När Third Voice lanserades 1999 – för tio år sedan – var det som ett verktyg för att stärka yttrandefriheten och skapa dialoger mellan användare. Tanken var enkel: entreprenörerna bakom företaget ville låta internetanvändare kommentera sajter som de besökte. Den tekniska lösningen var lika enkel: ett tilläggsprogram (som i tidens anda bara fanns för Windows, tyvärr) som laddades i webbläsaren och öppnade en sidomeny där användaren kunde se vilka andra användare som kommenterat. Det fanns också möjligheter att skikta kommentarer på ett sådant sätt att vissa var helt privata, vissa öppna bara för grupper och företaget självt hade också redaktionella anspråk och reserverade ett kommentarsfält för redaktionellt innehåll.
Ruinerna av Third Voices webbplats i Wayback Machine.
En till synes briljant idé, och recensenterna reagerade med att bikta sig om hur härligt de tyckte att det var. En misstänkte att det var olagligt – så stor var frihetskänslan:
This has just gotta be illegal, I think, typing away with a grin. Surely I’m not allowed to be doing this.
Men tjänsten spreds snabbt och användare älskade den. Det gjorde emellertid inte sajtägarna. Plötsligt hade de inte kontroll längre över vad användare såg när de surfade in på deras sidor, och en motståndsrörelse formades. Användningen av Third Voice, hävdade de, stred mot upphovsrätten.
Ett alltigenom löjligt argument, men oerhört intressant ur ett diagnostiskt perspektiv: varför användes upphovsrätten som argument mot vad som alla i dag skulle både acceptera var inte bara tillåtet, utan önskvärt – användarskapat innehåll? Vad vi i web 2.0-eran accepterar som en fantastisk möjlighet – att se vad användarna tycker – var inte bara skrämmande för sajtägarna under web 1.0, de menade att det kunde inte vara lagligt. En särskild motståndsrörelse – Say No To Third Voice – formades och snart var grälet ett faktum. Third Voice, menade sajtägarna, var som “web graffiti”:
But the seemingly innocuous “sticky notes” gained enemies quicker than users. Launching a grassroots campaign called Say No to TV, some 400 independent Web hosts banded together to gag Third Voice, which they likened to “Web graffiti.”
Nearly two years later, it would appear that the group got what it wanted. On Monday, Third Voice posted a short message on its site, notifying users that the service had been discontinued.
Företaget fick förstås ingen finansiering, rädslan bland riskkapitalister för att hamna i upphovsrättsstrider i Napsters kölvatten dödade en hel del företag, och efter två år gick man under – på det sätt som teknikföretag gör i Silicon Valley, med en litet annorlunda, sämre och långsamt övergiven affärsmodell.
Vad var det som beseglade företagets öde?
Third Voice utmanade den etablerade ordningen när det gällde kontroll över informationen. Sajtägare trodde att de ensamma skulle kunna kontrollera exakt hur deras webbplatser såg ut, och att de skulle kunna kontrollera inte bara den vertikala informationsspridningen, utan att det inte fanns någon horisontell informationsspridning att tala om. Vad Third Voice gjorde var att den lilla mjukvaran skapade horisontell informationsspridning och dessutom bäddade in den i vertikala informationsstrukturer. Plötsligt blev sajterna platser för diskussioner mellan användare, inte platser för monologisk marknadskommunikation. I en tid där webbplatser beskrevs som företags “webbnärvaro” eller “web presence” upplevde sajtägarna Third Voice som en objuden gäst, som dessutom hade med sig alla sina kompisar.
Att upphovsrätten blev det centrala vapnet i kampen mot Third Voice är än mer intressant. Redan 1999 sågs alltså upphovsrätten som ett sätt att utöva informationskontroll. När sajtägarna upplevde att de inte hade kontroll över informationsspridningen grep de efter det verktyg som de trodde gav dem kontroll: upphovsrätten. De tolkade upphovsrätten inte endast som rätten till det de själva skapat, utan också rätten att kontrollera hur information om det de skapat kunde spridas och kanske ytterst till vem. Upphovsrättens roll i dramat om nätet var alltså redan då klar: den var den magiska formel som alla grep efter när informationsflödena skrämde och vägrade låta sig kontrolleras. Även journalisten i citat ovan var så starkt skolad i den tidens informationskontroll att han trodde att han gjorde något olagligt när han kommenterade en webbplats.
I dag är situationen förstås en helt annan. Horisontella och vertikala informationsflöden har flätats samman, kommentarer är lika mycket, eller ofta mycket mer, värd än de artiklar de kommenterar, alla kan publicera sig i bloggar med några få knapptryck, länkningar och wikisar tillåter kollaborativ produktion och spridning av information. Upphovsrättens mer militanta kontrollfalang spelar nu som Tigran Petrosjan, defensivt och med hopp inte om seger, utan om remi.
Tigran Petrosjan, en av schackhistoriens mest defensiva spelare.
Third Voice i sin tur har försvunnit i historiens mörker, men när vi en gång skriver informationskrigens historia förtjänar företaget definitivt en plats bland de många olika entreprenörsinsatser som definierade om vår syn på information, kontroll och kollaboration. Och det är lätt att se hur en tjänst som Third Voice skulle kunna utvecklas i dag. Tänk att ha en tjänst som lät dig se alla bloggkommentarer om en sajt i en sidopanel när du surfar, alla tweets och andra kommentarer över webben – en marginal för webben som samlar och strukturerar alla marginalanteckningar som redan finns därute.
Domännamnen FourthVoice.com och WebMargin.net är lediga…