Anteckningarna

ord är dåd

Ideologiseringen av pandemin är oundviklig, och redan nu är det intressant att studera hur den sker. Filosofen Giorgio Agamben, som länge hävdat att undantagstillståndet är ett sätt att fördela makt, har hamnat i rejält blåsväder för att hävda att hela Coronakrisen är ett tecken på att samhällen i dag är oförmögna att existera utanför undantagstillståndet.

I den första texten – som skrevs 26 februari – är Agamben frätande:

First and foremost, what is once again manifest here is the growing tendency to use the state of exception as a normal governing paradigm. The executive decree (decreto legge), approved by the government “for reasons of hygiene and public safety,” produces a real militarization “of those municipalities and areas in which there is at least one person who tests positive and for whom the source of the infection is unknown, or in which there is a least one case that is not connected to a person who recently traveled from an area affected by the contagion.” Such a vague and indeterminate formula will allow [the government] to rapidly extend the state of exception to all regions, as it is practically impossible that other cases will not appear elsewhere.

Se http://positionswebsite.org/giorgio-agamben-the-state-of-exception-provoked-by-an-unmotivated-emergency/

Epidemin tar vid där terrorismen slutar som alibi för makten att lösa upp individualla fri- och rättigheter, menar han:

It is blatantly evident that these restrictions are disproportionate to the threat from what is, according to the NRC, a normal flu, not much different from those that affect us every year.We might say that once terrorism was exhausted as a justification for exceptional measures, the invention of an epidemic could offer the ideal pretext for broadening such measures beyond any limitation.

Ibid

Agambens analys har inte stått oemotsagd, och i en artikel i Chronicle of Higher Education angriper Anastasia Berg Agamben utan silkeshandskar:

”What is a society,” Agamben asks, ”that has no value other than survival?” Under certain circumstances, this is a good question; under these circumstances, it is a blind one. Is this the society Agamben believes he is living in? When this philosopher looks around him, does he truly see nothing but the fight for ”bare life”? If so, Agamben’s ”clarification” may be revealing in a way he hadn’t intended. We might think of it as a very lucid example of ”bare theory”: the dressing up of outdated jargon as a form of courageous resistance to unreflecting moral dogma. Sometimes it is advisable to hold off on deploying the heavy theoretical machinery until one has looked around. If we are after wisdom about how to live today, we should look elsewhere.

Se https://www.chronicle.com/article/Giorgio-Agamben-s/248306?key=z5yodZPXH1-Hi8hgwdp9akWH-jXrno6FVQZE24qkIFpuxgIOSVaMjuRtSAg7_lBhSjNkRkZwNTBOR1RVbUlDYWFwc0VzOU93TXZka2U1QVJRUkFwZGJhdElSbw&cid=wsinglestory_41_1&fbclid=IwAR3q-DbSBcm_KYQLOVboSzO9y7n6yVbkHiwztx2qtyS70bX7oLn_nkTHQCc

Agamben skrev ett förtydligande i vilket han dock inte backade från sin position nämnvärt:

What is worrisome is not so much or not only the present, but what comes after. Just as wars have left as a legacy to peace a series of inauspicious technology, from barbed wire to nuclear power plants, so it is also very likely that one will seek to continue even after the health emergency experiments that governments did not manage to bring to reality before: closing universities and schools and doing lessons only online, putting a stop once and for all to meeting together and speaking for political or cultural reasons and exchanging only digital messages with each other, wherever possible substituting machines for every contact — every contagion — between human beings.

Se https://itself.blog/2020/03/17/giorgio-agamben-clarifications/

Agamben står dock inte ensam till vänster. Naomi Klein menar att Trumps pandemisvar är ett exempel på chockdoktrinen:

Look, we know this script. In 2008, the last time we had a global financial meltdown, the same kinds of bad ideas for no-strings-attached corporate bailouts carried the day, and regular people around the world paid the price. And even that was entirely predictable. Thirteen years ago, I wrote a book called The Shock Doctrine: The Rise of Disaster Capitalism, described a brutal and recurring tactic by right-wing governments. After a shocking event — a war, coup, terrorist attack, market crash or natural disaster — they exploit the public’s disorientation, suspend democracy, push through radical free market policies that enrich the 1% at the expense of the poor and middle class.
But here is what my research has taught me. Shocks and crises don’t always go the shock doctrine path. In fact, it’s possible for crisis to catalyze a kind of evolutionary leap. Think of the 1930s, when the Great Depression led to the New Deal.

Se https://www.democracynow.org/2020/3/19/naomi_klein_coronavirus_capitalism

Agamben och Klein ger intressanta signaler för den som intresserar sig för de politiska och ideologiska förskjutningar som Coronakrisen kommer att leda till.

Medborgarna i Storbritannien och Frankrike sitter nu i husarrest. De sitter inte i karantän — karantän är en begränsad rörelsefrihet för den som misstänks vara sjuk — utan i snabbt beslutad, statligt påbjuden husarrest.

Karantän – 40 dagars väntan om man kom från ett smittodrabbat områden – var en logisk åtgärd, men historiskt har den inte varit särskilt framgångsrik när det gäller att begränsa smitta. Det kvittar nu lika, eftersom det vi ser nu inte handlar om det — utan om att stilla den allmänna smittspridningen i samhället genom att lösa upp grundläggande fri- och rättigheter.

Det kan fungera. Det kan misslyckas. Det saknas avgörande evidens, och det kan inga datamodeller i världen förändra. Vacker datorgrafik är fortfarande bara grafik, inte evidens. Åtgärden baseras inte på en analys av risk, utan utgör en reaktion på osäkerhet – att låtsas att vi hanterar risk när vi hanterar osäkerhet är inte bara ineffektivt, utan också farligt.

Vad vi ser nu är en reaktion som baseras på omöjligheten att veta hur det ska gå, hur viruset beter sig och hur spritt det är och vilka konsekvenser pandemin kommer att få. Det intressanta är att det handlar inte om epidemiologiska strategier, utan epistemologiska strategier; kunskapssökande strategier.

Smittskyddsinstitut och andra experter är ganska öppna med att de reagerar på osäkerhet, och hoppas att hitta en modell som fungerar — det är också rationellt att reagera på osäkerhet med experiment för att se om det finns delar av osäkerheten som kan förvandlas till risk. De har ganska unisont också förklarat att vi inte vet hur det hela spelar ut över längre tid, och att en åtgärd nu mycket väl kan resultera i att vi bara fördelat om osäkerheten i tiden (i sig kan detta förstås vara värdefullt då man får tid att bygga kapacitet i hälsa och sjukvård).

Det betyder dock inte att man får experimentera hur man vill inför osäkerhet — ett samhälle borde lägga fast regler för hur experiment av detta slag går till. En modell skulle kunna vara att ha en proportionalitetsprincip: är den åtgärd som vi föreslår ett experiment där värdet av informationen som vi skulle kunna få motsvarar den kostnad som experimentet betingar?

Notera att en sådan princip inte låtsas att experimentet – åtgärden – inte kamoufleras som ett bevisat effektivt svar på osäkerheten, utan just som ett experiment för att lära oss mer. Det är viktigt, eftersom det gör det möjligt att undersöka kostnaden för åtgärden med en riktig värdering av dess nytta — den extra kunskap som vi får — och inte i utgångspunkt i en fiktivt säker verkan.

Det är en väldig skillnad mellan att svara ”jag vet inte, men ska se vad vi kan ta reda på” och ”den här åtgärden har 55% sannolikhet att reducera antalet sjuka med 33%”. ”Jag vet inte” är nog det rätta svaret oftare än vi skulle vilja medge.

Då kan man närma sig olika åtgärder med en empirisk, men ödmjuk hållning: vi står inför osäkerhet, vi måste experimentera och se vad vi kan lära oss och samtidigt göra det med proportionalitet i åtanke.

En annan möjlig princip är extremprincipen. Enligt den bör de experiment ett samhälle vidtar vi osäkerhet vara så extrema som möjligt för att försöka undvika eller reducera osäkerheten så snabbt som möjligt, eftersom den skapar en situation där ytterligare osäkerhet förräntas mycket, mycket snabbt.

Betänk vad en andra svart svan skulle innebära nu: en jordbävning i ett storstadsområde (som i Kroatien), ett större krigsutbrott eller en andra pandemi (att vi har en pandemi på basis av ett Coronavirus minskar inte automatiskt risken att vi får en pandemi baserad på exempelvis ett influensavirus eller Ebola, och i USA just nu har man en ganska elak influensasäsong). Effekten av en andra svart svan är inte additiv, utan multiplikativ -.- den fördubblas av den första svarta svanen.

Extremprincipen utgår därför från att en massiv “överreaktion” omedelbart är det enda sättet att se till att vi inte befinner oss in situation där extra risk är multiplikativ, utan endast additiv och att alla experiment bör utformas för att ha så stor effekt som möjligt, så snabbt som möjligt. Den torde också vara exklusiv — den går inte att kombinera med en proportionalitetsprincip, eftersom den syftar till att blixtsnabbt reducera så mycket osäkerhet som möjligt till risk.

Det är också värt att extremprincipen kallas så för att den tillåter två olika strategier: den ena är att inte göra något alls och den andra att leta efter de mest extrema åtgärderna. Båda dessa strategier är försvarbara under extremprincipen. Om vi tror att en osäkerhet är tidsbegränsad kan det snabbaste sättet att eliminera den vara att göra — ingenting. Boris Johnsons tidiga analys – skogsbrandstanken – var ett tydligt exempel på hur extremprincipen kan tas till intäkt för att inte förlänga osäkerheten med interventioner.

Hur skulle dessa olika principer se ut i praktiken? Få länder spelar med rena strategier, men intressant nog tycks Sverige spela med en rätt så renodlad proportionalitetsprincip: vår åtgärder passar det mönstret väl och skulle kunna berättigas med en proportionalitetsprincip.

Husarresten i Frankrike och Storbritannien ser kanske ut som om de var baserade på extremprincipen, men det är de inte — dessa åtgärder kommer alldeles för sent. Nya Zeeland tillämpar en variant av extremprincipen med husarrest mycket, mycket tidigt i pandemin — Frankrike och Storbritannien försöker dock växla från den ena principen till den andra, och det går – enligt den inneboende logiken i extremprincipen – inte.

I stället arbetar de utifrån en sorts eskaleringsprincip där åtgärderna hela tiden skärps om de inte upplever att de har tillräckligt med kunskap. En sådan epistemologisk strategi påminner om den panikslagnes: frågorna blir gällare och gällare, slutsatserna mer och mer långtgående och den egna handlingsplanen mer och mer drastisk inför osäkerheten.

