall jag helt följdriktigt bara spela Gothic Country.

Hur låter det då, undrar ni (eller så gör ni inte det…). Well, here goes.

Munly and The Lupercalians:

Slim Cessna Auto Club:

Wovenhand:

Njut! Det finns mycket mer att hämta där — och om du är intresserad så hör av dig så delar jag en mycket, mycket, mycket längre spellista från Spotify.

Så – nu till skälet att jag älskar detta. Det har nog att göra med att det fångar enkelheten i den lantliga countrymusiken och det religiösa sökandet i goth-musiken, och precis vice versa! Det är olika sorters existentiell ensamhet som försonas i ett enda mäktigt musikaliskt uttryck.

Vi måste avsluta med en sista sång från Munly – Grandfater.

Sådärja.

Två klockor, två ideologier – om domedagar och långa framtider

Dagens nyhet är att det är 100 sekunder kvar till midnatt på den stora domedagsklocka som en grupp vetenskapsmän använder för att visa hur allvarlig världens situation är. Klockan, som specifikt använts för att mäta risken för ett kärnvapenkrig, är artefakt i tiden. Vår politik drivs till dels av rädsla och en föraning om världens undergång – och framtiden ser nu ut som Hobbes en gång beskrev livet självt: otäck, brutal och kort.

Domedagsklockan är nu 100 sekunder från midnatt

Problemet är bara att framtiden inte är given eller förutbestämd. Domedagsklockan är konstruerad så att den med nödvändighet når slutet. Den innesluter en ideologi som förutsätter att slutet är på väg — och att det måste vara nära. När klockan klämtar midnatt är det slut.

Det är inte det enda sättet att bygga en klocka på. Man kan istället göra som Stiftelsen för det långa nuet och bygga en klocka som gör ett varv på tiotusen år, och klämtar var tusende, och börja planera för ett långt nu — tio tusen år bakåt och tiotusen år framåt. Den klockan drivs av människors ständiga omsorg, eftersom det är det enda sättet att garantera att den överlever så lång tid.

Det långa nuets klocka öppnar upp tusentals år framåt

Den klockans ideologi är djup tro på människan, och en påminnelse om att framtiden är lång. Den implicerar inte att vi inte står inför utmaningar, men att vi kan lösa dem med rätt verktyg, inspiration och mänsklig innovationskraft. Slutet är varken nödvändigt eller nära.
Domedagsklockan lägger ansvaret för slutet på oss. Den tiotusenåriga klockan lägger ansvaret för framtiden på oss.

Jag finner det inte särskilt svårt att välja vilken av dessa klockor jag vill ställa mig bakom.

Den siluriska hypotesen och omöjligheten

I senaste Paris Review skriver Rich Cohen om den ”siluriska hypotesen” – hypotesen att det skulle kunna ha funnits massor av civilisationer före vår som sedan försvunnit och inte lämnat ett enda spår efter sig, här på jorden. Den som läst sin Lovecraft känner igen tanken, och när vi spårar resonemanget så ser vi att det har sina rötter i en ganska enkel observation: vi kan inte veta vad som egentligen hände på jorden för 1 500 000 år sedan. Det är i alla fall inte omöjligt att det fanns en annan civilisation då, eller hur?

I den standardversion vi har av historien är det dock det — evolutionen ledde inte till att människan evolverade två gånger och lyckades utplåna sig själv för att sedan dyka upp igen efter ett par miljoner år. När vi ser på det fossila materialet ser vi en historia, inte ett träd av möjliga civilisationer. Vi ser också bara ett darwinistiskt träd. Inte flera olika.

Men det är väl inte omöjligt, eller? Tänka om planeten en gång befolkades av ett ödleliknande folk för 5 miljoner år sedan — då skulle ju ändå alla spår vara utplånade! Vi lever – skriver Cohen – i en sorts kosmisk soppackare där tektoniska rörelser gör att allt som fanns på ytan förr nu försvunnit. Han hävdar – något jag inte kände till — att den äldsta ytan på jorden är bara 1.5 miljoner år, och att det som var yta innan skjutits undan och ned i denna soppackare.

