Kategori: Politik

Vem är medborgarskapet till för?

Morgonens P1-radio bjuder på mycket matnyttigt. Inte minst en diskussion om huruvida man skall kunna dra inom medborgarskapet från personer som exempelvis deltagit i terrordåd eller aktivt anslutit till terrorgrupper. Den diskussionen i sig är intressant, men något annat som sades i debatten väckte mer tankar: en av deltagarna sade upprört att “medborgarskapet är inte till för snälla människor” (ungefär). Under uttalande kunde man skönja ungefär följande resonemang: medborgarskapet är en uppsättning rättigheter som enkom är till för att fungera som skydd mot staten och garantera individens rättigheter mot staten – därför är det egentligen personer som är anklagade för brott, och till och med personer som fällts för brott, som behöver det mest.

Det är inte en orimlig tanke i sig – att medborgarskapet på något sätt är en försäkring för var och en av oss mot staten och att vårt medborgarskap är en sista sköld mot ett majoritetsstyre som annars kanske kunde välja att utesluta oss ur den gemenskap vi har en rätt att tillhöra. Om vi accepterar den modellen blir den fundamentala, rättsliga frågan något i stil med:

(i) Ska det vara möjligt i en demokrati att fatta symmetriska beslut om medborgarskap – att både tilldela och ta ifrån personer medborgarskap?

En möjlighet är förstås att hävda att det bara ska vara möjligt att tilldela personer medborgarskap, och när man väl har det så kan det inte tas tillbaka — en sådan, asymmetrisk, process innebär förstås att ett samhälle som inkluderar någon bör tänka sig för mycket noga innan man tilldelar denne medborgarskap, eftersom det är en livstidsrelation man tar på sig.

En annan möjlighet är att säga att samhället skall både kunna tilldela och ta ifrån personer medborgarskapet, och att trösklarna för bägge dessa åtgärder skall vara mycket höga – och kanske olika höga. Kanske är det rimligt att tänka sig att det ska vara mycket, mycket svårt att ta ifrån en person medborgarskapet – just för att vi vill se till att just detta instrument inte används för att förtrycka en minoritet. Vi kan till och med tänka oss modeller där det inte är möjligt att ta ifrån grupper medborgarskap – utan endast individer, och endast efter särskild prövning och överprövningsmöjligheter. Just skyddet mot att ta bort medborgarskap från olika etniska, religiösa eller sociala grupper blir i denna modell helt centralt — och en del av minoritetsskyddet i medborgarskapet.
En annan möjlighet är att säga att den som en gång fått medborgarskap aldrig kan fråntas det under några omständigheter. En sorts löslig analogi här skulle vara mellan giftermål och barn — man ser medborgarskapet som ett giftermål, och det kan lösas upp, eller man ser det som att en person är barn till samhället – en relation som är djupare och mer komplex och inte kan lösas upp. Eller, ännu klarare, medborgarskapet som biologiskt eller normbaserat.

Den som försvarar tanken att medborgarskapet inte skall kunna reverseras, försvarar en närmast biologisk model av medborgarskapet och likställer det med andra rättigheter som följer endast av att vi alla är människor och har lika värde. Den som ser medborgarskapet som normbaserat ser det snarare som en förvärvad rättighet som i sin tur kan lösas upp under extraordinära förhållanden och en rättssäker process.

Båda synsätten är dock problematiska.

*

Den som ser medborgarskapet som en uppsättningen rättigheter mot samhället gör klokt i att läsa Simone Weil, och särskilt läsa de delar av hennes texter som handlar om just rättigheter och de därmed sammanhängande plikter och skyldigheter som vi har mot varandra. I Att slå rot finns ett utförligt resonemang om just rättigheter och skyldigheter som ställer den grundläggande och centrala frågan om vad som kommer först – rättigheter eller skyldigheter.

Detta är en grundläggande politisk fråga och i just denna fråga ligger en djupare skiljelinje än vad man kanske i förstone tror. Det är lätt att – särskilt som liberal i någon mening – utgå från individens absoluta egenvärde och därmed individens okränkbara rättigheter. Individen får inte kränkas och har rättigheter som är fullständigt oåterkalleliga – och därmed kommer rättigheterna först. Alla har rättigheter, men kan välja att åta sig skyldigheter. Rättigheterna är automatiskt givna, skyldigheterna sekundära. Allt annat – kunde man mena – är att villkora rättigheterna, och det är just detta villkorande som leder människan ned i rasism, klasshat och till sist vidare ned i folkmord och utrensningar. I samma ögonblick som vi villkorar en annan människas rättigheter på basis av något alls, lämnar vi de liberala idealen.

Jag har enormt mycket sympati för den synen och har nog under perioder hållit den för helt sann. Jag gör det nog fortfarande till viss del, men jag finner den idag mer problematisk än annars – och det har att göra med att det är en moral, en etik, som söker sig ett perspektiv som i någon mening ligger utanför människan. Det är en syn på rättigheter och skyldigheter som inte ligger i ett enskilt subjekts blick, utan i en allsmäktig blick som ser samhället från ovan och utan ett agerande jag. Det är en kroppslös, själslös och platslös etik som försöker anlägga samma perspektiv på moraliska frågor som vi skulle anlägga på fysiska problem eller matematiska teorem.

Den moraliska blicken är emellertid helt annorlunda än den vetenskapliga blicken, och det blir särskilt uppenbart när vi diskuterar frågor som rättigheter och skyldigheter. Den moraliska blicken kan inte lyfta sig i håret och inta en vetenskaplig synvinkel. Det är därför hela Rawls teoribygge, för mig, rasar samman. Föreställningen om att vi kan bygga ett samhälle utifrån, att vi kan applicera en slöja över samhället och sedan utforma det rent abstrakt är för mig ett misstag. En etik eller moral är bara möjlig genom den egna blicken, och därför måste vi börja med hur vi själva bör handla och utifrån denna insikt forma en mer omfattande etik (det är förväxlingen av den moraliska blicken med den vetenskapliga som gett oss idiotiska tankeexperiment, som de trolley-experiment som tycks uppta så stor del av samtidens moraliska tänkande).

I det perspektivet är det också möjligt att ställa krav på oss själva, och i det perspektivet är det omöjligt att se rättigheter som primära. Den människa som börjar från en punkt där hon tar alla rättigheter för givna är redan från början hopplöst asocial. Vi börjar alla med skyldigheter, och ur dessa kan vi förvärva våra rättigheter. Simone Weil formulerar det delvis annorlunda, men hon fångar samma tanke, när hon säger att om det endast fanns en enda, ensam människa i universum så skulle hon endast ha skyldigheter, men inga rättigheter. Ur skyldigheterna bygger vi rättigheter i en gemensam väv med andra.
Ur denna i grunden grammatiska anmärkning följer en annan syn på medborgarskapet, som i grunden innebär att det finns helt andra värden i medborgarskapet än de defensiva.

Medborgarskapet är de förvärvade rättigheter och relationer som vi byggt ur våra grundläggande skyldigheter – det är vårt deltagande i samhället, vi ger vårt bidrag genom det, vi bygger vår gemenskap som medborgare och det i sin tur öppnar oss för upplevelser i en mängd olika dimensioner – kulturella, politiska och sociala – som vi i vår tur kan utveckla och fördjupa.

Medborgarskapet är inte ett paket med defensiva rättigheter, utan också en uppsättning skyldigheter som i sin tur utformar ett deltagande i en gemenskap. Det blir då också klart att det finns handlingar som till sist kan omintetgöra detta deltagande, som kan skära av de band som vi bygger till varandra och som kan leda till att de fundamentala skyldigheter som vi förväntar oss av varandra sviks.

*

Var landar vi då? Medborgarskapet är ett deltagande – med rättigheter och skyldigheter – som utgör grunden för samhället. Är det vad jag säger? Ja, åtminstone till att börja med. Hur ser jag då på rätten att stå utanför, att inte ta del? Den är för mig lika självklar. Medborgarskapet är ett val – men det är ett omfattande val, ett omvälvande val. Självklart bör man ha rätten att stå tillbaka och avsäga sig själv sitt medborgarskap.
Kanske är det här en del av spänningen med den liberalism som jag tror så starkt på löses upp: frågan om frihetens punkt. Var ligger friheten? Hur långt sträcker den sig in i olika val?