Extremprincipen, proportionalitetsprincipen och eskaleringsprincipen är alla exempel på epistemologiska strategier som ger olika politiska utfall och konsekvenser.

Det kanske viktigaste politiska påpekandet är att de två första ger en naturlig utväg ur åtgärderna — åtgärder vidtagna under extremprincipen är så kraftfulla att de är naturligt begränsade i tiden. Proportionalitetsprincipen ebbar ut efter det att den nått tillräcklig risk.

Eskaleringsprincipen är dock svårare att backa ut ur — och det demokratiska inflytandet över vägen tillbaka är oklart. Hur kan Storbrittaniens och Frankrikes medborgare häva sin husarrest? Är det endast i nästa val de kan göra det?

En stor del av oenigheten kring frågan om pandemin kan spåras till en oenighet om vårt problem är epistemologiskt eller epidemiologiskt. Det i sin tur beror av om vi anser att krisen handlar om osäkerhet eller risk. Om vi anser att den handlar om osäkerhet blir uppgiften att söka en princip som vi tror ger en bra kunskapsstrategi, och som samtidigt inte underminerar demokratins grundvalar och erbjuder en rättssäker väg ur krisen.

Den epistemologiska strategin föregår den epidemiologiska.

”Var tog Europa vägen?” undrade en kollega nyligen, och det är inte utan att det är en intressant fråga. Gränser stängdes, pandemin – ett globalt fenomen – möttes med uteslutande nationella svar och den vacklande ekonomin med nationella insatser. Europeiska Unionens svar på den osynliga fienden bestod i att Unionen själv blev svår att skönja. Återhämtningen kommer sannolikt också att vara tysk, fransk, svensk och nationell överlag — inte europeisk. En viss samordning, javisst, men går EU stärkt ur detta?

Det är egentligen inte så märkligt, och vad EU har genomgått är något relativt unikt men fundamentalt omvälvande: två på varandra följande svarta svanar. Sannolikheten för det Storbritanniens utträde bedömdes alltid som låg, tills den var, tja, 100% och med detta utträde vacklande EU första gången. Sedan kom pandemin, just som man höll på att förhandla färdigt den först svarta svanen, och reducerade Bryssel till en eftertanke i en värld av stängd gränser, nationellt smittskydd och ekonomiska nödpaket deklarerade i medlemsstaternas huvudstäder.

Ingen institution kommer genom två svarta svanar oförändrad.

Vad kommer då att ske med Europeiska Unionen? Det är inte lätt att se eller säga, men om den tidigare följde en svagt lutande kurva med minskande inflytande så är det svårt att inte tycka att brottet i kurvan nu måste bedömas som grovt – EUs roll i krisen påminner kanske mest om statistens.

Det betyder inte att EU nu försvagas och försvinner — men betyder att EU, som redan efter Brexit hade en identitetskris nu måste hitta ett nytt jämviktsläge. Det kan leda till en närmare integration och ett nytt fördrag – samma kollega påminde mig om att alla internationella institutioner föds vid kriser – eller så kan det leda till eurons upplösning och fall, i kölvattnet av breda statssubsidier och nationaliseringsinsatser i industrin.

Europas, och den Europeiska Unionens, roll är ett av de kanske viktigaste projekten för den som sysslar med framtidsstudier nu; och det sker mot en bakgrund av ett USA som beskrivits som unikt isolationistiskt och ett Kina som flyger in hjälputrustning till Italien.

Fältet för hypoteser om den framtiden är vidöppet.

Pandemier ger inte bara upphov till konspirationsteorier, utan också till ideologiska utläggningar av hur pandemin bör läsas. Om konspirationsteorierna kommer att flytta tillbaka in i den memetiska internetforumreservoaren efter pandemin, så kommer de ideologiska förskjutningarna att spela större roll och påverka det politiska samtalet under längre tid.

För framtidsstudier blir det därmed viktigt att försöka teckna konturerna till olika möjliga ideologiska skiften över hela spektrat av politiska analyser.

Några exempel.

Olika gröna ideologier kan komma att ta intryck av den romantisering av det nedstängda samhället som översätter karantän och massdöd till rena kanaler i Venedig och minskade utsläpp i Kina. Rapporter om att fler liv räddas när luftföroreningarna minskar, än som gått förlorade i pandemin, förvandlar viruset till en kraftfull folkhälsofrämjande insats.

Olika center / vänster ideologier kan komma att ta pandemins undantagstillstånd till intäkt för att den starka staten måste göra sitt återtåg i en värld som fundamentalt är osäker och komplex — och att det kommer att finnas en medborgerlig efterfrågan på just denna starka stat. Ekonomins kollaps i katastroftillstånd lyfts fram som skäl till att marknaden inte kan utgöra en del av fundamentet i en demokrati, stora uppsägningar och företags desperata åtgärder – ibland säkert överreaktioner – kommer att användas för att leda i bevis att näringslivet i grunden är egoistiskt, och måste regleras hårdare. Om de data vi ser nu stämmer kommer pandemins socio-ekonomiska avtryck – att svagare grupper drabbas hårdare, ofta för att de inte kunnat isolera sig på samma sätt som de mer välbeställda – att motivera massiva fördelningspolitiska insatser. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att stänga gapet mellan de tillfälligt anställda och de som har fast anställning (som man kommer att mena vuxit till en punkt där de tidigare blivit rättslösa) kommer att lanseras.

Globaliseringen kommer att ifrågasättas och målas ut som en sårbarhet, där lokal produktion hyllas som både mer demokratisk och säkrare.

Konservativa ideologier kan komma att betona det nationella oberoendet, nödvändiga förberedelser och en beredskapsmentalitet. Globalisering, liberalisering och ”just in time” kommer att skyllas för att ha skapat ett skört samhälle som inte klarar av chocker. Urbaniseringen kan komma att ifrågasättas av en allt starkare grön konservatism som kommer att kunna visa att många småstäder klarade sig bättre än storstadsregioner. ”Om kriget kommer”- mentaliteten kommer också att leda till försvarspolitiska prioriteringar, en upprustning av försvaret och en utvidgning av försvarets roll. Det finns förutsättningar för en ny religiositet i det som sker nu – men det är inte så enkelt som att säga att vi söker oss till religionen i kriser, det handlar om hur vi förhandlar osäkerheten med vår egen existentiella rädsla.

Liberala analyser kan komma att tvingas in i defensiva positioner – som i tanken att ”det finns ett pris för öppna samhällen” och ”epidemiologiska beslut måste kontextualiseras ekonomiskt”. En del av energin kommer att fokuseras på att lyfta fram olika diktaturers hantering av pandemin som omänsklig och repressiv, spänningen mellan västerlandet och Kina blir en fokalpunkt. Ett möjligt amerikanskt misslyckande kan följas av en amerikansk isolationism flera storleksordningar starkare än något vi sett tidigare, och liberalismen kan se sin transatlantiska bas erodera kraftfullt på mycket kort tid. Ett ljus i mörkret är att framsteget plötsligt blir värdefullt igen: vetenskap, teknik och innovationer kommer att hamna i självklart fokus i diskussionen om hur vi rustar oss för nästa kris, men också hur vi hanterar en i grunden osäker värld. För liberalismen blir det kanske allra svårast att integrera den radikala osäkerheten som politiskt begrepp i den egna ideologin, eftersom så mycket av den liberala analysen orienterat sig kring riskbegreppet (och vikten av risktagande, rationalism, kostnads/intäktsanalyser och den matematiserade ekonomin).

Mer extrema ideologier är svårare att analysera. Samtidigt som nationalism och xenofobi onekligen gynnas av pandemier så finns ingen naturlig ideologisk slutsats som skiljer sig från den som man hitintills redan dragit: att omvärlden är farlig och främlingar bör ses med misstänksamhet. Det som kan ske är att vi ser en omvandling av populismen till en ren fascism där auktoriteten ersätter facila politiska positioneringar. Efterfrågan på en stark man eller kvinna kommer givetvis att öka, och vissa länder kommer nog att ta steget in i rent auktoritära lägen. Liberalismen och globaliseringen får ta ansvar för pandemin, och i värsta fall riktas elden mot demokratin som styresskick, med grumliga argument om att vi lever i undantagstider.

Dessa skiften kommer att variera i grad och omfattning, delvis beroende på hur långdragen pandemin blir och delvis beroende på pandemins historieskrivning. Ju mer pandemin skrivs in i vår historia som ett trauma som vi fallit offer för, desto mindre kan den samtidigt vara en kris som vi gått stärkta ur.

Det är svårt att se några scenarier där pandemin inte har några ideologiska efterverkningar.

Debatten mellan Hessius och epidemiologerna, samt de återkommande presskonferenserna med Boris Johnson, har gjort klart att det finns en växande efterfrågan på pandemins slut. Här finns en intressant epistemologisk spänning: når vi slutet på pandemin eller måste detta slut konstrueras politiskt? Jag är nog rätt säker på att det måste konstrueras.

Det kommer att bli ett av de svåraste globala, politiska projekten i närtid — men också ett av de mest oundvikliga. Nietzsche, tror jag, konstaterade någonstans att man inte skall underskatta tristessens politiska sprängkraft — och om han inte sade det borde han ha sagt det.

Det finns en mängd av komponenter i detta slut, och valet av ingredienser i slutet kommer att vara av betydande vikt för hur den post-pandemiska politiken utvecklar sig.

Hur fattar man beslut vid en pandemi som den vi nu genomgår? Det finns flera olika modeller, och mycket av den offentliga debatt som nu rasar om detta handlar egentligen om vilken beslutsmodell som är den rätta. Ur ett rent beslutsteoretiskt perspektiv är det intressant att gå igenom de olika modellerna och försöka förstå dem mer på djupet.

I en debattartikel 20/3 I SvD skriver två professorer om att de anser att Sverige måste ändra strategi i pandemibekämpningen, och nyckelmeningen i debattartikeln lyder:

”Sveriges beslut måste vila på vetenskaplig grund, och den bästa vetenskapliga grunden just nu är rapporten från Imperial College som säger att strategin måste vara att försöka få ner reproduktionstalet under 1.”

Se SvD 2020-03-20 ”Ändra Sveriges Strategi: Pandemin Måste Stoppas” https://www.svd.se/andra-sveriges-strategi–epidemin-maste-stoppas

Jag vet inte om de har rätt eller inte, men debattartikeln ger tydligt uttryck för en beslutsmodell som förtjänar att belysas närmare – och den kan uttryckas enkelt.

(i) Politiska beslut om en pandemi måste fattas huvudsakligen på epidemiologisk vetenskaplig grund.