Så nog skulle det väl kunna ha funnits flera civilisationer under all denna tid? Är det inte mer märkligt att tänka sig att vår civilisation skulle vara den enda? Cohen går igenom hur de forskare arbetade som kom på idén — de tittade på plötsliga temperaturökningar i stenmaterialet och hittade en temperaturökning som skulle kunna komma sig av en ökning av koldioxiden — och det i sin tur skulle kunna vara en…civilisation som skapade den.

Det är i alla fall inte omöjligt, eller hur?

Det är nog ofta där som vi går fel i kunskapsteoretiska termer. Vi konstaterar att ett visst påstående inte kan sägas vara osant, utan förmodligen bara bör kallas osannolikt. Alltså är det … möjligt? Vi skulle kanske behöva undersöka begreppet omöjligt närmare, och konstatera att vi kallar något omöjligt när dess eventuella sanning skulle forcera en fullständig omvärdering av allt vi känner till och vet om. Steget från helt osannolikt till möjligt är mycket, mycket längre än det verkar vara.

Samtidigt: vem kan inte lockas av tanken på en rad av industriella civilisationer som alla har gått under om och om igen av olika skäl? Cohen kallar den bilden av jorden djupt ironisk, menar att det ligger något sorgligt i den — men nog ligger där också något ganska okuvligt?

Har artificiella varelser funnits i hundratals år?

Det hävdas i denna podcast med professor Runciman. Hans argument är enkelt: stater och företag är artificiella varelser som fattar beslut och gör det utan att vi har kontroll över dem. Det är en tes som tycks som gjord för att greppa tanken, med sensationella övertoner. Men det är intressant att översätta en del av de problem som möter oss i AI in i den analogin — kanske särskilt tanken på ”explainable AI”.

Hur god insyn har vi i hur staten eller företagen faktiskt fattar sina beslut? Hur skulle det fungera ut om vi började kräva att en organisation bara fick vara så komplex att det gick att i detalj förklara hur den fattat ett givet beslut, och på detta vis kunna utesluta att fördomar inverkat på beslutet? Har vi sådan insyn idag? Har vi ”explainable organizations”?

Runcimans medvetet sensationssökande analogi är användbar för att fundera kring alla olika typer av kognition som sker runtom oss — och borde leda till att vi kanske återintroducerar den gamla termen ”funktionell ekvivalens” — att vi inte skall kräva särreglering av nya fenomen så mycket som att vi relativt dem har samma förmåga att ingripa som vi har haft hitintills. Kanske.

Den andra läsningen jag tenderar till är att området nu nått en sådan hypenivå att de olika idéerna och analogierna blir djupt spekulativa i syfte att rida på den våg av uppmärksamhet som ämnet får. Det i sin tur är emellertid också en användbar insikt — och tycks rekommendera att sluta läsa om AI ett litet tag tills det lägger sig.

"Overfeeling" och "overthinking"

I dag lyssnade jag på en podcast som jag från början inte riktigt kände att jag skulle få ut så mycket av, och en hel del i den var ganska lamt — sådär som det kan bli när den som intervjuar inte hittar fotfästet riktigt med intervjuobjektet och frågorna är alltför tillspetsade. Det handlade om Erik Weinsteins podcast The Portal och intervjun med Jocko Willinck – den före detta marinsoldaten som nu lär ut ledarskap.

En hel del i intervjun handlade om hur Willinck ser ledarskap som ett ständigt balanserande mellan extrema lägen – för mycket eller för litet direktiv, lyssnande mm — och Willinck framstod som en god aristoteliker med den gyllene mitten som en sorts dygdemönster. Inte så uppseendeväckande, men det nyanserade min bild av Willinck som annars framstår som ganska skräckinjagande övermoraliserande. Det var han inte alls — och jag tycker nu att han verkar mycket mer vettig.