Ett möjligt svar på detta skulle vara att ingen kan tvingas in i ett medborgarskap, och att alla har rätt att stå utanför gemenskapen. Det i sig innebär inte att deras mänskliga fri och rättigheter kan trädas förnär. Det finns i det grundläggande mänskliga en okränkbarhet – men den stannar där. Vi talar ibland om negativa och positiva friheter, och tanken är att vi här skulle tala om en frihet från alla andra — den distinktionen är inte glasklar för mig, men jag ser en punkt där var och en av oss kan välja att resa oss och gå.

Det är den primära frihetsfrågan för mig. Friheten från gemenskapen, friheten att resa sig och gå.

Den sekundära frihetsfrågan är den som är mycket svårare. Om jag väljer att vara en del av samhället – hur stor del kan jag välja bort? Om jag vill spela spelet – vilka delar av reglerna kan jag ignorera, eller helt enkelt vägra följa? Det är kanske där det wielska perspektivet kommer in. Om jag väljer att spela schack kan jag inte säga att mina löpare rör sig som drottningen, eller vägra att erkänna att bönder kan ta två steg på brädet vid första draget de rör sig. Om jag spelar schack följer hela regelverket, hela spelet. Kanske måste man tänka sig två liberalismer här – en som menar att endast den är fri som kan välja varje pjäs, varje drag, varje ställning och en som menar att den verkliga friheten ligger i att välja att spela schack överhuvud.

Vi kan formulera om frågan – och fråga hur mycket som följer av att du väljer att bli medborgare. Om vi endast anser att mycket litet följer, att det är som en sorts inträdesbiljett, ja, då blir medborgarskapet tunt. Om vi anser att valet att bli medborgare är som deltagandet i ett spel, ja då följer än mer. Men även denna bild haltar litet – eftersom spelet har ett slut och ytterst handlar om att vinna eller förlora. Kanske är den bästa bilden av medborgarskapet egentligen bilden av en musiker som tar del i en orkester – väljer att bidra, väljer att rätta sig efter det gemensamma stycket, skapar tillsammans med andra —

En utopisk bild måhända – men bilder spelar roll (så ofta som de håller oss gisslan) och bilden av medborgarskapet som en inträdesbiljett, ett schackspel eller en orkester ger vid handen att det inte kan vara så lätt som att säga att “medborgarskapet inte är för snälla människor”. Det reducerar medborgarskapet till en sorts försäkring som slår in oavsett vad vi väljer att göra.

Medborgarskapet är till för de som väljer att ta del i gemenskapen, och bidra till samhället. Det kan förverkas, precis som det förvärvas. Att det bör ligga både en partikularism i detta (aldrig grupper, bara individer) och en djup asymmetri i trösklarna (det skall vara mycket svårt att förverka sitt medborgarskap) ser ut att vara goda principer.

Idealismen som populismens kusin

Samantha Powers The Education of an Idealist (2019) är en underhållande och ofta insiktsfull memoar om det diplomatiska livet. Samtidigt är boken mer än så – den är en meditation över hur man hanterar idealismen i politiken. Powers, vars självbild åtminstone är av en person med hög empati och lika höga ideal, kommer in från kommentariatet i den politiska värmen och hamnar på en hög post som FN-ambassdör, och dessförinnan som särskild rådgivare till presidenten, och hon tvingas försöka förena sina ideal med politikens hantverk. Ett exempel ges när det gäller Obamas vallöfte om att erkänna Turkiets handlingar mot Armenien som folkmord. Det var en självklar del av valplattformen, men när det kom till skarpt läge vacklade administrationen till. En konversation mellan Obama och Powers är oväntat belysande för den typ av konflikt det rör sig om. Powers säger att det är det rätta att göra, och Obama frågar – men vad gör vi sen då? Det är det som är politikens kärna och förbannelse — politiken måste tänka igenom det längre spelet, medan valkampen ser politiken som en serie parallella engångsspel. Det sekventiella, längre spelet verkar som en sträng begränsning på det politiska möjliga för den som regerar.

Betyder det att vi bör bli upprörda av de svikna vallöftena? Kanske – man kanske betyder det också att vallöften inte är något annat än svar på frågan ”vad skulle du göra i den här frågan om du bara var ansvarig för den, och inget följde på ditt svar?” Vi vet nog det någonstans, att svaren blir annorlunda när någon kommer till makten, men vi låtsas inte om det. Det är i sig en svaghet hos oss — att vi söker det slags vallöften som med nödvändighet är svåra att tillämpa i det längre spel som regerandet tvingar in även idealister i. Powers insisterande på att Obama regerade som om han kunde fatta enskilda beslut isolerade från den väv han ingår i är frustrerande för läsaren, men efter ett tag stämmer hennes envishet till eftertanke. Hur skulle det se ut om politiken faktiskt fattade beslut ur ett mer kantianskt, pliktetiskt perspektiv? Den politik som Obama bedriv var ju extremt konsekvensetisk – den räknade på sannolikheter och utfall, och sökte komplicerade strategier för att balansera en mångfald faktorer. Vad är motsatsen? Är det Trump?

Skärmavbild 2019-10-30 kl. 11.47.22

Måste vi, utifrån denna analys, läsa Trump som idealist? Vad skiljer populisten från idealisten? Det är inte helt enkelt att utröna – men kanske är det detta: både populisten och idealisten spelar politik som om det handlade om enskilda drag som inte hänger samman, men populisten spelar utifrån att maximera om inte ett gillande så i alla fall en publik vrede, idealisten spelar utifrån en uppsättning maximer som hålls för sanna. Men ur just detta perspektiv är både populismen och idealismen överraskande kortsiktiga.

Powers skulle inte hålla med. Hennes skildring av idealismen är att det är den som vet vad som är rätt att göra i det långa loppet, det är den som kommer att bli friad av historiens domare, det är idealismen som höjer sig över det korta perspektivet och ser världen ur evighetens perspektiv. Ju mer man läser, desto mindre övertygande blir dock denna argumentationslinje. Idealismen optimerar för en övertygelse i nuet om nuet med en sorts nickning till historien, men den hanterar politiken som om den var ett ändligt spel – medan pragmatiken lägger ut pjäser och drag i syfte att kunna fortsätta spela och utveckla spelet i oändlighet.

Det är en nästan osmaklig insikt, men det finns spår av sanning i den, tror jag. Idealisten vill spela klart, och vinna. Det vill även populisten. De förenas i en vilja till ett slutligt utfall. De politiker som är allra bäst är de som vill spela på ett sådant sätt att spelet fördjupas, förbättras och förändras över tid.

Powers bok är läsvärd främst som en kartläggning av de spänningsfält som löper mellan idealismen och pragmatismen i amerikansk utrikespolitik. Jag ser nu fram mot att läsa en annan bok om Holbrooke, som jag spontant tror – ett gigantiskt ego till trots – förmodligen var pragmatiker.

Monster och rädslans politik

Leo Braudys Haunted: On Ghosts, Witches, Vampires, Zombies and Other Monsters of the Natural and Supernatural Worlds (2019) är ett försök till en taxonomi av olika sorters monster i kulturen. Braudy utvecklar en mental modell där alla monster kan sorteras i en av fyra olika kategorier: monster från naturen, monster inifrån, monster från det förflutna och det skapade monstret – King King, Mr Hyde, Dracula och Frankenstein. Det är en fin taxonomi, och Braudy medger själv att vissa monster kommer att återfinnas i skärningar i en större Venndiagram. HP Lovecrafts Cthulhu-mytologi har både element av natur och det förflutna, eller kosmos och det förflutna. Just definitionen av natur i Braudys analys är litet för snäv – något som är överraskande givet att han redan från början inser att det finns ett monster som kommer inifrån. Varför då inte säga att det finns monster som kommer utifrån, inte från naturen, utan mörkret, kosmos, natten? King Kong har mer gemensamma med Cthulhu än med Dracula, mr Hyde eller Frankenstein och Cthulhu är närmast en mer generell version av King Kong, ett monster som inte bara kommer ur naturen – utan föregår den – men tydliga naturliknande drag (tentakler, tentakler).