Författarna pekar ut en enda vetenskaplig grund som beslutet måste fattas på, och menar att denna bör vara vägledande vid beslutet till exklusion av alla andra – också vetenskapliga – grunder. Ekonomi, juridik, matematik, statistik, psykologi och sociologi skall alla exkluderas vid beslutsfattandet och besluten som fattas måste baseras på endast på epidemiologisk vetenskap och de för tillfället bästa modeller som finns inom denna vetenskap. Vi kan kalla denna modell för monovetenskapliga.

Kerstin Hessius skrev dagen innan, 19/3, i samma tidning att vi behöver en tidpunkt då vi återgår till det normala.

 De smittskyddsåtgärder man vidtagit hittills är säkert väl motiverade utifrån att få kontroll över läget och utbilda allmänheten så att risken för överfulla sjukhus begränsas.

Men konsekvenserna för världsekonomin är å andra sidan på väg att bli helt okontrollerbara

Se SvD 2020-03-19 ””Ge en tidpunkt för när livet blir normalt” https://www.svd.se/ge-en-tidpunkt-for-nar-livet-blir-normalt

Kerstin Hessius lyfter in andra vetenskapliga grunder, nämligen den ekonomiska analysen – och delvis en socialpsykologisk analys – av de kostnader som de beslut som fattas på epidemiologisk grund har. Hennes beslutsmodell är mångvetenskaplig.

(ii) Politiska beslut om en pandemi måste fattas på bredast möjliga vetenskapliga grund.

Båda parter fordrar att besluten fattas på vetenskaplig grund, men i det senare fallet fordrar Hessius att vi väger samman den vetenskapliga evidensen från flera olika fält för att fatta ett politisk beslut på basis av denna viktning.

Till dessa två perspektiv kan man foga ett tredje – som lyser med sin frånvaro just nu, men som nog kommer att bli vanligare (det finns stråk av denna modell hos Hessius) och det är att beslut som dessa också innefattar etiska och moraliska ställningstaganden. Denna modell är nog egentligen den som vi borde kalla politisk. Den grundläggande frågan i all politik är ju inte vad som är vetenskapligt korrekt, utan i stället denna: hur vill vi leva tillsammans? Vad pandemin lyft fram är att underförstått måste den frågan läsas: hur vill vi leva och dö tillsammans? Döden är lika politisk som livet, men det har vi försökt sopa under mattan under ganska lång tid — och lyckats väl med, eftersom medellivslängden hela tiden ökat.

I komplexa, adaptiva system kan osäkerheten endast reduceras till risk till begränsad del. Det går inte att förutsäga med någon exakthet hur beslut spelar ut över tid. I det läget får man välja om man är monovetenskapliga eller mångvetenskaplig, om beslut skall fattas på en enskild vetenskaps grund eller på den sammanvägda evidensen från flera olika vetenskaper. Ytterst måste dessa beslut kanske – efter som deras osäkerhetshalt är så hög – fattas utifrån moralisk grund.

Slutligen, några invändningar som det kan vara värt att granska närmare.

”I tider av kris måste politiken underordna sig vetenskapen och koncentrera sig på den vetenskap som kan mest om just den aktuella krisen.”

– Det är en fullt möjlig åsikt, men den är i sig inte vetenskaplig. Den baseras på hypotesen att de politiska besluten blir bättre för alla om man gör detta. Det finns ingen forskning eller evidens som visar att samhällen långsiktigt ser bättre utfall för att de låter sina politiska beslut dikteras av en delmängd av den vetenskapliga kunskapen.

”Det finns en tid för diskussioner och en tid för handling, och just nu är det dags att hålla tyst och göra som experterna säger.”

– Det är också en fullt möjlig åsikt, som uttrycker hypotesen att samhällen far illa av en öppen diskussion om de grunder för beslut som politiiken väljer mellan, och att man bör utse experter för att fatta dessa beslut. I förlängningen innebär denna hypotes att demokratin bör suspenderas i kris. Det ter sig osannolikt att det skulle hjälpa långsiktigt, men evidens saknas åt endera hållet. Och att säga att auktoritära stater lyckats bättre och att det visar att det stämmer är att inta ett alldeles för kort perspektiv: kostnaderna för en auktoritär metod kommer att utkrävas med råge vid nästa kris då samhället har lärt sig att repressionen kommer.

”Epidemiologi är en riktig vetenskap, det är ingen av de andra du nämner.”

— Det påstående både överskattar epidemiologin och underskattar alla de andra vetenskaperna på samma gång.

”Är inte detta bara en variant på klimatförnekandet? Måste vi nu dras också med Coronaförnekare?”

— Klimatvetenskapen är redan tvär- och mångvetenskaplig – ekonomiska perspektiv finns och ges utrymme, samtidigt som man också ser till matematik, statistik, juridik och andra evidensbaser. Det är alldeles för lätt att påstå att ifrågasättande är förnekande. Den som förnekade att vi hade en Coronapandemi skulle med rätta fördömas för att helt sakna vetenskaplig grund för sitt påstående.

Vad är då rätt? Allt annat lika säger nog beslutsforskningen att beslut blir bättre av en mångfald av olika perspektiv – se exempelvis evidensen i Scott Pages utmärkta bok The Difference – och därför skulle jag vikta beslutsfattandet mot det mångvetenskapliga, och notera att osäkerheten i besluten gör att en stor del av grunden måste förbli värderingsstyrd.

Att skriva dialoger är ett sätt att tänka. Det är inga lätta frågor vi diskuterar i dessa tider. Här en skiss på olika sätt att tänka som jag tycker mig ha sett.


Gorgias: Varje samhälle väljer – medvetet eller icke – en viss triage-algoritm: en process som avgör vem som får vilken vård och när. Denna process är den centrala prismekanismen i vården, utformningen av den avgör hur mycket hälsa- och sjukvård får kosta i ett samhälle. Den här algoritmen är inte given utan förändras vid de flesta sorters kriser. Om det sker en stor olycka vet sjukvårdspersonalen som kommer till platsen att de bör koncentrera sig på de som går att rädda under de förutsättningar man arbetar. Under de senaste 50 åren har den här algoritmen utformats i en era som historiken Edward Luttwak kallat den ”post-heroiska”: alla liv skall räddas till vilket pris som helst. Samma princip har lett till att avancerade nationer mekaniserat kriget – politiker kan inte längre överleva mänskliga krigsoffer på den egna sidan. I dag handlar det inte om krigsoffer – även om det inte saknas krigsretorik – utan patienter, men principen är densamma. Vi har gjort oss själva oförmögna att diskutera livet som fungibelt, vi har förlorat alla växelkurser mot andra värden i samhället. Det håller inte och vi kommer att tvingas att ge upp den principen.

Aristoteles: Ge upp försöken att rädda så många som möjligt? Ge upp den grundläggande principen om alla likas värde i en demokrati? Är vi verkligen värda att rädda om det är så vi till slut räddar oss undan en ekonomisk katastrof? Vilka ärr lever vi då vidare med om vi vet att vi låtit våra gamla dö? När i historien har vi någonsin accepterat en sådan slutsats utan att den lett till eutanasi, rashygien och diktatur?

Gorgias: Vi har aldrig haft så många gamla som vi har idag. Det är inte ens säkert att vi skulle kalla detta en epidemi om medellivslängden var 5-10 år yngre. Forskare har hävdat att det i värsta fall rör sig om en förkortning av vår medellivslängd på mellan 20 och 75 dagar om vi låter sjukdomen förlöpa normalt. Det problem vi då ställs inför är att vi inte kan rädda alla, och därför måste ändra de protokoll som styr vårt triagearbete i sjukvården. De nuvarande rutinerna och prioriteringarna i vården – de post-heroiska – innebär en säker undergång för flera gånger så många människors liv. Ska verkligen vår oförmåga att växla in liv i andra värden driva oss alla i fördärvet?

Aristoteles: Du förutsätter att endast gamla dör. Vi vet också att unga kan bli ordentligt sjuka, och få skador för livet.

Gorgias: I vilken utsträckning? Vågar du jämföra med bilolyckor, influensa, fetma, rökning eller något annat?

Aristoteles: Du kan inte jämföra med kända risker med tydliga frekvensmönster. Här har vi att göra med en stor osäkerhet och vi har inte ännu lyckats destillera risken ur osäkerheten. När vi inte kan det måste vi förfara med stor försiktighet. Vi måste ta det säkra för det osäkra.

Gorgias: Det är precis där vi har gått fel som samhälle. Vi tror att vi kan lägga fast sannolikheter för händelser som saknar historia och som aldrig kommer att upprepas på samma sätt i framtiden. Vi famlar efter sifferskattningar, där inga finns – och varför? För att de ger oss en känsla av rationalitet? Det finns inget mindre rationellt än att försöka kvantifiera en radikal osäkerhet.

Aristoteles: Så vad ska vi göra då? Bara låta folk dö?

Gorgias: Hur du än gör dör folk, hela tiden. I Sverige dör 92 000 personer om året. Hur många extra kommer att dö av den här sjukdomen? 10%? 20%? Hur många kommer att dö utfattiga, deprimerade, i alkoholism och utslagning i en ekonomi som faller samman till 30-talsnivåer? För att inte tala om hur livskvaliteten sjunker för alla de som sett sina pensioner lösas upp i intet, eller som nu förlorar jobben utan att ha möjlighet att ställa om?

Aristoteles: Vi måste ställa om. Vi kan sätta samman paket av åtgärder och se till att vi löser problemen vareftersom. Vi kommer att komma tillbaka — och det är inte så binärt: det handlar inte om att göra inget alls eller att försöka rädda liv, det handlar om att hitta ett sätt att platta ut kurvan…

Gorgias: Åh, denna magiska kurva. Den är ju inget annat än en fetish – sjukvårdens kapacitet bestäms ju av hur vi triagerar. Vi kan platta ut kurvan, eller så kan vi höja den streckade linjen. Det enda den här typen av resonemang leder till är att vi skapar en rätt given platt kurva när hela ekonomin flatlines. Vi behöver växa upp och inse att liv slutar, skit händer och sjukdomarna kommer att komma tillbaka. Perioden mellan 1950 och 2000 var ett gigantiskt undantag, vi trodde till och med att vi skulle kunna utplåna sjukdomarna! Vilket misstag. Nu kommer de åter, antibiotikaresistensen växer och de zoonotiska reserverna är blottlagda runtom i olika länder varefter vi ändrat livsstil, avverkat skog eller bara koncentrerat oss i urbaniseringens tidevarv. Sjukdomarna är en del av civilisationen, och har alltid varit det.

Aristoteles: Livet är ont, brutalt och kort, alltså — är det ditt svar?

