Kategoriarkiv: Tankeverktyg

Att tänka som evolutionen

I en artikel nyligen i Quanta Magazine föreslår författaren att det kanske bästa sättet att tänka kring kreativitet är som en i någon mening mållös verksamhet – kreativitet utvecklas bäst när man inte söker ett mål, utan utforskar stegvis tillgängliga nya och annorlunda möjligheter.

Ett exempel på just detta sätt att tänka är evolutionen. Evolutionen utvecklas inte mot något. Den utvecklas bort från de olika begränsningar som den möter i sin omgivning.

Det är en viktig insikt för kreativiteten — om vi slutar söka ett mål och istället undersöker näraliggande varianter av den lösning och det problem vi arbetar med så kan vi i bästa fall hitta lösningar som vi aldrig skulle kunna ha förutsagt.

I stället för att utvärdera hur väl en lösning matchar ett problem så utvärderar man i denna metod hur ny lösningen är — hur intressant och annorlunda den är .

Detta påminner mig om något som vi diskuterade på ett seminarium om AIs filosofi för något år sedan: kreativiteten som en tvåstegs metod där man först genererar massor av olika lösningar och sedan väljer ut de intressantaste. Tanken var då att kreativiten är en genomsökning av det möjligas rymd fokuserad just på hur annorlunda varje ny skiss är från den föregående. Hur intressant den är.

Kruxet, förstås, var att lägga fast hur man avgör vad som är intressant.

Antag att du ser ett antal olika målningar och att du måste välja den mest intressanta, eller att du lyssnar på ett antal olika melodier och välja den mest intressanta – hur gör du då?

Ett enkelt sätt är att definiera en uppsättning element i, säg, en melodi och fokusera på dem: a(1) till a(N). Därefter utvärderar du alla melodier efter hur annorlunda de är i dessa, förutbestämda dimensioner. Samtidigt kommer urvalet av element vara i någon mening godtyckligt, så frågan är om det verkligen besvarar frågan.

I det att vi har en förmåga att rangordna olika abstrakta fenomen efter hur intressanta de är ligger något värt att gräva i. Det är i denna spänning som kreativiteten hittar en väg framåt.

Det mystiska är att det tycks vara en mer effektiv metod än att fokusera på lösningen. Ur artikeln:

In one test, they placed virtual wheeled robots in a maze and evolved the algorithms controlling them, hoping one would find a path to the exit. They ran the evolution from scratch 40 times. A comparison program, in which robots were selected for how close (as the crow flies) they came to the exit, evolved a winning robot only 3 out of 40 times. Novelty search, which completely ignored how close each bot was to the exit, succeeded 39 times. It worked because the bots managed to avoid dead ends. Rather than facing the exit and beating their heads against the wall, they explored unfamiliar territory, found workarounds, and won by accident. “Novelty search is important because it turned everything on its head,” said Julian Togelius, a computer scientist at New York University, “and basically asked what happens when we don’t have an objective.”

Detta resultat är värt att fundera vidare på.

Vad kommer till fots men flyr till häst?

Vad är det som kommer till fots men flyr till häst? Jo – förtroende eller tillit. Tilliten är också central i informationsekonomier, eftersom de i någon mening är platta – man kan inte gå in i butik, eller skaka hand med en person och se henne i ögonen; man måste i stället lita till ett antal olika signaler eller indikatorer som på ett eller annat sätt framgår ur det gränssnitt som vi arbetar med. 1998 skrev Thomas Soltesz och jag en liten rapport om just detta. Det perspektiv vi anlade då känns främmande för mig i dag – jag tror inte längre på tillit som ”en egenskap i ett system” alls, utan har alltmer kommit att tro att tillit är ett begrepp som faller sönder i en mängd olika, komplicerade frågor. Det är också värdefullt att fundera kring vad det är som kommer först – tillit eller tvivel.