41z3NW3SNeL._SX323_BO1,204,203,200_

Braudy läser också detektiven som en sorts anti-monster, vilket jag tyckte var rätt spännande. Monstret slungar allt vi vet ut, detektiven fogar det samman, men samtidigt är detektiven inte mänsklig, inte anpassad till vår värld. Sherlock Holmes har onekligen monstruösa drag, och spelad så – som till exempel på Jeremy Brett och Benedict Cumberbatch gör – blir detektiven mer spännande och på något sätt trovärdig.
Kampen mellan oordning och ordning, mönster och kaos, rasar i detektivromanen med den skillnaden att detektiven vinner på slutet, och måste – för att detektivromanen skall fungera – eliminera eventuella övernaturliga element. Hunden i Baskerville kan inte vara en övernaturlig, släktjagande helveteshund – åtminstone inte i en detektivnovell. Förnuft mot rädsla. Ordning ur kaos.

11299788133_91af1e413f_w

Det kan förklara varför det är så svårt att skriva cross-overs. Jag har försökt läsa Sherlock Holmes mot Cthulhu-pastischer av olika slag, men de rasar ofta samman redan tidigt eftersom det Holmeska förnuftet försvinner och detektiven blir föga mer än vilken annan person i en skräckroman som helst. I detektivens verklighet råder en annan logik, en annan dynamik.

I det bredare perspektivet blir Braudy intressant som en rädslans analytiker – de monster en civilisation fruktar säger något om vad denna civilisation fruktar i sig själv – vår rädsla för vampyrer är nära sammantvinnad med en rädsla för sexualitet och smitta, vår rädsla för Frankenstein är en sorts rädsla för en teknik som sliter sig lös, vår rädsla för King Kong är, ur flera perspektiv, en rädsla för Gaia som förvandlats till Medea och vill äta sina barn — och vår rädsla för Mr Hyde är inget annat än rädslan för vår egen sinnessvaghet och vrede.

Var passar vår tids signaturrädsla – rädslan för främlingar – in i detta schema? Det är på ett sätt en rädsla för det förflutna, för en tid vi inte längre vill kännas vid, en tid med krig och flykt. Samtidigt är det en sorts rädsla som kommer inifrån, rädslan för människan och hennes avgrunder, rädslan för människor som inte är som vi är, som drivs av motiv och känslor som vi inte känner som våra egna.

Man skulle kunna skriva en världshistoria helt utifrån vilken rädsla som präglade olika imperier och civilisationer, och man skulle kunna lägga ut olika linjer in i framtiden beroende på vilken rädsla som blir den förhärskande. Vad vi är rädda för kan på många sätt säga mer om var vi är på väg än vad vi önskar eller vill. Det är inte unikt för oss — minns att evolutionen inte rör sig mot ett mål, utan bort från olika hinder. Inte så mycket en teleologisk rörelse som en bred, teratologisk gest – en väg genom mörkret baserad på alltmer ingående kunskap om de monster som döljer sig i natten.

*

Hur bör politiken förhålla sig till monstren och rädslorna? Bör ett politiskt program utgå från människors rädsla eller deras förhoppningar? Visst, det är lätt att svara “litet av varje”, men det finns ett värde i att tvinga fram ett mer otvetydigt svar. Bör politiken springa ur människans rädslor eller hennes förhoppningar? Det lätta svaret – om man inte tvingas tänka till slut – är att vi alltid bör bygga på människans förhoppningar. Det stämmer, men för att människor skall våga hoppas måste rädslorna bekämpas. Samtidigt blir en rädslans politik alltid en politik i opposition till något, en politik som vill bekämpa något. Det sätt på vilket vi hanterar våra rädslor spelar roll: om vi skyr det vi är rädda för ger vi det makt över oss, men vi har en möjligt att konfrontera det och montera ned rädslan genom att lära känna det vi fruktar.

17096045251_46f8609111_c

Det svåraste ögonblicket i en skräckfilm eller skräckhistoria, noterar Stephen King, är när monstret avslöjas, när det slutligen stiger fram ur antydningar och skuggor för att ta scenen. Det är den punkt där skräck ofta förbyts i komik och löje, och just detta – att monstret, när det avslöjas, förlorar all makt över oss är en ledtråd. En politik som leder oss genom rädslan och visar oss monstret, för att få oss att förstå att vi fruktade en fasad – kanske är det ett alternativ?

Samtidigt är rädslan farlig. Den politik som drar kraft från och matar rädslan kan bara leda till ett sorgligt slut där samhället försvinner in i sitt panic room och vägrar att komma ut igen. En rädsla utan konfrontation är evig.

En förhoppning utan en rädsla är lika meningslös. Att hoppas är att också se de hinder som ligger i vägen för de egna önskningarna. Balansen mellan rädsla och förhoppningar spelar mindre roll än vägen dit – till förhoppningarna _genom_ rädslan är den modell som jag finner mest tilltalande. Inte sky rädslan eller minimera den, utan se den och sedan demontera den, för att sedan lämna den. Ur ett perspektiv handlar både rädsla och förhoppningar om tid, och hur de vecklas ut i våra politiska narrativ. Den kanske viktigaste insikten om monster är att de måste konfronteras – deras kaotiska effekt måste bemötas. Politiken blir i det perspektivet – idealt – detektiven som avtäcker de djupare mönstren bakom rädslan, plockar isär den och demaskerar monstret.

Politiken som Scooby Doo. Rädslan som den eviga skurken I Scooby Doo. ”If it had not been for those meddling kids…”. Det är kanske den bästa bilden av dagens politiska mål – meddling kids! Scooby Doo är – fast Braudy inte nämner det – kanske den renaste av detektivberättelser just i att det övernaturliga alltid demaskeras, monstret alltid avslöjas och verkligheten återigen ges tolkningsföreträde. Den narrativa bågen – genom rädslan till demaskeringen, rättvisan och verkligheten – är en version av den hoppfulla politiken.

Det är en bild värd att fundera över: politiken som detektivroman, det politiska arbetet som ett demaskerande av monstret och ett sätt att ta tillbaka verkligheten in i berättelsen. Vår samtid som ett monster i en tid där rädslan ersatt förhoppningarna (har det inte alltid varit så – rädslan som en epoks signatur). Braudys mentala modell av monstren är ett fascinerande redskap att bena ut samtiden med, även om det ibland kanske blir väl enkelt är just rädslan en central komponent i vår samtid. Den som vill dyka på djupet i sätt att förhålla sig till rädslan rekommenderas att läsa Braudy, kanske sida vid sida med Martha Nussbaums The Monarchy of Fear.

Är människor starka eller svaga?

Det är möjligt att ur politiska teorier försöka lösa ut en människomodell – en politisk ideologi som externaliserar många individuella val kan sägas vara byggd på en modell av människan som viljesvag och ofta oförmögen att handla i sitt eget intresse. En politisk ideologi som gör individen suverän kan sägas vila på förhoppningen att människan är stark nog att oftast handla rätt för sig själv och andra.

Utifrån den kategoriseringen kan vi sedan tala om ideologier som behandlar människor som starka eller svaga. Det blir dock en rätt platt debatt eftersom den endast sker i en dimension. Jag tror att debatten blir intressantare om vi lägger till en variabel och frågar oss om människan är komplex eller enkel.

Då får vi fyra utfall som ger olika ideologiska slutsatser. Den som tror att människan är enkel och svag landar förmodligen i en paternalistisk modell där det är okomplicerat att föreskriva val för individen. Men den som tror att vi är svaga, men komplexa, sätter nog inte alls samma tilltro till regelverk och förmyndarskapstekniker – en komplex och svag människa kommer bara att hitta krypgångar genom en alltför preskriptiv stat. Den som tror att människan är stark, men komplex, ställs inför den svåraste utmaningen — hur hanterar vi viljestarka men oförutsägbara individer?

Vad som döljs i dimensionen styrka och svaghet är nämligen ett antagande om att individen vet vad som är bäst, men handlar mot eget bättre vetande. Ofta är vår psykologi mycket mer, just, komplex än så. Vi är flera olika personer, med drömmar och visioner som varierar och även om vi är starka då är vi inte enkla att förstå eller förutsäga.

