Om ett nationellt digitalt bibliotek

Robert Darnton ställer några viktiga frågor i en essä i New York Review of Books. Hans centrala tes kommer från Jefferson och hans argumentation för tillgänglig kunskap är mumma för alla som tror att tillgången till kunskap är nyckeln till en ljus framtid. (Visst, Darnton kritiserar gärna Google Books, men so what: här lyfter han diskussionen på ett sätt som jag tycker är viktigt). Vi behöver en motsvarande debatt i Sverige, inte en debatt om hur vi ”digitaliserar kulturarvet”, utan hur vi bygger ett digitalt bibliotek för framtiden.

Skillnaden är viktig. I det ena fallet bygger vi med blicken riktad bakåt, i det andra med blicken riktad framåt. Ett nationellt digitalt bibliotek skulle också kunna ha helt andra, spännande uppgifter vad gäller dokumentationen av samhället. Några enkla förslag:

  • Ett NDB skulle kunna ålägga universiteten (de som får privilegiet att kalla sig universitet) att videofilma sina större kurser i en sorts nydaning av begreppet pliktexemplar: vad staten presterar och producerar i kunskap skulle därmed också dokumenteras och mervärdet mångfaldigas. Samma med all public service förstås. (En mer extrem position: varför inte dokumentera med ljud och bild alla viktigare styrelsemöten i myndigheter, m.m.? Ett sorts omvänt panoptikon, kanske).
  • Ett NDB skulle kunna administrera och arbeta med alla de frågor som gäller vidareutnyttjande av offentlig information (ja, jag skriver inte kommersiell, för jag tror det är en delmängd, mycket av vidareutnyttjandet kommer att ske i mellanformer som inte enkelt låter sin klassificeras).
  • Ett NDB skulle kunna erbjuda individuella arkiv (eller tidskapslar) med dagböcker och fotoalbum, där tillgängligheten kan bestämmas av testamentariska förfoganden, så att jag kan bestämma att när jag går bort blir materialet tillgängligt efter tio, femtio eller hundra år. Tänk bara för framtidens sociologer: att kunna mönsteranalysera tusentals dagböcker eller foton för att finna nya historiska insikter och sociala fakta.
  • Ett NDB skulle kunna koordinera det internationella arbetet med att öppna datakällor och litteratursamlingar, och administrera ett nytt digitaliseringsbistånd, riktat mot att digitalisera fattigare länders kulturer, men också investera i deras kunskapsproduktion i dag i skolor och annorstädes – och dokumentera dessa länders nu levande kultur för framtiden.

Bibliotekets funktion skulle liksom breddas, från att kurera till att dokumentera och spela in – och javisst, det reser oerhört många frågor också. Vi behöver förstå det samhälleliga minnets praktik på nytt, för att tala med Alain Renaud (gratis .pdf här)

  • Hur skulle en sorts neutral ståndpunkt och urval garanteras? Den som spelar in nuet är så nära det som sker att det alltid finns vinklar och värderingar.
  • Om man vill sprida arbetet för att få en mångfald av värderingar: kan man crowdsourca ett bibliotek, och inte bara en encyklopedi? Finns det viktiga skillnader mellan Wikipedia och Wikilibrary? Wikisources är ett sorts mellanting, men med blicken riktad bakåt, och utan inspelningsförmågan.
  • Vad betyder det att gå ”from a deleting society to a recording society” för att tala med Viktor Mayer Schönberger?

Framförallt: Darnton påpekar att det satsas stort i alla andra länder just nu, och här riskerar faktiskt Sverige att hamna på efterkälken, när vi skulle kunna leda och förvandla vårt kunnande på detta område till ett stort bevis på att vi fortfarande är en IT-nation – en möjlighet för god för att låta gå förlorad, tycker jag nog.

Om ”public service”-mediernas framtid

Mina anteckningar inför Hanaholmen. En del spår och tankar som jag ännu inte tänkt i botten.


Var tar Public Service vägen efter Internet?

Public Service-tanken har en anrik historia. I de nordiska länderna tillkommer en hel del av våra public service-medier under 1920-talet – något som gör dem samtida med en utopisk informationskultur där figurer som Paul Otlet visionerade om ett världsbibliotek knutet till FN som ett stort gemensamt projekt. Men varefter tekniken utvecklas, förskjutit fokus och förändrat medielandskapet har också public service-tanken utmanats på olika sätt. Det kanske mest intressanta är inte de profetior, dystra och skissartade, som säger att de gemensamfinansierade medierna kommer att gå under – nej, det intressanta är i stället att fundera kring vilka uppgifter som finns kvar eller tillkommer när informationssamhället växer fram.

Utmaningarna

Detta sagt finns det en hel del utmaningar. Den utmaning som i det korta perspektivet har störst betydelse följer av de sjunkande kostnaderna för medieproduktion. En del av logiken bakom public service låg i att om det offentliga skulle ha en röst så var det kostnadsmässigt logiskt att samförlägga denna verksamhet i ett bolag som kunde klara av de nödvändiga investeringar som krävdes i infrastruktur och teknisk utrustning. Med videokameror, digitala fickminnen och datorer har den kostnadslogiken nästan lösts upp. Infrastrukturen är fortfarande dyr, men den behövs inte för att en offentlig aktör skall kunna kommunicera med medborgarna.
Den dynamik som följer på detta är rätt enkel. Antag att du är en operaföreståndare och att dina bidrag är beroende av att du kan redovisa att du sprider kultur. Du har då två val: antingen talar du med public service-medierna och försöker få bra sändningstider, eller så bestämmer du dig för att skapa egna websändningar av olika uppsättningar. I det senare fallet får du kontroll över spridningen av det som operan skapar, kan skapa en egen publik och dessutom snabbt sammanställa den statistik som behövs för att visa att just du bör få mer bidrag.

Eller ta högskolorna. Hur lång tid tar det innan de inser att den tredje uppgiften enklast kan uppfyllas genom att skapa egna mediekanaler? Att svenska universitet ännu inte följt MIT i fotspåren och lagt upp alla föreläsningar och kurser på nätet (som på Open CourseWare) är en gåta som bara kan förklaras med en avsaknad av ambitioner. Om vi verkligen vill att svensk utbildning skall hävda sig i framtiden och att svenska universitet ska få ett gott anseende är det bara att konkurrera på den globala marknaden för utbildningsmedier, till exempel på iTunes University. Varför ägna tid åt UR?

Det är lätt att se att samma sak gäller flera andra offentliga aktörer: museér och bibliotek är redan på väg.

Men det gäller inte bara de offentliga aktörer som har egna uppgifter. Det gäller också de folkvalda. Där de tidigare använde public service-medierna för att profilera sig, erbjuda access till beslutsprocessen och delaktighet i demokratin, ja, där gör de olika folkvalda församlingarna detta själva. Från Vita Huset till riksdagen till Tyresö kommun arrangeras i dag webbsändingar, chatsessioner och andra typer av interaktiva evenemang där makten agerar medium. Att det granskande elementet i klassiska public service-medier faller bort ses nog inte bara som en nackdel.

När detta sker löses en del av logiken bakom public service upp. Även uppdragen att skapa sammanhållning och stärka medborgarskap och nätverk naggas i kanten. Både verk och kommuner lägger i dag upp sidor på Facebook och kommunicerar direkt med sina medborgare. Sammanhållningen blir en del av även dessa institutioners uppdrag.
Ett sätt att förstå detta är att säga att public service håller på att bli en sorts funktion hos offentliga institutioner, snarare än en egen institution. Kostnadsförändringarna skapar förutsättningar för alla som vill att göra anspråk på att uppfylla åtminstone delar av public service-uppdraget.

Kvar blir svåra frågor om ansvar, oberoende och objektivitet som vi inte riktigt kunnat besvara ännu. Jag tror också att vi med lätthet skulle kunna se att det finns en del andra möjligheter att utveckla tänkandet kring public service så att nya uppgifter – eller nya former av gamla uppgifter – konstrueras.

Utveckling

”Public service”-tanken har formulerats utmärkt av forskaren Ellen P Goodman i en artikel (Public Media 2.0)  som nyligen publicerades på nätet. I den noterar Goodman att en stor del av uppdraget handlar om att samla den förenande upplevelsen i USA (”curating the American experience”). En sådan uppgift blir särskilt viktig i ett samhälle som kännetecknas av galopperande informationsöverskott och jag tror att det finns mycket att vinna på, för den som vill försvara ”public service”-tanken, i att undersöka detta i mer detalj. Här finns en koppling till en annan utmaning som vi möter allt mindre väl i informationssamhället, och det är hur vi gemensamt minns. Arkiven letar förtvivlat efter olika sätt att lagra data på ett beständigt vis, men arbetet med att minnas är ett arbete som också består i att skänka ordning åt de enorma informationsmassor som nu växer fram.
Att minnas, att ordna och ledsaga medborgaren genom den nordiska upplevelsen är inget omöjligt uppdrag, även om det skiljer ganska mycket från det uppdrag som i dag dominerar föreställningen om ”public service”.

Till detta kommer det som jag tror är absolut viktigast: relationen mellan public service, public goods och the public domain. Jag tror att det enklast kan uttryckas såhär: public service bör producera gemensamma kulturella public goods för the public domain. Om upphandling vid de stora ”public service”-institutionerna förenades med krav om att materialet utan tidsgräns borde kunna spridas inom Norden under en icke-kommersiell attributionslicens skulle detta förvandla ”Public service”-medierna till fantastiskt viktiga institutioner i den framväxande informationsekonomin. Den kulturella egenart och mångfald som präglar den nordiska upplevelsen skulle då kunna växa fram i en gemensam, tillgänglig intellektuell och kulturell allmänning.

Dit är det dock långt kvar. I dag beskär de olika upphovsrättsliga avtal och regler som finns möjligheterna helt, stympar ”public service”-bolagens möjligheter att bygga en gemensam nordisk intellektuell allmänning och territorialiserar till och med innehåll så strängt att YLE inte kan låta personer utanför Finland ta del av finskt innehåll. I Sverige finns problem med tiden något får ”ligga ute” (själva ordvalet antyder djupt oförstående inför tanken på att odla en gemensam allmänning) och i de andra länderna skär upphovsrätten skarpa gränser i tillgänglighet, öppenhet och utveckling.

Vägen framåt

Lösningar finns förstås. Bakåt krävs avtalslicenser som möjliggör obegränsad tillgänglighet för arkiven utan territoriella begränsningar. Framåt krävs en envis och politiskt uttalad vilja att endast finansiera sådant innehåll som sedan får spridas under en creative commons-licens som garanterar attribution och icke-kommersiell spridning. Kanske kunde man till och med tänka sig utvecklingen av en helt ny licens under Creative Commons? En ”public service”-CC-licens som möjliggör fri spridning för icke-kommersiellt bruk, attribuering och dessutom gäller ger materialet helt fritt efter femton år?

Vilket parti blir först att kräva detta? Vilken nordisk partisammanslutning leder det goda arbetet med att bygga en gemensam nordisk upplevelse att förvalta och utveckla? Det vore inte bara en kulturgärning, utan ett exempel på en modig institutionell reform.

Om poängen med avsägelse av upphovsrätt

Ett av förslagen i moderaternas DN-debattartikel i dag förtjänar särskilt att diskuteras på djupet, och det är förslaget om avsägelse. Det kan tyckas vara en märklig reform, men den innehåller ett perspektivskifte på djupet. Låt oss se på motargumenten så ska jag förklara varför:

”Man kan ju använda Creative Commons i dag”

– Detta är en enkel missuppfattning. Creative Commons är en licens, inte en avsägelse. Material under Creative Commons
lyder fortfarande under alla de olika upphovsrättsliga regler som kan appliceras. Inte minst löper den ideella rätten – rätten att bli omnämnd som upphovsman och rätten att inte framställas på ett kränkande sätt – oaktat eventuell licensiering under Creative Commons. Att jämföra en Creative Commons-licens med avsägelse är alltså fullständigt fel.

”Det går ju att exklusivt och slutgiltigt licensiera ut det man skapat så att man kan åstadkomma nästan samma resultat, sånär som på den ideella rätten”

– Men det är ju det som är poängen! Att man inte ska behöva bekymra sig om att licensiera sitt material, utan att man ska kuna avsäga sig rättigheterna helt. Det finns i upphovsrätten en kvardröjande paternalism som tar sig uttryck i en omsorg om upphovsmannen som går så långt att den inskränker upphovsmannens förfoganderätt: det går inte att avsäga sig sin upphovsrätt! Det är en märklig ordning för oss liberaler.

”Avsägelse kommer endast att användas mycket sällan”

– Det är en hypotes. Och beror naturligtvis av vad vi som konsumenter/”prosumers” kräver. Det är enkelt att tänka sig situationer där det uppstår en efterfrågan på avsägelse i olika sammanhang och där upphovsmannen då kan utnyttja det instrumentet för att exempelvis undvika att hans eller henens verk blir ”föräldralösa”. Det går testamentariskt att avsäga sig rättigheterna till sina verk också, utan problem.

