Kategoriarkiv: innovation

FoU-paradoxen 2.0

Det finns ett flertal olika formuleringar av det som ibland kallas FoU-paradoxen, men den kanske enklaste är något i stil med:

(i) Av de investeringar vi gör i forskning omsätts en mycket liten andel i (kommersiell) utveckling.

Det finns en variant som hävdar att detta är ett konstant förhållande

(ii) Även om vi ökar investeringarna i forskning får vi samma absoluta kommersiella utveckling.

Sedan finns en tredje variant som är intressant att utforska här:

(iii) Även med ökande investeringar i forskning kommer vi att få allt mindre utväxling i kommersiell utveckling.

Ofta diskuteras FoU-paradoxen i samband med statliga satsningar, men just (iii) har faktiskt diskuterats också i näringslivssammanhang, av bl.a. forskaren Anne Marie Knott. Hon har observerat sjunkande avkastning på FoU-investeringar i företag under ett flertal olika år och har undersökt olika möjliga förklaringar på detta fenomen.

Anne Marie Knotts undersökningar av avkastning på R&D ger en intressant inblick i FoU-paradoxen.

De två huvudhypoteserna kan enkelt uttryckas som följer.

A. Det blir hela tiden svårare att utveckla nya innovationer eftersom de mest uppenbara innovationerna redan gjorts.

B. Företag blir allt sämre på att organisera sina FoU-insatser.

Knott förespråkar B och menar att det bevisas av att maxavkastningen på FoU-satsningar för enskilda företag faktiskt gått upp under den tid som den genomsnittliga avkastningen sjunkit. Det visar, menar hon, att det inte blivit svårare — vissa kan till och med öka avkastningen!

Det är fullt möjligt, men det är intressant att studera den andra förklaringen också – och modifiera den litet – genom att anta att all vår innovation är kombinatorisk på olika sätt. Hal Varian har noterat att kombinatorisk innovation är en av de kanske bästa modeller vi har för att förstå hur innovation sker — vi kombinerar olika idéer och genom att göra det skapar vi ofta något nytt som vi sedan kan testa på marknaden. iPhonen kombinerar en mängd andra idéer till en helt ny innovation, för att ta en närmast trivialt exempel.

En av de kanske mindre uppmärksammade konsekvenserna av denna modell är emellertid att den också betyder att mängden möjliga innovationer växer kombinatoriskt över tid — och många av dessa kommer att vara triviala eller meningslösa. Det internetuppkopplade kylskåpet är en kombination av idéer om konnektivitet och kylskåp, men fungerade inte på marknaden och blev just därför aldrig en innovation nation. Ju fler idékombinationer vi får, desto fler kombinationer av dessa kommer att vara triviala eller ointressanta för marknaden.

(En terminologisk anmärkning: i likhet med Schumpeter skiljer vi här mellan idéer eller uppfinningar och innovationer. Innovationer är idéer som framgångsrikt lanserats på en marknad).

Lyckade innovationer skapar i sin tur en mängd olika nya idéer som kan kombineras på olika sätt till nya möjliga innovationer och så vidare. Resultatet blir ett snabbt expanderade idéuniversum.

Det låter ju fantastiskt, eller hur? Borde inte avkastningen på forskning då explodera i samma takt? Nej, och det är här problemen börjar. Endast en liten fraktion av alla möjliga idékombinationer kommer att klara sig på marknaden, och med ett snabbt expanderade idéuniversum får vi ett klassiskt sökproblem: vi måste försöka hitta de kombinationer som fungerar i detta expanderande universum. Mängden meningslösa idékombinationer växer snabbare än mängden innovationer. I så måtto ligger det något i tesen A ovan — det är lättare att genomsöka ett litet idéuniversum än ett stort, och i det lilla kommer vi att hitta flera innovationer per tidsenhet än i det större.

Vi måste alltså spendera mer resurser på att söka igenom mängden möjliga innovationer. Vilken sorts resurser är det då vi spenderar där? Jo – mänsklig innovationskraft – tid, uppmärksamhet och kreativitet.

Och dessa resurser växer linjärt med varje utbildad och entusiasmerad människa.

Vi landar då i ett klassiskt dilemma: vi måste utforska ett kombinatoriskt växande rum med en linjär resurs.

Vi letar i efter en nål i en ständigt växande höstack. När höstacken var stor som en knytnäve var det ett trivialt problem, när den växer till en mindre planet blir det knepigare.

Översatt till FoU-paradoxen, i något tillyxad form, betyder detta att forskningsinvesteringar är investeringar i att göra höstacken större, samtidigt som några nya nålar lägges till hela tiden (användbara forskningsresultat – snart kommer metaforpolisen och tar mig).