Gorgias: Inte alls. Jag tror på en ljus och fantastisk framtid. Den är bara inte säker eller enkel. Sjukdomar kommer att rycka bort somliga av oss, andra kommer att leva tills de fyller 120. Vi kommer att upptäcka nya botemedel – om vi bara låter samhället överleva när individerna blir sjuka. Vi måste vänja oss vi att leva i osäkerhet. Och det är i osäkerheten som vi kommer att finna ny kreativitet, nytt entreprenörskap och nya idéer. Osäkerheten kanske äntligen kan skaka oss ur den liknöjdhet som stavas indexfonder och försäkringslösningar.

Aristoteles: Det finns något romantiskt i den undergångssynen, och något djupt omänskligt. Att ersätta all risk med osäkerhet och sedan förespråka den starkes överlevnad, det är ju inte att skydda samhället utan att ersätta det med något annat. Med ett allas krig mot alla, där ingen har tid att skapa något alls. Osäkerheten kväver oss, den håller oss tillbaka. Den frigör ingen kreativitet alls. Under en större del av vår historia levde vi under osäkerhet och vad hände? Inget alls. Vi var okunniga, vi levde i armod och dog unga. Med förmågan att skilja risk från osäkerhet blev vi moderna, och tog kontroll över vårt öde. Det är först när osäkerheten dör som allt blir tillåtet, för att parafrasera Dostojevskij. Då kan vi skapa den moderna världen. Vår modernitet och vårt välstånd vilar på risker, inte i osäkerheten.

Gorgias: Om grunden inte är sund kan inte bygget hålla. Du dramatiserar: jag förstår det, det post-heroiska imperativet har dig i sitt grepp. Du kan inte vika från principen att liv inte kan växlas in i andra värden. Det hedrar dig på sätt och vis — till det inte gör det längre. Och det är nu. Ställda inför de val vi står inför nu måste vi välja osäkerheten, eftersom alla åtgärder inom ramen för den acceptabla risken leder rakt ut i mörkret. Det är unikt det vi genomlever nu – det är såhär demokratier går under – under vikten av sina egna värderingar.

Aristoteles: Och vad betyder det, konkret? Om du inte bara mumlar i skägget? Att inte behandla lunginflammation hos de över 65? Att låta dem somna in? Påtvingad dödshjälp? Var drar du dina gränser?

Gorgias: Jag vet inte, men inte där vi drar dem i dag. Inte till priset av samhällets framsteg.

Aristoteles: Och där backar alltså även du: du har inga konkreta åtgärder att ge?

Gorgias: Det lämnar jag till läkarvetenskapen, men inte till en läkarvetenskap som kan unna sig att inte balansera sina hänsyn alls — utan till en läkarvetenskap som accepterar osäkerhet och tjänar samhällets långa framtid.

Aristoteles: Det låter ju fint. Men det är här avvägningarna måste in. Vem lever? Vem dör?

Gorgias: Du säger det som om det var något nytt eller unikt! Jag säger inte att vi skall ta livet av alla blåögda eller vänsterhänta. Jag säger att vi måste justera hur vi triagerar – och acceptera att vi kommer att dö av något, förr eller senare. Särskilt nu när vi blir äldre hela tiden. Jag kunde fråga dig hur många arbetslösa du acceptera, och i vilka sektorer och hur länge de skall vara arbetslösa och hur många av dem som skall få bli alkoholister och vilka som ska bli hemlösa — båda sidor av ekvationen måste balanseras. Du låtsas som om det bara fanns en sida, och vill hålla mig ansvarig för den. Det är inte bara fult, utan också litet dumt.

Aristoteles: Nu ska vi inte bli ovänner, Gorgias. Låt oss beställa litet hämtmat var och en och fortsätta videokonferensen. Vi kan bjuda in Platon och Sokrates, och kanske titta på någon streamad konsert ihop. Vad säger du?

Trasymakos: Är den här på? Kan ni höra mig? Är jag på mute?

Ulrich Beck och Anthony Giddens har båda skrivit om risksamhällen och hur vi organiserar våra samhällen för att hantera och förebygga risk. Vi försöker kvantifiera risker så väl vi kan, med olika studier brett uppslagna (”Chips ger cancer!”) och principer för hur vi hanterar risk — som den vetenskapsteoretiskt besvärliga försiktighetsprincipen. Ett av de mer grundläggande skiften vi skulle kunna se efter SARS-CoV-2-krisen är att vi måste förändra hur vi organiserar oss inför inte risk, utan osäkerhet.

En risk kan kvantifieras, om än grovkornigt. Rökning ökar risken för cancer och fetma ökar risken för hjärt och kärlsjukdom. En risk gör något mer eller mindre sannolikt. Osäkerhet är något helt annat, osäkerhet är oförmågan att alls skatta sannolikheter.

Under större delen av människans historia har vi levt i osäkerhet. En av de stora civilisatoriska framstegen var förmågan att förvandla osäkerhet till risk, att urskilja risken i osäkerhetens dimma och börja navigera efter den. Men det är fullt möjligt att den tiden var en tillfällig anomali, eller att de risker som vi kan destillera ur osäkerheten kommer att bli allt färre och kanske också mindre användbara.

Varför då? Argumentet skulle kunna se ut såhär: världen blir alltmer komplex och den utvecklingen accelererar. Med allt fler komponenter sammanknutna och samverkande, och en allt snabbare förändring, så försvinner riskerna in i osäkerheten igen, och vi står inför vår gamla utmaning som samhälle: att försöka bygga för osäkerhet.

Från risksamhällen till osäkerhetssamhällen

Den här insikten kommer att påverka hur världen ser ut efter pandemin. Vi går mot en värld av brutna kurvor, där vi har sett skarpa kast, och sedan med största sannolikhet kommer att se skarpa, men andra, kast tillbaka efter pandemin.

Brutna kurvor där B och Y bestäms av hur vi skattar usäkerhet.

Några exempel. E-handeln i Italien har fördubblats mot förra året. När pandemin försvinner kommer den inte att sjunka tillbaka till de nivåer som rådde innan. Den kommer att hitta en ny jämviktsnivå, som förmodligen kommer att vara högre än tidigare. Turismen har kraschat helt, och efter pandemin kommer även den att återgå till en annan, men inte samma, nivå.

Det som bestämmer dessa nya nivåer är delvis hur vi hanterar osäkerhet, vi kommer att prisa in osäkerheten i de nya jämviktslägena, och därför kommer kurvorna att vara brutna, i den meningen att vi inte återgår till status quo ante efter pandemin.

I vissa fall är detta kanske till och med till vår fördel. Den ökande användningen av teknik som vi ser nu kan mycket väl vara det som hjälper oss att utvinna de produktivitetseffekter som vi har haft svårt att få ur de teknikinvesteringar vi gjort. Den s.k. Solowparadoxen, att vi ser datorer överallt utom i produktivitetsstatistiken, kan mycket väl lösas av ett virus.

I andra fall kommer de brutna kurvorna att leda till strukturomvandlingsbehov som är både snabbare och större än de som redan pressade våra samhällen. Där vet vi inte hur vi ska hantera det. Vad gör vi om 30% av turismen försvinner i världen? Hur hanterar vi detta? Skall flygkapaciteten ställas om till frakt från persontransport?

En återgång till ett samhälle organiserat kring osäkerhet skulle vara en betydande sociologisk förskjutning, och i en tid där auktoritära politiska riktningar vunnit mark skulle denna tendens kunna förstärkas ordentligt. Osäkerhetens styrelseskick är monarkin, den starke mannen eller kvinnan, och inte demokratins offentliga samtal. Även identiteten som grund för existentiella beslut och perspektiv stärks. Kanske har vi sett en långsam trend mot dessa punkter i det sociala fältet, en trend som pandemin nu kommer att accelerera.

Det finns betydande svagheter i mitt resonemang här, förstås. En kritik skulle kunna spännas upp kring tanken att vi faktiskt kunde förutse att vi skulle få en pandemi, och att det har varit en erkänd risk under lång tid. Det råder ingen osäkerhet här — vi har vetat att det kommer en pandemi förr eller senare, och att risken inte är obetydlig att det skulle ske inom vår livstid. Kanske. Men vid en viss punkt förvandlas risker till osäkerhet, och när man bara säger ”kanske inom vår livstid” så diskuterar man inte risk. Risker är tydligare än så — även om spektrat mellan risk och osäkerhet är luddigt. Det är som jordbävningar. Risken för en stor jordbävning i Kalifornien är stor inom tusen år, men när risker diskuteras i den upplösningen blir de osäkerheter.

Det är också tänkbart att när vi ser auktoritära regimer misslyckas med pandemihanteringen (det är inte över än) eller populister svika folket som de bygger sin makt på, ja, då kanske vi får se en återuppväckt demokrati. Insikten om att vi lyckas eller misslyckas tillsammans kanske löser upp identitära sekter i en större gemenskap.

Sammanvägt tror jag dock att just denna mentala modell kan ha ett visst värde i att nysta i hur världen kommer att se ut efter pandemin. Ur ett perspektiv så ger modellen ett enkelt svar: ”som världen såg ut långt innan, men inte som den såg ut under det lilla undantag som två generationer tagit för sin verklighet”.

Det blir allt svårare att hitta signal i bruset – här är ett par artiklar som jag tyckte hade en okej signal/brus-kvot.

”The Man Who Saw the Pandemic Coming: Will the world now wake up to the global threat of zoonotic diseases?” Nautil.us.

”The coronavirus is kicking our door down now, don’t you think?

Yes, it’s got everyone’s attention. But this coronavirus will fall off the headlines and when it does, you will see a contraction in the kind of investments that are made in it. We have war budgets and then no monies during peacetime. So part of the challenge—it’s a social engineering exercise—is getting lawmakers and investors to invest in risk. That’s really difficult.”

”Why do dozens of diseases wax and wane with the seasons—and will COVID-19?” ScienceMag.

”She doesn’t expect to show that our immunity is, say, weaker in the winter and stronger in the summer. But by counting different immune system cells, assessing metabolites and cytokines in the blood, deciphering the fecal microbiome, and measuring hormones, Martinez’s team hopes to find that the seasons may “restructure” the immune system, making some types of cells more abundant in certain locales, and others less, in ways that influence our susceptibility to pathogens.

Animal studies support the idea that immunity changes with the seasons. Ornithologist Barbara Hall from the University of Groningen and her colleagues, for example, studied European stonechats, small songbirds that they caught and then bred in captivity. By taking multiple blood samples over the course of 1 year, they found that the birds ramp up their immune systems in the summer, but then tamp them down in the autumn, the time they migrate, presumably because migration is a big drain on their energy.”

”Dramatic decline in restuarant visits” Calculated Risk.

”Likelihood of a coronavirus recession: Views of leading US and European economists” Vox.EU.