En ideologi som vill använda denna mentala modell kommer fortfarande att behöva tänka djupt och omfattande om samhällets och statens institutioner och ramverk.

Arbetsmarknadsmatchning och signalering

Här är ett problem som jag funderat en del på: vi lever i en tid med obegränsad tillgång till olika sorters utbildning, och den som vill kan kasta sig över möjligheterna och lära sig nästan vad som helst. Det går att läsa in utbildningar snabbare än någonsin över nätet, och därmed skaffa sig bred kompetens. Problemet är dock hur du bevisar att du har den kompetensen och signalerar det på arbetsmarknaden — den som skriver att hon har tagit en kurs på nätet får knappast en fördel av det i arbetssökandet.

LinkedIn har nu börjat experimentera med en intressant lösning där man utvärderar enskildas kompetens och låter dem signalera med hjälp av dessa utvärderingar. Det kommer att bli intressant att följa, men värdet av den signalen kommer förmodligen att ta tid att bygga upp. Det finns också anledning att tro att det kanske enklaste vore att existerande nationella parter – som facken och Svenskt Näringsliv – utvecklade certifieringsmodeller som snabbare skulle låta den som själv läst in kunskap signalera det till arbetsmarknaden.

När denna signalmekanism är stark nog kan man utveckla certifieringarna så att de följer de förändrade kompetensbehoven på marknaden, och därmed få en mycket mer efterfrågestyrd och egenledd vidareutbildning.

Med litet dataanalys kan man också gå från dagens klimatprognoser på arbetsmarknadsområdet till väderprognoser — från att förutsäga långsiktiga förändringar i arbetsmarknaderna till att också svara upp mot vad som behövs under de kommande månaderna.

Klart är att självmotiverat och egenlett lärande kommer att vara en nyckelkompetens.

Har Trump varit bättre än Obama för börsen?

Ibland hör jag någon påstå att börsen i alla fall går bättre under Trump än den gjorde under Obama, och att det bevisar att han måste göra något rätt. Det är en märklig utsaga av flera skäl: kanske främst för att det förvandlar en väldigt komplex signal – börsen – till ett index på hur bra en amerikansk president är. Det tycks rätt otroligt. Även om man accepterar detta, emellertid, så ser det faktiskt ut som om Obama leder än så länge (från Calculated Risk):

SP500ObamaTrumpAug2019

En intressant följdfråga blir dock om man kan hitta en korg med olika indikatorer som kan användas för att utvärdera olika politiska insatser. Idag görs det mest slumpmässigt, eller efter väljarnas fokus – men hur skulle det se ut om vi ville avgöra objektivt om Perssons regering var bättre än Reinfeldts? Vilka kriterier skulle kunna separera ut regeringens arbete ur den globala väven av händelser? Och vad säger det om det inte går?

Antalet döda i årets värmebölja i Frankrike 1500 mot 2003 års 15000

I en artikel nyligen förklarar Frankrikes hälsominister att man uppskattar att sommarens extremvärme skördade 1500 offer, men att det i sig var en tiondel av antalet som dog under värmeböljan 2003:

Agnes Buzyn, speaking on France Inter radio Sunday, said there were over 1,000 more deaths that the annual average for the time of the year, and half of those were aged over 75. She said there were 18 days of recorded in France this year during June and July.

She noted, however, that it represented many fewer deaths than the scorching heat wave in 2003 that claimed 15,000 lives.

She said: ”We have succeeded—thanks to prevention, thanks to workable messages the French population heeded—to reduce fatalities by a factor of 10.”

Det är en tankeväckande observation, av många skäl. För det första tycks den visa att vi anpassar oss till extremvädret snabbt i vissa fall. För det andra reser det frågan om hur motsvarande ser ut i Sverige — räknar vi ut hur många fler som dör i en värmebölja eller under extremvarma somrar? För det tredje undrar jag hur man räknar fram ett medeltal och om inte detta redan rymmer just säsongseffekter?

Dessa frågor kan tyckas morbida, men är nog inte oviktiga när vi försöker förstå framtida effekter på ekonomi och samhälle av klimatförändringarna. Det verkar inte som om siffrorna hänger ihop: i en artikel i The Guardian påstods att det globalt var 5000 personer som förlorat livet till följd av extremväder. Om det var 1500 i somras i Frankrike kan det inte stämma — det saknas uppenbarligen standardmodeller här, eller en vilja att planera.

Jonathan Franzen har en poäng – det finns flera olika sorters underlåtenhet att undvika i klimatfrågan.

Läs Dominic Cummings blogg

Dominic Cummings, som utsetts till arkitekten bakom Brexit, har en blogg och oh boy! Vilken blogg! Cummings skriver i princip om ett enda övergripande tema nedbrutet i en mängd olika ämnen: hur skulle man kunna bygga en verkligt modern innovativ stat och förvaltning. Den som bara sett HBO-dokumentären kanske luras att tro att vi i Cummings endast hade en vindflöjel som råkade plocka upp de Hegelska tidsstömningarna. Den som läser bloggen får ett helt annat intryck — här avslöjar sig Cummings som en sorts sentida systematisk politisk filosof som har en ritning för hur staten borde inrättas i sin helhet – en överraskande auktoritär och platonsk position (tänk Staten och Lagarna).

Den senaste posten innehåller ett roligt stycke där Cummings säger att han avråtts från att skriva allt det han skriver, för att han ger bort sin strategi och sina idéer. Cummings svar är rått:

Some old colleagues have said ‘Don’t put this stuff on the internet, we don’t want the second referendum mob looking at it.’ Don’t worry! Ideas like this have to be forced down people’s throats practically at gunpoint. Silicon Valley itself has barely absorbed Bret Victor’s ideas so how likely is it that there will be a rush to adopt them by the world of Blair and Grieve?! These guys can’t tell the difference between courtier-fixers and people with models for truly effective action like General Groves (HERE). Not one in a thousand will read a 10,000 word blog on the intersection of management and technology and the few who do will dismiss it as the babbling of a deluded fool, they won’t learn any more than they learned from the 2004 referendum or from Vote Leave. And if I’m wrong? Great. Things will improve fast and a second referendum based on both sides applying lessons from Bret Victor would be dynamite.

Det är precis vad vi skulle förvänta oss från en storhetsvansinnig politisk strateg som kommit att tro på sin egen myt eller en mycket insiktsfull politisk analytiker med ett vittfamnande reformtänkande. Vad är Cummings då? Det är inte helt enkelt att säga.

En sak är han dock inte och det är ointressant. Den som är intresserad av att förstå Boris Johnsons regering framgent gör klokt i att förstå DC, och i vad som antingen är en akt av intellektuell fåfänga eller en genuin vilja att förklara sin syn på världen har han lagt sig i själv i ljusan dager.

Om ”public service”-mediernas framtid

Mina anteckningar inför Hanaholmen. En del spår och tankar som jag ännu inte tänkt i botten.

—
Var tar Public Service vägen efter Internet?

Public Service-tanken har en anrik historia. I de nordiska länderna tillkommer en hel del av våra public service-medier under 1920-talet – något som gör dem samtida med en utopisk informationskultur där figurer som Paul Otlet visionerade om ett världsbibliotek knutet till FN som ett stort gemensamt projekt. Men varefter tekniken utvecklas, förskjutit fokus och förändrat medielandskapet har också public service-tanken utmanats på olika sätt. Det kanske mest intressanta är inte de profetior, dystra och skissartade, som säger att de gemensamfinansierade medierna kommer att gå under – nej, det intressanta är i stället att fundera kring vilka uppgifter som finns kvar eller tillkommer när informationssamhället växer fram.