Stanislaw Lem var LÅNGT före sin tid i Summa Technologiae. Och: snyggaste omslaget i universum, eller?

Mängden nålar som läggs till är emellertid sjunkande relativt tillväxten av höstacken, eftersom det saknas starkt selektionstryck på forskningen, som redan Stanislaw Lem observerade (1964):

“We should add that another adverse phenomenon can also be observed: the number of discoveries being made is not proportional to the number of scientists (where the doubling of the number of scientists would lead to twice as much research). The situation is rather as follows: the number of discoveries doubles every thirty years, whereas the number of scientists doubles every ten years. This may seem to contradict what we have said about the exponential growth of scientific information. Yet there is no contradiction here: the number of discoveries is also growing exponentially, but more slowly (its growth is expressed by a smaller exponent) than the number of scientists. All the discoveries taken together are just a fraction of all the information being acquired by science. It is enough to flick through the dusty piles of articles and dissertations produced with a view to obtaining an academic degree and now stored in university archives to see that not a single one of them has led to an at least partially useful result. Reaching the limits of the information capacity of science means significantly lowering the probability of making discoveries. What is more, as the curve of an actual increase in the number of scientists will be getting further away from the hypothetical curve of further exponential growth (which is not possible anymore) in its descent, the coefficient of such probability should be constantly decreasing from now on.”

Stanislaw Lem, Summa Technologiae (1964)

I Lems analys har forskningen – då 1964 – mestadels förvandlats till brus:

“Does this proliferation of papers represent real growth of knowledge? As far back as 1965, Price noted a now familiar observation: “I am tempted to conclude that a very large fraction of the alleged 35,000 journals now current must be reckoned as merely a distant background noise, and as very far from central or strategic in any of the knitted strips from which the cloth of science is woven.”

Stanislaw Lem, ibid.

Ständigt större höstack, relativt sett färre antal nålar, alltså. Om detta stämmer så är (iii) ovan förmodligen den mest rättvisande formuleringen av FoU-paradoxen.

*

Betyder detta då att vi bör ge upp? Om vi har en ändlig, linjärt växande resurs till vårt förfogande för att hantera ett kombinatoriskt exploderande sökproblem så ser det ju onekligen litet deprimerande ut. Men det finns en möjlig väg framåt här — och den handlar om en särskild klass innovationer som möjliggör snabbare lärande: maskininlärning och artificiell intelligens.

En enkel leksaksmodell av kunskapsekonomin består av tre olika komponenter: data, information och kunskap. Data struktureras till information som tolkas till kunskap som i sin tur används på ett sådant sätt att den skapar värde. Problemet i vår tid är att vi kan använda datorkraft för att strukturera data till information, men tolkningen av information som kunskap kräver mänskligt engagemang i modellen — och den mänskliga resursen är ändlig (även om Lem lekte med tanken på att tvångskommendera alla att bli vetenskapsmän eller innovatörer).

Det kan emellertid förändras med nya AI-relaterade tekniker — de kan kanske inte förstå vetenskapen, men de kan göra något som ligger mycket nära tolkningen och därför hjälpa oss att söka igenom det växande idéuniversum som vi har att göra med. Det problem de måste lösa är då det följande: de måste kunna förutsäga om en viss given idékombination kommer att flyga som innovation på marknaden.

Marknaden är nämligen den andra begränsade resursen här — vi kan inte testa ett oändligt antal olika innovationer på marknaden för marknaden har en absorptionstakt — den kan bara absorbera och testa ett visst antal potentiell innovationer över en viss given tidsrymd, så vi måste simulera en marknad, öka tolkningskapaciteten och genomsöka idérymden snabbare.

I dag ser vi de första vetenskapliga upptäckterna som gjorts av olika AI-system, och nästa steg är att vi ser lyckade innovationer lanseras av AI-företag som kan hjälpa oss att hantera FoU-paradoxen — och därmed hantera en ständigt mer komplex och utmanande omvärld.

Maffior saktar ned teknikutvecklingen

I ett av årets mer oväntade papper konstateras att närvaron av organisationer som maffian väsentligt saktar ned innovationstakten i olika områden. Det är knappast uppseendeväckande i sig, men anledningarna är intressanta – forskarna menar att i de områden där maffian dominerar ställs alla aktörer inför valet att samarbeta med dem – något som eliminerar konkurrens och försvagar äganderätter – eller innovera. Ofta ser incitamentssteukturen rätt tydlig ut – och folk väljer att rätta in sig i ledet. Resultatet blir minskad innovation.