Reporters Without Borders har konstruerat ett väldigt bibliotek med censurerade artiklar i Minecraft, och det kan vara en av de mest spännande utvecklingslinjerna i diskussionen om informationsfrihet som vi sett hitintills. Spelare kan nu hitta informationen i biblioteket och flera olika leverantörer har lovat att försöka se till att biblioteket inte förstörs.

Det här är en sorts steganografi, av ett helt nytt slag. Informationen placeras på en plats som inte är uppenbart tillgänglig för den som vill censurera den, och som de första måste hitta för att kunna radera. I det här fallet bidrar kanske publiciteten till att göra det lättare att hitta, men det är lätt att se att ju fler onlinevärldar som tillåter inte bara att man ”läser” dem utan också att man skriver och lämnar egna bidrag, desto svårare kommer det att bli.

Ett bibliotek i Minecraft!

I en inte alltför avlägsen framtid kan olika sorters information finnas nedgrävd i en skog i Azeroth eller sänkt i haven på en planet någonstans i Ett EVE Online-liknande spel. De spelare som vill ha kunskap får då resa runt och leta efter den, och långsamt samla på sig kunskapen igen.

Var i skogen i Azeroth kan det ligga informationsskatter tro?

Det finns en intressant insikt här och det är att tillgängligheten till kunskap också innebär att det blir lättare att censurera den. Detta är förstås kontraintuitivt för den som växt upp med internetretoriken om att Internet behandlar censur som skada och routar runt censuren, men jag tror att det stämmer alltmer. När censorn börjar använda samma teknik som informationssökaren och filtren blir allt bättre så kan allt som är enkelt att söka efter och finna också censureras. Det betyder att den som vill säkra informationstillgången måste använda sig av en särskilt sorts steganografi – konsten att gömma skrift, eller information – och placera informationen bortom sökhorisonten.

Ett sätt att göra detta är att bädda in informationen i icke-sökbara eller lågsökbara datastrukturer av olika slag. Ett annat sätt att göra det på är att lokalisera informationen i en särskild artefakt.

Lokaliserad information – en sorts steganografi

Det senare slog mig när jag blev irriterad över att man i Star Wars var tvungen att åka omkring och leta efter holokronkuber med information. Det slog mig som extremt osannolikt att den informationen inte skulle finnas centraliserad, men en holokron är förstås en sorts steganografi där skyddsmekanismen är lokaliseringen i ett objekt (en bra tankeregel: antag alltid att Star Wars har rätt).

Den här typen av steganografi – där vi gömmer information på vissa platser eller i vissa objekt – kan kanske komma sig att bli överraskande vanlig i framtiden. Samtidigt som det vore synd om vi inte kunde upprätthålla en gemensam kunskapssfär så skulle det ju vara litet spännande att veta att det finns hemlig information gömd på mystiska platser…

Jag har skrivit några gånger nu om vår relation till komplexitet och hur vi kan falla över in i en längtan efter det enkla. En stor del av attraktionen i det apokalyptiska och post-apokalyptiska ligger i denna vilja till förenkling. Om det enda du behöver tänka på är att tvätta händerna och köpa toalettpapper så att det räcker ett år så försvinner mycket av vardagens komplexitet. En pandemi förenklar prioriteterna.

Samtidigt är denna förenkling bara skenbar. Samhället försvinner inte, det kommer att fortsätta att existera och det kommer att fortsätta att bli mer och mer komplext — kanske i allt snabbare takt. Pandemin kommer kanske att förvandlas till en ny säsongssjukdom som vi måste ta hand om och forska kring för att förebygga och bota. Dessa sjukdomar fortsätter dessutom att komma – nya – och det kräver kanske att vi organiserar vården annorlunda och smittskyddet effektivare.

Samtidigt har världen blivit och fortsätter att bli i de allra flesta meningar bättre. Men komplext bättre, inte enkelt bättre. Det är en utmaning och det vi behöver nu är en optimism som kan integrera komplexiteten, en framtidssyn som accepterar att det inte blir enklare, men som samtidigt bygger på förhoppningen om framsteget.

När vi utvärderar den här pandemin kommer det att pekas finger och några kommer att leta syndabockar. Det är ointressant, och slöseri med tid — det som vore intressant vore att veta vad det är som vi kan göra mycket bättre än man kunde vid spanska sjukan. En sådan sak som slagit mig är att informationskampanjerna kring Flatten The Curve har varit riktigt bra, och de har nått ut mycket brett. En annan är att den sociala distanseringen nu kan ske med ett ekonomiskt avbräck som bara är en fraktion av vad samma åtgärder hade kostat 1918 – för de som har sådana jobb (många av oss) är att arbeta hemifrån inget som helst problem.

Nästa pandemi kommer vi att klara av ännu bättre, och vi blir allt mer uthålliga. Utmaningen stärker oss – men förenklar inte. Framtiden är ljus, men inte enkel.

Intressanta nyheter du riskerar att missa i skuggan av COVID-19.

—> Slemmögel simulerar universums nätverk av gaser och mörk materia. Läs mer här.

—> En andra person botad från HIV. Läs mer.

—-> En riktigt bra rapport om generella spelare i AI. Här.

Och det finns förstås massor av annat — men poängen är inte att lista allt, utan att fundera på hur vi konsumerar information i kriser. Och vilka nya sårbarheter det skapar i organisationer och samhällen.

Ytterligare en träningssak för den egna tankeförmågan alltså – låt inte informationskonsumtionen koncentreras alltför mycket vid kriser. Det är nästa så att man skulle ta en 30 minuter per dag och verkligen söka sig utanför den för tillfället dominerande berättelsen, bara för att inte förlora perspektiven.

Ett sätt: läs en fackbok om något helt annat.

I morse fördes en diskussion om att flera myndigheter nu beslutat att införa regler som strider mot folkhälsomyndighetens bedömningar. Det uppkommer då en intressant fråga om hur dessa beslut skall betraktas. Ansvarig minister svarade, inte överraskande, att hon anser att Folkhälsomyndighetens rekommendationer bör gälla (antag att hon sagt att varje myndighet själv får bestämma — det skulle ju vara att massivt underkänna sin egen myndighets rådighet över detta område).

Sedan menade ministern att regeringen inte kan fatta beslut om att begränsa folksamlingar mm, och att det där handlar om grundläggande rättigheter som en regering inte ska kunna träda för när i olika sammanhang. Detta är intressant att granska närmare för att förstå på djupet.

Argumentationen skulle då se ut ungefär, slarvigt, såhär:

Regeringen kan inte godtyckligt begränsa rättigheter att exempelvis mötas utan att det skall finnas grundlagsenliga skäl för detta. Sådana grundlagsenliga skäl har riksdagen fattat beslut om i Smittsmyddslagen. Smittskyddslagen delegerar detta ansvar till Folkhälsomyndigheten, och det är endast genom beslut från denna myndighet som sådan inskränkningar kan göras.

Det finns mycket att nysta i här, men grundprincipen är ganska klar — vi vill inte att regeringen godtyckligt skall kunna upplösa fri och rättigheter och skylla på en ”farsot” som det heter.

Samtidigt säger SmittskyddsL 9 kap 4§:

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de ytterligare föreskrifter som krävs för ett ändamålsenligt smittskydd samt till skydd för enskilda.

Grundregeln är att det skall vara genom lag mm, men 9 kap tycks ge utökade befogenheter vid pandemi till regeringen. Så hur skall man tolka ”eller” här? Är det så att om regeringen har utsett Folkhälsomyndigheten så har man avhänt sig denna möjlighet?

Här är min juridik rostig, men jag skulle vara intresserad av att gräva litet i detta. Det tycks rimligt att regeringen skulle kunna stiga in och ta ett ansvar här, inte för att man inte skall lita på experter utan för expertis är mycket mer brett distribuerad än bara i en myndighet. Det finns något farligt i att säga att vi bara skall lita på en myndighet, när kunskapen finns utspridd i en mycket mer komplex struktur — och inte alltid kommer fram till samma sak som just myndigheten.

Är detta populism som förnekar expertis? Jag tror inte det, kanske kan man se det såhär: det handlar om att inse att expertis organiserad i en myndighet beter sig på ett sätt och har ett givet värde, men att annan expertis också kan ha ett värde och att det finns ett tredje värde i om det finns åsiktsskillnader mellan dessa olika experter — och då måste man fatta ett politiskt beslut om vårt samhälle utifrån dessa olika värden.

Kanske att det kan säga något om vad politiska beslut egentligen är — de är metakognitiva; de handlar om att försöka syntetisera komplex kunskap till politisk handling genom att tillämpa olika sorters politisk kunskapsteori. De ideologiska skiljelinjerna blir då tydliga i hur man väger olika sorters information, och hur man drar slutsatser av den.

Politik som tankestil eller en uppsättning principer för beslutsfattande. En kanske självklar, men ibland bortglömd modell. Skillnaden mellan den som endast litar till organiserad expertis i en myndighet och den som litar till expertis oavsett källa är nog faktiskt ideologisk i grunden.

Folkhälsomyndigheten i går:

Och i dag med totalt 341 fall och en ökning på 37.5%…från 32 nya fall i Stockholm till 60:

Det är lätt att göra sig lustigt över sånt här, men förmodligen skulle ingen av oss låtsasepidemiologer klarat av det särskilt mycket bättre. Det är en påminnelse om hur usla vi är i allmänhet på att förutsäga mycket komplexa system. Nu återstår att se om det verkligen råder samhällssmitta, och om den sprids snabbt eller långsamt. Alla försiktighetsåtgärder som låter oss platta ut kurvan är förmodligen bra.

Jag hoppas att det kommer att skrivas en hel del forskning om hur detta förlöpt, om de olika kognitiva fällorna i det, åt alla håll, och vad de kom att betyda.

Tyler Cowen har en mängd regler – och säger ofta att man inte skall följa hans regler – men av de kanske mest intressanta reglerna är nog ändå rätt bra. Han menar att man skall undvika att ”devalue and dismiss” ideér och personer. I en podcast nyligen med Tim Ferris tog han ett exempel: Paul Krugman. Han håller inte med honom i nästan någon fråga, ändå försöker han lära sig av Krugman. Det är okej att nedvärdera och nedgradera värdet i en tes, men inte att avfärda ideér eller människor.

Cowens regel är ett enkelt exempel på intellektuell hederlighet. En genuin vilja att lära sig och se till att ständigt kalibrera sina åsikter. Det är oerhört svårt – och värdefullt om man lyckas. Om du är ärlig mot dig själv – när gjorde du senast misstaget att nedvärdera och avfärda en idé eller en person? Vad hade hänt om du i stället bara nedgraderat den idén eller personen något, och fokuserat på vad det lärde dig?