Utmaningarna

Detta sagt finns det en hel del utmaningar. Den utmaning som i det korta perspektivet har störst betydelse följer av de sjunkande kostnaderna för medieproduktion. En del av logiken bakom public service låg i att om det offentliga skulle ha en röst så var det kostnadsmässigt logiskt att samförlägga denna verksamhet i ett bolag som kunde klara av de nödvändiga investeringar som krävdes i infrastruktur och teknisk utrustning. Med videokameror, digitala fickminnen och datorer har den kostnadslogiken nästan lösts upp. Infrastrukturen är fortfarande dyr, men den behövs inte för att en offentlig aktör skall kunna kommunicera med medborgarna.
Den dynamik som följer på detta är rätt enkel. Antag att du är en operaföreståndare och att dina bidrag är beroende av att du kan redovisa att du sprider kultur. Du har då två val: antingen talar du med public service-medierna och försöker få bra sändningstider, eller så bestämmer du dig för att skapa egna websändningar av olika uppsättningar. I det senare fallet får du kontroll över spridningen av det som operan skapar, kan skapa en egen publik och dessutom snabbt sammanställa den statistik som behövs för att visa att just du bör få mer bidrag.

Eller ta högskolorna. Hur lång tid tar det innan de inser att den tredje uppgiften enklast kan uppfyllas genom att skapa egna mediekanaler? Att svenska universitet ännu inte följt MIT i fotspåren och lagt upp alla föreläsningar och kurser på nätet (som på Open CourseWare) är en gåta som bara kan förklaras med en avsaknad av ambitioner. Om vi verkligen vill att svensk utbildning skall hävda sig i framtiden och att svenska universitet ska få ett gott anseende är det bara att konkurrera på den globala marknaden för utbildningsmedier, till exempel på iTunes University. Varför ägna tid åt UR?

Det är lätt att se att samma sak gäller flera andra offentliga aktörer: museér och bibliotek är redan på väg.

Men det gäller inte bara de offentliga aktörer som har egna uppgifter. Det gäller också de folkvalda. Där de tidigare använde public service-medierna för att profilera sig, erbjuda access till beslutsprocessen och delaktighet i demokratin, ja, där gör de olika folkvalda församlingarna detta själva. Från Vita Huset till riksdagen till Tyresö kommun arrangeras i dag webbsändingar, chatsessioner och andra typer av interaktiva evenemang där makten agerar medium. Att det granskande elementet i klassiska public service-medier faller bort ses nog inte bara som en nackdel.

När detta sker löses en del av logiken bakom public service upp. Även uppdragen att skapa sammanhållning och stärka medborgarskap och nätverk naggas i kanten. Både verk och kommuner lägger i dag upp sidor på Facebook och kommunicerar direkt med sina medborgare. Sammanhållningen blir en del av även dessa institutioners uppdrag.
Ett sätt att förstå detta är att säga att public service håller på att bli en sorts funktion hos offentliga institutioner, snarare än en egen institution. Kostnadsförändringarna skapar förutsättningar för alla som vill att göra anspråk på att uppfylla åtminstone delar av public service-uppdraget.

Kvar blir svåra frågor om ansvar, oberoende och objektivitet som vi inte riktigt kunnat besvara ännu. Jag tror också att vi med lätthet skulle kunna se att det finns en del andra möjligheter att utveckla tänkandet kring public service så att nya uppgifter – eller nya former av gamla uppgifter – konstrueras.

Utveckling

”Public service”-tanken har formulerats utmärkt av forskaren Ellen P Goodman i en artikel (Public Media 2.0)  som nyligen publicerades på nätet. I den noterar Goodman att en stor del av uppdraget handlar om att samla den förenande upplevelsen i USA (”curating the American experience”). En sådan uppgift blir särskilt viktig i ett samhälle som kännetecknas av galopperande informationsöverskott och jag tror att det finns mycket att vinna på, för den som vill försvara ”public service”-tanken, i att undersöka detta i mer detalj. Här finns en koppling till en annan utmaning som vi möter allt mindre väl i informationssamhället, och det är hur vi gemensamt minns. Arkiven letar förtvivlat efter olika sätt att lagra data på ett beständigt vis, men arbetet med att minnas är ett arbete som också består i att skänka ordning åt de enorma informationsmassor som nu växer fram.
Att minnas, att ordna och ledsaga medborgaren genom den nordiska upplevelsen är inget omöjligt uppdrag, även om det skiljer ganska mycket från det uppdrag som i dag dominerar föreställningen om ”public service”.

Till detta kommer det som jag tror är absolut viktigast: relationen mellan public service, public goods och the public domain. Jag tror att det enklast kan uttryckas såhär: public service bör producera gemensamma kulturella public goods för the public domain. Om upphandling vid de stora ”public service”-institutionerna förenades med krav om att materialet utan tidsgräns borde kunna spridas inom Norden under en icke-kommersiell attributionslicens skulle detta förvandla ”Public service”-medierna till fantastiskt viktiga institutioner i den framväxande informationsekonomin. Den kulturella egenart och mångfald som präglar den nordiska upplevelsen skulle då kunna växa fram i en gemensam, tillgänglig intellektuell och kulturell allmänning.

Dit är det dock långt kvar. I dag beskär de olika upphovsrättsliga avtal och regler som finns möjligheterna helt, stympar ”public service”-bolagens möjligheter att bygga en gemensam nordisk intellektuell allmänning och territorialiserar till och med innehåll så strängt att YLE inte kan låta personer utanför Finland ta del av finskt innehåll. I Sverige finns problem med tiden något får ”ligga ute” (själva ordvalet antyder djupt oförstående inför tanken på att odla en gemensam allmänning) och i de andra länderna skär upphovsrätten skarpa gränser i tillgänglighet, öppenhet och utveckling.

Vägen framåt

Lösningar finns förstås. Bakåt krävs avtalslicenser som möjliggör obegränsad tillgänglighet för arkiven utan territoriella begränsningar. Framåt krävs en envis och politiskt uttalad vilja att endast finansiera sådant innehåll som sedan får spridas under en creative commons-licens som garanterar attribution och icke-kommersiell spridning. Kanske kunde man till och med tänka sig utvecklingen av en helt ny licens under Creative Commons? En ”public service”-CC-licens som möjliggör fri spridning för icke-kommersiellt bruk, attribuering och dessutom gäller ger materialet helt fritt efter femton år?

Vilket parti blir först att kräva detta? Vilken nordisk partisammanslutning leder det goda arbetet med att bygga en gemensam nordisk upplevelse att förvalta och utveckla? Det vore inte bara en kulturgärning, utan ett exempel på en modig institutionell reform.

Om poängen med avsägelse av upphovsrätt

Ett av förslagen i moderaternas DN-debattartikel i dag förtjänar särskilt att diskuteras på djupet, och det är förslaget om avsägelse. Det kan tyckas vara en märklig reform, men den innehåller ett perspektivskifte på djupet. Låt oss se på motargumenten så ska jag förklara varför:

”Man kan ju använda Creative Commons i dag”

– Detta är en enkel missuppfattning. Creative Commons är en licens, inte en avsägelse. Material under Creative Commons
lyder fortfarande under alla de olika upphovsrättsliga regler som kan appliceras. Inte minst löper den ideella rätten – rätten att bli omnämnd som upphovsman och rätten att inte framställas på ett kränkande sätt – oaktat eventuell licensiering under Creative Commons. Att jämföra en Creative Commons-licens med avsägelse är alltså fullständigt fel.

”Det går ju att exklusivt och slutgiltigt licensiera ut det man skapat så att man kan åstadkomma nästan samma resultat, sånär som på den ideella rätten”

– Men det är ju det som är poängen! Att man inte ska behöva bekymra sig om att licensiera sitt material, utan att man ska kuna avsäga sig rättigheterna helt. Det finns i upphovsrätten en kvardröjande paternalism som tar sig uttryck i en omsorg om upphovsmannen som går så långt att den inskränker upphovsmannens förfoganderätt: det går inte att avsäga sig sin upphovsrätt! Det är en märklig ordning för oss liberaler.

”Avsägelse kommer endast att användas mycket sällan”

– Det är en hypotes. Och beror naturligtvis av vad vi som konsumenter/”prosumers” kräver. Det är enkelt att tänka sig situationer där det uppstår en efterfrågan på avsägelse i olika sammanhang och där upphovsmannen då kan utnyttja det instrumentet för att exempelvis undvika att hans eller henens verk blir ”föräldralösa”. Det går testamentariskt att avsäga sig rättigheterna till sina verk också, utan problem.

