Vad vill tekniken?

Utvecklas tekniken i vårt samhälle med nödvändighet mot en given slutpunkt? Det är ingen liten fråga, och de allra flesta skulle nog säga att det inte finns någon nödvändighet i teknikens utveckling – vi styr den själva, mer eller mindre. Den tidiga internetideologin hade dock starkt deterministiska drag. Denna ideologi hävdade bland annat att Internet skulle se censur som en skada på nätverket och reparera sig självt genom att hitta vägar runt censuren. Det visade sig vara en naiv hållning, och censuren breder i dag ut sig över nätet på bred front. Vi styr tekniken, den styr inte oss.

Där slutar de flesta diskussioner om teknikdeterminism, och vi landar i en position som tycks mycket öppen: tekniken blir vad vi gör av den. Vi väljer själva vilken teknik vi använder — det är upp till oss. Är det sant? Eller finns det andra former av teknikdeterminism som är svårare att avfärda?

Låt oss undersöka några variationer på det deterministiska temat. En mycket enkel sådan version säger att det inte finns någon given slutpunkt för den tekniska utvecklingen, men att denna utveckling i sig måste fortgå — det finns inget sätt att stoppa utvecklingen helt. Om ett land väljer att inte använda mobiltelefoner kommer andra att göra det, och tekniken fortsätter att utvecklas. Att Sverige valde att inte forska om kärnkraft betydde inte att käsnkraftsforskningen och den tekniska utvecklingen på området stod helt still i världen.

Denna determinism kan vi kalla momentumdeterminism för att skilja den från slutpunktsdeterminismen. Det är skillnaden mellan att säga att det ur ett ekollon måste spira ett träd och att den som vill hålla balansen på en cykel måste fortsätta att cykla.

Momentumdeterminism är intressant eftersom den tycks sakna tydlig riktning. Det kan emellertid vara en illusion. Om vi tror att den tekniska utvecklingen med nödvändighet rör sig framåt – en sorts framstegets imperativ – så uppkommer frågan om vad som avgör vilken riktning framsteget tar. Det är förstås möjligt att gå tillbaka till vår öppna hållning: det är helt och hållet upp till oss.

Samtidigt kan det inte vara det. Om vi vill ta tekniken i en viss riktning och saknar kunskap, vetenskapliga insikter och medel för att göra det kommer vi inte att kunna hindra att tekniken ändå utvecklas i en annan riktning. Eller så är det med tekniken som med evolutionen – den utvecklas inte mot något mål vi ställer upp, utan bort ifrån begränsningar och andra selektionstryck.

Momentumdeterminismen får på detta sätt också en riktning, bort från de begränsningar som finns i det tekniska utvecklingsfältet.

När vi ställer frågan om var tekniken vill så kan svaret alltså handla om en punkt tekniken strävar mot eller ett tryck den strävar från. Den första sortens determinism ter sig osannolik, men den andra är svårare att avfärda lika enkelt.

Frågan om vad tekniken vill är mindre intressant än frågan om vad den inte vill.

Notion eller Evernote?

Jag har använt Evernote i mer än ett decennium, men nu är det dags att byta. Notion är en uppgradering i alla avseenden. En utmärkt extrahjärna som dessutom äntligen realiserar det där gamla löftet om en egen, personlig wiki (som också kan delas med andra!).

Nu återstår dock arbetet med att strukturera kunskapen i Notion — återkommer om exakt vad som är till hjälp här. Det kommer att bli intressant.

Platsen och tanken

Sitter just nu på ett kafé en bit från arbetet och skriver. Jag fick inget gjort på kontoret och gick hit, eftersom jag vet att det förmodligen kommer att gå bättre att arbeta här— och det gjorde det. Det är märkligt det där. Det är som om man ger sig själv en ny kontext, omständigheter som låter arbetet komma. Platsen spelar roll, och ibland är det lättare att arbeta på tillfälliga platser – kaféer, tåg, plan och till och med, ibland, flygplatser (även om jag ofta känner mig skingrad just där).

Platsens betydelse för tänkandet är något som vi ofta både överskattar och underskattar. Vi överskattar platsen när vi drömmer om den perfekta skrivstugan eller arbetsrummet och vi underskattar platsen när vi inte kommer någonstans och tror att det har att göra med inspiration eller något annat ogripbart. Ofta handlar det bara om att hitta en plats, och göra den platsen till sin egen och liksom luta sig mot platsen.

Om jag finge önska mig en enda superkraft skulle det nog vara att kunna arbeta var som helst, när som helst. Det skulle vara en befrielse, men jag är i stället ganska platsbunden i mitt tänkande. Jag tänker bäst i växlande och föränderliga situationer, men jag behöver också lugn och ro. Ytterst är det förstås en reflektion av den egna sinnesstämningen. Om jag vore mer centrerad skulle jag kunna arbeta även på kontoret, kanske.

Så hur kommer det sig då att jag kan arbeta på kafé, men inte i ett öppet kontorslandskap eller ens på ett eget kontor? Det handlar förstås om flera olika saker — men kanske främst att det finns något lockande i den anonymitet som kaféet ger oss, den känsla av att vara osynlig och i min egen lilla värld som jag får när jag sitter med en kopp kaffe och skriver. På kontoret är jag någon, och denna identitet tränger undan tankarna.

Ibland undrar jag om man skulle kunna hitta tecken i en text som avslöjar var den är skriven? Om det finns tankemönster som är mer sannolika på vissa platser än på andra? Om det finns platser som helt enkelt utesluter vissa tankar? Platser som framkallar lättsinne eller svårmod eller vanlig, hederliga, gammaldags melankoli?

Det klassicistiska idealet – enhet i rum, tid och handling – kan ses som både en estetik och en arbetsmetodik. Att resa bort till en plats och där slutföra ett arbete, en bok eller ett stycke musik — den enheten skapar något särskilt som kanske inte kunde ha skapats på annat sätt (Wittgensteins stuga i Norge?).

Det finns en koppling här till vem vi blir på olika platser. Platsens ande – genius loci – infekterar tanken. Det ligger en sorts frihet i detta, att kunna bli någon annan endast genom att ta sig någonannanstans.

Dags för ett decennielöfte?

Eftersom vi nu inleder ett nytt decennium har vi chansen att gradera upp de nyårslöften som vi normalt avger med någon sorts insikt om att de kommer att vara minnen blott i februari. Vi kan nu, om vi vill, avge decennielöften.

Att tänka tio år framåt kan verka avskräckande, men det öppnar också enorma möjligheter. Det är mycket litet som inte kan åstadkommas på tio år. i de första avsnittet av The Institute for The Futures framtidsforskningsserie konstaterar föreläsaren att på tio år kan man bli expert i ett nytt ämne, skriva fem böcker, byta karriär, helt lägga om sin livsstil, skapa och växa ett företag till en marknad på miljarder och revolutionera vetenskaper. Tio år är en hel del tid.

Därför, noterar hon, är svaret på när framtiden börjar också lämpligen om tio år. Om vi sätter tio år som riktmärke så kommer vi nämligen att verkligen våga tänka fritt.

Här då dagens övning: sitt ned och skriv ned hur du vill att ditt liv ska se ut 2030, och hur du tog dig dit. Eller, om du är mer orolig – hur du vill att ditt liv inte skall se ut och hur du hamnade där.

Om tio år är jag 58 år (!) och då tänker jag mig att mitt liv kommer att se ganska annorlunda ut mot hur det ser ut i dag. Här är några saker jag är ganska säker på:

– Jag kommer att ha en annan arbetsgivare, eller i alla fall en annan roll. Förmodligen en annan arbetsgivare.

– Jag kommer att ha skrivit mer, och om jag får som jag vill kommer jag att ha skrivit fler böcker.

– Jag kommer att vara i bättre form. Resor och arbete har eländigt nog saktat ned mig, och det är en av mina prioriteter att få det på rätt köl igen.

– Jag kommer att ha lärt mig massor om saker som jag inte kan något om i dag – och över en mängd olika ämnen. Kommer jag att ha lärt mig ett nytt yrke? Det är inte omöjligt. Ibland funderar jag på att hitta tillbaka till den mer klassiska juridiken, exempelvis.

– Jag kommer att ha barn som är unga vuxna!

Det är bara en skiss, och jag ska under de veckor som är kvar skriva ned mer i detalj hur jag vill att de kommande tio åren ska se ut. Det kunde man givetvis ha gjort när som helst, men det roliga är att decennieskiften och annat faktiskt har en viss betydelse – de är symboler och vi bör nog låta dem bli det. Vikten av symbolik är lätt att underskatta, och då förlorar vi möjligheten att dra nytta av deras ofta subtila påverkan på våra liv.