Om vi bortser från orsaken – finanskris, grekisk kris, terrorism, pandemi — finns det ett mönster i hur de uppkommer? Hur ofta och med vilken magnitud? Frågan kunde formuleras såhär: kan vi förutse samhälleliga kriser på samma sätt som vi kan förutsäga jordbävningar? Att vi vet att de kommer med viss regelbundenhet, att de har mindre efterskalv mm?

Det vore förstås en lågupplöst och grovkorning modell, men det ter sig inte helt osannolikt att det finns något värde i den modellen — den utgår från den kanske egentligen självklara tanken att kriser formar en sorts potenslag, som jordbävningar mm. Vart tionde +-2 år en större kris?

Vad skulle kunna ligga bakom en sådan modell? Varför skulle samhällen uppvisa sådan regelbundenhet i sin sårbarhet? En leksaksmodell skulle kunna bestå i att man säger att ett samhälle når viss komplexitet och sedan förenklas och att komplexitetstillväxten tar ungefär ett tiotal år – och att den sker med olika profil?

Det håller förmodligen inte, men det är en intressant tanke. Man använder bl.a. jordbävningsmodeller för att förutsäga brott, men det har visat sig vara problematiskt.

Med dagens reverbteknik kan man spela in ett rum – och sedan lägga till det som en effekt till exempelvis sång. Just detta har man gjort med Hagia Sophia, och när en kör sedan sjunger musik som vi inte hört – i det rummet – sedan 1400-talet blir resultatet, ja, magiskt.

Jag lyssnar till musiken och hör mig själv tänka två saker samtidigt:

”Betänk vilka vi var då. Att vi byggde katedraler, sjöng lovsånger i dem och kontemplerade mysteriet. Vi hade ett ankare i en annan rytm, en annan tid. Vi var på ett sätt både mindre och större. Mindre i våra egna ögon, och större i vårt värv. Vi var en del av en berättelse, rörde oss i ett mönster av mening.”

— Vilka vi var då? Grymmare absolut, lydigare visst, men större? Alls inte — det är större att möta sin frihet utan vidskepelse, att se sin existens i vitögat och framförallt se sin medmänniskor som individer. Det ankare du ser utanför människan var inget annat än maktens ursäkt för förtryck och underordning. Du äger din egen berättelse nu – om du nu vågar. Det finns ingen mening bortom den vi skapar tillsammans.

Kierkegaard uttrycket det ganska väl när han sade att han kände sig som schackpjäsen när motståndaren utbrister att ”den där kan du ju inte flytta”.

H/T Open Culture.

I den här föreläsningen presenterar professor Lauren Ancel Meyers olika modeller för att förstå och förutsäga pandemier. Antag att du har ett nätverk och vill förutsäga hur en sjukdom rör sig genom det – och du inte har full kännedom om nätverket – det är inte helt kartlagt. Då måste du välja någon delmängd av noderna för att modellera nätverket. Hur väljer du då?

Professor Meyers börjar med att föreslå två olika modeller: en är slumpmässig – ta ett antal noder på chans, och den andra är att ta de noder som verkar har högst centralitet, dvs är kopplade till flesta andra noder. Båda dessa metoder fungerar, men den första ger nästan ingen förutsägelsekapacitet utan låter dig bara spåra epidemin. Den andra är knepig om du inte har insikt i vilka noder som är centrala.

Det visar sig att det då finns en annan metod som är så användbar att den rimligen också har applikationer långt utanför medicinsk epidemologi och den består i följande mycket enkla steg.

  1. Ta ett antal noder i nätverket slumpmässigt och kontakta dem.
  2. Be dem att utse en person i nätverket att spåra
  3. Spåra dessa i stället för att spår de slumpmässigt utvalda första noderna.

Metoden bygger på den enkla insikten att den första person folk kommer på kommer ha högre centralitet än dem själva. Det betyder att man kommer åt centralitet bakvägen. så att säga-

Denna modell gav i den studie professor Meyers nämner två veckors varning för epidemins spridning.

En gissning är att man kan använda detta för att förutsäga även andra saker, och då kanske med ännu längre ledtider. Ta ett slumpmässigt utval av ditt nätverk, be dem välja en person och spåra dennes val i kläder, flygskam, politiska åsikter, diet…kan det fungera? Kanske. Att komma åt centralitet på detta sätt är ganska intressant. Om man arbetar med åsiktsbildning borde man be alla man talar med att ge ett förslag på någon annan man borde tala med — och spåra centralitet på detta sätt. Förmodligen får man mer genomslag om man mejlar de som man samlar ihop på detta sätt i vissa fall (skillnaden mellan den som har tid att träffa dig och den de säger att du kanske borde ha träffat).

Läs mer om modellens möjligheter och begränsningar här.

I den här twittertråden bygger Liz Specht en intressant modell. Hon har kvantifierat sjukhuskapaciteten i USA – antalet bäddar – och räknat på när det blir fullt; när sjukhusen når sin maxkapacitet med dagens antal bäddar. Svaret blir 8 maj. Hon räknar med att USA har runt 1 miljon bäddar och att 2/3 redan är belagda, och dessutom med allmän spridning i samhället samt ca 10 procent hospitaliseringsgrad. Många av dessa antaganden kan ifrågasättas, men modellen i sig är intressant.

Om man översätter den till svenska förhållanden måste man göra en mängd olika antaganden också, men det är om inte annat en nyttig mental modell att laborera med nu när vi alla är så intresserade av pandemier.

Sverige har såvitt jag kan se 22 000 sjukhusbäddar – det är ett lågt tal i OECD-sammanhang och sjunker. Antag att 2/3 är upptagna, som i Spechts modell (fast svenska sjukhus säger i och för sig att det är många fler som redan är upptagna) och att det vi har att spela på är 7300 bäddar – då tar vår kapacitet slut, ser det ut som, vid 73 000 smittade. Den springande frågan blir då när vi har så många smittade vid allmän smittspridning i samhället? Specht räknar med en dubblingstakt vid allmän spridning på 6 dagar. I dag har vi ca 160 fall (jag räknar inte med några oupptäckta fall alls, Specht räknar med 8x antalet upptäckta fall) och hävdas det – ingen allmän smittspridning). Såhär ser det ut, ungefär: den 13 april har vi 10 000 fall, den 19 april 20 000 fall, den 25 april 40 000 fall och den 1 maj 80 000 fall. I Spechts modell kollapsar systemet där, om vi bara tittar på när sängarna tar slut. Det som sedan händer är inte vackert, men Specht tror inte att mer än 1 procent av befolkningen får sjukdomen, så för oss borde det betyda att runt 100 000 svenskar drabbas i hennes modell, och därför balanseras behovet av sängar där.

Som alla modeller är denna fel, men användbar. Det är användbart att fundera över antagandena i modellen, framförallt och fundera på om de är rimliga:

  • Allmän smittspridning. Får vi det? När?
  • Sjukvårdens kapacitet som mätt i antalet vårdplatser — är det ett rimligt mått? Varför, varför inte? Varför har Sverige i OECD-sammanhang så få vårdplatser?
  • Dubblingstakten – var 6 dag – är den liknande i Sverige som i andra länder? Varför, varför inte? (Om vi nu får allmän smittspridning)
  • Hospitaliseringsgraden – drivs den av panik, sociala mönster, rykten? Eller är den medicinskt motiverad på runt 10%? Högre? Lägre?
  • Hur länge behöver man en säng? Specht räknar med att det handlar om mer än 14 dagar, och därför når vi en punkt där sjukvården börjar knaka i fogarna.
  • Vid 1% antal smittade i Spechts modell räknar hon med att det saktar ned — mättnadseffekten. Det betyder att hon inte räknar med re-infektion eller andra alternativa modeller, eller?
  • Antalet vårdplatser är inte statiskt. Hur snabbt kan Sverige skala antalet vårdplatser? Antag att vi behövde 10 000 nya vårdplatser till 1 maj — har vi den samhälleliga kapaciteten att producera dessa? Hur skulle vi gå tillväga? Omvänt: hur många extra vårdplatser kan vi producera till 1 maj om vi måste? Hur är det med personal?

Just nu är det så mycket brus i signalerna att det inte är möjligt att säga om situationen i Sverige är under kontroll, kan jag tycka — men jag vet också att jag inte vet tillräckligt för att ens säga det. Just därför blir det viktigt att laborera med olika mentala modeller så att vi kan räkna på det hela, utveckla vår förståelse mm. Spechts modell är ett intressant bidrag.

Handlingar och händelser har konsekvenser. Men konsekvenser har också, uh, konsekvenser. Och de är ofta mer intressanta att fundera över. Ibland kallas de för andra ordningens effekter (en rätt usel översättning av second order effects) – och de är inte helt lätta att sortera. Det hävdas exempelvis att spanska influensan medförde snabbare jämlikhet mellan könen eftersom fler män drabbades och kvinnor demonstrerade det självklara att de kunde ta vilka uppgifter som helst i samhället. Det behövde, menade forskarna, bara dö litet män först.

Covid-19 skulle kunna leda till en mängd intressanta sådana andra ordningens effekter. Två är särskilt intressanta: den snabbare automatiseringen av supply chains är den första. Robotar kan ta många fler arbetsuppgifter än de har idag, nästan precis som kvinnor vid spanska influensan.

Den andra är en ny dimension i urbaniseringen. Kommer den att sakta av, eller kommer vi att utveckla helt nya metoder för att förstå och arbeta med urban hälsa? Ämnet är vidöppet och inte särskilt genomforskat. Jag minns en Asimovnovell där människor med tiden deurbaniserade och aldrig sågs fysiskt efter vågor av epidemier.

En annan sak som jag undrar över är mönstret i tid. De flesta artiklar jag sett utgår från att detta är 1/100 år och pekar på just spanska sjukan. Men om man istället tittar på zoonotiska Corona-virus så ser det mer ut att vara mellan 1/10 till 1/5 år. Och då kanske med högt R0 var tionde år? Sammanfaller högt R0 med lägre CFR i denna viruskategori? Någon icke-biologisk relation måste det finnas åtminstone vid kortare inkubationstider, tror jag.

Alla vi framtidsforskare som nu sitter med detta är nog egentligen intresserade av frågan om nästa pandemi och hur den förlöper med Covid-19 i minne och som exempel.

I dag diskuterar jag Geoffrey Wests Scale i en podcast (mer snart). När jag läste om den slog det mig att det finns andra intressanta möjligheter att förklara skillnaden mellan de olika sorters komplexitet som vi återfinner i städer och företag, och att vi kan använda James P Carse föreställning om oändliga och ändliga spel för att utveckla Wests argument.