Med denna till synes symboliska förändring följer alltså en möjlighet att faktiskt också omförhandla det sociala kontraktet kring upphovsrätten i grunden. För att ändra skyddstiderna i upphovsrätten skulle det krävas en omförhandling av WIPO. Det skulle i sig vara en närmast omöjligt långdragen och kostsam process. Men genom att lägga till en rättighet till avsägelse kan alla upphovsmän som vill deklarera ensidigt att de upprättar en ny skyddstid. Det går att tänka sig en konsumentrörelse och en ”svanen”-märkning av upphovsrättsliga verk där artisterna åtar sig att endast ha en skyddstid om fem år, exempelvis. Upphovsrätten läggs helt i händerna på upphovsmannen och därmed förvandlas också de stelbenta reglerna i de internationella avtalen till valbara och frivilliga regler.

Den upphovsman som tycker att det vore rimligt att bekämpa piratkopiering genom att säga att han själv tillämpar en tioårig skyddstid skulle kunna göra det och den som vill ha skydd efter sin död kan välja det. Genom att öppna för avsägelse öppnar vi för en omförhandling av det sociala kontraktet kring upphovsrätten, med en oerhört enkel, liberal och i grunden valfri reform.

Det är inte oviktigt.

Moderaternas vändning

I dagens DN debatt tecknar Henrik von Sydow och Per Schlingmann tre stycken enkla reformer för upphovsrätten. Det är en glädjande artikel av flera olika skäl.

För det första tecknar den en tydlig historiebeskrivning. Piratkopieringen uppkom inte ur intet, utan var resultatet av ett marknadsmisslyckande – det fanns en gigantisk efterfrågan på digital film, musik och annat innehåll som inte tillfredsställdes, helt enkelt. Nu växer lagliga alternativ och i samband med det behövs reformer för att stärka upphovsrättens legitimitet och därmed också stärka dessa alternativ. Behovet av reformer kommer sig av att det sociala kontraktet snedvridits när marknadsmisslyckandet bara följdes av nya sanktioner och sanktionsformer, och inte snabbt av ett utbud som kunde konkurrera med fildelningen (nej, det har aldrig handlat om att konkurrera med ”gratis” – eftersom alla tjänster har kostnader: tid, utbud, kvalitet m.m. väger alltid in och det är fullt möjligt att konkurrera med den olovliga fildelningen: oavsett vad man tycker om tjänster som Spotify, iTunes, Voddler, Film2Home m.m. så är detta precis vad dessa tjänster gör).

För det andra är detta sannolikt reformer som alla kan enas om. Det är viktigt, tror jag, att inse att detta inte betyder att det är värdelösa reformer. Ta avsägelsemöjligheterna som tecknas i artikeln. Det skulle vara lätt för en upphovsrättsjurist att fnysa och säga att det ”nästan” går att göra detta med avtal i dag. Det är inte poängen. Poängen är att när samhället öppnar för en avsägelsemöjlighet så är detta en bred signal om två saker: en reformvilja och en öppning av upphovsrätten för den enskilde upphovsmannen. Fram tills dess en avsägelsemöjlighet finns är upphovsrätten fortfarande kvar i ett paternalistiskt stadium där upphovsmannen saknar rätten att faktiskt ge sitt verk fritt. Rättighetsklareringsfrågan borde också vara öppet mål: vem kan väl anse att det är rimligt att Spotify – bara för att de skapades i Sverige – måste stå minst 27 ggr klareringsförhandlingskostnaderna mot om de etablerats i USA? Hur ska vi någonsin kunna konkurrera med innehållstjänster globalt om vi inte har en inre marknad för dem? EU-kommissionens tydliga signaler om att detta kommer upp på schemat är också viktiga. Och att hantera de föräldralösa verken är samma sak: det måste till.

Jag tror att det förtjänar att sägas en extra gång. Att dessa reformer är enkla, och att det finns stor enighet om dem (rimligen) är en styrka i förslagen. Det startar en dialog och diskussion som vi hade behövt initiera för fem, kanske sex, år sedan. Det sker med små steg, men det är en absolut nödvändighet efter det skyttegravskrig vi levt i, där positionerna polariserats allt mer.

För det tredje är detta ett partis styrelse som tittat på frågan, sett reformbehovet och satt en viktig riksdagsman på att utföra detta arbete. Det i sig är också en viktig signal: det är ingen liten arbetsgrupp eller fristående tänkare som talar i artikeln. Det är Sveriges nu största regeringsparti.

Kritik då? Jag kan tänka mig två typer av kritik. Den ena är en sorts kritik som utgår från att alldeles oavsett hur man utformar upphovsrätten så behövs sanktioner mot illegal fildelning. Men den kritiken missar helt målet. Vi har som samhälle infört en hel del sanktioner. Det finns extra åklagare, IPRED genomfördes, det genomförs husundersökningar och alla medel som rimligen kan behövas finnas på bordet. Faktum är att de senaste åren har vi inte gjort annat än att diskutera just sanktioner. Det i sig har skadat upphovsrättens legitimitet. De av oss som tror på en reformerad upphovsrätt har inte kunnat göra annat än att med en dåres envishet upprepa att vi behöver tänka kring upphovsrättens legitimitet också, kring dess roll i samhället och förtroende för den som institution. Faktum är att även den som bara tror på sanktioner gör klokt i att välkomna moderaternas förslag eftersom det faktiskt möjliggör en dialog om vilken upphovsrätt som kan vinna bred respekt i samhället. Dagens upphovsrätt har inte gjort det: trots alla sanktioner har fildelningen ökat, inte minskat. Trots alla extra resurser och alla medel nedlagda i olika ansträngningar och rättsliga processer är det bara två saker vi kan observera: ökad fildelning och ökad laglig försäljning. Den som vill förskjuta proportionen mellan dessa två fenomen, utväxlingen så att säga, gör klokt i att försöka hitta nya medel.

Den andra kritiken skulle vara en kritik av typen: för lite, för sent. Och visst, det skulle vara lätt att skriva en kommentar på det temat. Det kommer säkert också att skrivas sådana kommentarer av andra. Men jag tänker inte stämma in i dem. Här har vi för första gången tre någorlunda konkreta reformförslag tagna i ett stort partis partistyrelse, och det borde inte inleda en diskussion om vad som saknas eller nyttan av små reformer, utan en diskussion om vad som kommer härnäst – hur vi gemensamt kan hitta en ny balans som ger oss en upphovsrätt för alla.

Det är rätt enkelt. Detta är en vändpunkt. Den är värd att ta tillvara på.

Full disclosure: jag var talare på ett av Henriks seminarier om framtidens IT-politik. Liksom Per Strömbäck, Martin Rolinski, Johanna Nylander och många andra har jag alltså deltagit i diskussioner kring Henriks arbete, utan att ha haft något inflytande över dess slutgiltiga utformning.

Är den ökande DVD-försäljningen ett gott tecken?

I DN i dag (hittar inte artikeln på nätet) skriver Jonas Leijonhufvud om den i Sverige ökande DVD-försäljningen. Den är, menar han, unik och ökningen kopplas av olika personer i artiklen till införandet av den s.k. IPRED-lagen. Temat i artikeln är inte nytt, utan återkommer med jämna mellanrum och är en del av berättelsen om IPRED: lagen anses effektiv för att den förändrat beteenden.

Men är det ett gott tecken att vi nu går tillbaka en teknikgeneration till att köpa DVD-skivor?

Det finns åtminstone två sätt att se detta. Det första är att det är bättre att konsumenter skruvar tillbaka sina konsumtionsvanor om det innebär att den lagliga konsumtionen av film och musik ökar. Det andra att varje återgång till tidigare konsumtionsmönster betyder att lagen misslyckats i grunden.

IPRED motiverades med att det skulle bli lättare för nya lagliga tjänster att växa fram på nätet. När vi nu ser rejäla ökningar i DVD-försäljningen kan vi i dessa ökningar då se något annat än ett mått på lagens misslyckande? I stället för att skapa nya konsumtionsmönster på nätet har den tvingat tillbaka konsumenter i gamla konsumtionsmönster. Varje procentökning av DVD-försäljningen blir då empiriskt stöd för att lagen slagit snett och skadat de lagliga tjänsterna på nätet såväl som de olagliga.

Den kritiske skulle på marginalen kunna påpeka att det dessutom innebär en miljöförlust: återgången till att köpa DVD-skivor är en återgång till ett mindre miljövänligt konsumtionsmönster med större inbyggda transaktionskostnader, och därmed också till en med nödvändighet annan, högre prisbild. Hela framsteget med digital distribution raderas därmed i princip ut.

Men vi skall minnas att den digitala distributionen också ökar, framförallt på musik. Men ökningarna är långsammare nu än tidigare. De 80 procent vi talar om i musikökning på nätet må låta imponerande, men de är mindre än de ökningar vi sett föregående år. Kan det vara så att lagar som syftar till att kontrollera nätet på olika sätt faktiskt skapar en avskräckande effekt för nätdistribution i största allmänhet?

Grundantagandet, att en lag kan fostra ett nytt beteende, räcker inte för att visa att IPRED är en framgång. Det är också viktigt att visa att detta nya beteende är bättre än det som lagen syftade till att förändra. Och där delas nog analysen i två läger: de som tycker att lagligt alltid slår olagligt, och att återgång till tidigare teknik inte är ett problem om alternativet är ny distribution utom lagen och mot dem står de som menar att varje försök att skruva tiden tillbaka riskerar att skada ekonomin i stort och dessutom endast utgöra konstgjord andning för en produktion som står inför en massiv strukturomvandling.

Själv vet jag inte om jag accepterar de första leden i resonemanget. Tanken att IPRED så starkt kan kopplas till nya beteenden är fortfarande obevisad. Den ökande DVD-försäljningen kan lika gärna kopplas till ny prispolitik och framväxten av en ny DVD-marknad i ett lågprisskikt och den sjunkande trafiken var bara en tidningsanka som uppstod till följd av att justitiedepartementet tillkännagav några månaders fildelningsamnesti före det att IPRED trädde i kraft (genom att förklara att lagen inte skulle kunna användas retroaktivt).Undersökningar som visat förändringar i beteenden motsägs av stadigt stigande antal som fildelar i andra undersökningar. Från samma part!I den evidenssituationen är det vetenskapligt korrekta att konstatera att empirin spretar och att det inte finns grund för att säga det ena eller det andra. Det kan till och med vara så att fildelningen ökar parallellt med att de lagliga tjänsterna och DVD-försäljningen ökar. Denna s.k. nollhypotes – att allt annat lika så ökar vår konsumtion av innehåll i olika former hela tiden – är faktiskt det starkaste kortet just nu. Försök att väva kausalitetsnät mellan lagar och konsumtion faller snabbt offer för Occams rakkniv.

Det är alltså faktiskt fortfarande fullt möjligt att det inte vetenskapligt går att separera ut någon som helst effekt av den nya lagen. Men för de spinndoktorer som finns på de olika sidorna är det förstås intressant att försöka styrka antingen att lagen varit en framgång eller att den misslyckats i grunden.

Frågan kommer nog inte att avgöras i närtid. Men det är värt att tänka tanken: i vilken annan situation tycker vi att återgången till en tidigare teknikgeneration är en framgång för en lag?

Till Snickars försvar kan anföras…

I dagens SvD fortsätter debatten om Google Books, eller skendebatten i alla fall. Kjell Bohlund kritiserar i ett inlägg den understreckare som Pelle Snickars skrivit om projektet. Bohlund ser i sin kritik ut att ge sig av på ett eget litet privat Tour de France, emellertid. Det är värt att gå igenom Bohlund på punkt efter punkt.

Bohlund inleder med att ”citera” Snickars och skriver:

””Flera bibliotek och minnesinstitutioner borde göra den (Googles ambition) till sin och ge betydligt kraftigare eldunderstöd i den pågående bokdispyten.”

Det bör varken Snickars eller hans arbetsgivare, Kungliga Biblioteket, göra. Googles ambition strider mot Bernkonventionen och ett antal andra internationella överenskommelser som Sverige anslutit sig till. Den går stick i stäv mot grundprincipen i svenska upphovsrätten, grundlagsfäst sedan 1809. Och den strider mot den enkla och för de flesta självklara moraliska regeln att en bok bara får mångfaldigas och spridas med författarens uttryckliga tillstånd.”

Här handlar det antingen om grovt missförstånd eller förvanskning. Bohlunds text hänvisar inte till vad Snickars de facto skrev, nämligen att bibliotek borde göra ambitionen att ”organisera all världens information och göra den tillgänglig och användbar” till sin (det är den ambitionen Snickars skriver om och som Bohlund försåtligt läser ut i sin tolkning av det lilla ordet ”den”), utan i stället tycks Bohlund snäva av sitt resonemang till just Google Books. Om Bohlund verkligen menar att organisationen av all världens information strider mot upphovsrätten, ja, då blir den oundvikliga slutsatsen att han också anser att bibliotek strider mot Bernkonventionen. Men i detta reductio ad absurdum blir den enda möjliga slutsatsen att Bohlund försöker klämma till Snickars som Googlekramare (vilket han inte är), kanske i rädsla för bibliotekens legitima intressen.