Frågan är om det omvända gäller — att mindre kollaboration sociala kontexter faktiskt ökar innovationstakten. Hur förhåller sig detta då till förtroendebegreppet? Hur förhåller sig innovation till social organisation?

Ett annat sätt att läsa resultaten på skulle vara att säga att de tyder på att tätt organiserade sociala kontexter blir mindre innovativa – Tönnies Gemeinschaft mot Gesellschaft. Staden är alltså ner innovativ än byn, delvis på grund av att den har en lösligare social organisation.

Hur översätter vi detta till organisationer? Är en alltför tajt organisation med alltför mycket förtroende också mindre innovativ? En märklig slutsats skulle vara att en arbetsplats som liknar en stad mer än en by är mer sannolik att uppfinna nytt – samtidigt som alla idag strävar efter en tätare social kontext på arbetet.

En sak tycks säker – maffian är inte särskilt innovativ, så det är nog inte en modell att efterlikna…

Schumpeter on innovation

In an effort to try to go to the sources I am reading Schumpeter’s The Theory of Economic Development. It is, not surprisingly, both an amazing and annoying book. Amazing because he revisits all things in their absolute simplest form, and annoying for the same reason. To read his exposition of prices is to be bored and enlightened at the same time. When he turns to economic development (or what we would possible term innovation), however, I really find only brilliance. Here are is my reading (pp 65- 67):

To produce means to combine material and forces within our reach (footnote omitted). To produce other things, or the same things by a different method, means to combine these materials and forces differently. In so far as the ”new combination” may in time grow out of the old by continuous adjustment in small steps, there is certainly change, possibly growth, but neither a new phenomenon nor development in our sense.

Three things in this strike me as noteworthy.

First, Schumpeter thinks of production as the combination of forces and materials. This is an example of the fundamentalism in his exposition, but it is useful. The fun thing about this is that it seems to entail the much-touted notion of service innovation as a subset quite evidently present in his analysis.

Second, Schumpeter does not believe that what we call incremental innovation qualifies as development in the way he wants to understand and study the concept at all. This is interesting, since disruptive innovation has sort of become an extreme example in much of today’s innovation narrative. For Schumpeter disruptive innovation, innovation that changes something fundamentally, is more interesting than the gradual change. The ”small steps” do not interest him.

Third, note the difference between ”change” and ”growth” that he introduces. Certainly change, possibly growth. Not all change is growth. This signals a separate problem set about what innovation qualifies as growth and what is simply change. This is an interesting question in many ways, and one that I would like to know more about.

Back to the text (pp 65-67):

In so far as this is not the case, and the new combinations appear discontinuously, then the phenomenon characterising development emerges. For reasons of expository convenience, henceforth, we shall only mean the latter case when we speak of new combinations of productive means. Development in our sense is then defined by the carrying out of new combinations.

Here Schumpeter makes the point that development disrupts equilibrium. He is, himself, deeply sceptical of evolutionary metaphors, finding them wholly the product of the dilettant mind, but it is easy to see that if we by evolution do not presume the assumption of a known form through development but the evolutionary process with mutations, selection and punctuated equilibria, well, then it fits the glove. Down to the observation that it is about ”new combinations”. This idea, that innovation is about combinations, carries strong implications for intellectual property analysis. The ease by which combinations can be made seems to be predictive of the speed with which new combinations can emerge and development occur.

Schumpeter then delineates the different cases, and he finds five of them.

This concept covers the following five cases: (1) The introduction of a new good – that is one with which consumers are not yet familiar – or a new quality of a good. (2) The introduction of a new method of production, that is one not yet tested by experience in the branch of manufacture concerned, which need by no means be founded upon a discovery scientifically new, and can also exist in a new way of handling a commodity commercially. (3) The opening of a new market, that is a market into which the particular branch of manufacture of the country in question has not previously entered, whether or not this market has existed before. (4) The conquest of a new source of supply of raw materials or half-manufactured goods, again irrespective of whether this source already exists or whether it has first to be created. (5) The carrying out of the new organization of any industry, like the creation of a monopoly position (for example through trustification) or the breaking up of a monopoly position.