Med denna till synes symboliska förändring följer alltså en möjlighet att faktiskt också omförhandla det sociala kontraktet kring upphovsrätten i grunden. För att ändra skyddstiderna i upphovsrätten skulle det krävas en omförhandling av WIPO. Det skulle i sig vara en närmast omöjligt långdragen och kostsam process. Men genom att lägga till en rättighet till avsägelse kan alla upphovsmän som vill deklarera ensidigt att de upprättar en ny skyddstid. Det går att tänka sig en konsumentrörelse och en ”svanen”-märkning av upphovsrättsliga verk där artisterna åtar sig att endast ha en skyddstid om fem år, exempelvis. Upphovsrätten läggs helt i händerna på upphovsmannen och därmed förvandlas också de stelbenta reglerna i de internationella avtalen till valbara och frivilliga regler.

Den upphovsman som tycker att det vore rimligt att bekämpa piratkopiering genom att säga att han själv tillämpar en tioårig skyddstid skulle kunna göra det och den som vill ha skydd efter sin död kan välja det. Genom att öppna för avsägelse öppnar vi för en omförhandling av det sociala kontraktet kring upphovsrätten, med en oerhört enkel, liberal och i grunden valfri reform.

Det är inte oviktigt.

Moderaterna föreslår registerförenklingar

I dagens SvD rapporteras om att Moderaterna nu föreslår registergallring och insamlingsdisciplin för staten. Jag tycker att det är utmärkt. I den rapport som jag skrev för Timbro medieinstitut menade jag att detta rimligen måste vara en av åtgärderna för att stärka integriteten och Henrik von Sydow – arkitekten bakom förslaget – har tagit idéer som denna flera steg vidare.

En liten kommentar, dock. Göran Gräslund, generaldirektör på Datainspektionen, menar att det kan finnas en integritetsrisk i att någon enskild part känner till vilka register vi är registrerade i. Här menar jag nog att det finns en större integritetsrisk i att staten inte kan redovisa tydligt vilka personuppgifter den samlar in. Generaldirektörens poäng är dock god: vi vill inte ha en registermyndighet med access till alla register, men access och kontroll kan skiljas från varandra på olika sätt så att vi undviker detta.

Internet nämns inte i regeringsförklaringen

Bild 11

Det är kanske ett tecken på kristider, kanske ett tecken i tiden, men den nyligen avlämnade regeringsförklaringen innehåller inte ordet Internet en enda gång. Man kan tycka litet olika om det. Vissa kanske tycker det är bra – varför dra in Internet i en tid med finanskris och globala problem? Andra, och jag tror att jag tillhör dem, skulle nog ha välkomnat en nätpolitisk utblick. IT-politiken nämns en gång, och då är det i frågan om IT-infrastruktur. Inget om entreprenörskap på nätet, inget om innovationen på nätet och inget om nätets kapacitet att skapa helt nya former för deltagande politik – detta trots att Sverige under ordförandeskapshalvåret är en avgörande kraft i skapandet av de kommande fem årens IT-politik i Europa. Europa, ja, som nämns tre gånger – mot jobb som nämns 22.

Vad är det vi ser här? Är det en pragmatisk politik som levererar vad folk verkligen bryr sig om? Eller en visionslös politik som haltar sig fram genom en omvärld dikterad av makroekonomiska tillfälligheter? Jag skall ärligt säga att jag vet inte, men det är åtminstone en i någon mening ideologitunn politik. Ett försök att visa att regeringen inte är ideologisk, utan pragmatisk. Det är inte tanke, utan handling, som kännetecknar styrningen av landet. För vissa är detta nog oerhört välkommet. För andra, ja, ett orostecken.

Ett land har alltid visioner. Sina egna eller andras, för att parafrasera en historisk observation. Jag skulle nog föredra våra egna, på alla områden. I ljuset av det kan jag känna mig litet nedstämd efter att ha läst regeringsförklaringen. Men visst, jag förstår. Det handlar nu om att visa förmågan att styra, inte förmågan att leda. Det är synd att de är så olika.

Svar till Kolsjö II: Jämlikheten, tiden och asociala medier

Magnus Kolsjö och jag fortsätter vår dialog om frågan om politiker kan hålla på med sociala medier. Kolsjö ger mig rätt i att vi inte ska låta makten komma undan med det förföriskt intima sken som omger sociala medier, men sedan i nästa andetag säger han att alla har samma möjlighet att göra sig hörda utan grindvakter och att sociala medier därför hjälper granskningen. Problemet är bara att det inte ser ut så. Pew Internet Research visar i sin senaste undersökning att det politiska engagemanget på nätet följer samma inkomstklyftor och sociala gränser som i verkliga världen. Det är inte i sig särskilt anmärkningsvärt (det motsatta, som exempelvis att afrikansk-amerikaner använder mobilt internet i nästa dubbelt så stor utsträckning som ”vita” amerikaner är långt mer uppseendeväckande). Men det betyder att alla argument som utgör en variation på temat ”alla kan ta del” är mer eller mindre falska. Den särskilda kompetens som behövs för att ta del i det demokratiska samtalet och i de politiska processerna påverkas inte i särskilt stor utsträckning med användningen av ny teknik.

Vi kan tycka att det är synd, men tills det att vi har data som visar att det demokratiska deltagandet verkligen ökar behöver vi hålla tand för tunga i den frågan. Till detta problem kommer att bloggarna följer samma mediekoncentrationsprincip som andra medier, där bloggosfären är ett skalfritt nätverk med en long tail-struktur. Det i sin tur betyder att ett litet fåtal får, eller kan utnyttja, inflytande i de nya medierna så väl som i de gamla. Konsumtionsmönstren ändras i grunden inte, vilket betyder att vi fortsatt kommer att se ett fåtal hyfsat mäktiga aktörer som inte sällan kommer att dra på den makt de redan har. Detta gäller särskilt politiker och politiska tyckare av olika slag.

Men det verkligt problematiska i Magnus resonemang är det följande:

Men makthavares användande av sociala medier handlar inte om att ersätta ett politiskt engagemang i ett parti eller att cementera dagens politiska strukturer. Det handlar om att fler ska kunna göra sina röster hörda. Att vår representativa demokrati ska kunna bli mer representativ genom en ökad dialog mellan valda och väljare. Det handlar om att, på sikt, förskjuta maktbalansen från partiapparat till de företrädare som medborgarna själva har valt.

Jag läste först detta som att Magnus menade att det vi skall erbjuda bloggarna inte är en del av makten, utan ett sken av att de deltar – att den verkliga makten (och där är vi ju ense om att det är partierna som till syvende og sidst gäller) bör kompletteras med den goda känslan av att ha blivit ”hörd”. Vad innebär det, exakt, att göra sig hörd? I värsta fall blir bloggosfären en sorts opium för folket där den som gnabbats med utrikesministern på dennes blogg fylls av en känsla av delaktighet som fostrar en sorts liknöjdhet.

Sedan läste jag igen och försökte förstå och tror att jag kom närmare sanningen: Magnus menar att det finns en partiapparat som i dag har ett extremt stort inflytande över politiken och att de sociala medierna skulle kunna minska det inflytandet genom att konkurrera med partiets interna struktur. Men då krävs mer: då krävs öppna provval där medlemsskap i partierna inte är föutsättningar och direkta, kollaborativa lösningar för att de folkvalda skall kunna ansvara inför de sociala mediekrafterna. Där är vi inte i diskussionen. Vi talar sällan eller aldrig om hur partiapparaten skall reformeras för att den skall kunna reflektera viljan hos alla de som nu kan göra sig hörda i de sociala medierna, och så länge detta inte sker – ja – då saknar vi egentligen möjlighet att säga att de sociala medierna balanserar något alls.

Vad kommer en folkvald politiker att välja? Att lyssna till partiapparaten eller till bloggosfären? Vi vet ju svaret på den frågan. Vi vet hur det gick i IPRED och FRA-fallen, och jag vet att de förslagen såg annorlunda ut efter det att vi sett bloggstormar i båda fallen, men de skillnaderna drevs fram av en unik blandning av sociala medier och vanliga medier. De är när dessa riktar in sig i en linje som slagkraften i de sociala medierna blir som störst. Av alla de bloggbävningar vi sett var de kraftfullaste den då beslagen mot The Pirate Bay skedde, men i den processen hände ingenting – förrän ett politiskt parti bildades ur de sociala medielagren.