En annan sak som jag fäste mig vid var att Weinstein lanserade termen ”over feeling” som en sorts parallell till ”over thinking”. Jag funderade över vad den svenska översättningen borde vara — att övertänka eller överkänna något låter som en klar anglicism. Kanske helt enkelt att tänka eller känn för mycket? Hur som helst så var idén bakom begreppet intressant: att vi erkänner att man kan slösa alltför mycket tid på att tänka, men att vi inte riktigt använder detta för emotionella tillstånd. Det tycks omedelbart rationellt att konstatera att känslor lika mycket som tankar kan ta för mycket tid.

Det slog mig att det är ett mycket bättre sätt att formulera kritiken mot det ständigt kränkta samhället — att beskriva det som emotionellt oreglerat eller omoget. Den som kastar sin in i Twitterstrider eller kommentarsfältsgräl saknar helt enkelt en viss emotionell mognad.

Det är också en intressant kontrollfråga att ställa till sig själv om händelser i det egna livet – hur vi tänker på dem och känner kring dem är, om vi ställer oss på stoikernas sida, ett val. Jag stängde dock av efter en stund, eftersom Weinsteins stil är överväldigande, han tar för mycket plats. En bra intervjuare leder liksom fram den han intervjuar till lyssnaren – jag tycker Martin Wicklin är enastående för att ge ett exempel, Tyler Cowen ett annat – men i alltför många podcaster är intervjuaren förtjust i sin egen röst.

En del gillar dock att det blir mer ett samtal mellan lika parter, antar jag — och då kan jag rekommendera Weinstein.

Vadslagning: Extra val?

I Superforecaster-anda tänkte jag försöka formulera litet olika vad för att träna mig på att formulera olika typer av förutsägelser. Jag tar vad om 10 kronor för de som är intresserade på var och en av dessa vadslagningar varefter de kommer ut. Vi börjar med några relativt enkla frågor.

Kommer vi att få ett extra val före det ordinarie valet?

Låt oss gå igenom de klassiska frågorna som vi borde ställa oss när vi försöker förutse något.

Vad är grundfrekvensen (baserate) här? Sverige har – sedan 1887 haft 4 extra val. Endast ett av dessa inträffade under andra halvan av 1900-talet. Det ger vid handen att vårt grundantagande borde vara att extra val är relativt sällsynta.

Vilka faktorer skulle kunna tänkas vara viktiga för att uppskatta sannolikheten här? Vi behöver förvandla frågan till ett fermiproblem med en mängd ingående faktorer och sannolikheten för dessa – där vi kanske vill se på åtminstone de följande:

  • (O) Sannolikheten för att opinionsläget skulle vara oförmånligt för regeringspartierna. Just nu ser det ut som om regeringskoalitionen skulle minska efter ett extra val. Det minskar sannolikheten.
  • (S) Sannolikheten för att hela oppositionens fortsätter att attackera regeringen. Som situation är i dag har V+KD+M+SD 182 mandat mot regeringskoaltionens (S+C+L+MP) 167. Det betyder att det finns möjligheter för oppositionen att utmana regeringen – och under relativt kort tid har detta skett ett par gånger. Det tycks öka sannolikheten för extra val.
  • (V) Sannolikheten för att V fortsätter samarbeta med en högerkonstellation där SD ingår. Denna har bevisligen ökat, men med partiledarbyte skulle den kunna minska igen. Här får vi vänta och se.
  • (L) Sannolikheten för att extra val krävs av väljarna. Ju mer det upplevda läget i Sverige förvärras, desto mer kan öppna krav på extra val komma att ställas. Dagens upplevda läge, med bombningar och skjutningar i pressen varje dag måste sägas öka kritiken mot regeringen. Detta i sin tur kan svagt öka sannolikheten för extra val.
  • Sannolikheten att regeringen väljer att kompromissa med V. Här har vi sett socialdemokraterna anpassa sig till V snabbt, och kanske till och med med viss lättnad, varefter januariöverenskommelsens profil glider mer och mer till vänster. Regerings kompromissvillighet tycks minska sannolikheten.
  • Sannolikheten att oppositionen kan framstå som ett regeringsalternativ. Vem blir statsminister efter valet? Det är inte självklart i dagens opinionsläge, och desto otydligare detta är, desto mindre angelägen kommer oppositionspartierna vara att gå till extra val. Detta tycks i dagsläget minska sannolikeheten.