What is very clear here is that when we cite Schumpeter as a thinker about innovation there is a mis-match between how political discourse today thinks about innovation (ideas! ideas!) and how Schumpeter thinks about what he calls ”development”. Schumpeter allows for creativity and the creation of the new, but he is much more down to earth than that in his analysis. The idea that the creation of a monopolist position could be development is for example quite intriguing. It is also clear that the dimensions of the concept are different from many understandings of the concept innovation. Schumpeter then weights the entire analysis in a way that I find really interesting. He writes:

Now, two things are essential for the phenomena incident to the carrying out of such new combinations, and for the understanding of the problems involved. In the first place it is not essential to the matter – thought it may happen – that the new combinations should be carried out by the same people who control the productive or commercial process which is to be displaced by the new. On the contrary, new combinations, as a rule, embodied, as it were, in new firms which generally do not arise out of the old ones but start producing beside them; to keep to the example already chosen, in general it is not the owner of the stage coaches who builds railways. This fact puts the discontinuity which characterises the process we want to describe in a special light, and creates so to speak still another kind of discontinuity in addition to the one mentioned above, but it also explains important features of the course of events.  Especially in a competitive economy, in which new combinations mean the competitive elimination of the old, it explains on the one hand the process by which individuals and families rise and fall economically and socially and which is peculiar to this form of organization, as well as a whole series of other phenomena of the business cycle, of the mechanism of the formation of private fortunes, and so on. In a non-exchange economy, for example a socialist one, the new combinations would also frequently appear side by side with the old. But the economic consequences of this fact would be absent to some extent, and the social consequences would be wholly absent. And if the competitive economy is broken up by the growth of great combines, as is increasingly the case to-day in all countries, then this must become more and more true of real life, and the carrying out of new combinations must become in ever greater measure the internal concern of one and the same economic body. The difference so made is great enough to serve as a whater-shed between two epochs in the social history of capitalism.

So, this is complicated, but a couple of take-aways to me seem to be inescapable. The first is that development (or innovation) is intrinsically about people. It is about new companies, it is about the social and economic history of individuals and families. This to me is a real thought-provoking hypothesis. This is not something that is reflected in the EUs Innovation Union for example. It is nowhere to be found in the OECD Innovation Strategy. The notion that we can understand innovation only if we key it to the social end economic histories of individuals and their private fortunes seems to open up all kinds of new questions to be explored in-depth. Then Schumpeter goes on to argue that innovation in the ”great combines” will be more important than innovation in new firms (this is contradictory to me, is this really what he means?) and that part I am not sure about. What exactly does that mean? One reading would be that the Bells’ labs of the world become the engines of growth and that this is what he was arguing, but I am not sure at all about that interpretation. Any ideas?

The second modifier Schumpeter then goes on to explore is the notion that development happens not through taking what is unused, but through finding new combinations of what already exists. He writes:

The carrying out of new combinations means, therefore, simply the different employment of the economic system’s existing supplies of productive means […]

And then, by a might detour, he connects development with credit in a way that seals the deal. He essentially says that we ”ride to success on our debts” and so makes the point that without capitalists no capitalism.

What to make of all of this in analyzing innovation generally, though? Aye, there is the rub. More later.

Innovation II: Skill gaps and the nature of the disruptive technology

One thing that was fairly obvious to me in yesterday’s seminar, was that everyone recognizes that innovation – probably both incremental and disruptive – will destroy one kind of jobs (simplified: the old ones). This creates a skill gap that then needs to be bridged. This was not in my model yesterday, but it sort of determines the length of A, I think. Anyway, the other thing might be more interesting. A persistent example used in the debate was the Swedish shipyard industry that was the victim of a wave of innovation. The skills gap – and some of the innovation was not only skills based, it was an innovation in organizing cost structures, i.e. outsourcing – was around shipyards and how they work (and where they work). But the innovation targeted a sector in that case, and even though the State subsidized heavily, all the jobs disappeared.

Here is the rub, though. Information technology changes not just one industry, but information processing in all industries. And on of the largest information processing industries is the public sector. So not only do governments have to withstand the lobbying of incumbents, they will find themselves being an incumbent. The re-organization and need for structural shift in the public sector needs to happen at the same time as the restructuring of industry. Healthcare, education, law enforcement — all of these are now being re-invented in a sense. The government, or parts of it, is the new shipyard industry, if you will. We know that the productivity gains (and new innovation) from investments in tech depend on organizing around the new technology and not using it as a carpenter would use a slightly better hammer. The hypothesis then becomes: we need new models of governance to reflect the shifting technological mode of production.

Anders Flodstrom also said something that really resonated with me. He pointed out that skills gap in general depend on the inertia in the education you are given as well as the inertia in when you are given it. We educate for specialist positions, we might even see vocational schools as a way to retrain people, but what we ultimately need is education that creates fluid competence on a broad scale. One participant suggest a revival of the trivium, what the Educated Man knew in the Middle Ages, and it is not a bad idea. If school produced Educated Women and Men we could leave to industry to assume the costs of organizing education so that it fits its current needs. In the OECD innovation strategy and the EU Innovation Union there are calls for industry to involve itself in the design of curriculae, but that is of course the wrong way to go: allocate the costs of tailoring competence to where they are most likely to be lowest. Who has the knowledge to make the right decision? A committee? Hardly. The actual employers? Why not. As an aside I think the problem with this is that employers have started at the low end with what in Sweden is called disciple systems. If industry was the only place to get a really good third tier education, i.e. doctorates et cetera, and competed with universities for that competence, well, that would at least be an interesting thought-experiment. (Though the obvious comeback is that the structure of democracy depends on the education we collectively decide on providing, but that is where I think the trivium could be even more powerful. Just think about it, what if everyone that left high school understood the difference between correlation and causation, I mean…)

More on this later.

Organizing politically for the value of new technologies

One of the fundamental problems in ICT-policy is actually an intra-governmental problem. While everyone agrees on the importance of new technologies, it seems equally obvious that our way of measuring the information economy, well, sucks. That means that any serious ICT-policy works needs to start out with an internal discussion in government about what this new technology actually is and how much it is worth. I would argue (and have argued in this column, for example), that we can observe a very destructive pattern in the development of ICT-policies everywhere, and that is this:

(i) Everyone agrees on the importance but not the value of information and communication technology.

In fact, many of the measures we have used vastly underrepresent the new technologies and what they mean, and there are few if any ways to represent the increase in possible innovation capability brought about by these technologies. So while all politicians will agree that ICTs are very important to the future of the municipality/nation/region, the follow-up question of how important, i.e. what the value we are discussing actually is. That leads to a secondary effect that is equally worrying:

(ii) We consistently overvalue the damage disruptive technologies do to incumbents and undervalue the new opportunities these technologies open up.

This is well-known in behavioural economics and simply a version of loss-aversion, but on a societal level. One effect of these two observations is a purely organizational observation:

(iii) ICT-policy work rarely results in a political and executive organization that accurately represents the value of the phaseshift in economics the new technologies enable.

This slows development, and leads to a number of baffling inefficiencies. It also leads to situations where a good and strong policy programme never gets executed on. In the column above I argued that the ICT-policy departement (in Sweden it is the Ministry of Enterprise and Industry) should be given a veto over proposals in government that will hurt developing the new technologies. That is a kind of thought experiment that is admittedly provocative, but the alternative, frankly, is that ICT-policies get dereailed by incumbent interests, budgetary concerns and other short-term more effectively organized interests in government.

Interestingly this is not only a governmental problem. It is also observable in industry. One of the largest photo-film makers knew that photography would become digital, but the way it ”knew” this organizationally was through a ”future commission” that was actually set up twice, and the results of which were dismissed as economically irresponsible and risky. Loss aversion in this case led to a massive loss of momentum as well as the near bankruptcy of the company. One of the people in Kodak was quoted to say:

Kodak’s executive staff were simply not prepared to take the necessary risks required in the form of a DRP, “the difference between [Kodak’s] traditional business and digital was so great. The tempo is different. The kind of skills you need are different. Kay [Whitmore, President] and Colby [Chandler] would tell you that they wanted change, but they didn’t want to force pain on the organisation.”

That is exactly what is happening in ICT-policy. And the signals are there, just as they were with Kodak, but the pain of reorganization are doubly difficult to implement in a political organization, where requiring that the electorate feel and share this pain is simply near-impossible. Until the executive/political commitment exists, that is. And yet, this is just a case of (iii) above. The organization does not respond to assertions of ”importance” it asserts to assertions of value, and that also allows rational trade-offs.

It will be interesting to see how this plays out. One theory would be that state capitalists systems may be more resilient and adaptable, because they can make the changes quickly. On the other hand these economies may be even more vested in the old ways of measuring economic impact, and so completely fail to take account of the consumer surplus-values and enabling aspects of new technologies. We will see.

The information revolution will reward those that follow the advice of Clausewitz, the relentless military genius, who remarked acidly: ”Amateurs discuss strategy, professionals discuss organization”.

Informationsepidemologi, kunskap och sanningssökare

I mitt kapitel i boken Framtiden är nu skriver jag litet om hur kunskap smittar i nätverk (kapitlet publicerades online idag). Det visar sig att goda modeller för informationsspridning också kan användas för att spåra och avslöja propaganda. I projektet Truthy försöker man göra precis detta.

Genom att identifiera ett antal olika spridningsmönster som äkta och några som propaganda kan man kartlägga och snabbt avslöja politiska kampanjer och spam. Det är en spännande utveckling, med flera olika lager. Möjligheterna och frågorna är oändliga:

  1. Kommer vi att se strategier som går ut på att försöka leverera äkta spridningsmönster nu? Sannolikt, och därför kommer spårandet av propaganda att bli svårare.
  2. Är all propaganda dålig? Tänk på en samhällskritisk varningsinfrastruktur på Twitter — skulle inte den också bete sig som propaganda?
  3. Går den här tekniken att använda också på bloggar och på bloggosfären i stort? ”Propaganda detection technologies” skulle vara kraftfulla vapen i kampen mot statsfinansierade kampanjer på nätet.
  4. Hur mycket beror vad som blir kunskap helt enkelt på hur framgångsrikt ett mem smittar?
  5. I detta schema blir dumhet att vara immun mot att bli smittad med kunskap. Jag kan tycka att det är en rätt bra bild av dumhetens väsen.

Men det finns en större lärdom att dra av Truthy, och det är att öppenheten i de sociala medierna är oerhört viktig för att garantera att vi kan fånga deras samhällsvetenskapliga och ekonomiska värde. Om det inte gick att fånga och studera twitterströmmar, sökningar och annat skulle vi som samhälle gå miste om en enormt viktig forsknings- och kunskapsresurs.

Och då skulle vi verkligen bli dumma.

Om vad tillgängligheten till offentliga data kan betyda

Tillsammans med flera andra har jag under flera års tid nu ägnat mig åt att försöka förändra lagregler och ramverk för tillgängliggörandet av offentliga data. Den första rapporten om frågan skrev jag 2007, i samband med att Handelskammaren också anmälde Sverige till EU-kommissionen för att ha underlåtit att införa de europeiska reglerna för tillgängliggörandet av offentlig information, det s.k. PSI-direktivet. Frågan hade dock funnits mycket längre än så, och jag var på intet sätt först när det gäller att uppmärksamma problemen. Inom EU formades redan tidigt en PSI-grupp som i olika format levt vidare som bl.a. ePSI-nätverket. Särskilda näringslivsinitiativ som PSI-Alliance grundlades också ganska tidigt.

Över tiden har min motivation för att engagera mig i frågan emellertid förändrats. När jag började titta på hur staten säljer information var det en effekt av att jag indignerad kunde se hur en stor myndighet konkurrerade ut ett av Handelskammarens medlemsföretag på ett sätt som tedde sig alldeles skogstokigt. Denna osunda konkurrens fick mig att gå i taket och jag såg inget annat sätt att bekämpa den än genom en ganska strikt reglering. Vartefter mina studier i frågan fördjupades blev jag imponerad av de olika möjligheter som dolde sig här: det såg ut som om en öppning av informationskällor i staten skulle kunna leda till utvecklingen av en helt ny klass entreprenörer, i Ted Valentins anda, kanske. Jag såg för mig hur ekonomin skulle kunna få en nystart och injektion med offentlig information.

På sistone har det stått alltmer klart för mig att det viktigaste med den förändring som vi alla arbetar för är något annat. I ett av de senaste numren av Prospect Magazine finns det en intressant artikel – Mash The State – som fångar det hela rätt väl:

It is this that has led some, like Martha Lane Fox, to think of open data as the spark for a power shift between citizens and government. If so, these citizens – the new class of über-geeks and ”data mashers” – could be as important to good public policy, and to helping citizens make better decisions, as Whitehall strategists or government statiticians.

Martha Lane Fox och andra ser frågan om öppna data som en fråga om balansen i makten mellan medborgare och stat. Siter som WhereDoesMyMoneyGo.org och liknande skapar om det politiska fältet. Och vi bör vara försiktiga med beskrivningen av vad det är som kommer att hända. Att bara mumla att det ”demokratiserar” är en ofullständig analys, om ens en analys alls. Vad som sker är att vi får en ny politisk aktör, den politiska hackern, som kommer att kunna bemöta slapp retorik med rik visualisering och djupa datasökningar. Den politiska hackern är nästa steg i evolutionen av politiska kommentatorer på nätet. I de gånga valen har vi haft en hel del som kollat siffror, undersökt fakta, hittat fel och anmärkningsvärda missar. Dessa personer har dock fortfarande bara agerat mot politikens yta. Med öppna data kommer grunden för argumenten att kunna utforskas, ifrågasättas och förändras.

Argumentet för att tillgängliggöra data är alltså enkelt: det öppnar för nya drag i det politiska samtalet, för nya sorters politisk debatt. Inte nödvändigtvis – även om jag vill hoppas det – en mer ”korrekt” analys av verkligheten med tillgång till fakta och siffror, men en mer transparent diskussion.

Följderna kan vara ganska omfattande. Låt oss ta några exempel.

1) Ett av de viktigaste skälen till den svaga ställning som riksdagen har i Sverige är att den inte förfogar över särskilt rika utredningsmöjligheter. Statens Offentliga Utredningar är nyckeln i, och motorn för, politisk förändring I Sverige, och denna institution kontrolleras helt av regeringen. Riksdagens utredningstjänst är en blek varelse i jämförelse. Kontrollen över den utredande makten är central för kontrollen över politiken. Tillgängliggörandet av offentliga data öppnar för en spridning av den kontrollen. Ett exempel på detta är just i studierna av PSI. Många av de kanske mest uppseendeväckande resultaten och de politiskt drivande insikterna har kommit från privatpersoner som ägnat sig åt att söka och analysera data. Mitt favoritexempel är när Peter Krantz snabbt visade att SMHIs intäkter till 71% kom från offentlig sektor. I det fallet var det bara analys av data från SMHI, men tänk bara vilka möjligheter till egna utredningar som öppnar sig om datakällor blev öppet tillgängliga. Här tror jag att NOU – Nätmedborgarnas Offentliga Utredningar – skulle kunna vara en väsentlig förändringsfaktor i samhället i framtiden.

2) Visualiseringar är enormt kraftfulla verktyg för att förebygga myter på olika sätt. Hans Roslings fantastiska föredrag är det uppenbara exemplet, men tänk bara om samma teknik för att visualisera information fanns i händerna på lokala politiker? Nu när städer släpper, eller signalerar att de ska släppa data, kan till och med kommunpolitiken bli datadriven. Det har stor betydelse inte minst för framväxten av en fungerande, oberoende kommunal revision (en av de saker som Inga-Britt Ahlenius en gång sade återstår innan Sverige kan kalla sig modern demokrati).

3) Entreprenörerna kommer att spela en stor roll också i detta perspektiv. Data.gov.uk har möjliggjort sajter som Best Care Home. Sajten listar och jämför olika vårdhem, och möjliggör för patienter och anhöriga att utvärdera och analysera sina möjligheter innan de väljer. Här händer något annat intressant: plötsligt blir öppnandet av data ett element i kvalitetssäkringen av offentliga tjänster. Det är faktiskt möjligt att fråga sig vad som ger bäst resultat: en lag som kräver att man anmäler missförhållanden, eller helt öppen access till utvärderingar och granskningar av olika vårdleverantörer. Det torde vara ostridigt att om man kombinerar de två möjligheterna skapar det en väsentligt starkare medborgare. Här finns ytterligare ett viktigt argument för en borgerlig regering, för övrigt. Valfrihetsreformer utan öppna data är nästintill meningslösa. Om inte medborgarna vet vad de väljer mellan, om inte valfrihetsreformer som Lag om Valfrihetssystem kombineras med öppna data och extremt tillgängliga och lättanvändbara verktyg för att jämföra olika alternativ, ja, vad har man då egentligen åstadkommit? Valfrihetsreformerna blir då inget annat än charader i mörkret. Här har tyvärr just den utredningen helt missat 2000-talets inträde. Utredaren skriver om information (s. 213):

Brukarna behöver stöd och hjälp för att kunna välja. Denna hjälp ges i praktiken av biståndshandläggaren. Biståndshandläggarens roll som myndighetshandläggare och informatör/vägledare har ibland uppfattats som otydlig. Det är enligt utredarens mening viktigt att uppvärdera biståndshandläggarens roll som företrädare för den politiska nämnden. Arbetet med att ge stöd och service till brukaren i en valsituation och samtidigt vara neutral i förhållande till de utförare som finns på marknaden är en viktig uppgift i ett valfrihetssystem. Detta kräver att den politiska ledningen är tydlig vad gäller riktlinjer och uppföljning av verksamheten.

Tanken att lägga en plikt på kommuner och andra vad gäller det öppna tillgängliggörandet av alla data om utförarna tycks inte ens ha föresvävat utredaren. Den brittiska, fungerande och värdefulla modellen som Best Care Home förevisar finns inte på kartan. Hur man kan fundera på valfrihet utan att se hur det samspelar med öppna data är för mig en gåta.