Rörelserna och trenderna är entydiga. De som vinner mark på nätet och i de sociala medierna kommer till en punkt när de går över in i de politiska strukturerna för att påverka och förändra. Och jag tror att det är bra, men det är ett vittnesmål om hur oerhört litet maktstrukturerna egentligen förändrats. Hacking the government borde betyda institutionella reformer om vi verkligen vill skapa en deltagande demokrati – och då ska vi vara medvetna om att det deltagande vi får följer den socio-ekonomiska profil som det politiska engagemanget uppvisar redan i dag.

Allt detta betyder inte att politiker skall sluta blogga eller twittra, förstås. Men det är intressant att diskutera exakt hur politikers användande av sociala medier förändrar det politiska landskapet. Forskningen i USA visar att de största förändringarna inte sker i samhället, utan inom partierna. (Se exempelvis Cohen, Diana Tracy,The Netroots Narrative: The Evolution of Liberal Candidates from 2004 to the Present(August 31, 2009). Available at SSRN: http://ssrn.com/abstract=1465148) – och det är kanske det vi verkligen skall applådera: inte att fler kan göra sig hörda, utan att partiapparaten faktiskt nu reformeras inifrån. Nu får man poäng, i partiapparaten, för att blogga och ha med sig ett socialt kapital från nätet.

Men det betyder inget annat än att listiga politiker snabbt kommer att befästa sin ställning med de nya medierna, och att vi faktiskt hjälper dem. Makten ligger kvar i partiapparaten.

*

Det finns också ett annat problem här som vi alltför sällan diskuterar, och det är professionaliseringen av politikernas användning av sociala medier. Där det kanske fanns visst fog för hoppet att sociala medier skulle leda till en betydande demokratisering när deras användning var amatörmässig, försvinner det hoppet i snabb takt i och med framväxten av en hel kår med konsulter som sätter upp twitterkonton och facebooksidor till höger och vänster.

Tydligast kan man se det om man jämför de elektroniska ruinerna av Howard Deans nomineringskampanj med Obamas kampanj på nätet. Deans halvtaffliga och amatörmässiga gräsrotsverksamhet drevs av entusiasm och blommande galenskap (väl beskrivet av Joe Trippi i den fantastiska The Revolution Will Not Be Televised). Jämför det sedan med den disciplinerade och väloljade Obama-maskinen som förstod de sociala mediernas narrativa kraft, men inte föll för deras generativa egenskaper på samma sätt. När Howard Dean käkade en ostmacka som svar på Dick Cheneys fundraiser och fick in lika mycket pengar som Cheney var det rent och skärt och fantastiskt vansinne. När Obama metodiskt samlade in mest pengar i de amerikanska presidentvalens historia var det bländande politiskt hantverk som lämnade åtminstone mig andäktig inför den grad av professionalism som det hela drevs med.

Här finns ett helt annat problemkomplex som vi inte hunnit diskutera ännu; frågan om hur PR-armador koloniserar de sociala medierna och hur det kommer att påverka värdet i det som en gång var relativt ofiltrerad access till den politiska processen i all dess Bismarckska skönhet. Den som vill skulle ju i detta kunna se ännu ett argument mot att politiker använder sociala medier. De politiker som verkligen vill förbli äkta och nära lånar sig inte till den exploatering av intimiteten som de sociala medie-rådgivarna nu rekommenderar. Eller för det för långt?

Jag tror att axeln Dean-Obama beskriver en utveckling som är lika oundviklig som på ett sätt sorglig: ett ungt medium förblir ungt allt kortare tid i de snabba adoptionskurvornas tid. Amatörernas fönster i de nya kommunikationskanalerna minskar ständigt och har i vissa medier helt försvunnit. Men kanske är det bara i amatörernas fönster, bland early adopters, som den demokratiserande och deltagandeeffekt som Magnus söker verkligen står att finna.

I de överutnyttjade sociala medierna blir politikernas pratsamhet asocial, för att tala med sociologen Johan Asplund.

Informationsasymmetrier och innovation

Read/Write Web har en underbar artikel om superdatorer som på bråkdelar av ett ögonblick kan analysera nya marknader och därmed hitta trender på olika finansiella marknader som snabbt kan omsättas till handel. De mest kraftfulla av dessa algoritmer kan hitta trender och handla på basis av dem i enorm omfattning enligt artikeln (miljontals avslut i sekunden) och den som inte har access till denna information riskerar att bli akterseglad av den som kan köpa realtidsinformation (i verklig bemärkelse).

Nu har förstås en amerikansk senator bestämt sig för att det måste vara något fuffens med detta. Han rekommenderar att användningen av dessa nya tekniska handelsredskap skall begränsas.

RWW låter sig dock inte imponeras utan ställer den naturliga följdfrågan: betyder det att alla tjänster som skapar informationsasymmetrier skall förbjudas? Det är trots allt detta det handlar om: den nya tekniken och superdatorerna skapar olika typer av informationsasymmetrier, eller kan åtminstone utnyttja dem medan de fortfarande är just asymmetrier och det är detta som skapar deras värde.

I själva verket är det väl uppenbart så att realtidswebben, med twitter och RSS-flöden, redan i dag skapar väldigt tydliga asymmetrier mellan de som vet hur man konstruerar bra nyhetsflöden och de som bara följer med? Borde det bara finnas tillgång till enkla, standardiserade nyheter som delas av alla samtidigt? Svaret är naturligtvis nej. Faktum är att man nog kan vända på det: all teknik och alla affärsmodeller som skapar eller bygger på informationsasymmetrier är egentligen oerhört värdefulla. Inte bara skapar sådan teknik incitament att se till att vi lär oss mer, den skapar också möjligheter för oss att bli belönade för att vi vet något först. RWW illustrerar det fint med Breaking News Online – en onlinetjänst som bland annat har en iPhoneapp som snabbt levererar nyheter till alla oss nyhetsknarkare som vill veta först. BNOs enorma tillväxt visar att det finns en tydlig nisch för den som snabbt förmår förmedla information:

Overall, it now reaches about 1 million people around the world, most of them in the United States. In a December, 2008 survey, the majority of BNO News’ members described themselves as journalists and “news junkies.”

To compare, in early March, BNO News only reached around 30,000 people. On this day, BNO News continues to grow rapidly with between 5,000 to 10,000 new users a day.

Borde också detta förbjudas? BNO-användare kanske kan förvandla sin information till värde också, utan att solidariskt vänta tills alla vet det som de vet först. Borde kanske BNO förbjudas? De tjänar ju pengar på att andra vill veta först! Naturligtvis inte. Informationsasymmetrier är en källa till enormt värde, och kan uppmuntra extremt spännande innovation inte bara i snabb förmedling utan i vad som ibland kallas ”knowledge discovery” – analys av komplexa informationsmängder med syfte att hitta mönster som ingen annan sett förut.

Informationsasymmetrier är informationssamhällets allra mest värdefulla vara. Inte minst för att de är så kortlivade.

*

Det leder till en annan intressant fråga. Bör staten ingripa för att upprätthålla informationsasymmetrier? Antag att det funnes lagstiftning som man kunde visa hindrar att information sprids i samhället och att kunskap delas snabbt – är det då samhällsekonomiskt viktigt att se till att dessa informationsasymmetrier består? Eller borde en del av en framtida innovationspolitik vara att undanröja all lagstiftning som bevarar och onaturligt förlänger informationsasymmetrier? Det borde väl vara först då som incitamenten för att skapa mer unik kunskap som kan läggas till grund för nya informationsasymmetrier verkligen kan säkras?

All informationslagstiftning som begränsar spridningen av information minskar incitamenten att skapa nya informationsasymmetrier. Om det var lagligt förbjudet att dela information om marknader med annat än ett fåtal personer, och dessutom samtidigt, ja, då skulle inte ett öre investeras i nya sätt att hitta kunskap om och i marknadsflöden av olika slag. Informationskontroll kväver innovation. Om däremot maximal informationsspridning föreskrivs, och dessutom symmetriskt tillgänglig sådan spridning (som i olika typer av börslagstiftning), ja, då växer incitamenten att skapa nya teknologier för att hitta unik kunskap.