Och det är inte heller möjligt att göra en skillnad på kommersiellt och icke-kommersiellt här. Ersättning utgår i båda fallen – biblioteksersättning och de ersättningsströmmar som författare, förläggare och Google konstruerat i förlikningsavtalet är de facto ganska lika.

Bohlund igen:

Att Google vänder på denna klara rättsprincip genom att hävda att ”alla som inte hör av sig är med”, ser Snickars det som ”det mediehistoriskt mest intressanta med Google Book Search.” Visst är det intressant att Google vill få rätt att sprida alla världens böcker utan att prata med en enda författare. Men inte berömvärt. Efter den massiva kritiken har Google och de övriga avtalsparterna tagit ett steg tillbaka och börjat om i sina förhandlingar. Ett steg i rätt riktning.”

Här blandar Bohlund ihop en hel mängd saker som måste nyanseras och särskiljas. För det första rör frågan om digitaliseringen, digitaliseringen i sig, och där vidmakthåller Google och flera andra författare, forskare och institutioner att det eventuella upphovsrättsliga förfogande som digitalisering eller formatkonversioner innebär bör falla under de regler om tillåtet nyttjande som finns i upphovsrättens konventioner och lagar. Det är en åsikt som inte alla delar, men i den mån man anser att något utgör s.k. ”fair use” föranleder inte det någon kontakt med rättighetsinnehavaren. Det är enkelt: om du utnyttjar ett annat tillåtet undantag – det allt snävare undantaget för privat kopiering – och gör ett blandband till dina barn, ja, kontaktar du rättighetsinnehavaren då? Nej – eftersom förfogandet anses utgöra ett tillåtet undantag från upphovsrättens grundprincip. Bohlund har en poäng i att upphovsrätten bygger på passivitet – att rättigheterna inte är beroende av att de hävdas utan att de uppkommer i alla fall – men detta gäller inte om det förfogande som avses utgör ”fair use”. För det andra blandar Bohlund samman upphovsrätten och grupptalan när han säger att Google valt att säga att de som inte är med är emot. Den s.k. opt-out regel som gäller förlikningsavtalet är ett utflöde av det förlikningsavtal som slutits mellan förläggare, författare och Google – inte Googles tolkning av upphovsrätten. Det duger inte att påstå att Google tolkar upphovsrätten på ett sådant sätt att det innebär att rättighetsinnehavaren måste kontakta Google, eftersom den rättsliga materia det rör sig om här är den som rör grupptalan och förlikningsavtal. Resultatet blir att den som inte vill ingå i förlikningsavtalet måste höra av sig – men att inte ingå i förlikningsavtalet är inte på långa vägar synonymt med att ge upp sin upphovsrätt! Här är det sådan oreda i Bohlunds argumentation att det är svårt att se vad som egentligen avses.

Bohlund fortsätter:

”Men oavsett hur det går med Google-avtalet är frågan om litteraturens spridning på internet en ytterst viktig samhällsfråga. Upphovsrätten är en av de grundläggande förutsättningarna för det moderna svenska samhället. Upphovsrätten har, i samspel med yttrande- och tryckfriheten, varit en förutsättning för den folkliga kultur som ersatt den tidigare överhetsstyrda mecenatkulturen. Nu skapar den digitala tekniken ändrade förutsättningar. Men detta betyder inte att grundidén – författarens rätt att själv bestämma över sitt verk – har blivit omodern. Att som Snickars reducera den till ”bisarra omständigheter som begränsar den kulturella allmänningen” påminner om den sovjetiska synen på upphovsrätten.”

Ja, i min bok har ju den som först hänvisar till Hitler förlorat debatten. Jag ska se om jag kan uppdatera den regeln till att omfatta också Sovjet, faktiskt. Nu har det hänt två gånger att Googles syn på upphovsrätten jämförts med diktaturer. Svante Weylers kväkning i en kvällstidning jämförde med Kina och nu jämför Bohlund med Sovjet. Det är oklart till vilken nytta.

Det är en sociologisk fråga om folkkultur ersatt överhetskultur (vem påminner i detta förresten om sovjetretoriken…?) och en närmast hopplös empirisk fråga om det beror på upphovsrätten eller på det faktum att produktionsmedlen (heck, är vi marxister så är det väl lika bra att använda den skinande och numer sparsamt begagnade begreppsapparaten?) med tiden blivit så billiga att det blev möjligt för folket att producera kultur. Jag röstar på det senare, och är brännande intresserad av om upphovsrätten hjälpt eller stjälpt i produktionsmedlens spridning. De förslag om avstängning av fildelare som snurrat runt är ju tydliga exempel på att en del av upphovsrättslobbyn vill skilja folket från sina produktionsmedel om dessa också kan användas för intrång i immateriella rättigheter – en kanske inte så folklig syn.

Det som kan konstateras är att det nog är ingen i debatten som anser att författarens rätt att själv bestämma över sitt verk blivit omodern. Däremot skulle min gissning vara att ett ganska stort flertal – exempelvis EU-kommissionen – anser att de skyddstider som skapar ”herrelösa verk” och en hel del andra atavistiska element i upphovsrätten blivit det. Hur skulle det kunna vara på annat sätt? En konvention från slutet av 1800-talet kunde knappast förutse informationssamhällets särskilda förutsättningar och det finns ingen anledning att vara bedrövad över det heller.

Till sist skriver Bohlund:

Vi vill naturligtvis att digitalise- ringens möjligheter utnyttjas snabbt och till sin fulla potential, men det får inte ske till priset av att all annan erfarenhet och kunskap slängs överbord. Det skulle vara olyckligt om den förlagskultur, som byggts upp i samspelet mellan författare och förläggare, med upphovsrätten som grund, begränsas till de tryckta böckerna och inte tas tillvara i den digitala utgivningen. Det skulle vara olyckligt inte bara för förlagen och författarna, utan i längden även för den allmänhet som Pelle Snickars vill representera. Google är ingen historisk nödvändighet. Upphovsrätten kan fungera mycket väl även i den digitala världen.”

Att upphovsrätten fungerar i den digitala världen är en förutsättning för fortsatta investeringar i mer komplext immateriellt företagande. Men dess utformning bör inte vara historiskt spårbunden. Tanken att förlagskulturen skulle vara sprungen ur upphovsrätten är intressant, emellertid, och leder förstås till frågan om vilken förlagskultur som skulle uppstå i en reformerad upphovsrätt och hur denna skulle kunna balansera intressen mellan författare och förläggare på ett annat sätt. Som det nu ser ut är ju författarförbundet och förläggarna allt annat än eniga om relationen till förlagen, som framgått av en serie debattartiklar i ämnet. Författarförbundet konstaterar att förlikningsavtalet har en stor serie brister, men att det är det enda försöket att lösa problemet med den omfattande digitalisering av det mänskliga kulturarvet som är ett imperativ för bevarandeinstitutioner.

Hur kan vi utforma en upphovsrätt som leder till en kultur som aktivt tar del i, bidrar till och stärker bibliotekens – och privata aktörers – oerhört viktiga arbete med att sprida och samla information i vad vi åtminstone ibland vill kalla ett kunskapssamhälle? Det måste ju ligga också i förlagens intresse som jag förstår Bohlunds avslutande rader?

Full disclosure: mellan 2007-2009 arbetade jag på Google som European Policy Manager bl.a. med dessa frågor. Detta är mina privata åsikter, emellertid.

EU: ”Upphovsrätten måste möta informationssamhällets utmaningar”

EU-kommissionen tillkännagav i dag de slutsatser man drar av den konsultation man tidigare publicerade om framtiden för bibliotek, e-inklusion, användarskapat innehåll och en del annat. Insikterna är entydiga. Kommission skriver nu rakt ut att ”copyright policy must be geared toward meeting the challenges of the internet-based knowledge economy” och dessutom förutskickar kommissionen en bredare kommunikation om detta så kommer senare.

Detta sagt är skriften ett mellanled. Här tecknas brett de olika steg som kommer att tas, men det kan inte direkt sägas att graden av konkretion imponerar. När det gäller användarskapat innehåll (och ja, det är en seger att det kallas user-created content nu i stället för user-generated content…) säger kommissionen att det är för tidigt (vilket i sig är fånigt), men när det gäller bibliotek, föräldralösa verk och andra liknande frågor skruvar kommissionen upp tonläget. Om man menar vad man säger borde resultatet bli en lagstiftning om ”orphan works” inom den sittande kommissionens mandatperiod.

Andra problem man identifierar är bristen på universell rättighetsklarering och tydliga regler för digitalisering. Inte minst i ljuset av diskussionerna om förlikningsavtalet om Google Books är detta välkommet. Den stora tyngden läggs inte heller vid att förbjuda digitalisering, utan i stället vid att se till att allt fler kan få tillgång till kunskapen.

Överhuvudtaget finns en del i förslaget som låter förstå att kommissionen långsamt skiftar position. I stället för att landa i diskussionen om skydd av kunskap konstaterar man nu att de europeiska universiteten betalar för mycket i fragmentariserade licenser till olika parter och att all offentligt finansierad forskning skall kunna bli föremål för krav på s.k. ”open access”-publicering.

EU-kommissionens förflyttning i policyfältet är intressant – och välkommen. Diskussionen om reformer som kan stärka upphovsrättens legitimitet i informationssamhället är viktiga och hitintills har de varit alltför sparsamt förekommande. Kanske blir det lättare att se behovet av kunskapsspridning när det handlar om att se till att sprida kunskap bland universitet och personer med olika extra behov för att tillgodogöra sig kunskapen (som synskadade) – men förhoppningsvis leder insikten om att dessa grupper vinner på bredare kunskapsspridning också till en mer generell insikt om att kunskapsekonomier kräver helt andra regelverk för att skapa, sprida och organisera information.

Men dit är det en bit kvar.

Varför skriver DN så oerhört okunnigt om Google Books?

Dagens ledare i DN gjorde mig konfunderad. Google Books och förlikningsavtalet kopplat till det förtjänar verkligen att diskuteras, och det finns en del bra diskussioner på gång. Själv hade jag förmånen att delta i Svenska upphovsrättsföreningens debatt om ämnet, där en initierad genomgång först gavs och sedan följde en debatt där förlikningsavtalet kritiserades ur olika vinklar.

När jag jämför dagens ledare med den diskussionen kan jag bara skaka på huvudet. Det är inte det att jag tycker annorlunda, det är bara det att det hela är så massivt okunnigt, vinklat och att bristen på verklig analys verkligen bländar den som försökt att sätta sig in den i och för sig rätt komplexa materien. Det är lätt att hitta åtminstone fem saker som inte bara är litet fel, utan helt falska.

1. Försöket att skildra detta som en situation som ställer förlag mot Google är bara patetiskt. Google har litet mer än 30 000 publishing partners, vilket motsvarar 2 miljoner av böckerna i den digitala samlingen. Ytterligare 2 miljoner är böcker som Google digitaliserat från The Public Domain. Dessa utgör i dag 40% av den skannade samlingen. DN nämner inte ens dessa två kategorier. Ändå är det uppenbart för mig att det knappast kan finnas några invändningar mot att Google lägger pengar på detta, eller? Och plötsligt bleknar då bilden av en tydlig konflikt med förlag & författare på ena sidan och Google på den andra.

2. Just den skildringen haltar också betänkligt i Sverige. Under Upphovsrättsföreningens debatt gjorde författarförbundet en serie kritiska observationer, men de konstaterade också två andra saker. Det ena var att de intäktsfördelningar som förlikningsavtalet ger vida slår de som exempelvis vissa svenska förlag planerar att ge till sina författare när de nu försöker säkra fortsatt kontroll över digital distributionsrättigheter. Författarförbundets position – att avtalet är fyllt med fel och problem, att det inte löser alla problem och att det skapar vissa nya, men att det är det enda seriösa försöket att hantera digitaliseringsfrågan och att det som sådant faktiskt är bättre än mycket annat – ger inte riktigt den konfliktbild som DN vill måla upp. Lyssna till Mats Söderlund på DN Kultur:

Jag gissar att Bonniers ilska bottnar i att Google satt fingret på en öm punkt. Av de 60 000 titlar Dag Wetterberg talar om tillhör en majoritet författarna och Bonniers har låg eller ingen ersättning alls att hämta där.

När de nu lanserar egna e-boksavtal är villkoren betydligt sämre än Googles. En enkel jämförelse:

Googles avtal är inte exklusivt, författaren behåller rätten att göra vad man vill med sina texter. Bonniers kräver ensamrätt.

Författaren kan när som helst begära att Google plockar bort hans eller hennes böcker. Bonniers avtal låser författare på livstid, och författarens arvingar ytterligare en livstid. Google ger författaren 63 procent av intäkterna. Bonniers ”erbjuder” 24 procent.

Sveriges Författarförbund ser inget skäl att avråda sina medlemmar att ingå i förlikningen med Google men uppmanar dem att inte skriva på Bonnieravtalet.