Denna redovisning gör att jag bedömer sannolikheten för ett extra val som låg, under 5%, just nu. Jag skall komma tillbaka till detta varteftersom och se om det finns skäl att uppdatera denna prognos, men detta är i alla fall min gissning. Jag är mycket intresserad av vad andra tycker och vill gärna ha mothugg – mejla eller kommentera.

Nytt år – nya projekt

Med nyåret ville jag fortsätta att skriva – och kommer dagligen att skriva här — men jag ville också ha en blogg för mer långformsmaterial och kanske mer för en del av mitt mer tekniska filosofi-intresse. Så jag har härmed öppnat upp Philosophical Patterns, där jag tänker skriva om just filosofi av olika slag. Jag är dock inte intresserad av att skriva om teknisk filosofi i den bemärkelsen att det endast är intressant för den som läser filosofi akademiskt – nej, det handlar om att försöka skriva om en mängd olika ämnen utifrån en filosofisk vinkel.

Den första posten handlar om ett filosofiskt projekt som jag tänker roa mig med på fritiden – nämligen att utveckla de begreppsliga grundvalarna för lobbyism och skissera en filosofi för detta hantverk.

Blir tonåringar deprimerade av telefoner?

Frågan om hur ungdomar påverkas av teknikanvändning är komplex, men det finns de som hävdar att det finns enkla samband som att användningen av telefoner och sociala medier gör ungdomar deprimerade och att den ökning av oro och depression som kan observeras har att göra med sociala medier och telefoner (se här).

Detta enkla samband tycks alltmer ohållbart. New York Times rapporterar nu om en serie a studier och sammanställningar av studier som ger vid handen att om det alls finns ett samband så är det svagt och komplicerat.

Vad detta betyder, eller borde betyda, är att vi i alla fall inte längre bör hålla för sannolikt att sociala medier och telefoner i sig är den enda orsaken till en ökande oro. Eller, för att citera artikeln:

“Why else might American kids be anxious other than telephones?” Mr. Hancock said. “How about climate change? How about income inequality? How about more student debt? There are so many big giant structural issues that have a huge impact on us but are invisible and that we aren’t looking at.”

Den som fortsatt tror att sociala medier är nyckelorsaken bakom ungas oro får nog nu anses bära bevisbördan för detta i ljuset av en växande forskning som visar att så inte är fallet.

Det betyder inte att det inte kan finnas samband här, och som alltid bör man sky resonemang av typen ”forskning visar” när det handlar om komplexa sociala samband — men det betyder att vi bör uppdatera våra sannolikheter på ett sådant sätt att påståendet att ”sociala medier och telefoner driver oro bland unga” nu blir mindre sannolikt.

Just detta är, parentetiskt, intressant: mycket av dagens polariserade debatt handlar kanske om att vi ser vetandet som så digitalt. Antingen tror jag x eller sår tror jag inte x. Det i sin tur är fördummande. Det är bättre att behandla olika påståenden som föremål för ett vad; om jag slog vad, vad skulle jag då satsa på? Just nu skulle jag satsa på att sociala medier och telefoner inte är den drivande orsaken bakom den ökande oron hos unga. Men jag skulle ändra mig om data ändrade sig.

Ju mer vi kan se vår kunskap som en samling vadslagningar, desto friare blir vi att ändra åsikt och uppdatera våra vad över tid med ny information. Och det är ett bra sätt att stå emot fördumningen.