Här är jag i dag mer eller mindre övertygad om att vi väldigt ofta börjar i tillit, och det är endast när tilliten sviks eller antagandet blir uppenbart orimligt, som tvivlet sätter in. Det är en trivial version av en observation som Wittgenstein gör i, om jag minns rätt, Über Gewissheit. I en kommentar som kan läsas som en kritik av Descartes kritiserar Wittgenstein föreställningen att man alls kan börja från tvivlet som utgångspunkt, att tvivlet skulle kunna vara primärt. Tvivlet är bara möjligt, menar han, förenklat, om man först tror på något. Likaså är tilliten i någon mening mänskligt primär. Vi föds tillitsfulla och det är först när tilliten går sönder som vi undersöker grunderna för den.

Det betyder nog att den mentala modell vi hade i vår rapport är bakvänd: där utgick vi från att tilliten måste etableras och vidmakthållas. Det betyder också att när vi intresserar oss för tillit så måste vi intressera oss för två olika sorters tillit – primär och sekundär tillit. Den första sorten är den oreflekterade och automatiska tillit som inte föregås av någon analys, den andra sorten är den tillit som måste återuppbyggas efter det att den raserats. Dessa två olika sociala fenomen drivs av helt olika social logik.

Den primära tilliten innehåller ingen analys eller förutsägelse, den sekundära innehåller däremot förmodligen både sannolikhetsförutsägelser och modeller av den andra partens framtid agerande. Den ena är given, den andra förvärvad. Intressant nog tror jag också att den andra sortens tillit, den som konstruerats ur ruinerna av ett svek, är mycket svår att mäta – eftersom den som svikits en gång inte gärna vill bli ertappad med att ha blivit sviken igen.

Att mäta tillit är redan svårt: redan frågan ”har du förtroende för X” får alla alarmklockor att ringa i huvudet. Varför frågar de? Vad vet de som inte jag vet? Vill jag verkligen signalera med mitt svar att jag är en sådan person som litar till fenomen som X? Och – kanske viktigare – är det riktigt att ens säga att man kan lita till fenomen som X? Ta ett några enkla exempel: politiker, näringsliv och pressen.

Alla dessa tre får mycket låga förtroendesiffror i moderna undersökningar, och en hel del tyder på att dessa sjunker över tid (vi lever i en långsam och utdragen social kapitalkrasch). Därav drar många slutsatsen att vi måste återupprätta tilliten för samhällets olika institutioner. En annan möjlig slutsats är att den brist på tillit vi uppvisar faktiskt är sunt kritiskt tänkande, och att det är att föredra att leva i ett samhälle där vi inte litar på politikerna.

Det finns förstås ytterligheter, men detta resonemang leder vidare till den intressanta frågan om hur en idealisk tillitsnivå och tillitsfördelning ser ut i samhället. Hur mycket tillit vill vi att medborgarna skall känna inför politiken, pressen, näringslivet eller polisen?

Vi kan nog enas om att 100% skulle vara nästan sjukligt, och att 0% inte är särskilt hälsosamt heller. Men vad är skillnaden mellan 33 och 66%?

Här finns en levande diskussion om socialt kapital, och hur det möjliggör handel och entreprenörskap i ett samhälle. Där förtroende sjunker för lågt hämmas ekonomin av en förtroendebrist. Var denna brytpunkt ligger – och vilka andra värden än ekonomin (som frihet och demokrati) som bör faktoreras in diskuteras mer sällan. Det finns dessutom ett annat problem med just denna uppsättning modeller, och det är att de har en ganska tunn definition av begreppet ”tillit”.

Tilliten i de olika åsiktsgemenskaper som idag formats på nätet är nog väldigt hög. Bland olika polariserade bloggars läsare eller i olika forum är nog primär tillit dessutom den vanligaste formen av tillit. Det betyder inte att detta sociala kapital är till nytta för samhället i stort. Organisationen av socialt kapital i olika former av nätverk har en stor betydelse för hur värdefullt det faktiskt blir – och om vi ser ökade ekonomiska eller sociala effekter i fragment av samhället, eller i hela samhället.

Tilliten kan lika gärna vara det kitt som håller samman en farlig extremistgrupp som den väv som binder ihop samhället – och även där känns det som om vi diskuterar olika typer av tillit. Begreppets grammatik breder ut sig. Mer att utforska, men här en första skiss:

Screenshot 2019-10-26 at 10.30.06

Det dialogiska tänkandets ljusa framtid

Dialogen är en av de kanske mest intressanta formerna för tänkande. Inte bara fångar den flera olika synpunkter och invändningar på ett sätt som en egocentriska monografin inte mäktar med, den speglar också det egna tänkandet bättre. Som Platon låter Sokrates noterar i Theaitetos är dialogen en spegel av hur vi tänker, själva tänkandet är inte symboliskt logiskt, vi tänker inte i propositioner — nej, vi tänker i frågor och svar och när frågorna till sist – tillfälligtvis – tystnar så kallar vi den jämvikten kunskap.

Allt du vet, som RG Collingwood påpekade, är ett svar på en fråga, inte en oberoende proposition om världen. Se på ”jorden är rund”. Den satsen är sann som svaret på frågan ”Vilken är den bästa grova, förenklade geometriska approximationen på jordens form?” – men satsen är falsk om frågan istället lyder ”Hur bör vi modellera jorden så exakt som möjligt?”.

Platon väljer, tror jag (och jag har sagt detta förut), dialogen som form eftersom den är helt interoperabel med det egna tänkandet – det sätt på vilket vi tänker. Det maximerar också chansen att hans text får effekt, att vi ändrar oss. En monolog blir snabbt en glatt yta där intresse och engagemang halkar av.

Dialogen som form klingar av efter medeltidens, men det finns undantag — men de är just undantag. Det är inte kontroversiellt att säga att dialogen som litterär form håller på att falna bort.

Brevskrivandet har tydliga släktskapsband med dialogen – det är en långsam dialog som spänner över stora geografiska avstånd, ett resonemang utspritt över tid och rum i akt och mening att öppna upp varandras tankar. Det är nog inte fel att säga att brevskrivandet fram till helt nyligen utgjorde en egen kunskapsform – både för förmedling och upptäckter av kunskap. I brevskrivandet kunde en sfär skapas och upprätthållas som i sig kunde bära mycket av den nyfikenhet som präglar oss som människor.

Den brevens republik som man ibland talar om var en tidig infosfär som verkligen accelererade det mänskliga vetandets framsteg – det var en gemenskap, en sorts tidig – om än elitistisk – webb. I breven fångar vi inte bara de tillrättalagda resultaten – som i den övervärderade vetenskapliga artikeln – utan hela processen, hela den utveckling som ledde till slutsatserna. Att följa exempelvis hur sannolikhetslärans tidiga konturer växer fram i brevväxlingen mellan Fermat och Pascal är ett intellektuellt äventyr av sådan halt att forskare verkligen beklagar att det första brevet i den brevväxlingen gått förlorat.

Hur ser det då ut i dag?

Det är lätt att dra slutsatsen att det dialogiska tänkandet ersatts av en monologens kultur – ett samhälle där ingen egentligen samtalar, utan alla istället hänger sig och känslomässiga yttringar – och då använder jag ordet i den basala, biologiska bemärkelse som Wittgenstein använder termen Äusserungen. Samtidigt är pessimismen alltid historielös — historien lär oss att världen inte tar slut, att den inte blir sämre, att den inte kollapsar i intighet bara för att vår egen trötthet i medelåldern gör att vissa av oss nästan hoppas att vår generation skall vara den sista. Nej, historien lär oss att vi utvecklas och hittar nya former.

Bloggen är en. Det skriver jag inte för att jag bloggar sedan ett tjugotal år, utan för att jag har sett den användas dialogiskt i olika sammanhang. Min egen erfarenhet från den tidiga bloggosfären var verkligen att vi då hade fröet till en egen bloggens republik, men den föll samman — av flera olika skäl. Jag skall inte spekulera om det nu, men det är intressant. Ett exempel på rent akademisk användning av bloggen för att skapa en forskningsgemenskap ser vi hos Terence Tao, en av världens främsta matematiker. Med sin blogg har han skapat ett fantastiskt rum mellan den vetenskapliga artikelns döda materia och klassrummets omedelbara spekulation.

Twitter, rätt använt är en annan dialogisk form. Där får man dock se upp. De korta formaten och mediets inbyggda öppningar mot emotionella svador och nonsens gör att man måste välja sina följare och de man följer noga. Twitter är inte som ett vardagsrum – eller jag vill inte att mitt twitter skall vara det – utan som ett kafé eller en salong. Det tar tid att hitta dit med Twitter, men är det omöjligt? Alls inte.