3. Föreställningen om att upphovsrätten säkerställer skapande är så ur takt med den moderna forskningen att det är häpnadsväckande. Det finns i dag 250 miljoner verk licensierade under mycket mer tillåtande former än de upphovsrätten erbjuder i Creative Commons. Mycket skapande sker i dag utan att någon som helst tanke skänks upphovsrätten – hur många bloggare, fotografer som delar med sig på Flickr, videofilmare på YouTube och andra som skapar enormt mycket i dag gör det på grund av upphovsrätten? Det finns ju ingen som tror på den s.k. incitamentsteorien längre och bevisen mot den är massiva och övertygande. Upphovsrätten motiveras i dag även av de som försvarar den i den moderna diskussionen som ett investeringsskydd. Det är också så den utvecklats under de senaste trettio åren.

4. DN låtsas att bokregistret skall styras av Google. Det är också häpnadsväckande okunnigt med tanke på att Google inte ens har en styrelseledamot i den organisation som ska förvalta rättigheterna. Det som sannolikt kommer att ske i de förhandlingar som nu pågår är också att relationen till bokregistret styrs om och omformuleras.

5. Den verkliga kritiken och den juridiska debatt som följt på det amerikanska justitiedepartementets inlaga i fallet är fantastiskt intressant. Men den handlar inte ett jota om det DN skriver om utan om två andra, men viktiga saker: om det amerikanska institutet för grupptalan verkligen skall bära en uppgift som ser ut att vara mer lämpad för lagstiftning (att hantera frågan om orphan works, som DN inte ens förmår nämna). Här kan man definitivt försvara den åsikten, samtidigt som facit är entydigt deprimerande. Upphovsrättsintressen har nämligen dödat varje sådant förslag till lagstiftning de senaste tjugo åren. Den ”juridiska strid” som DN skriver handlar också om konkurrensrättsliga problem med att förlagen och författarna – som sitter i styrelsen för bokregistret – gemensamt bestämmer priser. DN förmår förstås inte nämna detta heller. Förmodligen har man inte ens läst justitiedepartementets inlaga.

Det skulle varit möjligt att skriva en väldigt spännande ledare här. Om jag hade fått skriva en kritisk ledare om förlikningsavtalet skulle jag skriva om följande:

– Det innebär ett regulatoriskt misslyckande att grupptalaninstrumentet är det närmaste vi kommit reglering om orphan works och tyder på ett större problem: reformkostnaderna på upphovsrättens område har kommit att bli helt ohanterliga: ett rättssystem som bygger på FN-konventioner som implementeras i EG-direktiv som sedan förvandlas till nationell lag för att därefter också mängas in i handelsrättsliga system, ja, den lånar sig inte till demokratiska reformer.

– Hur ska vi säkerställa att det digitala biblioteket fortlever om något skulle ske med Google? Enkla regler för hanteringen av denna fråga är viktiga och behöver regleras bättre.

– Hur ska vi hantera den personliga integriteten om det finns en eller ett fåtal aktörer som kan se vad vi läser? Rätten att läsa anonymt är en demokratisk rättighet som behöver säkras i grunden. Här finns också en levande amerikansk debatt.

– Hur säkerställer vi allmänhetens intressen i bokregistret? Mitt förslag är att två eller fler platser bör reserveras för bibliotekarier.

Okunnigheten blir till sist patetisk. Jag menar, DN nämner ju inte ens Europeana. Deras förslag på en EU-lösning är ju i full schvung, och ja, samarbetar med Google:

Commissioner for the Internal Market and Services Charlie McCreevy, whose priorities include protecting intellectual property rights to encourage innovation in the knowledge economy, held an open informational meeting on Sept. 7 to discuss the effects of the Google Book settlement agreement on the European publishing sector, European authors, European consumers, and society at large. On the following day, Commissioner Reding, who has stated that ”Europeana alone will not suffice to put Europe on the digital map of the world,” met in Brussels, Belgium, with Dan Clancy, engineering director of Google Books; Bruno Racine, president of the Bibliothèque Nationale de France; and several European publishers.

A joint statement issued by the two commissioners at the opening of this week’s meetings stressed the need for fully respecting copyright law to ensure fair remuneration for authors but also called upon Europe to ”turn over a new e-leaf on digital books and copyright,” and welcomed public-private partnerships as a way to boost the digitization of books.

Following the meeting, the BBC reported that Google would offer scanned books to Europeana, allow two positions on its proposed Books Rights Registry to European representatives, and not add material that is out of print in the U.S. but still available for sale elsewhere, unless rightsholder consent is granted.

Det finns en sak som oroar mig här. De mest aggressiva motståndarna mot avtalet, och ett av de få förlag som helt dragit sig ur avtalet, är Bonniers. DN ägs av Bonniers. Jag tror att det var nobelpristagaren Friedrich Hayek som en gång noterade att förutsättningarna för att diskutera upphovsrätt och därtill hörande ämnen i medier som byggt sin ställning och makt på just denna rättsfigur måste anses vara relativt begränsade, och att detta riskerar att bli ett demokratiproblem.

När DN skriver så okunnigt om avtalet riskerar de just att ytterligare föda de konspirationsteoretiker som inte vill se något annat än en mäktig medieaktör som använder sin egen plattform som megafon för sina kommersiella intressen. Det hör till saken att jag inte tror att det är detta vi ser, men jag behöver en annan förklaring till den massiva okunnighet och brist på vilja till analys som dagens ledare visar upp.

Annars riskerar DN att förlora en hel del trovärdighet, tyvärr.

Uppdatering: Mårten skriver klockrent om det hela.

Produktionen av det mediokra och makten över smaken


Skulle Newsoms röst låta likadant utan en norm?

Idol är ett program som bygger på att talangfulla människor framför andras musik och bedöms för hur väl de efterliknar den ursprungliga musiken. I kvällens avsnitt rörde sig den estetiken nära en sorts animistisk religion när en av deltagarna påstods ha uppenbarat den avlidne Michael Jacksons ande. Michael, fick vi veta, var med honom i rummet.

Med honom i rummet var också den producerade musiksmak som förmodligen är ett långt mer effektivt verktyg för att säkerställa gamla musikstrukturers fortsatta dominans på musikmarknaden än upphovsrätten är. Jag tror att det vi ser här är egentligen en sorts instinktiv förståelse för att vi rört oss från ett samhälle där kontrollen över musiken kunde uttryckas i lagar som kunde sanktioneras med statens våldsmonopol (Weberska lagar) till ett samhälle där musikkonsumtionen styrs mindre av lagar än av normer. Det mest effektiva sättet att säkerställa att konsumtionen fortsätter att förstärka de existerande strukturerna är att se till att de blir normerande för vad vi lyssnar till och hur vi gemensamt bedömer talang.

Om vi bedömer talang utifrån förmågan att reinkarnera olika uttryck som musikindustrin redan äger säkerställer vi också att det som faller utanför låter märkligt. Alternative. Det är intressant. Faktum är att om jag hade hundra enheter av någon sorts pengar att satsa och skulle försvara den existerande musikindustrin, ja, då skulle jag nog satsa en del på lobbyister (precis som man gör i dag), men jag skulle satsa det mesta på olika typer av normerande mekanismer som Idol – för att också tydligt teckna bilden av vad ”lyckat” utövande är. Inte bara handlar det om att frambesvärja döda popartister, det handlar också om att bli bedömd som ”artist”. Det blir livsviktigt att kombinera olika egenskaper till en sorts artefakt – artisten – som är särskilt väl anpassad till den marknad som finns i dag.

Hela den strategin bygger också på en annan analys: att vi behöver dela normer när det gäller olika typer av konstnärlig smak. Det finns en sannolikhet att konsumtionen på kulturmarknader alltid kommer att vara koncentrerad, eftersom det är då som kulturkonsumtionen kan producera identitet. En fullständigt individualiserad kulturkonsumtion kan inte göra det. Det krävs en sorts nätverk i vilket konsumtionen äger rum, och det nätverket skapar ett värde för oss som sociala varelser, där vår konsumtion signalerar en sorts samhörighet.

Men det kanske mest intressant är det som röstas ut, produktionen av det mediokra. Genom att gradvis rösta ut olika deltagare produceras det mediokra i en serie exempel som sedan bildar en bakgrund till den slutliga idolen. Observera vad detta gör med begreppet ”talang” – det är det som blir kvar när det mediokra rensats ut.

Kunde det vara annorlunda? Visst – det skulle vara möjligt att ha ett Idolprogram uppbyggt på andra regler. Fundera litet kring exempelvis vad följande regeluppsättningar skulle producera.

  • Absoluta röstetal. Det skulle vara möjligt att utnämna den deltagare till idol som först lyckas mobilisera ett visst antal röster i en omgång. Tävlingen skulle då kunna ta slut omedelbart, i första avsnittet, för att en person så förenat tittarna i bifall att idolstatus garanterats. Det skulle också vara möjligt att sekventiera detta – den som först uppnår 1 miljon röster tre program i rad vinner.
  • Originalitet. Vi skulle kunna får rösta efter originalitet – och rösta inte på den ”bästa artisten” utan på den som visade något vi inte sett förut, något som utmanar. Bara egna verk skulle vara tillåtna.
  • Aggressivitet. Vi skulle kunna tänka oss att den flest vill stoppa i tävlingen vinner, att rösterna läggs mot deltagare i stället för på dem och att massiv avsky var något som vi uppskattade, som vi vill utforska mer för att utmana oss själva. Det är nästan samma tanke som ovan, men det blir en annan effekt.
  • Lott. Vi skulle helt slumpmässigt kunna välja ut deltagarna och rakt genom hela processen slumpa vem som stannar kvar och vem som får gå vidare.
  • Marknad. Vi skulle kunna ha en röstmarknad, där den som är villig att betala mest för rösterna får dem.
  • Matematisk analys. Vi skulle kunna fördefiniera en modell som vi ville använda, en komplex kalkyl som innehåller slumpelement, men också en jämförelse av de framförda verken med varandra för att hitta avvikande eller nya värden.

Det finns fler alternativ (kommentera gärna med förslag) och det vore möjligt att hitta processer som blottlägger helt andra värden tror jag. Det skulle också vara möjligt att i stället fokusera på remixer av framträdandena och ha parallella tävlingar för remix av de verk som framförs, eller bästa musikvideo m.m.

Men det relevanta är inte att förändra eller försöka förbättra. Jag tror att Idol gör precis vad man avsett – det skapar ett nätverk av normer kring musikkonsumtion som tar över den styrande roll som tidigare upphovsrätten spelade och säkerställer att den trögrörliga koncentration i kulturkonsumerandet inte skiftar snabbt till andra produktionsformer.

Det finns en koppling här också till det som i bland kallas ”kvalitetsargumentet”. Olika debattörer har sagt att om vi släpper på upphovsrätten ens det minsta lilla så försvinner kvaliteten i det skapande. Det kanske mest försåtliga i det argumentet är inte den märkliga föreställningen om att det finns ett enkelt kvalitetsmått, så mycket som den naiva hållningen till hur kvalitetsintrycket produceras. Det är givetvis så att det som upplevs som kvalitet i mixning m.m. är en del av ett tilltal i en genre – och det enda som sagts i kvalitetsargumentet är att det tilltalet kommer att vara fortsatt efterfrågat, men den efterfrågan är skapad.

Kanske är det så att all upphovsrättskritik måste kombineras med försök att bygga alternativa normerande system för smaken? Men det är en utmaning som är mycket svårare än att ”bara” reformera upphovsrätten. Newsom sjunger: I have read the right books/to interpret your looks – just det. Makten över de rätta böckerna spelar roll. 

Peach – plum – pear.

Föräldraansvar för fildelning eller efter FRA kommer FFF…?

filesharing

Här och där har det påpekats att det förslag som regeringen lagt om föräldrars ansvar för barns brottslighet skulle kunna användas för att stävja fildelningen. Det är en kul miniforskningsfråga att fundera kring om den föreslagna lagändringen skulle kunna få denna effekt. Utredningen skriver själva om föräldrars ansvar för barn i dag och konstaterar att det finns ett visst ansvar under förutsättning att föräldrarna varit vårdslösa (s 5-6). Mårten Schultz skriver på sin blogg att det redan i dag kan föreligga ett ansvar för föräldrar för exempelvis fildelning enligt den gällande culpa-regeln. Frågan är hur exakt det fall skulle se ut där en förälder bedöms vara vårdslös på ett sätt som orsakar en skada som gäller upphovsrättsbrott.

Låt oss fundera kring ett antal olika exempel.