Om vikten av rytm

Jular på landet, med granris och stjärnor och juleljus. Säsonger är ett sätt att hitta rytm i livet. En förkylning har smugit sig på och jag somnade framför kaminen. Det har också att göra med säsonger. Att få sova mitt på dagen när skymningen faller vid 15. Att lyssna på julmusik och hitta julelugnet.

Säsonger och högtider är en del av den rytm som vi måste leva i. Det är kanske den största skillnaden mellan oss och maskinerna. Vi lever i en verklig, mänsklig rytm. Att glömma det är att göra sig själv illa.

Sakta ned. Lyssna. Sov middag. Läs. Ta en promenad. Om du bara stillnar litet hittar du den där rytmen, och att leva i den är kanske den bästa definitionen av lycka jag känner till.

Förutsägelser, modeller och val

Det brittiska valet är över och återigen ser vi en intressant spänning mellan vad alla trodde och hur det enligt diverse tryckare borde ha blivit och hur det verkligen blev. Det som nu återstår är att försöka applicera olika modeller för att förstå vad det var som skedde.

Den vanligaste modell som jag sett i kommentarerna är ”det handlade bara om Brexit”. Det är en lättjefull modell som inte tar höjd för att försöka förstå valet som bestående av en mångfald faktorer. Likaså ”det var Corbyns fel” – som säger att allt handlade om den massivt impopuläre Labourledaren.

En alternativ modell är att Dominic Cummings valkampanj verkligen fungerade. Att han lyckats flytta tories så långt in i mitten att de kunnat äta upp den mitt som Labour lämnat tom. Till det kommer frågan om Boris Johnsons roll – trots att han angripits häftigt verkar han skaka av sig det mesta – har han en viss charm ändå? Han har ju definitivt en känsla av en egen personlig historicitet.

Det som nu blir mest spännande blir att se hur valanalyserna kommer att se ut på respektive sida. Jag är övertygad om att dessa är essentiella. Och den som gör mest självkritiska insikter kommer att gå vinnande in i framtiden. En bekant som kommenterar brittisk politik vågade sig på förutsägelsen att om Corbyns folk får kontroll över valanalysen så kommer Labours ökenvandring att fortsätta.

Det öppna kontorets förbannelse

Business Insider rapporterar att Goldman Sachs nu skall prova öppna kontorslandskap. En tydligare säljsignal är svår att hitta, tror jag. Öppna kontorslandskap leder till ytligare konversationer, distraktioner och omöjliggör vad Cal Newport kallar ”deep work”. Det finns ingen anledning att tro att detta kommer att göra Goldman Sachs mer framgångsrikt – utan snarare tvärtom.

Om jag kunde köpa aktier i en fond som endast investerade i företag som inte gått på myten om det öppna kontorslandskapet skulle jag gärna göra det. Jag tror att de företag som skapar förutsättningar för koncentrerat arbete lätt slår de företag som inte gör det, och även om den industri jag själv arbetar i har en tendens att tror att det öppna landskapet är kreativt, så tror jag alltfler inser att det är en oförblommerad katastrof.

Läs artikeln här!

Nature lovar att göra slut på Maneler

Det var fyra år sedan nu som vi i mitt team beslutade att vi inte skulle delta i några maneler – paneler med bara män – längre. Tanken var att om vi var tydliga nog med detta så skulle vi dra vårt strå till stacken för att skapa bättre mångfald på konferenser och seminarier. Nu ser jag att Nature går ut med ett mycket bredare och mer strukturerat löfte. Det är mycket glädjande. Nature skriver:

The code commits us to having no male-only organizing committees for Nature Conferences planned from this point. We will invite equal numbers of women and men as speakers, whether we’re selecting for keynote presentations or from abstract submissions. We also commit to having no manels at our events, and to monitor and report progress against these goals at the end of each calendar year. Planning for most of our events in 2020 is already advanced, so the full effect of our commitment will be seen from 2021.

Nature Conferences must be welcoming, safe, collaborative and productive for all attendees. Our code states that we expect participants to be considerate of diverse views and cultures, and respectful and collaborative in their discussion and critiques of ideas. Appropriate sanctions will be applied where the code is not followed.

We also commit to supporting diversity more broadly, including in geography, ethnicity, culture, career stage, disability and sexual orientation. With time, we aim to develop our code further to address this explicitly.

Scientific events must be more inclusive. We hope that this initiative − like similar ones in many other organizations − goes some way to reaching that goal.

Det är ett utmärkt mål, och att man tänker följa upp det är ännu bättre. Vi höll inte räkningen, men jag vet att vi misslyckades en och annan gång — och att föra bok är det kanske bästa sättet att lära sig och förbättra sina insatser.

Vilken sorts dag var det?

Det har, med tiden, blivit uppenbart för mig att det finns ett antal olika sorters dagar och att jag inte kan räkna med att ha ett jämnt flöde av en viss sorts dagar någon längre tid. Den kategorisering som allt mer ter sig rimlig är som följer:

  • Skrivdagar. Jag kan lätt få 5000-10000 ord skrivna på en dag om jag har en riktigt bra skrivdag. Det är nästan kusligt hur mycket jag älskar dessa dagar — och gillar mig själv efter det att jag haft en. De är svåra att räkna, men jag skulle gissa att jag har runt 1/20 eftersom resor nästan helt omöjliggör dem.
  • Resdagar. Man kan få en del gjort, men det är säkrast att koncentrera sig på saker som tar mindre än 5 minuter per sak. Det betyder att en hel del mindre att göra punkter kan klaras av, men att inget större kan lösas. Resor funkar helt olika för olika människor har jag förstått. En kollega sade att han endast kan tänka på flygplan, med sin laptop och ett nytt oskrivet dokument framför sig. Så är det inte för mig, fast jag skall säga att de gånger jag försökt skriva (på telefonen!) har det faktiskt fungerat överraskande bra.
  • Mötesdagar. Vissa dagar har jag 8-9 möten. Då är jag glad om jag tar mig igenom inboxen under dagen. Möten äter energi, och ofta är de inte enastående förberedda eller dokumenterade eller inriktade på beslut. Jag tror att om jag var managementkonsult så skulle jag koncentrera mig på att se till att alla möten var meningsfulla och att de följdes upp varje kvartal. En löpande lista med att göra punkter efter möten är så sällsynt – särskilt en som sedan gås igenom i början av nästa möte – att jag inte riktigt tror att de fungerar.
  • Grådagar. Dagar då inget funkar, inget händer, det är uppenbart att tankarna bara driver. På sin höjd lyckas jag få litet motion gjord dessa dagar. Inget annat fungerar. Hjärnan gör dock något, den vill bara inte berätta vad.
  • Läsdagar. När jag börjar läsa efter frukost och läser ut en eller två böcker på en dag. Antecknar, sjunker ned, blir stel i ryggen men älskar det gränslöst. Känslan när man slår ihop en grundligt läst bok är underbar.
  • Föreläsningsdagar. De suger upp energi innan man har genomfört sin presentation, efteråt kan man leva på en liten föreläsarhigh ett tag och sedan kan man, om man har tur, förvandla en sådan dag till en skrivdag. Oftast om man tar en liten tupplur emellan (tupplurar kan skifta en sorts dag till en annan!).
  • Kafédagar. Dagar då man verkligen kan jobba på kafé. Detta är ofta på hösten och ofta på ett litet kafé. Det kan vara underbara dagar, men man överskattar vad man får gjort.

Det intressanta är att dessa olika dagar kommer i skov, men inte i mönster. Ofta följer grådagar på resdagar — och jag misstänker att hjärnan processar saker då. Skrivdagar – extremt produktiva dagar – följs alltid av små efterskalv, småproduktiva dagar och sedan avbryts de alltid av mötesdagar. Nyckeln till någon sorts produktivitet är förmodligen att hitta en rytm i, eller ett mönster för, de olika sorters dagar man upplever. Det är inte helt lätt, och det är till och med svårare med resor. Resor äter energi.

Ibland tror jag att det jag vill ha mest av allt i livet är rutin.

Första försöket DAW-less

Inte någonstans i närheten av där det ska vara, men ett kul första försök. Elektron Digitakt somn styr en Novation Ultranova, en Nord A1R och en Analog4. Midi till de 4 olika ljudmotorerna på a1 och spår på Analog 4 — åtta stämmor där och en enkel ledstämma på Ultranovan.