Oändlig spel, hos Carse, spelas för sin egen skull. Livet, rätt förstått. är ett oändligt spel där meningen kommer ur spelet självt. Schack är ett ändligt spel där målet är att ställa motståndaren i matt. Så hur ska vi då se på städer och företag? Städer är nog oändliga spel – och det skulle kunna förklara varför de överlever.

I ett oändligt spel är den ökande komplexiteten ett mervärde – den förlänger spelet och eventuella kostnader som den medför blir en del av spelet. Men i företag – som mest liknar ändliga spel – blir komplexiteten en kostnad som man måste hantera för att kunna vinna spelet. Komplexiteten är inte ett mål i sig, utan en konsekvens av att spelet håller på längre tid och med större och större organisation.

Företag går under, för att låna Tainters modell, när de åtgärder man vidtar för att minska komplexiteten ökar den än mer. Städer, och andra oändliga spel, frodas i den miljön.

Hur är det då med civilisationen? Spelar vi ytterst ett ändligt eller oändligt spel? Här tycks Tainter och West ense: civilisationen är med nödvändighet ett ändligt spel och våra resurser kommer att ta slut. Det betyder att för livet är komplexiteten en fiende, hur man än ser på det. Oändliga spel – som städer – är bara möjliga inom ramen för ett ytterst ändligt spel.

Det är inte en slutsats som vi måste acceptera. En av de kanske svåraste politiska utmaningarna är att våga försvara framsteget utan att för den skull hävda att det kommer att minska komplexiteten i våra liv oh samhällen. Att välja framsteget trots det är utmaningen. Hayek uttrycker det väl:

In this sense the twentieth century was certainly an outstanding age of superstition, and the cause of this is an overestimation of what science has achieved—not in the field of the comparatively simple phenomena, where it has of course been extraordinarily successful, but in the field of complex phenomena, where the application of the techniques which proved so helpful with essentially simple phenomena has proved to be very misleading. Ironically, these superstitions are largely an effect of our inheritance from the Age of Reason, that great enemy of all that it regarded as superstitions. If the Enlightenment has discovered that the role assigned to human reason in intelligent construction had been too small in the past, we are discovering that the task which our age is assigning to the rational construction of new institutions is far too big. What the age of rationalism—and modern positivism—has taught us to regard as senseless and meaningless formations due to accident or human caprice, turn out in many instances to be the foundations on which our capacity for rational thought rests. Man is not and never will be the master of his fate: his very reason always progresses by leading him into the unknown and unforeseen where he learns new things.

Hayek, F. A.. Law, Legislation and Liberty (Routledge Classics) (p. 507). Taylor and Francis. Kindle Edition.

Notera att emfasen är Hayeks egen.

En sista tanke — det finns en likhet här mellan städer / företag och party /möte. En fest lider inte av komplexitet, men ett arbetsmöte kan bli olidligt. Och fester tar egentligen inte slut — minns Douglas Adams, som fångar samma problem på sitt oefterlikneliga sätt:

The longest and most destructive party ever held is now into its fourth generation, and still no one shows any signs of leaving. Somebody did once look at his watch, but that was eleven years ago, and there has been no follow-up.

The mess is extraordinary, and has to be seen to be believed, but if you don’t have any particular need to believe it, then don’t go and look, because you won’t enjoy it.

There have recently been some bangs and flashes up in the clouds, and there is one theory that this is a battle being fought between the fleets of several rival carpet-cleaning companies who are hovering over the thing like vultures, but you shouldn’t believe anything you hear at parties, and particularly not anything you hear at this one.

One of the problems, and it’s one which is obviously going to get worse, is that all the people at the party are either the children or the grandchildren or the great-grandchildren of the people who wouldn’t leave in the first place, and because of all the business about selective breeding and regressive genes and so on, it means that all the people now at the party are either absolutely fanatical partygoers, or gibbering idiots, or, more and more frequently, both.

Either way, it means that, genetically speaking, each succeeding generation is now less likely to leave than the preceding one.

So other factors come into operation, like when the drink is going to run out.

Douglas Adams, Hitchhikers guide to the galaxy.

Så—måste drinkarna verkligen ta slut?

Vi förstår världen i berättelser — de komprimerar information och placerar den i ett kronologiskt perspektiv så att vi kan hantera dem bättre. Att studera berättelser är att studera en särskild klass mönster som har en given vikt för att förstå samhällen och samhällsförändringar. Döm därför om min glädje när jag såg att PLOS nu lagt upp en särskild samling artiklar om mönster.

I flertalet böcker jag läst på sistone, som Peter Gärdenfors Den meningssökande människan , Robert Schillers Narrative Economics och Brian Boyds The Origin of Stories, identifieras berättelsen som den mänskliga förståelsens grundform; en intressant tanke i tider som fokuserar på data och information — långt mer fragmentariska begrepp som saknar samma förklaringskraft. Samhällen är komplex av berättelser, och samhällsförändring handlar till stor del om hur vi skiftar berättelser och betonar dem annorlunda.

Det betyder inte att samhället är godtyckligt; berättelser är verkliga mönster för att leka med Dennetts term.

När man arbetar med att formulera förutsägelser finns det flera viktiga principer som man måste fundera över. Rätt använda kan förutsägelser ge ett betydande konkurrensövertag, men det är lika lätt att slösa bort tiden med värdelös spekulation. I den här posten började fundera en del över detta, och här litet fler tankar.

Förutsägelser – eller forecasts – är mest intressanta i närtid, och så fort vi rör oss längre in i framtiden är det bättre att arbeta med scenarier och kartlägga spektrumet av möjliga utfall. Det finns dock ett förutsägelsefönster som är intressant att arbeta med och där en god förmåga att hitta rätt kan vara mycket värdefull.

Det hela påminner i tekniskt avseende om skillnaden mellan klimat och väder. När det gäller klimatet vill vi ha insikt i hela spektrumet möjliga utfall, och när det gäller väder är en 7-dagarsprognos värdefull för vissa företag. Förutsägelsefönstret ser olika ut för olika fenomen — vädret är så pass komplext att det knappast kan förutsägas bortom ett tiotal dagar, till exempel.

Det betyder inte att vi inte kan säga intressanta saker om möjliga utfall för klimatet, emellertid. Oförutsägbarheten är relaterad till upplösningen i förutsägelsen — den som vill ha en högupplöst förutsägelse får acceptera en krympande horisont, och den som är nöjd med en mer grovkornig förutsägelse kan kika längre in i framtiden (i ett exempel med en viss kurva — det går att tänka sig att andra frågor har en helt annan kurva förstås):

Det finns en intressant fråga här, och det är om det är någon artskillnad mellan grovkorniga och finkorniga förutsägelser — eller om den enda skillnaden är skalan i förutsägelserna. När det gäller riktigt grovkorniga förutsägelser – som Keynes berömda “in the long run we are all dead” – så tycks de mindre värdefulla, men att veta hur många dagar man har kvar att leva känns mer relevant.

Betyder det att värdet i finkorniga förutsägelser alltid är högre än det i grovkorniga? Förmodligen stämmer det någorlunda (fast det förstås finns avtagande nytta även här – att känna till temperaturen på regndropparna om det skall regna på torsdag skulle kanske inte förändra särskilt mycket). Här finns dock en intressant insikt – och det är att värdet på grovkorniga förutsägelser inte nödvändigtvis går mot noll ju mer grovkorniga de blir — det är nog så att vi ofta underskattar värdet på grovkorniga förutsägelser just för att de har så låg upplösning. I ett enkelt exempel:

Nå, åter till frågan: hur ser en bra förutsägelse ut? Hur formulerar vi den? Egentligen kan man börja bakifrån. Vi kan anta att vi skall använda förutsägelsen, och det betyder att vi borde kunna ta reda på hur vi skulle använda den — vilket i sin tur betyder att alla intressanta förutsägelser borde kunna skrivas i formen:

(i) Om jag visste att X med viss sannolikhet så skulle jag Y.

Om jag visste med mer än x procents sannolikhet att det kommer att regna på torsdag så packar jag med mig mitt paraply. Notera att X inte behöver vara 50, det kan vara så litet som 10 om kostnaden för att packa med paraplyet är liten.

För ett företag som ägnar sig åt framtidsstudier bör denna formulering kanske se ut såhär:

(ii) Om vi visste X med viss sannolikhet så skulle vi handla så att Y.

Om vi visste att priserna på kaffe går upp om tre månader så skulle vi köpa på oss kaffe för en längre tid nu (och mot detta då eventuella lån för kaffeköp, lagringskostnader mm).

En förutsägelse måste alltså, för att ha ett värde, leda till någon sorts handling för den egna organisationen.

Utöver detta bör den vara precis nog för att vi skall kunna lära oss av den och se till att vi kan bedöma tydligt varför vi hade rätt eller fel. Det betyder att det inte räcker att skriva ned förutsägelsen – utan vi borde också skriva ned skälet för att vi gör just denna förutsägelse. Det är ett sätt att vaccinera sig mot framgångens delirium i vilket turen inte finns.

Vi landar då i något i stil med:

En förutsägelse F är värdefull om den är precis nog, noga motiverad och dessutom vid ett visst tröskelvärde skulle leda till handling i en i förväg specificerad riktning.

En intressant måndagsövning är då att försöka komma fram till tre eller fyra sådana förutsägelser. Min gissning är att det är överraskande svårt i de flesta företag och verksamheter, av flera olika skäl. Mer om detta i en annan post.

Ur Brian Boyds underbara ”On The Origin of Stories” (2009):

”…an unpredictable combination of patterns repays intense attention and can yield rich inferences, although finding how to ascertain all the patterns and all the meaning they imply may not be easy.”

Boyd, B On the Origin of Stories s 90

och

”Art concentrates and plays with the world’s profusion of interrelated or intersecting patterns.”

Ibid.

Just denna tanke — att den konst som fångar oss är byggd på oförutsägbara kombinationer av mönster spänner upp det konstnärliga rummet på ett intressant sätt: verket måste ha ett mönster, men det får inte vara förutsägbart – och det får gärna hänga samman med andra mönster och skära över dem.

Ta bilden ovan – den öppnar upp en mängd förväntade och kopplade mönster, som alla kan förvrängas och förändras för att öppna för det oväntade. Varje scen, varje rad, varje ton har en skugga av förväntade mönster – och en större skugga av möjliga variationer på temat.

När astronomer nu rapporterar att man uppfångat en fast radio burst (FRB) som upprepar sig var 16.35:e dag är det intressant att fundera kring hur man arbetar med hypotesen att det rör sig om en signal snarare än ett naturligt fenomen. Att vi kan hitta ett mönster kan inte vara nog, eftersom de regelbundenheter vi ser kan vara naturliga och inte intentionella.