  1. Är det vårdslöst att låta barn själva använda dator utan vuxens tillsyn? Förmodligen inte – det skulle vara anmärkningsvärt om detta ansågs vårdslöst an sich. Det finns ingen anledning att tro att barn måste bevakas för att de inte ska begå brott på Internet. Kanske kunde man tänka sig en åldersaspekt på frågan och anta att det är vårdslöst att antingen lämna för unga eller för gamla barn ensamma med datorn, men det skulle i så fall gälla majoriteten av alla barn, misstänker jag. I dag används datorn som ett sorts substitut för TV och leksaker.
  2. Är det vårdslöst att installera en bit torrent program på en dator som man vet används av ett barn? Är installationen i sig ansvarsgrundande om man sedan låter barnet använda datorn? Här blir det mer intressant – men jag tror fortfarande att jag skulle ha svårt att argumentera på ett bra sätt för att culpaansvaret bör lösas ut.
  3. Är det vårdslöst att visa barnen hur man laddar ned torrents och hur man söker på exempelvis The Pirate Bay och sedan lämna dem ensamma med datorn? Jag är inte säker på att ens detta kan anses vara vårdslöst, främst eftersom det finns en stor mängd material på The Pirate Bay som delas ut lovligen.

Följaktligen ser jag inte riktigt det fall som Mårten skisserar som särskilt sannolikt; vårdslöshetsansvaret för fildelning slår såvitt jag kan se till mycket sällan (att barnet blir ansvarigt är en annan sak – där är det ju uppsåtsfrågor som gäller. Visserligen kan anföras att det ofta förmodligen inte föreligger annat än möjligen likgiltighetsuppsåt för utdelning av material i fildelningsnätverk, eftersom mjukvara och protokoll förinställts för delning, men för nedladdningen torde uppsåt vara enkelt att lägga fast).

Hur blir det då med den nya regeln? Bara det ”principalansvar” som nu skisseras (jag håller verkligen med Mårten om att det är en dålig benämning) leder sannolikt till att ansvar uppkommer omedelbart för barns fildelning. Därmed innebär lagändringen i praktiken att föräldrar blir ansvariga för sina barns fildelning, visserligen med en begränsad summa, men ändå.

Det är intressant att fundera kring hur detta skulle ändra dynamiken i fildelningsdebatten, och om det kommer att innebära ett ökat antal informationsförelägganden. Vad man förmodligen velat undvika från rättighetshavarnas sida är ju att stämma 12-åriga barn på det sätt som skett i USA, och lagförslaget innebär ju att det nu skulle bli möjligt att i stället hävda att föräldrar har ansvar för vad deras barn gör med datorn. Ur ett perspektiv vore det ju briljant (för rättighetshavare), i och med att det griper mot två olika komponenter i fildelningens dynamik: föräldragenerationens ointresse för om barn laddar ned och teknikutvecklingens försvårande av spårning. Låt mig förklara: dagens föräldrar är ganska ointresserade av om deras barn fildelar, tror jag, så länge de inte ”åker fast”. Jag kan tänka mig att rätt många diskussioner i hemmet går som följer: pappa frågar om sonen tankar, sonen säger att han använder någon teknik som inte kan spåras, pappa säger ”jaha”. Men den dynamiken kommer att förändras när pappa vet att 8000 kronor hänger på att sonen verkligen använder en teknik som inte går att spåra. Och då hoppas man kanske att fildelningen kommer att minska i samband med att ansvarsreglernas utformning förändras och pappas förtroende för sonens tekniska kompetens att anonymisera sin nedladdning får en prislapp. Därtill kommer att det nya principalansvaret måste utkrävas av åklagaren – så att inte den skadelidande måste rikta sin talan mot barn! Det är ytterligare en intressant regel. I praktiken betyder det att rättighetsinnehavare på fullt allvar kan säga att de inte vill utkräva ansvaret, men att åklagaren måste på grund av lagens utformning.

Någon skrev att det i så fall skulle vara 8000 kronor per nedladdat verk vi talar om, men jag tror inte att det går att lägga fast riktigt. Dels har det gjorts en del distinktioner mellan nedladdning och tillgängliggörande som gör det hela svårare att fastställa, dels kommer sannolikt informationsförelägganden att fortsätta att meddelas framförallt mot omfattande intrång – det finns ett ekonomiskt incitament för rättighetsinnehavarna att inte testa den nedre gränsen för informationsföreläggande allt för hårt. (Anledningen till detta är enkel: om det etablerades att tillgängliggörande av tio filer i en begränsad omfattning inte motiverade ett informationsföreläggande så skulle en sådan domstolspraxis i princip innebära en de facto amnesti för fildelning i viss omfattning, något som skulle öka fildelningsmängderna betydligt. Om de som slutat av rädsla för IPRED – om det nu finns några – visste att de inte kunde få sina abonnentuppgifter utelämnande med mindre än att de simultant seedat/leechat mer än tio torrents, ja, då skulle alla de som slutat börja på den nya nivån i stället. Ett avgörande gällande den nedre gränsen för proportionalitetsavvägningen kan alltså bara drivas fram av de intressen som vill att fildelning i viss omfattning skall vara tillåten. Det skulle vara intressant att se en sådan – nästan negativ – fastställelsetalan från artister som vill kämpa för fildelningen. Det hela skulle vara enkelt att ordna: en miniminivå som man menar inte borde utlösa informationsföreläggande etableras, någon får i uppdrag att fildela på denna nivå och sedan stämmer fildelningsvänliga rättighetsinnehavare in Internetleverantören och försöker tillsammans med denna hitta argumenten för att klarlägga golvet i proportionalitetsbedömningen. Processrättsligt mycket tveksamt, förstås, men en intressant tanke.)

Om man tolkar förslaget som ytterligare en sanktionsmöjlighet i floran av sanktionsmöjligheter som reses kring upphovsrätten i vår tid, ja, då kan man konstatera att det sker i en tid där den grundläggande legitimiteten för denna lagstiftning är i gungning världen över och att det är ett exempel på politisk tondövhet att endast lägga tid på just sanktioner.

Om man tolkar förslaget som ett sätt att försöka säga att ansvaret för barn endast är möjligt i familjens nätverk, ja då ligger analysen nära vad vi vet om normer, psykologi och ungdomar – och då borde vi kanske välkomna det.

Det verkligt bekymmersamma för regeringen är att om förslaget debatteras som just ett föräldraansvar för fildelning så förlorar det mycket av den legitimitet som det nog annars skulle ha.Och detta har man tydligen insett – förslaget rör nämligen inte s.k. ren förmögenhetsskada.

Här fanns i och för sig en mängd möjligheter: med de utökade civilrättsliga möjligheterna till informationsförelägganden m.m. och de skadestånd som kan utkrävas i den civilrättsliga processen så skulle ju regeringen kunna överväga att avkriminalisera upphovsrättsintrång helt, och endast bibehålla upphovsrätten som en civilrättslig konstruktion. Det skulle ta litet utredningstid och det skulle kräva litet konventionsanalys, men det skulle vara en intressant väg att fundera kring. Kanske skulle man kunna argumentera för att det kraftigt utökade registret av civilrättsliga möjligheter gör det onödigt med en kriminalisering av upphovsrättsintrång. Sannolikt skulle dock detta vara alldeles för kontroversiellt och möta på regleringsproblem.

Det är också möjligt att explicit undanta exempelvis upphovsrättsbrotten från det nya principalansvaret. Det leder i och för sig till en väldigt kladdig lagstiftning, men det är möjligt. Fördelen med detta är att vi skulle kunna diskutera föräldraansvar för sådant som det råder en stor konsensus kring att det är rimligt att föräldrar ansvarar för.Det är precis detta man faktiskt har gjort. Lagförslaget uttrycker det också exakt så:

Bakom begreppet ren förmögenhetsskada döljer sig allehanda ekonomiska skador som kan drabba skadelidande. Att ersätta sådana ekonomiska skador enligt vanliga regler anses få vittgående och svåröverskådliga konsekvenser och därav den specialreglering som omfattar skadetypen. Även försäkringsbolagen särbehandlar ren förmögenhetsskada på så sätt att de sällan är villiga att erbjuda försäkringar som täcker sådana skador. De brott som normalt leder till rena förmögenhetsskador – ekonomisk brottslighet, varumärkesintrång, upphovsrättsintrång etc. – har rimligen inte något starkare samband med den vanliga ungdomskriminaliteten och risken för en fortsatt kriminell karriär. Med hänsyn till den försiktighet som är påkallad vid införandet av en helt ny ansvarsgrund finns det inte tillräckliga skäl att låta det skärpta föräldraansvaret omfatta ren förmögenhetsskada. (min kursiv).

Detta innebär en intressant attitydförändring, och ett sorts erkännande av att legitimiteten hos upphovsrätten håller på att vittra samman. Jag ska medge att jag ursprungligen trodde att denna lagstiftning var en del av den växande sanktionsfloran på upphovsrättens område, men nu framstår den som mycket mer politiskt genomtänkt. Den märkliga bieffekten är dock att vi har en lagstiftare som med ena handen tillsätter specialåklagare och inför IPRED, och med den andra konstaterar att upphovsrättsintrång inte har något samband med en kriminell karriär. Exakt vilken sorts brott är då upphovsrättsbrott? Och exakt vilket skyddsbehov ser lagstiftaren här? Bristen på konsekvens kan ses som ett exempel på politisk anpasslighet, men också på en djupare attitydförändring.

En annan lösning skulle ju vara att försöka reformera upphovsrätten så att den också upplevdes som alltigenom legitim och rimlig: korta skyddstiderna, tillåt omfattande kreativt andrahandsutnyttjande i exempelvis användarskapat material och inför möjligheter att befria verk helt från alla vidhängande rättigheter – ekonomiska såväl som ideella – till exempel, eller genomför en omfattande utredning kring upphovsrätten och försök hitta ett nytt Rawlsianskt kontrakt för informationsproduktion och spridning baserat på principer som stammar ur informationssamhället i stället för ur 1800-talets romantiska dimma.

Återstår att se exakt hur detta kommer att landa i debatten.

(Bild från theimpressionist.co.uk)

Kulturnytt i kväll om Google…sedan lovar jag att vara tyst…

I Kulturnytt ikväll är jag med i en intervju. Petra Markgren Wangler skriver krönika på temat Google:

Analysen om rädslan att bli omsprungen gör den f.d. Google anställde Nicklas Lundblad, idag vice VD på Stockholms Handelskammare. Fram till 28:e augusti i år satt han i Googles internationella policygrupp som rådgivare i frågor som rör personlig integritet och framtida upphovsrätt.

Som jag förstår det kommer det ett inslag i kväll som sedan kan ses på webben. Det ska bli roligt att se hur intervjun blev. Nu kan jag lämna Googletiden bakom mig och börja med en massa nya projekt. Det känns bra att få knyta ihop säcken. Intervjun var lång och delvis svår, men rolig. Kändes som ett sorts avvecklingssamtal på ett ideologiskt plan – nyttigt.

Uppdatering några webbinslag:

http://svt.se/embededflash/1686878/play.swf

och:

http://svt.se/embededflash/1686883/play.swf

Inslaget finns på nätet! Intressant kontrast mellan alla dystopifilmer och min ganska obekymrade syn…

Myterna om Google Book Search – ”tänk om”-argumenten

Okej, jag antar att jag har ungefär noll trovärdighet i den här frågan, och det accepterar jag. Som tidigare anställd på Google har jag heller inga hemligheter att komma med, men jag har ändå svårt att inte kommentera dagens SvD-artikel (som privatperson då).

Det finns mycket i den som jag funderat över. Förlagens inställning är inte mycket att säga om – och jag vet inte heller om det framkommer så mycket nytt i artikeln. Huvudinvändningen är att Google inte bett om lov. Och därför utgör skanningen ett upphovsrättsintrång. Google kunde lika självklart hävda, och hävdar i domstolshandlingarna om jag minns rätt, att inskanningen bör betraktas som fair use eftersom det är en kulturgärning (av bibliska mått som Pelle Snickars skrev) att skanna in dessa böcker så att de sedan kan bevaras och kunskap om dem spridas globalt.Och visionen är faktiskt ganska vacker – ett nytt virtuellt Alexandriabibliotek som bigotta härskare aldrig kan bränna ned. Men jag vet, det spelar ingen roll att jag säger det.

Hur som. Det som jag har svårast för är de återkommande ”tänk om”-argumenten. Utan att hävda dem med kraft tar Stefan Eklund ändå upp dem i sin artikel och skriver: ”vad än företagets företrädare säger så finns det inga garantier för hur man tänker utnyttja sitt monopol i framtiden […] vem vet till exempel vad som händer om företaget får nya ägare?”

Den typen av argument mötte jag ganska många gånger under min tid på Google och de är bland de mest frustrerande som finns. Det tycks inte finnas någon allmän skyldighet att analysera sannolikheten bakom de prognoser som målas upp, inget intresse av att försöka förstå om det verkligen föreligger en risk eller ej. Sanningen är ju – och detta kan verifieras av var och en som vill och har tid – att Google inte kontrollerar något bibliotek, och att förlikningsavtalet inte är utformat på ett sätt som ligger utom alla rättsliga förpliktelser. Om det skulle vara så att Google på något sätt missbrukar sin relation till den institution som satts upp gemensamt av författarförbundet, förlagen och Google (de två första glöms ganska ofta bort) så lyder företag fortfarande under amerikansk konkurrensrätt, och förmodligen även så under europeisk (om man frågar EG-kommissionen).