Internets alla forum och grupper är ett annat exempel. Quora och Reddit, Facebookgrupper och andra liknande sajter skapar en större dialog mellan flera olika personer. Det är djupt fascinerande att stiga in i en Quoratråd och se hur diskussionen utvecklas över tid — det är dialogiskt tänkande, och paradoxalt nog tror jag att det idag skrivs mer dialoger än någonsin tidigare i människans historia. De skrivs dock inte litterärt, utan dialogen har kommit att bli en sorts grundform för den text som växer fram på nätet.

Det betyder dock inte att allt är i sin ordning — jag tror att parallellt med dialogens spridning på nätet så har vi också sett spänningen med det monologiska tänkandet öka. De som skriker och inte samtalar, de som ser tvivlet som en rättighet utan investering, de som samlas kring rädsla och hat. Hat och rädsla är monologiska känslor, förresten, har du tänkt på det? Vi kan hata tillsammans, men vi hatar alltid under tystnad och utan egen åsikt. Hat är asymmetriskt, riktat mot den Andre. Hat löses upp i samtalet. Att vara rädd med någon annan i dialog är att bekämpa rädslan, att hitta strategier för att förändra den.

Här finns ett tema som jag tror är värt att fundera över: monologen mot dialogen i teknikens framtid, spänningen mellan påståendet och frågan. Vi saknar inte förutsättningar för att ställa oss på dialogens sida: verktygen och formerna finns, men det kräver litet medvetet arbete.

Här en hypotes: den mänskliga civilisationens utvecklingstakt beror direkt av kvoten mellan dialogiskt och monologiskt tänkande. I en tid då denna kvot blir mindre än 1 och det monologiska tänkandet dominerar så saktar vi in, förfaller. När dialogen i stället tar plats så firar människan triumfer.

Det är egentligen inte så konstigt. Människan är ju en dialog.

Modeller av framtidens arbetsmarknad

En hel del av de framtidsdiskussioner som vi deltar i handlar om framtidens arbetsmarknad. De är absolut centrala för hur vi utvecklas som samhälle, och just därför är det intressant att försöka locka fram de mentala modeller som ligger bakom de olika synsätten som vi råkar på. I det följande tänkte jag gå igenom dessa i sina idealtypiska former – och därför blir de också litet förenklade – men jag tänkte att det kan ha ett visst egenvärde att försöka visa hur olika de mentala modellerna i diskussionen faktiskt är.

Den första modellen, den kanske vanligaste, ser ut såhär: det finns människor som har jobb. Nu kommer maskiner som kommer att ta dessa jobb. I framtiden kommer det alltså inte att finnas jobb kvar åt människor. I en bild:

Screenshot 2019-10-16 at 12.20.18

Frågan blir då – automatiskt – vad ska människorna göra nu när robotarna tagit jobben? Där finns det två olika modeller också – en i vilken det kommer nya jobb som människorna kan göra:

Screenshot 2019-10-16 at 12.23.17

I denna modell är allt frid och fröjd. Nu arbetar människorna igen, och det stora problemet är hur man kan se till att de lär sig de nya jobben. Ofta tror vi att dessa nya jobb kommer att vara mer komplicerade, och frågeställningen ser ut ungefär såhär, förenklat: förut behövde vi en massa bagare, men nu kan maskiner baka bröd. nu behöver vi läkare istället och alla bagare kan inte bli läkare, så hur ska vi lösa det? Den som håller fast vid den här modellen måste lösa ett omfattande omställningsproblem där hela kompetenskorgar – jobb – måste bytas mot nya, förmodat mer avancerade och komplicerade jobb.

Den andra möjligheten är förstås att det inte kommer några nya jobb. Det här var vad som oroade bland annat Keynes:

Screenshot 2019-10-16 at 12.27.54.png

Vad gör vi nu? Dessa människor som inte har ett jobb – och Keynes trodde att de skulle förvandlas till en sorts avdankade aristokrater som spelade bridge och hade affärer – måst vi ju ta hand om. Nu blir problemet ett rent försörjningsproblem: hur försörjer vi en växande skara arbetslösa människor?

Sedan finns de de som har en mer högupplöst syn på problemet. De menar att jobb är fel analysenhet: vi måste istället konstatera att jobb består av olika arbetsuppgifter – och vissa av arbetsuppgifterna kan automatiseras, andra kan det inte. I framtiden delar vi alltså arbetsuppgifter med robotarna:

Screenshot 2019-10-16 at 12.34.31

Möjligen kan detta också låta oss hitta på nya arbetsuppgifter som vi inte gjorde tidigare alls. Här finns ett omställningsproblem, men framförallt ett innovationsproblem – hur använder vi den nu tillgängliggjorda mänskliga förmågan på bästa möjliga sätt? 

Det finns en variation på detta tema, som förekommer exempelvis i en del av schackmästaren Garry Kasparovs skrifter, och det är att vi kommer att smälta samman med robotarna, eftersom en människa och en maskin alltid slår en maskin. Vi kommer att bli kentaurer, eller cyborgs, och helt enkelt bli mycket bättre på det vi gör:

Screenshot 2019-10-16 at 12.39.58.png

Skillnaderna mellan IV och V kan tyckas små, och har egentligen mest att göra med hur man organiserar arbetsplatsen, men de är ändå intressanta att fundera kring. Om vi smälter samman alltmer med tekniken blir distinktionen mellan människa och maskin allt mindre intressant — frågan om robotarna kommer att ta ditt jobb, blir enkel att besvara: nej, men du kommer att bli en robot, också. Det intressanta med denna modell är den antagna uppdelningen mellan maskinautomation och mänsklig verksamhet blir mycket mindre intressant att fundera kring. I stället blir det möjligt att fråga vad vi kan göra nu, och vilka typer av kompetenser som behövs för att smälta samman med en robot. I schack, menar Kasparov, är det inte de bästa enskilda spelarna som blir de bästa cyborgspelarna, utan andra kvaliteter – som en expertis på maskinens svagheter – blir viktiga kärnkompetenser. I IV blir människor bättre på sånt bara människor kan, och uppdelningen mellan människa och maskin är strikt. I V måste människor utveckla en viss kompetens som handlar om just maskinen och sammansmältningen blir målet.

Sedan finns de de som menar att föreställningen om ”jobb” är dömd att förlora i betydelse. För dem handlar framtiden om att organisera arbetsuppgifter och koordinera dem så att de blir till arbete som ger sådan avkastning att man kan leva på dem, och detta kommer man att göra med olika typer av intelligenta verktyg:

Screenshot 2019-10-16 at 12.47.52.png

I modell VI kan vi komplicera bilden ytterligare. I stället för den 1:1 relation som idag finns mellan arbetstagare och arbetsgivare, kan man tänka sig att en cyborg specialiserar sig på att göra en viss typ av arbetsuppgifter åt en stora mängd olika arbertsgivare. Då uppstår ett koordinationsproblem förstås, just det problem som ett jobb löser: hur kan man få stabilitet och förutsägbarhet i ekonomin om man lever i den s.k. gigekonomin? Här kan vi tänka oss en mängd olika svar, men ett exempel skulle vara att man litar till en tjänst som kombinerar arbetsuppgifter, arbetsgivare och schemaläggning på ett sådant sätt att du får förutsägbarhet och den arbetsbörda som du är bekväm med. Ett jobb går från att vara en statisk uppsättning arbetsuppgifter till att vara en dynamisk uppsättning arbetsuppgifter och relationer som lastbalanseras på samma sätt som exempelvis Internettrafik eller liknande. Här blir problemet att skapa den typen av tekniska, sociala och ekonomiska institutioner som kan bära atomiseringen av de klassiska jobben och bereda vägen för dynamiska jobb (djobb…?) istället. 

Olika modeller betyder alltså olika utmaningar och politiska problem, men också helt olika möjligheter och öppningar för en helt annat effektivitet i ekonomin.