Mer under julledigheten kanske. Det bästa i livet är att lära sig nya saker. Man måste omfamna hur usel man är i början. Well, here goes.

Är du med i ett hemligt sällskap?

Det är för få hemliga sällskap i mitt liv. Det finns något kittlande med tanken på att vara med i ett hemligt sällskap som har en alldeles egen plan, egna regler, egna medlemmar och – förstås – interna strider mellan olika faktioner. Till bilden hör också en alldeles egen förståelse för världen och vad som gör det egna livet meningsfullt.

Hemliga sällskap tycks lova att världen i alla fall har någon sorts ordning.

Nu menar jag inte herrklubbar, även om de säkert är bra för att se till att män inte blir ensamma på ålderns höst och därmed har direkt positiva folkhälsoeffekter. Nej, det jag är intresserad av är sällskap som ytterst syftar till något mer. Visst, det kan vara världsherravälde – fast det i dagsläget verkar vara onödigt, med tanke på hur kaotisk världen är (en massa extra arbete, liksom) – men det kan också vara att försvara vissa grundläggande värden eller väsen.

Natten, till exempel. Jag tillhör dem som anser att natten är en särskild plats, och inte bara en tid på dygnet, och skulle gärna försvara nattens intressen. I nattmörkret är vi litet mindre säkra på oss själva, litet mindre övertygad om vår egen rationalitet och förträfflighet. Det tror jag är djupt nyttigt. Dessutom tror jag att natten är, som Lord Dunsany noterade, mycket stor och människan mycket liten. Däri ligger också ett förhållande som borde stämma till eftertanke.

Alkemi. Vi behöver mer alkemi.

Så, hur går man då tillväga för att bli medlem i ett hemligt sällskap som syftar till att försvara Natten (vi måste använda versaler nu)? En första googlesökning ger vid handen att det inte finns något existerande sällskap — utom ett par sällskap som charmerande nog försvarar natten mot ljusföroreningar — så frågan blir alltså hur man bildar ett eget hemligt sällskap. Puh! Wikihow ger vid handen att det involverar en hel del arbete – och att det bästa sättet att annonsera sitt hemliga sällskap är att berätta om det när ens kompisar sover över – också ett problem, eftersom mängden ”sleep-overs” bland nästan femtioåriga män är ganska begränsad. Tacka gudarna.

Hemliga språk är också bra!

Well, inget värt att göra är enkelt. Från och med nu kommer jag starkt att förneka att det finns något sådant som ett hemligt sällskap som tagit som uppdrag att försvara och främja Nattens intressen — och just detta förnekande, vet ni ju, är ett starkt indicium på sällskapets existens. Spår och ledtrådar, hemliga chiffer och märkliga händelser i skymningen är alla sammanträffanden som inte alls tyder på att något är i görningen…

*

Jag tror att hemliga sällskap kan vara en trop som kommer allt starkare i populärkulturen. Avslutade precis The Ninth House av Leigh Bardugo – en utmärkt habil fantasy/skräck-bok om de hemliga sällskapen på ett amerikanskt universitet. De olika strömningstjänster jag har är också fyllda med serier om hemliga sällskap på olika universitet, och just i USA tycks man vara besatt av tanken på att sällskap som Skull and Bones har ett enormt inflytande över världen.

Om zombies är attraktiva i samtiden för att zombieapokalypsen gör allt mycket enklare, så är hemliga sällskap attraktiva för att de gör det möjligt att tro på någon slags ordning även i en värld som så uppenbart tycks vara styrd av lika delar inkompetens och slump. Det vore nästan skönt om det fanns en större konspiration förvaltad av hemliga sällskap — då skulle vi åtminstone fortfarande ha inflytande över världen som människor.

Den kanske mest skrämmande möjligheten är att världens inneboende komplexitet löst upp vår handlingsförmåga i verkningslösa gester och upprörda twitterinlägg — något som vissa dagar bara ter sig alltför sannolikt. Hur mycket bättre vore det inte då om det fanns ett antal personer i kåpor, i ett litet rum med tända ljus, som verkligen hade koll!

De ”sällskap” som vi känner till i dag – som Bilderberggruppen, Davos, WEF och liknande – är inte hemliga nog och känns nog mest som diskussionsklubbar. Dessutom är de alla fullt upptagna med att förstå vad som händer runtomkring oss och försöker fånga vår tid i meningslösa buzzwords eller tomma framtidsstudier. Eliten känns lika förvirrad som vi andra.

*

Jag tänker på den rökande mannen i Arkiv X. Han kom snabbt att bli ett tecken för att det fanns samband och kopplingar bakom allt. En närmast genialisk plotmekanism: efter ett antal fristående avsnitt krävdes inte annat än en glödande cigarrett i mörkret för att vi skulle tolka om allt som hade hänt.

Det är kanske det som är så fascinerande med konspirationer och hemliga sällskap. Mycket små tecken forcerar hela teckenfältet in i helt nya sammanhang. Plötsligt måste vi se världen som meningsfull på ett helt nytt sätt, om vi accepterar att den rökande mannen inte bara vill göra sig märkvärdig. Och det vill vi inte — we want to believe, precis som Mulder.

De klassiska hemliga sällskapen och konspirationerna existerar överallt. De har infekterat staten och de stora organisationerna — de existerar på ett tidigare plan. Här påminner de om stamtillhörigheter, en äldre identitet som gör sig gällande över de tunna identiteter som vi idag får tillgång till i arbetslivet.

Denna törst efter identitet är nästan lika viktig att förstå som törsten efter mening. De hör givetvis samman — mening och identitet är olika aspekter av samma sak — men alltför ofta fokuserar vi bara på meningen och söker förklaringar i den massiva sekularisering som vi genomgått. En sekularisering som nu kanske visar sig inte vara så enkelriktad som vi trodde. Det är fascinerande tanke: tänk om Sverige om tio år är ett mycket mer religiöst land än i dag?

Jag tror nog att vi ganska säkert kan säga att vi kommer att se flera sociala organisationsformer än de vi har idag. Välfärdsstaten faller samman i olika sorters sällskap — både hemliga och öppna — och formas runt olika sorters identitet. Bara känslan av osäkerhet driver fram en vilja att höra till något stabilt, en vilja att ta tillbaka kontrollen från en alltmer komplex verklighet.

Vilka sällskap tänker du ansluta dig till? Vilka är du redan medlem i? Vilka kommer att vinna spelet? Ave Nox!

Söndagsläsningen

Läser just nu This Is Not Propaganda: Adventures in the War Against Reality av Peter Pomerantsev. Det är en klarsynt om något nedstämd skildring av de utmaningar som vi står inför när det gäller informationssamhällets utveckling.

Frågan som boken cirklar kring är vad som händer när yttrandefriheten inte längre hotas av censur så mycket som av propaganda. Det är ett tema som jag känner stor sympati för och delvis föremålet för min avhandling — som handlade om ”brussamhällen”. Pomerantsev driver den poängen till sin spets och ställer frågan om vad som är verkligt i en värld där allt kan ifrågasättas eller förnekas – och hur verkligheten kan fredas.

Pomerantsevs bok har ett fantastiskt omslag.

Den första gången jag sprang på detta tema helt utvecklat var det i David Weinbergers utmärkta bok Too Big To Know (2012). Weinbergers kärnpoäng är densamma som Pomerantsev – och han frågar vad som sker när det finns ett motfaktum för varje faktum, något som vi idag kämpar med. Varken Pomerantsev eller Weinberger har några bra svar, emellertid. Pomerantsevs bok andas en viss uppgivenhet, men kanske också hopp i slutkapitlet. Weinberger i sin tur hoppas på kollaborativa projekt som Wikipedia.

Pomerantsev sätter också frågan i historiskt perspektiv, med en högst personlig historia – en sorts familjememoar – om den egna familjens historia med den sovjetiska censuren och hur ett förhållningssätt till detta förtryck utvecklades över tid. Nu står vi inför ett nytt förtryck som syftar till att forcera oss in i identiteter som skiljer oss åt — genom en genomträngande och polycentrisk propaganda som aldrig tycks släppa taget.

Det är onekligen en rejäl utmaning.

Har jag lyssnar på något nytt i år?

Som alla andra i mina sociala flöden har jag fått min dom från Spotify — och det är onekligen deprimerande att se hur litet ny musik jag lyssnar på. Jag tänkte dock ta tillfället i akt och dela med mig av vilka de nya låtar är som jag verkligen lyssnat på detta år, och hoppas att andra kan skicka mig förslag på ny musik också.