Så låt oss punktera några myter:

  • Förlikningsavtalet innehåller inga undantag från vanlig konkurrensrätt.
  • Förlikningsavtalet är ett trepartsavtal – det är inte dikterat av Google.

Den som är intresserad av en annan syn kan ju läsa The Economist här eller här. Och lyssna på professor Courant här. Och ja, man kan vara kritisk och ändå tycka om förslaget. Se exempelvis Lawrence Lessig:

http://blip.tv/play/lG2BmIwZAg

Det kanske mest frustrerande med argument av den typen är ändå att de tycks utgå från att följande propositioner är sanna: Om vi inte kan förutsäga något med viss exakthet så ska vi inte heller gå med på några avtal som rör detta. Vi skall inte heller uppmuntra innovation som vi inte i detalj kan förutse konsekvenserna av. Men så kan väl ändå ingen tycka?

Ska vi avgöra frågan om förlikningsavtalet på basis av vad som skulle kunna hända? Eller på vad vi tror och hoppas kommer att hända och har medel för att inom den gällande rätten hantera om det skulle gå fel? Jag gissar att det andra alternativet är att föredra.

Det finns en diagnostisk observation här för G, emellertid, och det är att företaget nu är föremål för ””misstankens hermeneutik”. Allting som görs granskas som om vore det försett med en hemlig agenda. Myter och konspirationsteorier får fäste och växer sig starka. Jag tror att det finns en fas i alla teknikföretags liv där detta sker och jag skulle gissa att G varit i den fasen i snart ett år.

Det har varit och kommer att förbli en utmaning. Men det är en utmaning att försöka skriva och rapportera om detta på ett sätt som reflekterar den komplexitet som innovativa företag möter i kraschen med etablerade industrier också.

En kunskapsfrihetsombudsman? Institutionell innovation för informationssamhället…

Samhälleliga institutioner som skyddar olika grundläggande värden är i Sverige knappast okända. Ombudsmannainstitutionen är en av de svenska statsvetenskapliga storexporterna, med varierande resultat. Varefter den svenska ekonomin och samhällsorganisationen går in i informationssamhället kan det vara värt att ägna tid åt att fundera kring hur en optimal institutionell ordning för värnandet av grundläggande värden skulle kunna se ut.

Vi har redan en datainspektion. På sistone har denna blivit både mer uttalat aktiv och nyttig för att främja den personliga integriteten och det är uppenbart att datainspektionens roll i det öppna informationssamhället är självskriven. Datainspektionen lever emellertid än så länge i ett relativt vakuum. Det finns få andra institutioner som värnar grundvärdena i informationssamhället.

Det finns de som hävdar att immaterialrätten naturligt förvandlas till ett sådant grundvärde, och därför begär institutionella reformer som ska ge just immaterialrätten extra stöd. Det sker genom tillskapandet av privata organisationer, men också genom ett politiskt inflytandearbete som gett till resultat att det nu inom den etablerade åklagarinstitutionen finns specialiserade roller för att bevaka och lagföra just intrång i immaterialrätten.

De som häremot hävdar att informationsfrihet och kunskapstillgång är grundläggande värden är egentligen de enda som inte har gjort sitt grundarbete. I triangeln mellan integritet, informationsfrihet och immaterialrätt är integriteten och till viss mån immaterialrätten redan inrättade i proto-institutioner som långsamt hittar sin form. Något värn för kunskapsfriheten finns emellertid inte.

Det vore intressant att resonera kring hur en sådan institution skulle kunna utformas. En kunskapsfrihetsombudsman skulle kunna ha som uppgift att granska och följa samhällets öppenhet kring information, kostnader för informationsaccess, moderniseringen av de klassiska informationsinstitutionerna som biblioteken och tillsynen över det som brukar kallas fair use och kanske också public domain.

Kunskapsfrihetsombudsmannen skulle kunna ges möjlighet att väcka talan i eller försvara medborgare som menade att de åtalats i strid med kunskapsfriheten och dessutom skulle institutionen som remissinstans kunna uttala sig i alla ärenden som på något sätt inskränker medborgarnas access till information – från censur till skärpta regler för privat bruk.

Lagändringar som tillåter upphovsmän att med omedelbar verkan och oåterkalleligt avsäga sig sin upphovsrätt för att garantera att ett verk hamnar i public domain skulle kunna registreras hos kunskapsfrihetsombudsmannen. Särskilda testamentariska förordnanden om att upphovsrätten skulle upphöra efter upphovsmannens död skulle också kunna registreras och hanteras i samma institution.

Kunskapsfrihetsombudsmannen skulle kunna avge uttalanden om vad som kan sägas vara fair use och inte som till och med skulle kunna anses vägledande i rättegångsprocesser. Granskningen av ärenden som gäller offentlighetsprincipen och inte minst tillgången till och vidareutnyttjande av offentlig information skulle kunna inordnas i samma myndighet.

Det skulle knappast saknas uppgifter och tillsynsområden. Med kunskapsfrihetsombudsmannen som den sista pusselbiten i den triangel av institutioner som nu växer fram i informationssamhället skulle vi kunna ha viss tillförsikt. Som det är nu skyddas integritet och immaterialrätt, men organisationen av det grundvärde som vi alla nog anser att kunskapsfriheten är saknas. Skälet till detta är sannolikt att det inte klassiskt sett funnits ett behov av att organisera detta intresse, och det finns inga privata intressen eller statliga incitament att skapa en särskild myndighet här. De frågor som kunskapsfrihetsombudsmannen skulle hantera hanteras redan till stor del inom andra myndigheter, men det är inte poängen. Poängen är att institutionaliseringen av skyddet för kunskapsfriheten är ett naturligt steg i transformationen till ett informationssamhälle, lika naturligt som införandet av datainspektionen var för litet mer än trettio år sedan.

Utredningsarbetet kan börja.

Informationsasymmetrier och innovation

Read/Write Web har en underbar artikel om superdatorer som på bråkdelar av ett ögonblick kan analysera nya marknader och därmed hitta trender på olika finansiella marknader som snabbt kan omsättas till handel. De mest kraftfulla av dessa algoritmer kan hitta trender och handla på basis av dem i enorm omfattning enligt artikeln (miljontals avslut i sekunden) och den som inte har access till denna information riskerar att bli akterseglad av den som kan köpa realtidsinformation (i verklig bemärkelse).

Nu har förstås en amerikansk senator bestämt sig för att det måste vara något fuffens med detta. Han rekommenderar att användningen av dessa nya tekniska handelsredskap skall begränsas.

RWW låter sig dock inte imponeras utan ställer den naturliga följdfrågan: betyder det att alla tjänster som skapar informationsasymmetrier skall förbjudas? Det är trots allt detta det handlar om: den nya tekniken och superdatorerna skapar olika typer av informationsasymmetrier, eller kan åtminstone utnyttja dem medan de fortfarande är just asymmetrier och det är detta som skapar deras värde.

I själva verket är det väl uppenbart så att realtidswebben, med twitter och RSS-flöden, redan i dag skapar väldigt tydliga asymmetrier mellan de som vet hur man konstruerar bra nyhetsflöden och de som bara följer med? Borde det bara finnas tillgång till enkla, standardiserade nyheter som delas av alla samtidigt? Svaret är naturligtvis nej. Faktum är att man nog kan vända på det: all teknik och alla affärsmodeller som skapar eller bygger på informationsasymmetrier är egentligen oerhört värdefulla. Inte bara skapar sådan teknik incitament att se till att vi lär oss mer, den skapar också möjligheter för oss att bli belönade för att vi vet något först. RWW illustrerar det fint med Breaking News Online – en onlinetjänst som bland annat har en iPhoneapp som snabbt levererar nyheter till alla oss nyhetsknarkare som vill veta först. BNOs enorma tillväxt visar att det finns en tydlig nisch för den som snabbt förmår förmedla information:

Overall, it now reaches about 1 million people around the world, most of them in the United States. In a December, 2008 survey, the majority of BNO News’ members described themselves as journalists and “news junkies.”

To compare, in early March, BNO News only reached around 30,000 people. On this day, BNO News continues to grow rapidly with between 5,000 to 10,000 new users a day.

Borde också detta förbjudas? BNO-användare kanske kan förvandla sin information till värde också, utan att solidariskt vänta tills alla vet det som de vet först. Borde kanske BNO förbjudas? De tjänar ju pengar på att andra vill veta först! Naturligtvis inte. Informationsasymmetrier är en källa till enormt värde, och kan uppmuntra extremt spännande innovation inte bara i snabb förmedling utan i vad som ibland kallas ”knowledge discovery” – analys av komplexa informationsmängder med syfte att hitta mönster som ingen annan sett förut.

Informationsasymmetrier är informationssamhällets allra mest värdefulla vara. Inte minst för att de är så kortlivade.

*

Det leder till en annan intressant fråga. Bör staten ingripa för att upprätthålla informationsasymmetrier? Antag att det funnes lagstiftning som man kunde visa hindrar att information sprids i samhället och att kunskap delas snabbt – är det då samhällsekonomiskt viktigt att se till att dessa informationsasymmetrier består? Eller borde en del av en framtida innovationspolitik vara att undanröja all lagstiftning som bevarar och onaturligt förlänger informationsasymmetrier? Det borde väl vara först då som incitamenten för att skapa mer unik kunskap som kan läggas till grund för nya informationsasymmetrier verkligen kan säkras?

All informationslagstiftning som begränsar spridningen av information minskar incitamenten att skapa nya informationsasymmetrier. Om det var lagligt förbjudet att dela information om marknader med annat än ett fåtal personer, och dessutom samtidigt, ja, då skulle inte ett öre investeras i nya sätt att hitta kunskap om och i marknadsflöden av olika slag. Informationskontroll kväver innovation. Om däremot maximal informationsspridning föreskrivs, och dessutom symmetriskt tillgänglig sådan spridning (som i olika typer av börslagstiftning), ja, då växer incitamenten att skapa nya teknologier för att hitta unik kunskap.

Det finns en lektion här: samhällen där informationsasymmetriers livstid går mot noll kommer sannolikt att vara samhällen där stora investeringar görs i just framställningen av nya informationsasymmetrier.

Informationsspridning leder till kunskapsproducerande innovation.

Oenighetsfriheten, Rorschach och Wikipedia

New York Times rapporterar om ett pågående gräl om huruvida det är rätt att publicera Rorschachs bläckfläckstest med de vanligaste svaren på Wikipedia. Forskare – framförallt psykologer – rasar, och menar att det skadar forskningen. Wikipedianer menar att det är fritt att publicera, säsrkilt som upphovsrätten löpt ut för de ursprungliga testen.


NY Times om Rorschach och upphovsrätten.

Vad är det mer exakt som diskussionen handlar om? Det handlar inte bara om spridning av information, utan det handlar kanske mer om var information sprids och hur – de som motsätter sig spridningen av Rorschachtesterna tror sannolikt att det finns ett värde i att dessa hemlighålls och att det värdet skadas av att testen publiceras på en webbplats som Wikipedia som har så många användare att det i princip innebär att testen blir, i någon mening, ”allmänt kända”. De som publicerar dem menar i stället att det rör sig om information som får spridas, och som dessutom är intressant och relevant.

Det leder till en intressant fråga för informationsfrihetens anhängare och motståndare, en sorts stridsfråga som ligger utanför upphovsrätten, men ändå berör den.

Finns det information som det är skadligt att sprida trots att den inte är skyddad av immaterialrättsliga regler?

Låt oss ta några exempel. I slutet av förra året blev det känt att en video om Assa Abloys Evo 2000-lås cirkulerade på nätet, och bland annat på YouTube. 
 

Assa 2000 Evo dyrkas upp

Närmare efterforskning visade att det finns en hel subkultur på nätet som bara sysslar med att visa upp hur lås lättast dyrkas upp och hur man gör inbrott i bilar. Det är klart att det det är lätt att reagera hårt på den upptäckten och bestämma sig för att detta är något som måste stoppas. Argumentet för att det skulle stoppas är också enkelt att formulera: förekomsten av information om hur man dyrkar upp lås ökar sannolikheten att de som dyrkar upp lås lyckas, och kanske bidrar den också till att den som inte visste hur man dyrkade upp lås lär sig hur man gör för att därefter sjunka ned i brottslighet.

Vi begränsar redan tillgång till information i andra sammanhang. Richard Posner argumenterade i sin bok Catastrophe för att vissa religiösa grupper inte skulle få studera ämnen som kunde användas i bioterrorism, till exempel: spridningen av den informationen menade han var för farlig. I Sverige såg vi inte ens en debatt om Säpos meddelande till lärosäten om att iranier och nordkoreaner inte skulle få studera kärnteknik, trots att det är etniskt inriktad diskriminering, snarare än en verklig riskbedömning. Janne Wallenius på KTH sammanfattade lärosätenas överraskning i en intervju med Sveriges Radio:

– Det vi undervisar om är allmänt känd kunskap, det är inget avancerat.
Man skulle kunna googla fram det med lite förkunskaper, säger Janne
Wallenius.