*

Alla dessa modeller har det gemensamt att de gör antaganden om tillgången på arbetsuppgifter. Det är intressant att notera, eftersom det snuddar vid en fråga som jag diskuterat tidigare – och det är frågan om hur mycket arbete det finns. Jag tror fortfarande att mängden arbete är oändlig, men det är fullt möjligt att ha en avvikande åsikt. Jag tror också att den växande komplexiteten innebär att vi faktiskt måste utveckla automatiseringen och olika intelligenta verktyg så snabbt som möjligt, för att lösa de alltmer pressande problem vi ställs inför.

Kan vi spå framtiden (och det förflutna) i den stora Texten?

Vi skriver mer än någonsin tidigare och summan av alla texter – Texten – utgör ett fantastiskt intressant corpus för alla möjliga olika studieområden. Att vi kan läsa samhället utifrån texter är inte en ny insikt i sig – det är tvärtom något som åtminstone går tillbaka till Foucault och den ur honom spirande diskursanalysen – men det som verkligen har förändrats är de metoder och verktyg som vi har till vårt förfogande. Med hjälp av olika tekniker för att analysera ”naturligt språk” kan vi nu ge oss på de massor av text som vi gemensamt skapar på nätet.

Faktum är att det nog är dags att börja tänka på ett lager på nätet som just Texten – och förvandla den till sitt eget studieobjekt, och forskningsområde. Vad vet vi om Textens sammansättning, förändringar över tid och vad vi kan läsa ur den? Nu invänder vän av ordning att det har vi gjort i minst lika länge som datorer funnits, och det äger sin riktighet, men jag är ute efter något annat – efter ett projekt som tvärvetenskapligt försöker förstå vilken sorts källa till kunskap Texten kan vara.

Byggklossarna finns, och har funnits, länge. Sentimentsanalys, NLP, generativa textmodeller…det saknas inte angreppssätt. Det finns också en växande forskningsgren inom humaniora – den s.k. ”digital humanities”-grenen – som använder dessa verktyg. Överhuvud är ”computational” (vad är en bra svensk översättning?) vetenskapliga metoder på frammarsch, men det känns ändå som om det vore intressant att ta ett gemensamt grepp på allt detta och fundera mer kring själva studieobjektet.

Några intressanta exempel på verktyg och modeller kan vara en start. Google – där jag jobbar, full disclosure, har ett par verktyg.

Ngram viewer gör det möjligt att spåra olika ords förekomst i ett stort textcorpus. Man kan exempelvis kika på hur förekomsten av ordet ”complexity” varierar över tid för att få en känsla för hur det begreppet växlar i betydelse:

Skärmavbild 2019-10-15 kl. 07.30.02

Trends är ett annat verktyg som de flesta känner till, men överraskande få använder. Den som är intresserad av relationen mellan två begrepp i sökningar kan jämföra dessa rätt enkelt. Säg att vi vill se hur intresset varierat för Annie Lööf och Ebba Busch Thor under de senaste 12 månaderna:

Skärmavbild 2019-10-15 kl. 07.39.04

Här kan vi notera att intresset för Annie Lööf fram till JÖKen var mycket högre, men allmänhetens intresse för centerns partiledare sjönk efter det till normala nivåer. Inte så svårt att tolka — möjligen kan det betyda att centern hade nytta av utdragna förhandlingar (jag säger inte att de drog ut på dem) eftersom det placerade partiet i strålkastarljuset, men att allmänhetens intresse efter överenskommelsen omedelbart falnade; beslutet var fattat, nu var centern en del av ett regeringsunderlag. Man kan också söka enbart på nyhetssökningar, och då får man en fin bild av utspelsrytm och genomslag.

Skärmavbild 2019-10-15 kl. 07.43.42

Givetvis kan man lägga till fler och så teckna en del av den politiska diskursen.

Skärmavbild 2019-10-15 kl. 07.45.38

Notera att genomsnittet inte riktigt motsvarar frekvensen i uppmärksamheten – något som man kan dra sina egna slutsatser av.

