Anteckningarna

ord är dåd

Ser på TV-serien Fortitude. Jag undrar vad det är som gör att just brott i bottenfrusna miljöer tilltalar mig så mycket. Det finns något med miljön i sig som gör existensen så skör, och just genom detta brottet så trovärdigt. När man kan knalla ut, ta frisk luft och vips! bli uppäten av en isbjörn, för att bli våda eller nådaskjuten av en äldre granne – ja, då spelar liksom livet med höga odds från början. Brottet blir trovärdigare i en extrem miljö – det blir mer existentiellt logiskt.

Jag minns när jag läste Dan Simmons obehagliga The Terror så var det kylan som gjorde Monstret i berättelsen trovärdigt, kylan är en av dödens många former, och i den arktiska natten omfamnar den alla förr eller senare. I en annan bok som jag läste nyligen utspelar sig hela dramat under en snöstorm och i denna snöstorm blir en hel stad gisslan under en annan verklighet. Boken var sådär, men just premissen – stormen som ödelägger och blottlägger den mänskliga naturen samtidigt – var mycket tilltalande.

Förmodligen gäller samma sak andra extrema miljöer också, men kylan står ändå i en klass för sig. Den gör brottet troligare.

*

TV-serien är helt okej, och den kombinerar skräcken för extrema miljöer, med den minst lika starka skräcken för små städer som genomsyrar mycket av vår kultur. Den lilla staden – sammansvetsad i sin alldeles egen form av vansinne – är en annan skräckmiljö som används om och om igen: Children of the Corn, Twin Peaks, Dean Koontz Phantoms…det är en modell som återfinns också i en del skräckspel. Små städer i kyla blir i Fortitude en sorts dubbelstöt, och det fungerar ganska bra.

Vi får se. Jag återkommer när jag sett hela. Nu sluter sig natten kring den lilla skärgårdsö där jag sitter, och jag ångrar litet att jag skriver om skräck, slutna miljöer, små samhällen och kyla. Nå. Det är varmt inne i alla fall, jag kanske ska lägga på ett vedträ till.

%d bloggare gillar detta: