Katedraler och skyskrapor – om väntandet som strategi

Martin Rees, astronom och tänkare extraordinaire, noterade nyligen i en podcast att vi inte längre bygger katedraler. Varför gör vi inte det? Det finns en mängd möjliga, men ganska lata, förklaringar. Vi skulle kunna säga att vi tittar på TV istället och underhåller oss till döds, eller att vi helt enkelt inte längre förmår att se bortom den egna individen i ett samhälle som sekulariserats till existentiell ångest – men Rees hade inte så mycket till övers för de förklaringarna. Anledningen, menade han, var att vi lever i en tid där våra verktyg utvecklas mycket snabbt.

Det kräver ett par sekunder att inse vad han menar. Den som försätter sig att bygga en katedral tar på sig ett projekt som han eller hon vet kommer att ta generationer att slutföra – med de verktyg man hade till sitt förfogande. Om vi antar att byggtekniken fördubblades i kapacitet varje år, ja, då skulle den katedral som det tog mig 100 år att bygga med förra årets teknik, nu bara ta 50 år att bygga. Om jag väntar ett år sparar jag alltså 49 år på byggandet. Om byggkapaciteten fortsätter att förbättras på samma sätt kan jag vänta ett år till och plötsligt tar det 25 år att bygga katedralen.

Nu har jag sparat 73 år.

Om jag väntar tillräckligt länge på bättre verktyg kommer det att ta mycket kort tid att bygga katedralen. Även om vi tänker oss en S-kurva så verkar det – i en tid av snabb kapacitetstillväxt – att vara rationellt att vänta på bättre verktyg. Vi måste bara vara säkra på att verktygen förbättras snabbare än den tid det tar för mig att vänta.

En kultur som vänjer sig vid verktygens ständiga förbättring bygger inte katedraler, utan väntar på verktygen för att bygga skyskrapor.

*

Att vänta – eller skaffa sig extra tid – är alltså en god strategi om man vet att ens verktyg förbättras i stigande hastighet. Om man inte kan förlita sig på kraftigt förbättrade verktyg så får man bygga katedraler: långsamt konstruera byggnadsverk som står sig över århundraden.

Hur är det då med en pandemi?

Det finns de som menar att vi borde vänta, att vi kommer att kunna bygga skyskrapor med den nya teknik som väntar runt hörnet – och att vi snart till och med kommer att se ett vaccin. Om alla bara håller sig hemma kan vi slå ned pandemin, och sedan – med hjälp av kontaktspårning och testning – kan vi besegra viruset en gång för alla.

Den strategin sätter sin tillit till att verktygen blir bättre, kommer på plats och kan rullas ut för att hantera pandemin.

Sedan finns de som menar att vi inte kan räkna med bättre verktyg. Att det vi måste göra för mycket svårare – vi måste bygga ett svar på pandemin med kulturella förändringar och långsiktiga beteendeförskjutningar. Har vi tur kanske en dröjande immunitet hjälper det bygget, men det vet vi inte heller.

Den första gruppen menar att vi bara behöver vänta så kan vi bygga en skyskrapa. Den andra menar att vi måste bygga en katedral. De första menar att vi spelar ett fördröjningsspel tills dess att verktygen blir så bra att vi kan hantera virusets framfart. De andra menar att vi måste spela ett längre och mer komplicerat spel med viruset, med de verktyg vi har.

De som vill bygga en skyskrapa fnyser åt immuniteten, och menar att den påminner om att bygga en skyskrapa för hand – den kommer inte att hålla, den kan inte byggas i tid! De som bygger katedraler hoppas på immuniteten, men beror inte av den. De måste arbeta med de verktyg som vi har. Utbyggd IVA-kapacitet. Bättre sjukvårdsförmåga. Beteendeförändringar som kan hålla över tid, sociala mönster som vi kan hålla ut i, avvägningar mellan olika värden – ekonomi, psykisk hälsa, arbetslöshet, framtidstro, medmänsklighet och hälsa. Katedralen byggs långsamt, skyskrapan snabbt – om den väl byggs.

Katedralen bygger på gamla principer om bärighet. Skyskrapan bygger på moderna matematiska simulationer av hållfasthet.

*

Katedraler och skyskrapor är mentala modeller. De låter oss tänka kring två olika fall: ett i vilket verktygen vi har är de vi kommer att tvingas använda för att lösa vårt problem, och ett i vilket vi tror att verktygen kommer att förbättras över tid så snabbt att det är rationellt att försöka vänta. Bland alla de andra avvägningar vi måste göra i denna kris ligger också en avvägning om just detta: hur mycket bättre våra verktyg för att bekämpa viruset kommer att bli om vi väntar.

Om vi verkligen vill använda den här modellen för att förstå pandemin måste vi dock också lägga till en aspekt. Att vänta – när denna väntan tar nedlåsningens form – kostar. Vi dröjer inte bara, vi försöker aktivt stoppa tiden.

Den som byggde katedraler gjorde det till Guds större ära. Att sitta och vänta på bättre verktyg var knappast förenligt med de teologiska föreställningar som rådde vid den här tiden. De samhällen som inte visade sin gudsfruktan kunde ju hemsökas av allsköns hemskheter – som pest eller krig. Katedralerna byggdes som en sorts skydd mot osäkerheten, som en sorts bevis på kyrkans makt i en osäker värld. Det är intressant att fråga sig om katedralerna hade en positiv inverkan på människans utveckling. Jag tenderar att tro att de visade på vår kollaborativa förmåga och att de skapade institutioner som stabiliserade en del av vad som annars var ett ganska flytande samhälle. Det betyder inte att kristendomen och kyrkorna var oreserverat positiva för samhällets påverkan – det vet vi att de inte var. Men jag kan tro att katedralerna gjorde oss mer robusta; att vi byggde dem med en sorts mening. Om vi inte byggt dem skulle vi vara fattigare som civilisation.

Jag kan absolut ha fel. Att vänta på bättre verktyg i pandemin har dock en tydlig kostnad. De verktyg vi väntar på – vaccin, kontaktspårning och testning – är nämligen beroende av en grundläggande samhällelig stabilitet. De är beroende av att alla de som skall omfattas av de nya åtgärderna har ekonomiska och sociala förutsättningar att ingå i dessa nya program. I ett samhälle som låsts ned, där institutionerna rasat samman och där de utsatta grupperna exploderar i storlek blir verktygen inte bättre – de försämras i effektivitet och uthållighet.

En nedlåsning av samhället för att vänta på bättre verktyg riskerar alltså att allvarligt försämra förutsättningarna för att de verktygen sedan skall kunna användas effektivt. Även den som tror på framsteget kan alltså vara tveksam till att vänta på bättre verktyg, om det blir allt svårare att använda dem när väntan kostar.

Ett samhälle med växande klyftor och raserad ekonomi är inte ett samhälle som enkelt inordnar sig i kontaktspårning, testning och vaccinering. Samtidigt måste åtgärderna införas om det skall fungera. Då sker det med stor sannolikhet på bekostnad av fri- och rättigheter för att se till att alla inordnas i ledet. Då riskeras hela bygget.

Det är som att vänta på att få bygga skyskrapor och upptäcka att all cement ersatts av gips när man väntat. Hur ska det hela hålla nu?

*

Ur ett perspektiv är strategi hantverket att fördela sina risker och möjligheter över rum och tid på ett sådant sätt att man kan vinna bestående fördelar. Det är ingen lätt uppgift.

Valet mellan skyskrapor och katedraler sker inte i isolering. Några länder har valt att satsa på skyskrapor när andra mödosamt bygger katedraler. Det kan visa sig vara en klok strategi, men det kan också visa sig att skyskraporna inte håller om verktygen väl kommer på plats.

Martin Rees observation om katedralerna kan generaliseras. I ett samhälle som kunnat förlita sig på framsteget på det sätt som vi har ter sig katedralstrategier som anakronistiska idiotier. Vem skulle väl inlåta sig på ett projekt som löper över generationer? Dessutom kan man irritera sig på de religiösa övertonerna – katedralerna kom också att förkroppsliga en sorts underordning och social stratifiering – det finns väl inget berömvärt i det? Samtidigt kanske framsteget börjar ändra form – kanske att det i en tid som präglas av komplexitet inte blir mindre, utan längre – och mer och mer påminner om katedralen.

Elon Musks planer på att kolonisera Mars (”die on Mars, but not in impact”) ter sig för mig som katedralplaner. Rymdfarten kanske kräver sådana planer. Kanske gör också läkarvetenskapen det i en tid där antibiotika försvagas och zoonotiska reservoarer spiller över allt oftare? Hur ser en katedralstrategi för den moderna sjukvården ut?