Ett av de mest kända exemplen på försök att stoppa information handlade just om atomvapen. 1979 försökte den amerikanska regeringen stoppa publiceringen av anvisningar om hur man gör en atombomb, men fallet prövades aldrig eftersom en annan tidning publicerade informationen i stället – och då var den redan spridd. 

Publicerade anvisningar om hur man gör en atombomb upprör fortfarande, och leder ibland till extrema motåtgärder. Nu gäller det snarast publiceringar på Internet, förstås. Enter Stage Right – en sajt som beskriver sig själv som konservativ – publicerade adressen till den man som lade upp en beskrivning av hur man gör en atombomb på domänen araburanium.com (nu nedtagen) och uppmanade sina användare att gå och ”hälsa på honom”. I dag är emellertid informationen om hur vi bygger en atombomb väl spridd.

Försöken att stoppa informationsspridning fortsätter och rör en mängd olika områden. Ibland används sekretesslagstiftning. Ibland upphovsrätten. Ytterligare ett exempel finns i Scientologikyrkans många olika rättsprocesser, som ofta använder immaterialrätten. I det fallet försvaras försöken med att det handlar om religionsfrihet – och med upphovsrätten. 

Allmän säkerhet, försök att stoppa vapentillverkning, religionsfrihet, psykologisk forskning – det saknas knappast exempel på värden som skulle kunna värnas om vi begränsade informationsspridningen. Hur kan vi försvara spridningen av information om den kränker dessa etablerade värden?

Det finns två möjliga svar på den frågan. Det första är att vi här har en skenfrågeställning – det har aldrig funnits någon möjlighet att kontrollera informationsspridningen, eftersom informationen endast behöver spridas en gång för att sedan vara tillgänglig överallt. Diskussioner om att stoppa informationsspridningen är alltså meningslösa och i allt väsentligt hopplösa.

Problemet med det svaret – bortsett från att det litar tungt till en sorts teknisk determinism (information wants to be free) – är att det inte besvarar den verkliga frågan som Wikipediafallet rör: bara för att information sprids följer inte att en enskild sajt bör sprida den. Av ett vara följer inte ett böra. Wikipedia har fortfarande ett val, och kan välja att inte publicera viss information. Frågan är vilka principer en webbplats ska följa när den väljer att begränsa informationsspridningen.

Det finns något fegt över just detta svar – det undviker det ansvar som följer med informationsspridning. Ett ansvar som i stället kanske borde välkomnas. I Jefferson’s Moose resonerar David G Post om detta och han erbjuder en princip grundad i Jeffersons analys av yttrandefriheten. Jefferson gör en intressant observation när han ser att det i inget mänskligt samhälle råder konsensus. I stället är det oenigheten som härskar och den i sin tur ligger i människans natur.

På basis av detta bygger Jefferson ett försvar för yttrandefriheten som grundar sig i att oenigheten är vår främsta tillgång: det är i den motorn för samhällets framåtskridande står att finna. Yttrandefriheten är den mekanism som tillför oenigheten energi, och därför är yttrandefriheten naturgiven – eller mer: påkallad av vår mänskliga natur.

Principen blir då enkel: inga inskränkningar av yttrandefriheten bör tillåtas.

Men hur väger vi då yttrandefriheten mot andra rättigheter? Jeffersons svar utgår från att vi måste vikta de andra rättigheterna. När det gäller upphovsrätten, skriver Post, menade Jefferson att svaret var enkelt: upphovsrätten var i grunden en samhällelig, social konstruktion utan någon grund i människans natur. Tvärtom: försök att konstruera ägande i idéer eller immateriella produktioner var fåfänga eftersom det immateriella lämpade sig sällsynt illa för ägandets metaforer.

If nature has made any one thing less susceptible than all others of exclusive property, it is the action of the thinking power called an idea, which an individual may exclusively possess as long as he keeps it to himself; but the moment it is divulged, it forces itself into the possession of every one, and the receiver cannot dispossess himself of it. Its peculiar character, too, is that no one possesses the less, because every other possesses the whole of it. He who receives an idea from me, receives instruction himself without lessening mine; as he who lights his taper at mine, receives light without darkening me.

Yttrandefriheten trumfar alltså alltid upphovsrätten i Jeffersons värld, endast för att naturen trumfar samhället.

Vad skulle då Jefferson ansett om Rorschach-testerna på Wikipedia? Svaret är förmodligen enkelt: värdet i diskussionerna vi har nu, i oenigheten som detta skapat, är vida större än det eventuellt vetenskapliga värde i Rorschach-testerna själva.

Det finns en viktig lektion i detta som vi alltför ofta glömmer bort. Oenigheten driver oss in i framtiden. Vår lagstiftning bör slå vakt om och våra principer bör uppmuntra oenigheten så långt det är möjligt. Yttrandefrihet är egentligen en dålig term: det är inte yttrandet i sig som bär värdet, utan oenigheten som följer av det.

Vi behöver en bredare oenighetsfrihet…

Third Voice – 10 år senare

När Third Voice lanserades 1999 – för tio år sedan – var det som ett verktyg för att stärka yttrandefriheten och skapa dialoger mellan användare. Tanken var enkel: entreprenörerna bakom företaget ville låta internetanvändare kommentera sajter som de besökte. Den tekniska lösningen var lika enkel: ett tilläggsprogram (som i tidens anda bara fanns för Windows, tyvärr) som laddades i webbläsaren och öppnade en sidomeny där användaren kunde se vilka andra användare som kommenterat. Det fanns också möjligheter att skikta kommentarer på ett sådant sätt att vissa var helt privata, vissa öppna bara för grupper och företaget självt hade också redaktionella anspråk och reserverade ett kommentarsfält för redaktionellt innehåll.



Ruinerna av Third Voices webbplats i Wayback Machine.

En till synes briljant idé, och recensenterna reagerade med att bikta sig om hur härligt de tyckte att det var. En misstänkte att det var olagligt – så stor var frihetskänslan:

This has just gotta be illegal, I think, typing away with a grin. Surely I’m not allowed to be doing this.

Men tjänsten spreds snabbt och användare älskade den. Det gjorde emellertid inte sajtägarna. Plötsligt hade de inte kontroll längre över vad användare såg när de surfade in på deras sidor, och en motståndsrörelse formades. Användningen av Third Voice, hävdade de, stred mot upphovsrätten.

Ett alltigenom löjligt argument, men oerhört intressant ur ett diagnostiskt perspektiv: varför användes upphovsrätten som argument mot vad som alla i dag skulle både acceptera var inte bara tillåtet, utan önskvärt – användarskapat innehåll? Vad vi i web 2.0-eran accepterar som en fantastisk möjlighet – att se vad användarna tycker – var inte bara skrämmande för sajtägarna under web 1.0, de menade att det kunde inte vara lagligt. En särskild motståndsrörelse – Say No To Third Voice – formades och snart var grälet ett faktum. Third Voice, menade sajtägarna, var som ”web graffiti”:

But the seemingly innocuous ”sticky notes” gained enemies quicker than users. Launching a grassroots campaign called Say No to TV, some 400 independent Web hosts banded together to gag Third Voice, which they likened to ”Web graffiti.”

Nearly two years later, it would appear that the group got what it wanted. On Monday, Third Voice posted a short message on its site, notifying users that the service had been discontinued.

Företaget fick förstås ingen finansiering, rädslan bland riskkapitalister för att hamna i upphovsrättsstrider i Napsters kölvatten dödade en hel del företag, och efter två år gick man under – på det sätt som teknikföretag gör i Silicon Valley, med en litet annorlunda, sämre och långsamt övergiven affärsmodell.

Vad var det som beseglade företagets öde?

*

Third Voice utmanade den etablerade ordningen när det gällde kontroll över informationen. Sajtägare trodde att de ensamma skulle kunna kontrollera exakt hur deras webbplatser såg ut, och att de skulle kunna kontrollera inte bara den vertikala informationsspridningen, utan att det inte fanns någon horisontell informationsspridning att tala om. Vad Third Voice gjorde var att den lilla mjukvaran skapade horisontell informationsspridning och dessutom bäddade in den i vertikala informationsstrukturer. Plötsligt blev sajterna platser för diskussioner mellan användare, inte platser för monologisk marknadskommunikation. I en tid där webbplatser beskrevs som företags ”webbnärvaro” eller ”web presence” upplevde sajtägarna Third Voice som en objuden gäst, som dessutom hade med sig alla sina kompisar.

Att upphovsrätten blev det centrala vapnet i kampen mot Third Voice är än mer intressant. Redan 1999 sågs alltså upphovsrätten som ett sätt att utöva informationskontroll. När sajtägarna upplevde att de inte hade kontroll över informationsspridningen grep de efter det verktyg som de trodde gav dem kontroll: upphovsrätten. De tolkade upphovsrätten inte endast som rätten till det de själva skapat, utan också rätten att kontrollera hur information om det de skapat kunde spridas och kanske ytterst till vem. Upphovsrättens roll i dramat om nätet var alltså redan då klar: den var den magiska formel som alla grep efter när informationsflödena skrämde och vägrade låta sig kontrolleras. Även journalisten i citat ovan var så starkt skolad i den tidens informationskontroll att han trodde att han gjorde något olagligt när han kommenterade en webbplats.

*

I dag är situationen förstås en helt annan. Horisontella och vertikala informationsflöden har flätats samman, kommentarer är lika mycket, eller ofta mycket mer, värd än de artiklar de kommenterar, alla kan publicera sig i bloggar med några få knapptryck, länkningar och wikisar tillåter kollaborativ produktion och spridning av information. Upphovsrättens mer militanta kontrollfalang spelar nu som Tigran Petrosjan, defensivt och med hopp inte om seger, utan om remi.


Tigran Petrosjan, en av schackhistoriens mest defensiva spelare.

Third Voice i sin tur har försvunnit i historiens mörker, men när vi en gång skriver informationskrigens historia förtjänar företaget definitivt en plats bland de många olika entreprenörsinsatser som definierade om vår syn på information, kontroll och kollaboration. Och det är lätt att se hur en tjänst som Third Voice skulle kunna utvecklas i dag. Tänk att ha en tjänst som lät dig se alla bloggkommentarer om en sajt i en sidopanel när du surfar, alla tweets och andra kommentarer över webben – en marginal för webben som samlar och strukturerar alla marginalanteckningar som redan finns därute.

Domännamnen FourthVoice.com och WebMargin.net är lediga…

Charles Clarks dröm, Maskinen och DRMs nära döden-upplevelse

När Charles Clark, en av Storbrittaniens mest kända upphovsrättsjurister och internationella förhandlare på upphovsrättsområdet, mötte nätet insåg han snart att den upphovsrätt han ägnat så stor del av sitt liv åt att utveckla, vårda och förstärka stod inför sin största utmaning någonsin. Han såg hur de kostnader som tidigare kunnat hålla kopierandet på en rimlig nivå och de kvalitetsreduktioner som kopierande innebar utplånades i digitaliseringens kölvatten. Likaså insåg han sannolikt att nätverkets snabbt växande, globala omfattning skulle göra de lagvalsfrågor och jurisdiktionsfrågor som upphovsrätten så omsorgsfullt konstruerat meningslösa.

Upphovsrätten stod inför sin gamla fiende, Maskinen, i en helt ny, starkare och till synes oövervinnelig inkarnation. Liksom tidigare gånger då Maskinen dykt upp i upphovsrättens historia utmanade den själva föreställningen om att det gick att kontrollera information på något meningsfullt sätt. Tryckpressen, videobandspelaren, kassettbanden…alla Maskinens olika inkarnationer var nästan till sitt vara negationer av drömmen om informationskontroll som upphovsrätten vilar på, litar till.

Clark våndades sannolikt inför detta, men han ville inte ge loppet förlorat. I stället sökte han en lösning som en gång för alla skulle kunna neutralisera fienden – en lösning som skulle kunna besegra maskinen. I en skrift som inte kan beskrivas som något annat än grandios lade Clark fast hur lösningen skulle sökas inte i en kamp mot Maskinen, utan i Maskinen själv.

Artikeln – The Answer to the Machine is in the Machine – visade hur vi skulle kunna bygga om Maskinen för att se till att den internaliserade den makt som upphovsrätten förlänar rättighetsinnehavaren. Metoden skulle gå ut på att injicera kontrollen i Maskinen, som en mutation och förändra maskinen inifrån.

Hädanefter skulle alla Maskinens inkarnationer vara tämjda.

Clarks tanke möttes med entusiasm, inte minst från forskningshåll. Under mitten av nittiotalet lades miljontals euro ned på vad som då kallades Electronic Copyright Management Systems (ECMS) – babyloniska system som allt innehåll skulle kontrolleras i. I korporativistisk anda föreslogs att system skulle präglas av en konsensus mellan de kommande informationsindustrierna som man kallade dem, och upphovsrättsindustrin. I ett projekt – som talande nog lånade sitt namn från påvens godkännande (IMPRIMATUR) – var det uttalade målet att förhandla fram lösningar som alla kunde leva med. Eller som projektet själva uttryckte det:

Eventually IMPRIMATUR will devise and recommend processes to protect and trade all types of intellectual property, whereby rights are respected while user needs are met.