Det finns en lektion här: samhällen där informationsasymmetriers livstid går mot noll kommer sannolikt att vara samhällen där stora investeringar görs i just framställningen av nya informationsasymmetrier.

Informationsspridning leder till kunskapsproducerande innovation.

Piratpartiet – plusmeny eller tunga på vågen?

Piratpartiets ambitioner inför riksdagsvalet 2010 förefaller engagera många. Det tycks nu stå klart att partiet tänker kandidera i kommunalvalen, och det är sannolikt också klart att man ställer upp i riksdagsvalet. Men hur ser strategin ut? Det tycks finnas en mängd olika alternativ. Vissa tycker att partiet ska försöka hitta sina egna frågor, och till exempel, som Mikael von Otter noterar, försöka adressera det digitala utanförskapet. Andra hoppas på frågor om öppen programvara i skolor och kommuner.

En del av problemet är förstås att ett riksdagsval ser annorlunda ut än ett Europaval. Den risk som partiet löper är förstås att det exaklt följer den bana som Junilistan följde: via marginaliseringen i ett riksdagsval ut ur Europapolitiken. En svagt riksdagsval skulle kunna påverka den legitimitet och ställning som partiets Europaparlamentariker åtnjuter och dessutom blanda upp frågorna om Internets frihet med frågor som inte följer av partiets inriktning. Säkerligen finns också de inom piratrörelsen som anser att valframgången i Europavalet bara kan förvaltas på EU-nivå och att det vore ett fruktansvärt misstag att ställa upp i riksdagsvalet.

Bortsett från detta ser partiet ut att ha en mängd intressanta olika strategier till sitt förfogande.

Tungan på vågen-alternativet. Denna strategi utgår från att partiet ställer upp i riksdagsvalet utan att ta ställning mellan blocken, och att man helt enkelt säger att partiet ger sina röster till det block som ger mest i de frågor som ligger partiet nära. En sådan strategi såg vi konturerna av efter Europavalet i en del uttalanden av partiet och det påminner om hur miljöpartiet en gång närmade sig frågan om hur de som – i någon mening – enfrågeparti skulle kunna slå sig in i väljarkåren. Nackdelarna med denna strategi är emellertid betydande: dels är frågan om den svenska väljarkåren vill se en minoritetsregering med skakigt stöd från ett enfrågeparti igen, och dels är frågan om det finns utrymme för den typen av retorik i ett val som i dag ser ut att handla mycket om borgerlighetens förmåga att behålla makten efter en första mandatperiod. Den stora berättelsen om det här valet kan mycket väl bli come back-berättelsen, det är tydligt att borgerligheten tänkt sig det i alla fall om man ser till deras liknelser med Clintonadministrationens andra mandatperiod och hur de tror sig kunna återhämta väljarstödet efter tuffa åtgärder mot finanskris och arbetslöshet. Oppositionen vill sannolikt att berättelsen ska handla om krisen och när den socialdemokratiska valapparaten drar igång nästa år är det med revanschlusta. Att försöka få in en tredje berättelse om nätet, integriteten och upphovsrätten i det sammanhanget kan bli mycket svårt. Att plädera för att svenska folket ska tillåta osäkerhet i den parlamentariska sammansättningen med ett tungan-på-vågen-parti kan bli ännu svårare.

Plusmenyalternativet. I detta scenario väljer piratpartiet att helt enkelt sätta samman en riksdagslista där alla kandidaterna presenterar sig som moderater, socialdemokrater eller som representanter för ett annat parti – men med den extra lilla detaljen att de inte kommer att följa partipiskan i frågor som gäller Internet. I allt annat kommer de att rösta som partiet, men förutom att få en röst på moderaterna så får du en röst på moderaterna med plusmeny Internetfrihet. Röstaffischerna skulle kunna ha texter som ”Varför nöja dig med en röst?” Eller ”Hos oss får du en riksdagskandidat – och en ryggrad”. Partiet kan på detta sätt undvika alla frågor om vilken sjukvårdspolitik de har, eller hur de ser på finanskrisen. Svaret är enkelt: som de partier som deras kandidater nu förstärker. Om man spelar detta på rätt sätt, med stora affischer där man stjäl de gamla partiernas logotyper och grafiska tilltal kanske man till och med kan få en diskussion om immaterialrätten och valkampanjerna, eller om remix och politik. Riskerna med denna strategi är dock också uppenbara: partiet skulle kunna tecknas som just det enfrågeparti som man inte vill vara och dessutom finns en risk för att man inte syns i den allmänna debatten. Man inför dock något nytt i debatten, och faktum är att man till och med skulle kunna knyta an till en diskussion om parlamentarismen. Genom piratpartiet, skulle man kunna säga, så får parlamentarismen en ny styrka: du får riksdagsmän och -kvinnor som inte är känsliga för partipiskan, som inte behöver foga sig i mobbning och utskällningar. Oberoende parlamentariker och inte transportkompanier till regeringsmakten. Partiet garanterar också ett visst inflytande till sina väljare oavsett vilket block som vinner om man får minst två mandat – eftersom riksdagslistan lämpligen organiseras efter röstfördelningen förra valet: största parti först, sedan näst störst och så vidare.

Breddningsalternativet. I detta alternativ skulle partiet tvingas bredda sin agenda och bygga en ideologi kring integritet och medborgarrättsfrågor som på olika sätt knyter an till alla de olika politiska frågor som kommer att diskuteras i valet. Problemet med det är att det är en sekundärstrategi: när den fråga ett parti formulerats kring – arbetarsituationen eller miljön – accepterats och stabiliserats är det möjligt att vidga partiet. Peter Eriksson gör det framgångsrikt just nu. Det var tydligt att i frågor om utanförskapet var Peter Eriksson mycket trovärdigare än Mona Sahlin i Almedalen och ett miljöparti som gör stora inbrytningar i en desillusionerad socialdemokrati skulle mycket väl kunna vinna på det. Men breddning förutsätter en fast plattform, en bas och en kärngrupp väljare som är stabil nog att följa partiet oavsett vad det gör. Risken för Piratpartiet i denna strategi är förstås att partiet blir ett parti bland andra. Att kandidaterna får för litet tid att läsa in sig på frågorn och framstår som Palinliknande frågetecken i frågor som de andra partierna strosat runt i under åratal.

Det finns också andra strategier – kanske framförallt missnöjesalternativet, i olika versioner. I sin enklaste form skulle detta innebära att partiledningen pekar på den ganska jämna sammansättning som partiet har vad gäller varifrån deras väljare kommer: en röst på oss, skulle partiet kunna hävda, förändrar inget i den stora striden, men du får åtminstone ett fokus på våra frågor i riksdagen som du inte skulle få annars: lika många borgare som socialdemokrater röstar på oss och du behöver inte vara rädd för att du rubbar balansen i riksdagsvalet i stort – men för Internetfrågorna kan detta vara avgörande.

Europaval är signalval i högre utsträckning än riksdagsval – nyckeln till att förstå hur piratpartiet skall kunna möta riksdagsvalen ligger i att förstå och acceptera att åtminstone hitintills har Internetfrågorna inte varit avgörande för hur väljare röstar i riksdagsval. Det lämnar två alternativ för Piratpartiet: att förändra detta och se till att Internetfrågorna blir avgörande – vilket kommer att bli svårt – eller att försöka se till att väljarna kan tillvarata sina avgörande frågor genom en röst på partiet, samtidigt som man också kan betona Internetfrågornas betydelse.

Till detta kommer mobiliseringsfrågan, återigen, där Piratpartiet kan överraska. Få andra folkrörelser har faktiskt fått ut lika mycket personer i demonstrationer och manifestationer som piratrörelsen på sistone. Arbetarrörelsens första maj falnar i glöd och fjärde oktober har stillnat av. Om ett partis framgpng avgörs av de två grundläggande faktorerna väljarstöd och mobilisering av stödet ser det ut som om den största utmaningen för piratpartiet ligger i den första snarare än i den andra.

Det blir spännande att följa vilken väg partiet tar.