Komplexitet, städer och spel

I dag diskuterar jag Geoffrey Wests Scale i en podcast (mer snart). När jag läste om den slog det mig att det finns andra intressanta möjligheter att förklara skillnaden mellan de olika sorters komplexitet som vi återfinner i städer och företag, och att vi kan använda James P Carse föreställning om oändliga och ändliga spel för att utveckla Wests argument.

Oändlig spel, hos Carse, spelas för sin egen skull. Livet, rätt förstått. är ett oändligt spel där meningen kommer ur spelet självt. Schack är ett ändligt spel där målet är att ställa motståndaren i matt. Så hur ska vi då se på städer och företag? Städer är nog oändliga spel – och det skulle kunna förklara varför de överlever.

I ett oändligt spel är den ökande komplexiteten ett mervärde – den förlänger spelet och eventuella kostnader som den medför blir en del av spelet. Men i företag – som mest liknar ändliga spel – blir komplexiteten en kostnad som man måste hantera för att kunna vinna spelet. Komplexiteten är inte ett mål i sig, utan en konsekvens av att spelet håller på längre tid och med större och större organisation.

Företag går under, för att låna Tainters modell, när de åtgärder man vidtar för att minska komplexiteten ökar den än mer. Städer, och andra oändliga spel, frodas i den miljön.

Hur är det då med civilisationen? Spelar vi ytterst ett ändligt eller oändligt spel? Här tycks Tainter och West ense: civilisationen är med nödvändighet ett ändligt spel och våra resurser kommer att ta slut. Det betyder att för livet är komplexiteten en fiende, hur man än ser på det. Oändliga spel – som städer – är bara möjliga inom ramen för ett ytterst ändligt spel.

Det är inte en slutsats som vi måste acceptera. En av de kanske svåraste politiska utmaningarna är att våga försvara framsteget utan att för den skull hävda att det kommer att minska komplexiteten i våra liv oh samhällen. Att välja framsteget trots det är utmaningen. Hayek uttrycker det väl:

In this sense the twentieth century was certainly an outstanding age of superstition, and the cause of this is an overestimation of what science has achieved—not in the field of the comparatively simple phenomena, where it has of course been extraordinarily successful, but in the field of complex phenomena, where the application of the techniques which proved so helpful with essentially simple phenomena has proved to be very misleading. Ironically, these superstitions are largely an effect of our inheritance from the Age of Reason, that great enemy of all that it regarded as superstitions. If the Enlightenment has discovered that the role assigned to human reason in intelligent construction had been too small in the past, we are discovering that the task which our age is assigning to the rational construction of new institutions is far too big. What the age of rationalism—and modern positivism—has taught us to regard as senseless and meaningless formations due to accident or human caprice, turn out in many instances to be the foundations on which our capacity for rational thought rests. Man is not and never will be the master of his fate: his very reason always progresses by leading him into the unknown and unforeseen where he learns new things.

Hayek, F. A.. Law, Legislation and Liberty (Routledge Classics) (p. 507). Taylor and Francis. Kindle Edition.

Notera att emfasen är Hayeks egen.

En sista tanke — det finns en likhet här mellan städer / företag och party /möte. En fest lider inte av komplexitet, men ett arbetsmöte kan bli olidligt. Och fester tar egentligen inte slut — minns Douglas Adams, som fångar samma problem på sitt oefterlikneliga sätt:

The longest and most destructive party ever held is now into its fourth generation, and still no one shows any signs of leaving. Somebody did once look at his watch, but that was eleven years ago, and there has been no follow-up.

The mess is extraordinary, and has to be seen to be believed, but if you don’t have any particular need to believe it, then don’t go and look, because you won’t enjoy it.

There have recently been some bangs and flashes up in the clouds, and there is one theory that this is a battle being fought between the fleets of several rival carpet-cleaning companies who are hovering over the thing like vultures, but you shouldn’t believe anything you hear at parties, and particularly not anything you hear at this one.

One of the problems, and it’s one which is obviously going to get worse, is that all the people at the party are either the children or the grandchildren or the great-grandchildren of the people who wouldn’t leave in the first place, and because of all the business about selective breeding and regressive genes and so on, it means that all the people now at the party are either absolutely fanatical partygoers, or gibbering idiots, or, more and more frequently, both.

Either way, it means that, genetically speaking, each succeeding generation is now less likely to leave than the preceding one.

So other factors come into operation, like when the drink is going to run out.

Douglas Adams, Hitchhikers guide to the galaxy.

Så—måste drinkarna verkligen ta slut?