Det finns dock många andra intressanta exempel. Ett projekt som jag nyligen upptäckte och verkligen tycker är intressant är det s.k. osäkerhetsindexet. Förenklat mäter man hur ofta en korg med ord som indikerar osäkerhet förekommer i dagspress och följer på detta sätt allmän ekonomisk osäkerhet. Sverige finns med (tack vare fina insatser från forskarna Hanna Armelius, Isiah Hull och Hanna Stenbacka Köhler) :

Skärmavbild 2019-10-15 kl. 07.49.53

Här används alltså främst dagspress, men det vore också möjligt att bygga upp ett mer robust osäkerhetsindex, en sorts mått på hur siktdjupet i framtiden och hur det minskar, samt hur det upplevs relativt andra länder. Här USA:

Skärmavbild 2019-10-15 kl. 07.53.06

 

Det går också att blicka bakåt. I en annan intressant artikel visade ett antal forskare hur man kan konstruera ett lyckoindex genom att analysera texter:

The method uses psychological valence norms — values of happiness that can be derived from text — for thousands of words in di?erent languages to compute the relative proportion of positive and negative language for four di?erent nations (the USA, UK, Germany and Italy). The research team also controlled for the evolution of language, to take into account the fact that some words change their meaning over time.

The new index was validated against existing survey-based measures and proven to be an accurate guide to the national mood. One theory as to why books and newspaper articles are such a good source of data is that editors prefer to publish pieces which match the mood of their readers.

Studying the index, the researchers found that:

  • Increases in national income do generate increases in national happiness but it takes a huge rise to have a noticeable effect at the national level
  • An increase in longevity of one year had the same effect on happiness as a 4.3 per cent increase in GDP
  • One less year of war had the equivalent effect on happiness of a 30 per cent rise in GDP
  • In post-war UK the worst period for national happiness occurred around the appropriately named ”Winter of Discontent.”
  • In post-war USA the lowest point of the index coincides with the Vietnam War and the evacuation of Saigon.

Commenting on the findings, Professor Thomas Hills said: ”What’s remarkable is that national subjective well-being is incredibly resilient to wars. Even temporary economic booms and busts have little long-term effect. We can see the American Civil War in our data, the revolutions of 48′ across Europe, the roaring 20’s and the Great Depression. But people quickly returned to their previous levels of subjective well-being after these events were over. Our national happiness is like an adjustable spanner that we open and close to calibrate our experiences against our recent past, with little lasting memory for the triumphs and tragedies of our age.”

Slutsatserna är fascinerande, men metodanmärkningen är också viktig: redaktörer publicerar texter som de tror matchar läsarens inställning och humör — alltså blir texterna en spegel av sin samtid, och Texten en rik källa till möjliga insikter.

Nästa steg är enkelt: vilka frågor skulle du vilja ställa till Texten och vilka verktyg tänker du använda? Här finns en växande källa till kunskap som vi behöver lära oss mer om.

Tänk om! Ett veckobrev…

Alla kan lära sig att tänka på nya sätt, med nya verktyg och det är ett av de kanske mest intressanta sätten att utveckla sig själv: att se till att inte fastna i samma gamla tankespår om och om igen. Ett av de bästa sätten att göra detta är att göra det gemensamt i någon form, och därför tänkte jag att det kunde vara roligt att samlas kring ett litet veckobrev.

Närmare undersökningar visade att det finns en kul tjänst – Substack – som låter användare skapa nyhetsbrev och bygga olika sorters nätverk runt allehanda ämnen. Sagt och gjort. Jag satte ihop ett nyhetsbrev som heter ”Tänk om!”.

Det kommer att komma ut en gång i veckan och innehålla olika tips om böcker, verktyg, podcasts, dokumentärer och idéer som hjälpa dig att utveckla ditt eget tänkande. Det kommer inte att kosta pengar, utan i stället hoppas jag att vi kan bli tillräckligt många för att kanske bygga vidare – och prova allt från bokklubbar på nätet till luncher IRL på olika platser. Värdet här ligger i att knyta samman de som är intresserad av att tänka annorlunda.*

Låter det intressant? Anmäl dig då här.

* Varför skriver jag inte ”tänka bättre”? Jo, för att jag inte tror att det är rätt perspektiv — visst kan man vara dålig på att tänka, och ofta handlar det nog om att man bara har en enda tankestil till sitt förfogande, men här är poängen att den som tänker annorlunda, tänker i flera olika modeller, ofta redan där förbättrar sitt tänkande.