Som om det handlade om en en enkel förhandlingslösning om hur Maskinen skulle se ut.

Det byggdes till och med särskilda språk för att beskriva rättigheter i komplexa tekniska lösningar. Bland de första fanns Mark Stefiks Digital Property Rights LanguageDPRL – som saknade stöd för undantag och begränsningar i upphovsrätten, och vägrade att diskutera frågan om hur upphovsrätten kunde begränsas och hur man kunde garantera att verk släpptes fria efter skyddstiden med orden ”det är en samhällelig och rättslig fråga, inte en teknisk”.

Det stora systemen och med dem drömmarna om att bygga en slutlig version av Maskinen som skulle tvingas tjäna upphovsrättens syften föll snabbt samman. ECM-systemen muterade och blev till dagens Digital Rights Management – DRM. Industrin krävde att DRM skulle inkluderas överallt och vägrade entreprenörer möjligheten att ens försöka bygga affärsmodeller utan att dessa stympades av kompliecarde skyddsmekanismer som ibland till och med endast fungerade på vissa operativsystem.

Samtidigt som DRM spreds, blev allmänt och utvecklades till helt nya nivåer av kontroll ökade piratkopieringen. Det enda samband som till dags dato kan beläggas mellan DRM och piratkopiering är ett positivt – alltså: piratkopieringen ökar med ökande användning av DRM. Ändå försvarade industrin religiöst användingen av DRM, även när resultatet blev stämningar och riktiga skandaler för att tekniken som användes skapade allvarliga säkerhetsproblem.

I en intervju nyligen ryktades det att den nuvarande chefen för Recording Industry Association of America, Lamy, sagt att DRM är dött. Men lika snabbt som ryktet spred sig, lika snabbt ångade industrins dementimaskin igång. Lamy sade aldrig att DRM är dött, förklarade RIAA. Det finns bara inte längre. (Tankarna går till John Cleese och hans papegoja.)

Charles Clark gick bort 2006. Hans dröm om att det en gång skall gå att tämja Maskinen, bygga om den och tvinga den till lydnad var så stark att det ännu – tre år efter hans död – finns en hel industri som vägrar att släppa taget om Clarks dröm trots att den falnat till en flimrande hopp vid horisonten. Det är ett vittnesmål om lockelsen i Clarks vision, men också om den rädsla som Maskinen fortfarande väcker hos många.

Kanske är det en berättigad rädsla.

Clark anade något i Maskinen som var fundamentalt motsatt upphovsrätten, ett väsen eller vara som till sin grundläggande ontologiska beskaffenhet inte kunde förenas med en föreställning om informationskontroll. Däri ligger kanske en djupare insikt än vi anar. En av våra främsta tänkare kring tekniken, Heidegger, lär oss ju att det ligger i teknikens väsen att ställa till förfogande, att blottlägga – att tekniken är Gestell. Tekniken avslöjar, eller i upphovsrättens språkspel: den tillgängliggör.

I så fall är inte DRM bara dött, det var aldrig metafysiskt ens möjligt att förverkliga Clarks dröm om en lydig Maskin.

Handelspolitiska avlatsbrev för upphovsrättsintrång – affärsidé?

Forskaren och författaren Tim Wu sade vid OECDs toppmöte om Internet i Seoul att vi inte skulle bli överraskade om det vi i dag tänker på som IT-politik kommer att bli handelspolitik. TRIPS, ACTA och andra förkortningar tar över upphovsrättsfrågorna, och kanske tar kampen mot icke-tariffära handelshinder över kampen mot censur.

Vad ingen väntat sig var att WTO också skulle kunna använda just upphovsrätten, eller upphävandet av den, som sanktion. Ändå är det precis det som tycks ha hänt i fallet Antigua. LA-Times berättar att när USA vägrade efterkomma ett beslut från WTO om att tillåta spelsajter i Antigua att nå kunder i USA så beslöt WTO att Antigua kan ignorera sina skyldigheter att värna amerikanska upphovsrättsintressen upp till ett belopp om 21 miljoner USD.

Uh, va? Ja. Just det. Ett upphovsrättsavlatsbrev för ekonomisk skada (får vi anta, det skulle kunna vara vinst också) som företag baserade på Antigua orsakar den amerikanska upphovsrättsindustrin. Vips! dök förstås en entreprenör upp och erbjöd nedladdning utan gräns för 10 dollar i månaden på siten Zookz.com (som i skrivande ögonblick tycks ligga nere) – med just argumentet att skadan aldrig kommer att nå till den rätt betydande summa det rör sig om i undantaget.

Det finns en mängd invändningar att göra här: naturligtvis måste diskuteras hur ett företag skall kunna självt besluta sig för att utnyttja ett WTO-beslut och förmodligen krävs det att regeringen formaliserar detta på något sätt: man skulle kunna auktionera ut rätten att piratkopiera litet som man auktionerar ut spektrum, kanske. Det är en, eh, annorlunda idé.

Intressant nog är det lätt att tänka sig framtidens handelskrig: EU, medlemsstater och andra skulle kunna söka för just den här typen av undantag för att skapa utrymme för nya affärsmodeller och begära kompensation i form av upphovsrättsundantag för alla möjliga inbillade och verkliga oförrätter. Samma rättspolitiska drag som skapat det mystiska ACTA verkar alltså ha skapat ett annat nytt instrument: upphovsrättsundantaget som enskilda länder kan ansöka om som kompensation i de fall USA inte följer WTO-beslut.

Det moraliska valet blir också intressant: vad kommer USA att göra? Kommer man att tillåta spel, eller tillåta piratkopiering? Vad är värst? Rent rättsligt är svaret förmodligen trivialt: ett enskilt bolag kan inte försvara ett upphovsrättsintrång med hänvisning till ett WTO-beslut som gäller nationen. Men om nationen formaliserar beslutet och säljer upphovsrättsundantagsrätter (litet som utsläppsrätter?) skulle resultatet bli mycket mer intressant. Länder med stora handelspolitiska tvister med USA skulle på detta sätt kunna skapa en blomstrande Internetmarknad som kompensation för upplevda missförhållanden.

Ytterst illustrerar ju detta en annan sak, förstås. Att handelsrätten är ett märkligt nätverk av regler att hantera upphovsrätten i – och att vi förmodligen bör försöka reda ut den institutionella ordning som upphovsrätten för närvarande lever i för att få överblick och insikt i hur reformförutsättningarna för en ny, legitim upphovsrätt skulle kunna se ut.

Och att entreprenörskapet ser möjligheter i allt. Även WTO-beslut.

Upphovsskyldigheter, cyborginstrument och nätverksbegrepp

Zoe Keating spelar med sig själv; hon har förvandlat cellon till en mångfald som hon kan lagra, lägga på varandra och i realtid spela mot. Hennes musik är trollbindande och fantastisk. Men vad är egentligen hennes instrument? Är det cellon? Inte bara. Det är cellon och datorn som i samklang bildar något nytt. Denna generation av cyborginstrument blir allt vanligare i allt från det enklaste skapande till komplext, nyskapande material som detta. Det som en gång var inspelningsverktyg blir en del av instrument och löser upp gränserna mellan instrument, verktyg och upphovsman.

Kreativiteten här består av ett sammanvävt nätverk av insatser: kreativiteten bakom det ursprungliga instrumentet, bakom datorn och dess olika mjukvaror, bakom mjukvaran som Zoe använder för att skapa sitt unika cyborginstrument och naturligtvis: Zoes eget fantastiska bidrag. Ingen del kan tänkas utan någon annan, det hänger helt och hållet samman. Kreativiteten är ett nätverk av skulder och tillgångar, egna insatser och andras. Ingen kreativitet är ex nihilo, ab ovo.

Utforskandet av kreativitets moralfilosofi skulle kunna börja i den insikten, tror jag – inte i hävdandet av den individuella kreatörens rättigheter, utan i utforskandet av de skyldigheter som kreativiteten skapar. En upphovsrätt författad i Simone Weils anda: där utforskande av skyldigheterna skapar rummet som rättigheterna kan leva i.

Jag kan inte se att det vore så illa.

Maligna licenser och den digitala äganderättens död

Amazons tilltag att radera böcker som kunder köpt för att förlaget i efterhand ångrat sig och inte längre vill tillhandahålla digitala utgåvor av sina böcker har mött kritik, för att uttrycka det milt. Det intressanta med tilltaget är dock att det illustrerar ett exempel på en konflikt som inte uppmärksammats särskilt ofta – den mellan upphovsrätten och äganderätten till det individuella exemplar av ett verk som vi köpt lagligt. Som påpekas i artikeln ovan skulle vi nog haja till om Akademibokhandeln knackade på dörren, artigt förklarade att förlaget som sålt oss den senaste delen av Harry Potter inte längre vill tillhandahålla en pappersutgåva och att de därför tagit med sig litet bensin för att elda upp vårt exemplar. De flesta av oss skulle förmodligen stänga dörren igen, sätta på litet kaffe och säga ”håhåjaja” – eller något mer kraftfullt om någon sillskalle skulle försöka sig på detta. Men i övergången till den digitala ekonomin blir det svårare för oss att freda vår egen sfär och vår äganderätt, eftersom allt fler terminaler nu säljs med vad som charmigt kallas för en ”kill switch”. iPhonen lär ha en, liksom Kindle och andra terminaler: en möjlighet att på distans, utan vårt samtycke i det enskilda fallet (men vi har säkert samtyckt till det i något avtal någonstans) ändra innehållet på den teknik som vi använder. Det handlar här om själva urfallet av det som Zittrain kallar ”tethered devices”, kopplade terminaler i sin The Future of the Internet. Och ytterst betyder det att i det digitala samhället fråntas vi möjligheten att äga information, vi tillåts bara licensiera den.

Det har skrivits alldeles för litet om licensernas funktion i den digitala ekonomin, särskilt som det finns en mängd olika konfliktytor mellan just licenser, äganderätt och personlig integritet. En licens är ett villkorat pseudoägande, urholkat på en mängd olika sätt och försett med olika juridiska trojanska hästar som tillåter övervakning (se exempelvis de olika licenser som tillåter rättighetsövervakande teknik, eller förbjuder borttagandet av kopieringsskydd).

Till skillnad från avtalet – som är en hörnsten i den fria marknadsekonomin – är licensen ett avtal som baseras på en från början ombalanserad marknad där förhandlingsstyrkan dikterats av att staten garanterat vissa grundvillkor i avtalen i lag. Så förhåller det sig exempelvis till delar med upphovsrätten, där det till exempel inte är möjligt att avtala bort den ideella rätten, eftersom staten ansett att det skulle försvaga upphovsmannens position på ett orimligt sätt – något som mycket väl kan ha varit sant vid en given period i historien.

Men problemen med att ha en stat som sätter förutsättningarna för avtalsförhandlingar genom rättigheter garanterade i lag är att hela avtalsförhandlingen vrids ur balans. Där detta från början kan ha varit lovvärt kan sådana lagvillkor alltid kapas av kreativa entreprenörer och användas för att skapa andra, orimliga avtalsvillkor. Som rätten att radera de digitala exemplar du redan köpt av ett verk – villkor som säkert få skulle ha gått med på under avtalsfrihet.

Det är ganska lätt att se hur detta går till — när staten tror sig kunna hitta en rimlig förhandlingsposition för upphovsmännen inser de inte att de också skapar en ny förhandlingsposition för förlag, och andra mellanmän, som i andra led skapar ekonomisk ineffektivitet genom att utnyttja styrkan i den position som upphovsmannen garanterats.

Vi behöver lära oss mer om licenser, försöka förstå hur de fungerar ur ett rättsekonomiskt och moraliskt perspektiv. Ett enkelt, och elakt, sätt att definiera licensen är som en parodi på avtalet, eftersom avtalets koordinerande effekt satts ur spel redan från början av en lagstiftning som ger den ena parten all förhandlingsstyrka (och visst — jag inser att det finns rimliga licenser också, till och med Creative Commons beskriver ju sig som licenser och visar därmed att inte bara maligna licenser kan växa på en snedvriden förhandlingsposition).

Vad är slutsatsen? Kanske att vi måste börja begränsa möjligheterna att inskränka äganderätten till digitala exemplar. Ett bra sätt vore att se till problematiken med kopplade terminaler, och kanske till en sorts minimirättigheter som speglar de som gäller i den analoga världen. Bland annat borde vi diskutera om det överhuvudtaget skall vara möjligt att inskränka vad vi gör med ett digitalt exemplar vi lagligen betalat för – så länge som vi inte framställer ett nytt exemplar. Visst borde det väl vara möjligt med andrahandsförsäljning av mp3-låtar, rippade DVD:er (så länge originalet förstörs) och andra liknande åtgärder?

Det finns inget skäl att låta orimliga licenser fräta sönder äganderätten i den digitala ekonomin.