Jag undrar också hur självförstärkande listor som dessa är — när jag bara vill lyssna på bakgrundsmusik lyssnar jag nämligen ibland – ofta – på de låtar jag lyssnade mest på 2018, så, ja, ni förstår — resultatet blir deprimerande förutsägbart.

I ingen särskild ordning, då. Ny musik som jag upptäckte 2019 (behöver inte ha kommit ut då, utan jag hittade den då). En Spotifylista med kommentarer:

Dreaming of GhostsGasoline, Not Real Anymore. Drömmande, majestätisk musik med trolska texter och spöklika slingor. Underbar musik att skriva till eller bara stirra ut genom ett flygplansfönster med.

Sharon Van EttenNot Myself (Hercules & Love Affair Remix). En underligt mjuk remix av Van Ettens Not Myself, med en gungande rytm och väl avvägda trumspår.

Amanda PalmerDrowning in The Sound. Jag har en svaghet för Amanda Palmer och har alltid tyckt att hon är fantastisk. Den här låten är ett exempel på varför: en blandning av knappt förtäckt ilska och ett unikt musikaliskt uttryck som på något sätt påminner mig en del om Rupert Hine (?). Användningen av pianot i den här låten är helt underbart. Och vad säger man om textrader som dessa? Och ja, jag upptäckte denna sent.

”You worship the sun and you’re aching for change
But you keep starving your heart
You used to have sisters
You don’t anymore
You worship the sun
But you keep feeding the dark”

Drowning in the Sound, Amanda Palmer.

Maarja Nuut, RumHaned Kadunud. Jag tror att jag kan ha hört denna första gången 2018, men nu ligger den på topp 10. Hela den här skivan hör hemma på en skärgårdsö långt in i höstmörkret, där den trolska sången hörs ändå från Estland. Hon sjunger om hur hon letar efter sina försvunna gäss – ända till de sista raderna som i översättning lyder:

”Jag har rest till godset Mõõlu
En tron av gåsaben förs fram till mig
Jag får gåsakött att äta,
Jag får gåsablod att dricka.”

Haned Kadunud, Marja Nuut (min övers från engelskan)

UltranoireFading Into You. En märkligt depechig låt med bubbelbas och minimalistisk trumtakt. Det mest depechiga är den pad som ligger bakgrunden och påminner om något från CTA.

Veronica MaggioGjord av sten. Uh, jag hörde inte den förrän i år. Men nu lyssnar jag på den nästan varje vecka.

PriestObey. Överraskande bra svensk synthmusik som inte försöker göra det för svårt. Gillade verkligen hur låten går över i en mässande slutdel som bara växer till. Mer sånt.

Mark LaneganNight Fight to Kabul. Det här är egentligen en jättekonstig låt för mig att gilla, men jag måste säga att jag verkligen fascineras av Lanegans musik och röst — och hans lakoniska fråga om det finns guld i Kabul.

DownloadGaslighter. Det här är humor. Download fortsätter att leverera musik som sitter allra längst inne i dårhuset och pratar med speglar, och ler, med litet för många tänder.

David Eugene Edwards & Alexander HackeKiowa 5. Jag hade lätt kunna lyssna på en 25 minuters maxi av den här, men nu är den bara 2.25 så jag får nöja mig med det. Hade kunnat vara ledmotiv i första säsongen av mycket mörkare version av True Detective, en där Rust Kohle framstår som en glättig Pollyanna.

Nyårslöftet får bli att försöka upptäcka mycket mer ny musik, att leta reda på ny musik och försöka lyssna in den. Musik förändrar mig nog mer än någon annan konstform, och det är ju inte roligt att förbli densamme hela tiden…

Varför du behöver ta en kurs nästa år…

Letar du efter ett nyårslöfte? Skippa gymkortet och skriv i stället in dig på en kurs på nätet. Se till att välja en kurs som du är intresserad av och välj inte något som är ”nyttigt för jobbet”, eftersom sanningen är att det du är intresserad av alltid kommer att lära dig något som kan vara intressant för det yrke du har också – på ett eller annat vis.

Det bästa är om du gör det med en kompis, eller med ett par kompisar — här fungerar kurser på nätet precis som gym: vi behöver litet grupptryck för att det verkligen skall bli av. Det är oerhört svårt, men nyttigt, att försöka odla den självdisciplin som gör det möjligt att själv ta en kurs eller så i månaden på nätet.

Själv tänkte jag sätta ett mål på runt tio kurser år 2020. Det kan se väldigt ambitiöst ut, men då tänker jag mig ta tre veckors kurser om Aristoteles och en del kurser som gör det möjligt att bli klar ännu snabbare med några timmar i veckan. Jag skall publicera kurserna här och försöka recensera dem också — så att min erfarenhet kanske kan räknas i dina egna val. I gengäld skulle jag gärna vilja veta vilka onlinekurser ni tycker är bäst eller har haft mest att ge just er! Svara gärna på e-post eller i kommentarerna.

Under 2019 har jag kikat på, men inte alls varit särskilt grundlig med en kurs om modeller och modellteori, en om python och en om Platons filosofi. Jag har också påbörjat en kurs om framtidsforskning som verkar intressant, men jag har upptäckt att jag slötittar och inte engagerar mig på rätt sätt — något som jag nu vill förändra. Jag såg dock hela kursen i politisk kommunikationsteori som Axelrod och Rove gav på Masterclass, och den var en av de bästa lärandeupplevelser jag hade 2019 — rolig, eftertänksam, hantverkskunnig och krass på samma gång.

Att ta några kurser tjänar flera olika syften. Det handlar naturligtvis om innehållet i kurserna, men precis som med gymmet handlar det också om att få ett bättre allmäntillstånd: att lära att lära är litet som att ha en grundmuskulatur som inte bryter ihop i ryggont efter litet arbete i trädgården.

Det kan naturligtvis vara svårt i början – och du kommer att misslyckas, men det är så värt det. Titta in på Coursera eller din favoritplattform nu och välj en kurs.

Learning is the new fitness.

Gör du en årsgenomgång?

Året närmar sig sitt slut och jag funderar på hur jag ska göra en genomgång av vad jag lärt mig och hur jag kan utvecklas mer nästa år. Det är en intressant process, och jag antar att de flesta göra det på något sätt. Det varierar säkert från stelt stirrande ned i champagnen på nyårsafton till mer robusta genomgångar av året som varit för att se hur den egna berättelsen fortskrider. Det finns de som publicerar egna årsredovisningar, men det känns litet, uh, överambitiöst kan jag tycka (och även om jag gillar The Quantified Self-rörelsen så är jag inte lika förtjust i numeriska mätvärden när det gäller reflektioner över det egna livet — vilket kanske är ett misstag).

Nå, här är de frågor som jag tänkte ställa mig själv i min årliga genomgång.

Gör du en årsgenomgång?

Året närmar sig sitt slut och jag funderar på hur jag ska göra en genomgång av vad jag lärt mig och hur jag kan utvecklas mer nästa år. Det är en intressant process, och jag antar att de flesta göra det på något sätt. Det varierar säkert från stelt stirrande ned i champagnen på nyårsafton till mer robusta genomgångar av året som varit för att se hur den egna berättelsen fortskrider. Det finns de som publicerar egna årsredovisningar, men det känns litet, uh, överambitiöst kan jag tycka (och även om jag gillar The Quantified Self-rörelsen så är jag inte lika förtjust i numeriska mätvärden när det gäller reflektioner över det egna livet — vilket kanske är ett misstag).

Nå, här är de frågor som jag tänkte ställa mig själv i min årliga genomgång.

  • Vad är det viktigaste du har lärt dig i år?
  • Vilket är det största misstag du gjort i år och varför gjorde du det?
  • Vilka personer har betytt mest för dig i år och vilka har du betytt mest för?
  • Hur meningsfullt skulle du säga att det här året varit?
  • Vilka projekt har du sysslat med som kommer att betyda något om tio år?
  • Vad har du valt bort detta år? Var det bra saker att välja bort?`
  • Vilken var årets bästa bok / skiva / film / tv-serie / teaterpjäs?
  • Vad är du mest tacksam för under året som gått?
  • Hur har du lärt känna dig själv bättre? (Gnothi Seauton)
  • Hur har du tagit hand om dig? (Epimeleia Heautou)
  • Vad har du inte tagit ansvar för?
  • Vem har du glömt tacka?
  • Vilka olika personer var du och vem var du mest?

