Kategoriarkiv: Rymdfilosofi

Biosimperativet: bör vi sprida liv i universum?

Hur uppkom livet på jorden? En av de mer kontroversiella, men intressanta, teorierna är att livet inte uppkom på jorden, utan att det kom från rymden. Teorin – som ibland kallas panspermia-teorin – innebär att vi borde förvänta oss att se liv på andra planeter, inte så mycket för att det uppkommer om och om igen, som att det sprider sig när det väl uppkommer. Här finns dock en intressant fråga: borde då inte vi också sprida livet vidare när det väl satt sina rötter på jorden?

Det hävdar nu ett antal forskare i en artikel, som i allt väsentligt argumenterar för att vi bör kolonisera rymden med mikrober först – för att dessa kan hjälpa oss att göra planeter beboeliga. Artikelns titel säger allt: ”Inevitable future: space colonization beyond Earth with microbes first”, men författarna grundar sitt argument främst i att det egentligen är oundvikligt att vi sprider mikroorganismer, så därför måste vi lära oss att spåra och förstå när vi gör det:

Based on modern microbiology, we propose a major revision in current space exploration philosophy and planetary protection policy, especially regarding microorganisms in space. Mainly, microbial introduction should not be considered accidental but inevitable. We hypothesize the near impossibility of exploring new planets without carrying and/or delivering any microbial travelers. In addition, although we highlight the importance of controlling and tracking such contaminations—to explore the existence of extraterrestrial microorganisms—we also believe that we must discuss the role of microbes as primary colonists and assets, rather than serendipitous accidents, for future plans of extraterrestrial colonization. This paradigm shift stems partly from the overwhelming evidence of microorganisms’ diverse roles in sustaining life on Earth, such as symbioses and ecosystem services (decomposition, atmosphere effects, nitrogen fixation, etc.).

Det går dock att gå ännu längre och ställa frågan på sin spets: bör vi inte skicka ut så mycket olika sorters liv vi kan i alla riktningar från jorden? Vi vet att det finns organismer på jorden som kan överleva i extrema miljöer, och kanske kan dessa också överleva i rymden under olika förhållanden, så varför inte ta på oss att se till att universum inte är tomt, kallt och övergivet? Det kan förstås vara så att detta redan händer – antingen genom asteroider eller helt enkelt mellan närliggande planeter – men om det inte händer så har vi ju förmågan att se till att det händer eller skynda på det.

Hur ser den faktiska etiken ut här? Bör vi sprida liv? Låt oss se på en extremposition, som vi skulle kunna kalla biosimperativet:

(i) Allt medvetet liv har en moralisk plikt att sprida livet vidare i rymden i så hög utsträckning det över huvudtaget är tekniskt och ekonomiskt möjligt. 

Det är enkelt att argumentera för detta imperativ – det enda som krävs är att vi tror att livet har ett positivt värde i sig, och att vi vill maximera detta positiva värde så långt vi bara kan. Det är svårare att argumentera mot, tycks det mig. Det finns dock ett par argument mot som är värda att fundera kring.

  1. Livet är inte ett positivt värde i sig. Medvetet liv är ett straff, en sorts ständig plåga och ett negativt värde. Vi kan kalla detta den gnostiska tesen, eller kanske Ligottitesen efter Thomas Ligotti’s deprimerande tankevärld (så fint skildrar i första säsongen av True Detective).
  2. Vi vet inte om det liv vi skickar ut tar livet av annat liv – och därmed likriktar livet i universum — om livet uppkommit på flera olika ställen är det riskabelt att skicka ut vårt liv så att det möter annat liv, eftersom det kan leda till att detta andra liv utplånas.
  3. Det finns tillräckligt med problem på jorden att fokusera på, och ett propellerhattprojekt för att skicka ut liv i rymden är ett slöseri med medel, oavsett hur litet det kostar.

Det första argumentet är logiskt hållbart och försvarligt. Jag håller bara inte med om det (åtminstone inte i mina ljusare stunder — detta är trots allt skrivet på en lördag). Det andra argumentet är mer intressant — det handlar om en sorts sannolikhetskalkyl — hur stor sannolikhet är det att vårt liv dominerar annat liv om det skulle träffa på det överhuvudtaget? Här misstänker jag att jag tror att risken för att vårt liv träffar på annat liv är så låg att jag är villig att diskontera till noll. Det tredje argumentet är ett argument mot all utforskning och överraskande vanligt även hos personer som skulle hålla med om att människans nyfikenhet har ett egenvärde — jag tycker det är ett nonsensargument som tycks basera sig på tanken att det bara finns ett litet fåtal tillåtliga projekt som kan försvaras på grund av angelägenhet eller kris.

Det finns dock ett annat intressant problem här, och det är vem som bör få fatta detta beslut. Antag att Elon Musk läser artikeln ovan och säger ”okej, jag skickar massor av mikroorganismer till Mars på vinst och förlust” – är det då rimligt? Att en enda privatperson bestämmer att skicka ut liv i rymden? Eller om vi skulle bilda en insamlingsstiftelse i Sverige för att ”så i rymden” och hyr in oss på en raket för att skicka ut massor av liv i rymden – skulle det vara rimligt? Vem som fattar beslut om vad i rymden är inte alldeles entydigt.

Intressant är det dock!