Nåväl. Frågan är alltså större än jag trodde. Det handlar om maktskiftningar och förskjutningar, det handlar om valfrihetsreformer, det handlar om att möjliggöra revisioner och en mer vederhäftig politisk dialog. I Storbritannien inser man det. Inrättande av data.gov.uk gör att landet ligger eoner före oss. De hade redan en avdelning på konkurrensverket som arbetade med PSI, men nu? Sverige, en gång föregångarland i öppenhet och transparens, står helt akterseglat efter många års tragglande med att ens införa – i minimiversion – ett direktiv som vi borde se som en skammens minsta gräns i vårt eget arbete med att utvecklas som informationssamhälle.

Det är litet synd.

Myterna om Google Book Search – ”tänk om”-argumenten

Okej, jag antar att jag har ungefär noll trovärdighet i den här frågan, och det accepterar jag. Som tidigare anställd på Google har jag heller inga hemligheter att komma med, men jag har ändå svårt att inte kommentera dagens SvD-artikel (som privatperson då).

Det finns mycket i den som jag funderat över. Förlagens inställning är inte mycket att säga om – och jag vet inte heller om det framkommer så mycket nytt i artikeln. Huvudinvändningen är att Google inte bett om lov. Och därför utgör skanningen ett upphovsrättsintrång. Google kunde lika självklart hävda, och hävdar i domstolshandlingarna om jag minns rätt, att inskanningen bör betraktas som fair use eftersom det är en kulturgärning (av bibliska mått som Pelle Snickars skrev) att skanna in dessa böcker så att de sedan kan bevaras och kunskap om dem spridas globalt.Och visionen är faktiskt ganska vacker – ett nytt virtuellt Alexandriabibliotek som bigotta härskare aldrig kan bränna ned. Men jag vet, det spelar ingen roll att jag säger det.

Hur som. Det som jag har svårast för är de återkommande ”tänk om”-argumenten. Utan att hävda dem med kraft tar Stefan Eklund ändå upp dem i sin artikel och skriver: ”vad än företagets företrädare säger så finns det inga garantier för hur man tänker utnyttja sitt monopol i framtiden […] vem vet till exempel vad som händer om företaget får nya ägare?”

Den typen av argument mötte jag ganska många gånger under min tid på Google och de är bland de mest frustrerande som finns. Det tycks inte finnas någon allmän skyldighet att analysera sannolikheten bakom de prognoser som målas upp, inget intresse av att försöka förstå om det verkligen föreligger en risk eller ej. Sanningen är ju – och detta kan verifieras av var och en som vill och har tid – att Google inte kontrollerar något bibliotek, och att förlikningsavtalet inte är utformat på ett sätt som ligger utom alla rättsliga förpliktelser. Om det skulle vara så att Google på något sätt missbrukar sin relation till den institution som satts upp gemensamt av författarförbundet, förlagen och Google (de två första glöms ganska ofta bort) så lyder företag fortfarande under amerikansk konkurrensrätt, och förmodligen även så under europeisk (om man frågar EG-kommissionen).

Så låt oss punktera några myter:

  • Förlikningsavtalet innehåller inga undantag från vanlig konkurrensrätt.
  • Förlikningsavtalet är ett trepartsavtal – det är inte dikterat av Google.

Den som är intresserad av en annan syn kan ju läsa The Economist här eller här. Och lyssna på professor Courant här. Och ja, man kan vara kritisk och ändå tycka om förslaget. Se exempelvis Lawrence Lessig:

http://blip.tv/play/lG2BmIwZAg

Det kanske mest frustrerande med argument av den typen är ändå att de tycks utgå från att följande propositioner är sanna: Om vi inte kan förutsäga något med viss exakthet så ska vi inte heller gå med på några avtal som rör detta. Vi skall inte heller uppmuntra innovation som vi inte i detalj kan förutse konsekvenserna av. Men så kan väl ändå ingen tycka?

Ska vi avgöra frågan om förlikningsavtalet på basis av vad som skulle kunna hända? Eller på vad vi tror och hoppas kommer att hända och har medel för att inom den gällande rätten hantera om det skulle gå fel? Jag gissar att det andra alternativet är att föredra.

Det finns en diagnostisk observation här för G, emellertid, och det är att företaget nu är föremål för ””misstankens hermeneutik”. Allting som görs granskas som om vore det försett med en hemlig agenda. Myter och konspirationsteorier får fäste och växer sig starka. Jag tror att det finns en fas i alla teknikföretags liv där detta sker och jag skulle gissa att G varit i den fasen i snart ett år.

Det har varit och kommer att förbli en utmaning. Men det är en utmaning att försöka skriva och rapportera om detta på ett sätt som reflekterar den komplexitet som innovativa företag möter i kraschen med etablerade industrier också.