Åtskilliga andra har andra modeller för årsgenomgången. Se här, här, här och här.

Om att prata inför folk

Jag pratar en hel del inför folk. Det är en intressant övning och oerhört nyttigt för att ta reda på vad man egentligen tänker. När du ska formulera dig och tala med andra MÅSTE du fundera igenom vad du vill att de skall lämna rummet med.

Det är också ett bra sätt att fundera på vad som faktiskt kan vara intressant att tala om, givet en viss publik. De tips som jag funnit mest givande när det gäller att strukturera olika sorters prat är de följande:

+ Strukturera ditt prat som en detektivroman. Börja med gåtan och ta med publiken mot lösningen. Låt dem gärna klura ut den innan du avslöjar den själv. Det gör det lättare för dem att komma ihåg ditt tal.

+ Berätta om en resa du gjort. Varför du gjorde den, problemen på vägen och sedan de olika fynd du gjorde längs vägen.

+ Undvik att använda slides, eller använd bara bilder / ett ord per slide metoden.

+ Har du gott om tid? Skriv igenom talet en gång. Inte för att läsa det — utan för att du kommer att upptäcka vad du egentligen tänker.

+ Skapa aha-ögonblick, där du visar de som lyssnar något viktigt genom att forcera en gissning.

+ Känn ämnet. Vet vad du talar om.

+ Använd aldrig exakt samma tal två gånger. Du kommer att bli uttråkad. Ha små bitar som kan fogas samman till nya tal och kombineras på nya sätt. Men inte hela tal.

+ Repetera inte. Denna är kontroversiell, men jag tror att föreställning är mindre effektivt än engagemang. Du pratar med, talar inte till, om du skippar alltför mycket repeterande — tror jag.

+ Var nervös innan. Ha en ritual. Jag ser mig i spegeln och säger en och samma sak innan varje anförande och har gjort det i mer än tjugo år. Vad jag säger är hemligt.

+ Var inte rädd för att utforska en fråga med folk. Ett tal som låter oss tänka tillsammans är det finaste man kan göra i min värld.

Så ungefär. Och ha roligt.

Internets nittionde sinne

En av de många teknikrevolutioner vi lever i är förhållandevis tyst — utvecklingen på sensorområdet är fascinerande snabb, och priserna sjunker hela tiden, men ändå ser man sällan särskilt mycket skrivet om vad det kommer att innebära.

Även om vi begränsar oss till telefoner så är mängden sensorer i stadig tillväxt. Det är inte omöjligt att tänka sig en framtid i vilken mobiltillverkare bygger in luftkvalitetssensorer eller andra enkla sensorer som låter telefonerna ingå i ett nätverk av artificiella sinnen som kan ge oss mer information om komplexa problem som klimatet. Redan något så enkelt som en kamera kan ha enormt intressanta tillämpningsområden.

Nyare telefoner kan med hjälp av AI ta hyfsade kort på natthimlen, exempelvis. Denna astrofotografi skulle lätta kunna utvecklas vidare till en punkt där vi exempelvis skulle kunna länka samman alla bilder som tas av natthimlen för att tidigare kunna upptäcka eventuella objekt på väg mot jorden; en sorts distribuerat nätverk för att upptäcka asteroider!

Distribuerade sinnesnätverk är ett exempel på kombinatorisk innovation som vi knappt börjat utforska. Tidig forskningområdet antyder dock att möjligheterna är värda att utforska.

I dag fokuserar vi mycket på artificiell intelligens, men det är värt att fundera på vad vår intelligens är värd utan sinnen — och hur vår intelligens skulle ha utformats om vi haft 10 eller kanske 100 olika sinnen. Nätet kan med lätthet få lika många olika sorters sinnen som vi kan tänka oss sensorer, och vi kan tänka oss lika många olika sorters sensorer som vi kan tänka oss mätbara fysiska processer.

Hörsel och syn, kamera och mikrofon, är bara början. Redan i dag vet vi att mobiltelefoner också kan använda sin accelerometer för att detektera jordbävningar.

Ett sinnesnätverk som detta skulle kunna bli en utmärkt infrastruktur för innovation och komplex problemlösning. Här finns en hel del kvar att göra! Inte minst på standardiseringsområdet och inom juridiken — kan vi bygga en sensorinfrastruktur som är integritetssäker och allmänt tillgänglig på ett sätt som uppmuntrar innovation ovanpå densamma?

Berättelser i ekonomin – Schiller och narrative economics

I Schillers senaste bok ”Narrative Economics” möter läsaren ett intressant perspektiv som verkligen är värt att tänka mer kring — Schiller menar att ekonomin till mycket stor del styrs av berättelser, och således också att om vi vill förstå ekonomin, eller förutsäga den, så måste vi etablera de berättelser som för närvarande dominerar vår gemensamma syn på ekonomin.

Konstellationer av berättelser eller narrativ skapar en gemensam syn, och denna syn präglar sedan den ekonomiska verkligheten.

Det kanske mest intressanta i Schillers analys är de metoder han använder för att försöka rekonstruera berättelser — det är ju där den stora svagheten ligger; vi vet inte riktigt hur vi kan avtäcka narrativ mer objektivt. Vilka är berättelserna som vi nu kämpar med? Här finns det en hel del att diskutera och det är värt att återkomma till.

Schiller använder frekvensanalys av olika textmängder över tid, och redan där kan man hitta en hel del intressanta resultat. Mer snart!

Bildt och Den Nya Oredans Tid

Har precis avslutat Carl Bildts nya bok. Det var spännande läsning och som läsare slås man av hur de stora mönstren träder fram i Bildts text (och med hans röst – boken gör det lätt att identifiera författaren från språket). Det är en välskriven bok, med en sammanhängande linje och det är kanske det som är mest fascinerande; det mönster, den linje som Bildt ändå ser tydligt i historien.

Det finns en hel del vassa insikter – som populismens rötter i 2008/13/14 och den klarsynta bedömningen av Kina – men också en övertro på Europa. Nu när Macron tycks övertygad om att en europeisk allians vilar på en länk till Ryssland löses egentligen tanken på ett Europeiskt dilemma upp. Europa har, som Kaplan noterade, inget imperium i denna nya tid av imperier. Särskilt inte utan britterna.

Boken kan varmt rekommenderas inte minst för att den ger en tydlig inblick i och ett exempel på det utrikespolitiska kynnets unicitet – det krävs en känsla av historisk kontinuitet och en egen historisk roll för att kunna skriva som Bildt. Här finns likheter med Holbrooke.

Att se världen och i den se en roll för sig själv, det är en förutsättning för en viss sorts blick. Läsaren kan nästan bli avundsjuk på en författare som så tydligt ser en djup mening i värld och värv. Även i en tid av oreda.

Frågan om en ordning kan bestå eller utvecklas – en global ordning – är bokens kanske svåraste diskussion. Själv är jag tveksam; komplexiteten ökar ständigt och med den osäkerhet och volatilitet.

På väg till Paris och Lissabon denna vecka. Sedan inga fler resor i år. Det skall bli skönt. Ser fram mot att sätta tänderna i Acemoglous nya.

Har du gjort ditt premortem? Några grundläggande artiklar

Ett premortem är en enkel sak — det handlar i princip om att göra följande mycket enkla övning. Se över de mål och planer som du har, gå igenom dem med teamet och be sedan var och en i enskildhet att tänka sig att ni samlas igen om 18 månader och allt har gått helt fel. Hur gick det till?

Formatet är en berättelse. Den kan börja med prompten ”Alla våra planer gick om intet, och vi är i dag i en mycket värre situation än tidigare…” och sedan fortsätta därifrån. Var och en bör producera ungefär en halvsida, åtminstone, och detaljera hur det gick till. Det finns endast ett krav på denna berättelse och det är att den är så trovärdig som möjligt, och att den litar till mer en enda orsak. Det är exempelvis inte till stor hjälp om någon skriver ”…eftersom jorden blev invaderad av utomjordingar som förintade mänskligheten”. Det är både otroligt och berättelsen litar till en enda orsak. Som huvudregel bör det finnas åtminstone tre bidragande orsaker till det tänkta misslyckandet.

Detta är inte en gruppövning, utan en övning som måste göras enskilt för att undvika konsensusdöden som hotar varje ledningsfunktion. Konsensus är fienden: du vill inte ha samma tre orsaker från alla, utan olika orsaker till det egna misslyckandet.

När du sedan har dessa berättelser blir nästa steg i övningen enkelt – var och läser upp sin berättelse och ni arbetar tillsammans för att extrahera orsakerna till misslyckandet: vad var det som gick fel, egentligen? Varför?

När du så har detta har du något väldigt intressant: en karta över möjliga svaga punkter i den egna planen. Om det är möjligt bör du nu foga dessa punkter till de olika delar i planen som de påverkar och göra en karta över dem. Planens mål och de olika svaga punkterna tillsammans blir din misslyckandekarta, och den bör du sedan gå igenom åtminstone varje kvartal för att se att du har rätt åtgärder på plats för att undvika misslyckandena.

Det är också möjligt att den här övningen ger till resultat att gruppen inser att den behöver nya mål, eller nya förmågor som saknas i dag, och i så fall kan de inkluderas i planen.

Ett premortem är inte svårt att göra, men det är litet obehagligt – eftersom vi så ofta förväxlar planer med trossatser som man måste vara med på. En plan är inget man tror på, det är något man kritiskt granskar och reviderar — särskilt varefter man lär sig nya saker.

Mer läsning om ämnet:

  • Gary Klein om premortems i HBR.
  • En detaljerad workshop för premortems från Atlassian.
  • En bra artikel i The Guardian om hur du kan använda tekniken själv.
  • Richard Thaler om premortems – med den intressanta frågan ”Hur många krig hade startats om någon först frågat ”Vi förlorade – hur?”.

Om vikten av att kura skymning och tussmörker

Det finns olika sorters skymningar. Den borgerliga, nautiska och astronomiska skymningen skiljer sig alla åt i solens gradtal under horisonten – upp till 6 grader under horisonten har vi borgerlig skymning, upp till 12 nautisk och upp till 18 astronomisk skymning. Det ligger något vackert i att vi skiljer ur olika skymningar på detta sätt, men det finns naturligtvis också andra kategorier att ta hänsyn till — som den brådstörtade novemberskymningen som snabbt rör sig från dag till natt redan vid tresnåret.

Det finns, enligt Wikipedia, ett särskilt ord för de mörkare delarna av skymningen — ett ord som inte används så ofta nu för tiden: tussmörker. Exempeltexten ur SAOB är värd att citera, från Lovén.

Om en bonde reste en natt i ”thusmörkret” och märkte med ens, att hästarne började pustande framsläpa wagnen, war det mer än troligt, att han fått den onde i sällskap med sig. 

Lovén, Nils Folklifwet i Skytts härad i Skåne wid början af detta århundradet. Barndomsminnen Lund, 1847

Att resa i tussmörkret — ja, det förstår ju var och en att det är förenat med fara. Och spänning. Och äventyr. Man vet ju aldrig vad den onde kan vilja en. Ordet används nästan uteslutande som sångtitel, visar det sig, och Dub Master Fish har släppt en singel med just titeln ”Tussmörker”. Det har också ett antal ”folk metal band”, men tja, man har ju gränser för vad man länkar till.

Det är inte ofta jag har tillfälle att ta tillvara på skymningen, men när jag gör det ångrar jag det sällan. Dagens skymning över sundet går inte riktigt att fånga på bild, men jag försökte i alla fall:

Den flammande himlens färg fastnar emellertid inte i mobilens kamera, och inte heller den tystnad som sänker sig över ön när skymningen faller. Det är nästan omöjligt att inte söka sig hemåt, starta en brasa i vedspisen, andas — kura skymning. Det finns en rytm i dagarna, i säsongerna och när man inte fångas i det vardagliga är den rytmen oerhört lockande. Mjuk. Klok.

Hur kurar man då bäst?

Jag tror att det är tre saker man skall tänka på om man vill kura skymning på allvar.

För det första: jag tror att man skall göra det utan artificiellt ljus. Släck alla lampor. Vänta på att det blir mörkt och tänd dem sedan – låt mörkret svepa in allt, känn det falla. Känn hur andetagen saktar ned.

För det andra: gör det åtminstone någon gång ensam. Ensamheten är en bristvara, men det finns ett märkligt värde i den som vi ofta glömmer bort.

För det tredje, gör det under tystnad. Tystnaden lyfter fram mörkret – gör det nästan till en ljudlig upplevelse. Kan man höra skymningen? Ja, naturligtvis – det blir tystare, mer stillsamt om man befinner sig utanför en stad.

Undrar om man inte borde skriva ut ”att kura skymning” på recept. Mot vadå? Tja, mot vår samtid, kanske.

Vad bör man inte läsa?

I den här artikeln om Superforecasters finns en liten passus som är intressant att notera: en av de personer som visat sig vara bra på att förutsäga framtiden säger att han inte läser tidningen särskilt mycket. Det återkom i den workshop vi hade, och var en av de där kontraintuitiva sakerna som vi ville veta mer om, så vi ställde en mängd frågor. Det visar sig att det förhåller sig, ungefär, såhär – enligt deras forskning.

Kunskap spelar en betydande roll i förmågan att förutsäga saker och ting bra, men det är en speciell sorts kunskap: beständig kunskap som kanske inte har lika stort nyhetsvärde, och just därför inte nödvändigtvis publiceras dagligen eller veckomässigt. TV bör man helt hålla sig borta ifrån, och dagliga nyheter har mycket lågt näringsvärde för den som vill förstå världen. Vad man i stället bör göra är att söka sig läsning som har en helt annan rytm: böcker är bra och sällanpublikationer (månatliga) är också nyttiga – och om man styr om sin läsning mot dessa och skippar den tid man spenderar på dagliga nyheter, så får man en bättre och klarare bild av verkligheten.

Dagliga nyheter är, menar man, i allt väsentligt bara brus.

Det är en provocerande åsikt för någon som läser så mycket man kan komma över, varje dag, och en möjlig invändning är att det inte handlar så mycket om att det är dagliga nyheter som att det är få nyhetskällor. Den som bara lyssnar till TV-nyheterna varje dag får en bild av världen som är fullständigt felkalibrerad. Den som använder en nyhetsläsare som Feedly och följer tiotals olika källor i flera olika ämnen kan börja se mönster i bruset.

Men allt annat lika är den invändningen nog ändå en invändning på marginalen — och det ger anledning till eftertanke även för den som skriver. Jag skriver dagligen, men gör det inte för att förmedla nyheter, utan för att just samla och fånga mina anteckningar i olika ämnen — samtidigt som jag kan se värdet i att samla sina tankar om ett ämne över en litet längre tid, och testa dessa åsikter för att kanske publicera i ett särskilt ämne månatligen.

Ett sätt att göra detta är att samla artiklar över tid och sedan återvända till dem för att undersöka mönster och idéer. I exempelvis Feedly kan man använda s.k. boards och sätta upp artiklar där över ett par månader och sedan gå igenom dem för att se vilka olika trender och mönster som kan skönjas i dem.

Vad blir då slutsatsen? Kanske denna: att läsa fler böcker och se mindre på TV. Åtminstone om du vill förstå världen. Och läs inte bara en tidning, utan se till att läsa flera – gärna med olika perspektiv. Inte så överraskande, kanske.

Vill du bli bättre på att förutsäga framtiden?

I London. I går hade vi en workshop med The Good Judgment Project, som är en idé som har sina rötter i Philip Tetlocks arbete med Superforecasters — vanliga personer som är extremt duktiga på att förutsäga framtiden (en recension av den som jag skrev 2015 här).

Tanken med workshopen är att försöka visa vilka intellektuella vanor som hjälper om man vill förbättra sin egen förmåga att skatta sannolikheten att olika framtida händelser skall inträffa. Det finns en mängd olika tekniker och mycket intressanta metoder som man kan använda – men de kanske viktigaste faktorerna är två kanske något oväntade insikter.

Den första är att grupper nästan alltid är bättre än individer. Och ju bättre individerna är, desto bättre blir grupperna — men att sätta samman en grupp med 5-10 personer är det kanske absolut bästa sättet för företaget att se framtiden tydligare. Eller varför inte göra det privat? Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att ha en prognosklubb i stället för en bokklubb; en grupp som enas om tio frågor om framtiden som man försöker förutsäga så bra som möjligt — det skulle onekligen leda till intressanta diskussioner!

Den andra insikten är egentligen uppenbar, men ändå viktig: man måste dokumentera sina egna förutsägelser och börja räkna poäng – och dessutom redovisa skälen till de egna uppskattningarna.

Det här är intressant — och ett fenomen som återkommer i flera olika discipliner. Vill du bli bättre på att fatta beslut? Skriv ned besluten och grunderna för dem och utvärdera sedan efter ett tag. Vill du bli bättre på att spela schack? Skriv ned dina partier och utvärdera dem, och gör det gärna detaljerat – vilka drag trodde du att motståndaren skulle göra? Och samma sak gäller förutsägelser: om du vill bli bättre måste du börja hålla dig själv ansvarig för resultatet.

Så enkelt, men ändå så svårt. Ingen vill ha fel, ingen vill misslyckas – så vi ger bort förmåga för att slippa den intellektuella smärtan som följer av att ha fel.

Nu blir nästa steg för den lilla grupp jag leder att implementera detta — det skall bli intressant; inte minst ur ett organisationspsykologiskt perspektiv.

Teckentydningens njutning

Det är ett djupt mänskligt fenomen att se mening i allt, i olika sorters mönster – och en anledning till detta är att det faktiskt är njutningsfullt att läsa världen runt oss som meningsfull. Meningslösheten skapar en alldeles särskild sorts smärta, en sorts besvikelse, som till sin grund är semiotisk.

Konspirationsteorier, rollspel och religion delar alla den egenskapen att de skapar mening runtom oss och därigenom också i någon mening ger oss njutning. De gör det på olika sätt, men själva grundtonen är densamma. Meningen är nyckeln.

Mening är inte detsamma som lycka, men det är en sorts förutsättning för lycka. Det är därför Camus uppmaningar så svår: för att tänka oss Sisyfos som lycklig måste vi också tänka oss att det är meningsfullt att rulla den där stenen upp för backen, om och om igen.

Anhedoni – oförmågan att känna lycka – har sin rot i en sorts semiotisk oförmåga att ordna tecknen i meningsfulla mönster. Det är när alla tolkningar halkar av världen som vemodet sänker sig.

Kanske är det ändå så att en mild konspirationsteori är bättre för oss än att leva i ett tomrum utan tecken. Umberto Eco målar i sina böcker genomgående människor som lever i mönster av tecken som världen uppenbarar sig igenom – och i åtminstone den meningen skrev han väl genomgående komedier.

Vi behöver mer 72-timmarsvetenskap

Santa Fe institutet är nydanande på flera olika sätt — och inte minst genom att man vid institutet ofta försöker hitta nya aspekter kring, perspektiv på och metoder för vetenskapligt arbete. Ett av dessa projekt kallas 72 timmars-vetenskap, och är helt enkelt en övning där ett antal forskare försöker komma fram till ett intressant, publiceringsbart resultat under 3 dagar.

Det är förstås provocerande för den som vill se vetenskap som något svårt och heligt, men det är uppfriskande för alla oss som tycker att vetenskapens kanske största problem är den ofta stängda värld som växt upp kring forskning och universitet. Nu är det dock mest klassiska forskare i dessa övningar, men det skulle inte vara omöjligt att samla en mycket mer brokig skara individer med rika erfarenheter från olika områden för att försöka lösa olika sorters problem.

Det finns massor av olika 24, 48 eller 72-timmars övningar för att starta företag, men mig veterligen är SFIs övning den enda som tillämpar samma idé på vetenskapligt arbete. Här finns också släktskap med olika nya programmeringsformer (sprints), och vi lär oss allt mer om hur överraskande mycket man kan åstadkomma på ganska litet tid. Antagandet om att komplexa resultat kräver lång tid kan helt enkelt utmanas allt mer i ett nätverkssamhälle.

Kanske är det här en ledtråd finns: ju mer sammankopplat ett nätverk är, desto mer kan hastigheten i en process ökas.

Om vi tar ett par steg tillbaka är det intressant att notera att det i den vetenskapliga praktiken finns anledning att både titta på längre projekt såväl som på kortare arbetsmetoder; att utmana våra antaganden om tid är ett rikt sätt att försöka förstå metoder och arbetssätt på nytt.

Se mer här.

Vilken horisont lever du mot?

En grundläggande fråga när det gäller livsval handlar om horisonten. Enkelt uttryckt handlar det om hur lång du tror att din personliga framtid är – eller bättre: hur lång tror du att framtiden är?

En hel uppsjö självhjälpsråd handlar om just detta – och det kanske enklaste av alla är att leva varje dag som den är den sista. Ibland tolkas det latinska carpe diem som en version av detta, men det är lite endimensionellt. Att gripa dagen handlar ofta om att se dagen som en del av en längre serie handlingar som skapar mening.

Om horisonten börjar med den enskilda dagen kan den i princip sträckas ut hur långt som helst — många tänker sig att pensionen skall bli den tid då man förverkligar sig själv; även om denna kanske ligger trettio eller fyrtio år bort. Andra kanske sätter upp måttet efter en släkting som gick bort vid en viss tidpunkt – en förälder exempelvis.

Horisonterna varierar stort, och det är inte alldeles självklart att se hur vi bäst sätter dem. Ska vi utarbeta femårsplaner? Mesta möjliga mening under fem år? Det är inte en så dum idé som det verkar. De kommande fem åren har en viss konkretion som gör de möjliga att leva mot. De kommande femtio saknar detta.

Valet av horisont är en sammanvägning av hur långt in i framtiden vi kan se och hur djupa våra ambitioner är. Det finns säkert de vars ambitioner är decennier djupa, och som aldrig tar sin egen dödlighet i beaktande – och det finns en märklig logik också i denna syn: den som lever endast mot sin ambition kanske hämtas hem av Liemannen mitt i sin gärning, men då finns det nästan ett skimmer av härlighet över att ambitionen fått allt annat att träda tillbaka. Eller?

Med tiden krymper horisonterna för de flesta. Vi lever mot kortare och kortare tidsintervaller. Charlie Munger, Buffets partner, konstaterade i en intervju att varje dag man inte vaknat upp med en ny krämpa är en bra dag.

Tiden har ett märkligt värde. Det ökar drastiskt när vi blir äldre, och horisonterna balanserar ut mot den oändlighet som är ungdomens egentliga gåva. Det kan skifta från dag till dag, och det mest gåtfulla är frågan om man kan lyfta sig helt ur horisonternas logik, och likt Spinoza långsamt börja betrakta världen, och oss själva i den, ut evighetens aspekt.

Det är en värdefull andlig övning i sig.

Avslöjandets olidliga lätthet

Det finns en tendens att tro att det ligger något insiktsfullt i att sabla ned allt och anta onda avsikter eller meningslöst manövrerade. De som tror på detta tror också ofta på ”avslöjandet” som den mest ärliga – och slutgiltiga – kunskapshandlingen.

Religionen avslöjas som rädsla för döden, politiken avslöjas som egenintresse, konsten avslöjas som påfågelfjädrar (som trots vad många tror faktiskt har evolutionär betydelse för att skrämma rovdjur). I denna avslöjandeakt blottläggs saker som de är, och endast de allra modigaste vågar se klart och tydligt.

Den här sortens cynism påminner om nihilismens stolta deklarerade av världens meningslöshet, och ytterst handlar det om samma sak: en ganska ointressant psykologisk försvarsmekanism som sluter sig i monologen.

Det har på många sätt blivit vår tids politiska stil.

Nietzsche hade inte mycket till övers för nihilisterna. För honom var det uppenbart att de endast gjort halva jobbet — rivit ned de ideologier som gjorde anspråk på att unikt känna sanningen, utan att inse att det faktiskt betyder att ansvaret nu faller på oss när det gäller att skapa ny mening där den gamla rensats bort. Nihilist, muttrade han, jag har dig i sittfläsket.

Meningslösheten är inte ett naturtillstånd. Inte heller den avslöjade världen är en slutpunkt. De är i någon mening uppmaningar till oss – de öppnar den där fruktansvärda friheten (och ansvaret) som följer av att inse att vi skapar och ansvarar för världen.

Cynikern och nihilisten flyr sitt eget ansvar in i barnets beteende: att skylla allt på någon annan och vägra ta del i världen. Ofta kläs denna abdikation i oberoendets fåfänga — och cynikern tror att han är fri. Inget kunde vara längre från sanningen: istället har man bara slutit ögonen.

Cynismen och nihilismen kännetecknas framförallt av en till insikt förklädd djup feghet.

Jag önskar att vi kunde se ”avslöjandet” för vad det egentligen är: en djup rädsla för världens komplexitet. En mediegest som leder in i konspirationernas mörka skogar och bort från varje engagemang i världen.

Cynismen är den bana som löper genom demokratin mot tyranniet.

Vetenskapens framtid

I en artikel i Nature nyligen redovisas resultat som antyder att vetenskapen i stort håller på att bli mer tvärvetenskaplig — referenserna i de vetenskapliga artiklar som produceras griper över alltfler olika områden. Trots att det finns några strukturella förklaringar – som en alltmer detaljerad datamodell för olika vetenskapliga grenar och en tendens att referera mer (eller alls — artikeln innehåller det häpnadsväckande historiska faktumet att tidiga artiklar inte hade några referenser alls – något som får mig att undra om det skulle vara bättre, och vilket värdet av referenser egentligen är) – så är detta intressant. Det speglar en alltmer komplex värld där vi måste knyta samman olika kunskapsdomäner för att komma vidare överhuvudtaget.

Detta är inte utan baksidor dock. En alltmer komplex vetenskap kan bli allt svårare att ta sig in i. Hur bör den som börjar forska i dag förhålla sig till dessa resultat? Bör man försöka läsa flera olika ämnen, eller koncentrera sig på smalare ämnen eller helt ignorera ämnesuppdelningen och koncentrera sig på problem? Det finns en mängd frågor här om hur vetenskap bäst organiseras, och dessutom finns det en mängd frågor om hur den vetenskapliga praktiken håller på att förändras.

Vi vet att vetenskapen i dag är enormt mycket mer kollaborativ än den var tidigare — den ensamme vetenskapsmannen som i sitt geni sitter och upptäcker världen är i allt väsentligt både en atavistisk figur och ett hinder mot vidare framsteg. Dagens vetenskap bedrivs ofta i nätverk och i djupt samarbete mellan olika individer och länder. Trösklarna är dock fortfarande höga och vetenskapen är fortfarande en i allt väsentligt elitistisk verksamhet — något som inte är hållbart givet de vetenskapliga utmaningar vi står inför. Vi behöver återvända till en vetenskap som välkomnar vetenskapsmedborgaren vid sidan av och som jämställd med vetenskapsmannen.

Det finns flera skäl.

För det första har var och en i dag verktygen och tillgången till kunskap för att kunna dyka djupt i olika problem – med nätets framväxt och de moderna verktyg som finns (Wolfram Alpha är ett exempel) finns inga skäl till att utesluta det frågande som finns utanför ett fåtal institutioner från det vetenskapliga projektet.

För det andra har vi för få vetenskapare. Detta är en poäng som Stanislaw Lem tog upp redan 1964 i sin märkliga Summa Technologiae. Lem skriver att varefter den vetenskapliga fronten växer – och varje nytt resultat öppnar upp nya områden och fält som måste undersöka – kommer vi att få allt svårare att allokera vetenskaplig uppmärksamhet eftersom vi inte på förhand vet vad som är fruktbart och vad som leder oss i cirklar. Därför behöver vi, menar Lem, mycket mer vetenskaplig uppmärksamhet för att hantera denna växande, alltmer komplexa vetenskapliga horisont. Hans två förslag – det ena lekfullt och det andra allvarligt – är att tvångsrekrytera studenter till vetenskaplig forskning eller bygga artificiella vetenskapsmän. För Lem är AI ett sätt att hantera den växande komplexiteten i världen runt oss och i vetenskapen.

För det tredje är det vetenskapliga systemet i dag riggat så att det mycket snabbt söker sig till det tillstånd som Kuhn kallade normalvetenskap – det triviala producerande av resultat som maximerar inte framsteg utan sannolikheten att få finansiering i ytterligare några år. Systemet i sig måste reformeras, men det behöver också externa chocker och med en parallell organisation av vetenskapligt arbete i vetenskapsmedborgarens regi skulle åtminstone de värsta exemplen på bruspublicering av minsta möjliga resultat kunna elimineras.

En problemorienterade inkluderande vetenskaplig verksamhet skulle kunna vara ett sätt att förnya vetenskapen i sin helhet.

När det gäller frågan om hur man bör studera så är den mycket svår. Jag har en tendens att tro att ordet ”tvärvetenskap” sätter fokus på fel saker — antingen tror vi att man skall läsa litet av varje i dag kodifierad vetenskap eller så att man måste hitta två olika vetenskaper och läsa över dem. Förmodligen håller inte detta — man behöver ett djup för att kunna nå en bredd. Samtidigt tror jag inte att detta djup måste vara disciplinärt. Det som gör att det disciplinära djupet oftast vinner är dock att kunskapen är organiserad i nätverk och den som vill gå på djupet måste söka sig till ett nätverk som organiserats kring ett ämne, och då blir det ofta en disciplin. Det finns dock intressanta undantag — jag tror att man kan gå på djupet i komplexitet vid Santa Fe-institutet exempelvis.

Det är svårt att mäta det vetenskapliga framstegets hastighet, men vad vi vet är att vi inte skulle ta skada av ett snabbare framsteg — och kan vi organisera oss så att vi löser ut fler samhälleliga resurser i det vetenskapliga projektet så vinner sannolikt alla.

Här finns en annan tanke också – vi lever i ett samhälle som har det allt svårare att skilja ur fakta mot en bakgrund av politiskt oväsen. Vi har gjort det alldeles för billigt att tvivla på något, det krävs ingen som helst ansträngning eller investering för att tvivla på vaccin, att jorden är rund eller att det finns antropogeniska klimateffekter. Vetenskapen behöver en renässans eftersom den har ett inbyggt pris på tvivel: det empiriska arbete som ger vid handen att det finns ett problem.

Till sist: det finns i artikeln en fascinerande bild som visar hur olika vetenskaper refererar till varandra. Den är en underbar nyckel för de forskare som vill pröva något nytt: leta reda på de två vetenskapliga grenar som är minst sammankopplade och börja ställa frågor om hur de skulle kunna informera varandra:

Så går Internet under – inte med en smäll utan i ett …

Antag att du hade en magisk källa. Den fylls på hela tiden med guldmynt. Problemet är att den fylls på med gyllene blymynt också samtidigt – så det tar ett litet tag att identifiera guldmynten, men när du väl gör det så är det ju värt det, eftersom guldmynten är så värdefulla i sig.

En dag upptäcker du något intressant: guldmynten kommer i allt högre takt. Först blir du glad, sedan slås du av en fruktansvärd misstanke. Tänk om blymynten också nu strömmar till snabbare? Du undersöker saken och finner att, mycket riktigt, de strömmar också till snabbare. Ännu snabbare faktiskt.

Du inser snabbt att värdet på källan kan skrivas som en enkel division: antalet guldmynt delat på antalet blymynt. Din källa förlorar i värde varje dag, trots att mängden guld ökar både i takt och absoluta termer.

Beroende på hur snabbt detta sker kan du snart stå med en värdelös magisk källa.

Ungefär så går ett informationssystem sönder. När mängden potentiellt värdefulla data (data som skulle kunna struktureras till värdefull information – data utan struktur har inget reellt värde alls) ökar långsammare än mängden brus så förliser systemet i nonsens.

Det går förstås att uppfinna olika sorters teknik för att förlänga värdet på systemet – olika mekanismer som gör det lättare att skilja ut data från brus – men det finns ett problem med det också: dessa system beror av att det går att hitta data om systemet som hjälper till att urskilja data från brus.

Så: du kan sakta ned brusdöden genom att använda vissa datamängder för att skapa information om informationssystemet, men i ett öppet system kommer dessa data ur informationssystemet också och förmågan att finna dem minskar också med tiden, på precis samma sätt.

Till sist löses allt upp i brusdöden, som förstås inte är något annat än ett alias för den allestädes närvarande termodynamiska värmedöden – alla informationssystem faller sönder enligt entropins lagar och i slutet finns bara brus.

De verkligt intressanta frågorna här är av tre olika slag: det första slaget är hur fort det går – med vilken takt späs källan ut med blymynt?

Den andra sortens frågor är etiska: har vi en skyldighet att agera så att vi inte maximerar bruset? Det går att tänka sig en hel etik uppbyggd kring minimera det brus man genererar – och vem vet, i framtiden kanske vi kommer att se med avsky på de som sprider brus runtom sig, litet på samma sätt som de som förstör miljön. Det finns ett intressant skyddsobjekt här också – Uppmärksamheten. Uppmärksamheten är för informationssystem vad Miljön är i ekosystem – en sorts sammanfattning av den brist systemet opererar under.

Den tredje sortens frågor handlar om ett perspektivskifte: finns det värde i brus? En källa med oändligt med bly har ju också en sorts värde.

Nå. Så går alltså Internet under – inte med en smäll utan i ett brus.