Här är vi ute på filosofisk myrmark, dock. Antag för diskussionens skulle att vi accepterade idén att förekomsten av ett mönster kraftigt antyder intelligens. Hur skulle vi då göra med matematiken – och med primtalsmönster? Skulle vi säga att matematiken är en signal? Från vem? Här är många benägna att skaka på huvudet och säga att matematiken konstruerar vi ju, den finns inte på samma sätt som radiovågor från rymden, men det är nog en ganska tunn skiljelinje. Finns radiovågor på ett annat sätt än matematik? Ontologiskt faller olika filosofer inom matematikens filosofi på olika sidor här – så alldeles givet är det inte.

Och visst vore det ganska roligt om matematiken inte bara var, som mången fysiker lyriskt sagt, universums eller gudarnas språk — utan faktiskt en signal från något till oss. Jag minns vagt en science fiction-novell där en person ger sig ned tillräckligt djupt i decimalerna till pi och finner att de plötsligt förvandlas till nollor och ettor som kan dechiffreras till ett meddelande. Efter hårt arbete dechiffreras meddelandet och lyder:

”I en oändlig talserie kommer till synes meningsfulla sekvenser att uppkomma med mycket hög sannolikhet, utan att det för den skull finns anledning att anta att de betyder något.”

Förvirring sätter in.

Åter till vår FRB – när skulle vi säga att den var en signal? Om vi kunde hitta mönster i mönstren? Om vi inte bara hittade en regelbundenhet i hur vågorna uppkommer, utan en regelbundenhet också i vågorna? Här närmar vi oss en intressant synpunkt: att det är överlagrade mönster som gör att vi antar intentioner, att vi antar att radiovågor utgör en signal. Mönster invävda i varandra är det kanske tydligaste tecknet vi har på intention, mönster på olika nivåer.

Om – och detta exempel är absurt – matematiken förändrades cykliskt så att vissa teorem ”blinkade”, eller om primtalen skiftade över tid så skulle antagandet om intention vara rimligare.

Människans förmåga att finna mönster på olika nivåer är värd att studera närmare.

Jag avslutade för någon vecka sedan boken ”Extraterrestrial Languages”, som angriper frågan från en annan utgångspunkt – nämligen hur vi skulle kunna konstruera ett meddelande som en annan intelligens skulle förstå. Det är en fin sak att fundera på en måndag i februari.

Det finns ett flertal olika formuleringar av det som ibland kallas FoU-paradoxen, men den kanske enklaste är något i stil med:

(i) Av de investeringar vi gör i forskning omsätts en mycket liten andel i (kommersiell) utveckling.

Det finns en variant som hävdar att detta är ett konstant förhållande

(ii) Även om vi ökar investeringarna i forskning får vi samma absoluta kommersiella utveckling.

Sedan finns en tredje variant som är intressant att utforska här:

(iii) Även med ökande investeringar i forskning kommer vi att få allt mindre utväxling i kommersiell utveckling.

Ofta diskuteras FoU-paradoxen i samband med statliga satsningar, men just (iii) har faktiskt diskuterats också i näringslivssammanhang, av bl.a. forskaren Anne Marie Knott. Hon har observerat sjunkande avkastning på FoU-investeringar i företag under ett flertal olika år och har undersökt olika möjliga förklaringar på detta fenomen.

Anne Marie Knotts undersökningar av avkastning på R&D ger en intressant inblick i FoU-paradoxen.

De två huvudhypoteserna kan enkelt uttryckas som följer.

A. Det blir hela tiden svårare att utveckla nya innovationer eftersom de mest uppenbara innovationerna redan gjorts.

B. Företag blir allt sämre på att organisera sina FoU-insatser.

Knott förespråkar B och menar att det bevisas av att maxavkastningen på FoU-satsningar för enskilda företag faktiskt gått upp under den tid som den genomsnittliga avkastningen sjunkit. Det visar, menar hon, att det inte blivit svårare — vissa kan till och med öka avkastningen!

Det är fullt möjligt, men det är intressant att studera den andra förklaringen också – och modifiera den litet – genom att anta att all vår innovation är kombinatorisk på olika sätt. Hal Varian har noterat att kombinatorisk innovation är en av de kanske bästa modeller vi har för att förstå hur innovation sker — vi kombinerar olika idéer och genom att göra det skapar vi ofta något nytt som vi sedan kan testa på marknaden. iPhonen kombinerar en mängd andra idéer till en helt ny innovation, för att ta en närmast trivialt exempel.

En av de kanske mindre uppmärksammade konsekvenserna av denna modell är emellertid att den också betyder att mängden möjliga innovationer växer kombinatoriskt över tid — och många av dessa kommer att vara triviala eller meningslösa. Det internetuppkopplade kylskåpet är en kombination av idéer om konnektivitet och kylskåp, men fungerade inte på marknaden och blev just därför aldrig en innovation nation. Ju fler idékombinationer vi får, desto fler kombinationer av dessa kommer att vara triviala eller ointressanta för marknaden.

(En terminologisk anmärkning: i likhet med Schumpeter skiljer vi här mellan idéer eller uppfinningar och innovationer. Innovationer är idéer som framgångsrikt lanserats på en marknad).

Lyckade innovationer skapar i sin tur en mängd olika nya idéer som kan kombineras på olika sätt till nya möjliga innovationer och så vidare. Resultatet blir ett snabbt expanderade idéuniversum.

Det låter ju fantastiskt, eller hur? Borde inte avkastningen på forskning då explodera i samma takt? Nej, och det är här problemen börjar. Endast en liten fraktion av alla möjliga idékombinationer kommer att klara sig på marknaden, och med ett snabbt expanderade idéuniversum får vi ett klassiskt sökproblem: vi måste försöka hitta de kombinationer som fungerar i detta expanderande universum. Mängden meningslösa idékombinationer växer snabbare än mängden innovationer. I så måtto ligger det något i tesen A ovan — det är lättare att genomsöka ett litet idéuniversum än ett stort, och i det lilla kommer vi att hitta flera innovationer per tidsenhet än i det större.

Vi måste alltså spendera mer resurser på att söka igenom mängden möjliga innovationer. Vilken sorts resurser är det då vi spenderar där? Jo – mänsklig innovationskraft – tid, uppmärksamhet och kreativitet.

Och dessa resurser växer linjärt med varje utbildad och entusiasmerad människa.

Vi landar då i ett klassiskt dilemma: vi måste utforska ett kombinatoriskt växande rum med en linjär resurs.

Vi letar i efter en nål i en ständigt växande höstack. När höstacken var stor som en knytnäve var det ett trivialt problem, när den växer till en mindre planet blir det knepigare.

Översatt till FoU-paradoxen, i något tillyxad form, betyder detta att forskningsinvesteringar är investeringar i att göra höstacken större, samtidigt som några nya nålar lägges till hela tiden (användbara forskningsresultat – snart kommer metaforpolisen och tar mig).

Stanislaw Lem var LÅNGT före sin tid i Summa Technologiae. Och: snyggaste omslaget i universum, eller?

Mängden nålar som läggs till är emellertid sjunkande relativt tillväxten av höstacken, eftersom det saknas starkt selektionstryck på forskningen, som redan Stanislaw Lem observerade (1964):

“We should add that another adverse phenomenon can also be observed: the number of discoveries being made is not proportional to the number of scientists (where the doubling of the number of scientists would lead to twice as much research). The situation is rather as follows: the number of discoveries doubles every thirty years, whereas the number of scientists doubles every ten years. This may seem to contradict what we have said about the exponential growth of scientific information. Yet there is no contradiction here: the number of discoveries is also growing exponentially, but more slowly (its growth is expressed by a smaller exponent) than the number of scientists. All the discoveries taken together are just a fraction of all the information being acquired by science. It is enough to flick through the dusty piles of articles and dissertations produced with a view to obtaining an academic degree and now stored in university archives to see that not a single one of them has led to an at least partially useful result. Reaching the limits of the information capacity of science means significantly lowering the probability of making discoveries. What is more, as the curve of an actual increase in the number of scientists will be getting further away from the hypothetical curve of further exponential growth (which is not possible anymore) in its descent, the coefficient of such probability should be constantly decreasing from now on.”

Stanislaw Lem, Summa Technologiae (1964)

I Lems analys har forskningen – då 1964 – mestadels förvandlats till brus:

“Does this proliferation of papers represent real growth of knowledge? As far back as 1965, Price noted a now familiar observation: “I am tempted to conclude that a very large fraction of the alleged 35,000 journals now current must be reckoned as merely a distant background noise, and as very far from central or strategic in any of the knitted strips from which the cloth of science is woven.”

Stanislaw Lem, ibid.

Ständigt större höstack, relativt sett färre antal nålar, alltså. Om detta stämmer så är (iii) ovan förmodligen den mest rättvisande formuleringen av FoU-paradoxen.

*

Betyder detta då att vi bör ge upp? Om vi har en ändlig, linjärt växande resurs till vårt förfogande för att hantera ett kombinatoriskt exploderande sökproblem så ser det ju onekligen litet deprimerande ut. Men det finns en möjlig väg framåt här — och den handlar om en särskild klass innovationer som möjliggör snabbare lärande: maskininlärning och artificiell intelligens.

En enkel leksaksmodell av kunskapsekonomin består av tre olika komponenter: data, information och kunskap. Data struktureras till information som tolkas till kunskap som i sin tur används på ett sådant sätt att den skapar värde. Problemet i vår tid är att vi kan använda datorkraft för att strukturera data till information, men tolkningen av information som kunskap kräver mänskligt engagemang i modellen — och den mänskliga resursen är ändlig (även om Lem lekte med tanken på att tvångskommendera alla att bli vetenskapsmän eller innovatörer).

Det kan emellertid förändras med nya AI-relaterade tekniker — de kan kanske inte förstå vetenskapen, men de kan göra något som ligger mycket nära tolkningen och därför hjälpa oss att söka igenom det växande idéuniversum som vi har att göra med. Det problem de måste lösa är då det följande: de måste kunna förutsäga om en viss given idékombination kommer att flyga som innovation på marknaden.

Marknaden är nämligen den andra begränsade resursen här — vi kan inte testa ett oändligt antal olika innovationer på marknaden för marknaden har en absorptionstakt — den kan bara absorbera och testa ett visst antal potentiell innovationer över en viss given tidsrymd, så vi måste simulera en marknad, öka tolkningskapaciteten och genomsöka idérymden snabbare.

I dag ser vi de första vetenskapliga upptäckterna som gjorts av olika AI-system, och nästa steg är att vi ser lyckade innovationer lanseras av AI-företag som kan hjälpa oss att hantera FoU-paradoxen — och därmed hantera en ständigt mer komplex och utmanande omvärld.