Att läsa Hertzberg om hur von Wright läste Wittgenstein

I essän “Att förstå en filosof i förhållande till hans tid – von Wright läser Wittgenstein” (i den fina boken Tankens utåtvändhet: Georg Henrik von Wright som intellektuell (red. Johan Strang och Thomas Wallgren)) utvecklar Lars Hertzberg en mängd intressanta teman som alla cirklar kring frågan om hur vi läser en filosofs liv i förhållande till dennes verk. Frågan om det biografiska filtrets betydelse för tolkningen av ett verk förekommer inte bara i filosofin, men den uppvisar, som Hertzberg visar, särskilda nyanser och särdrag som ger den en särställning i just filosofin – och just kring Wittgenstein finns det fruktbara marker att utforska här.


En utmärkt essäbok om von Wright

von Wright skiftar perspektiv på Wittgenstein över tid, och Hertzberg visar hur han går från att vilja – förenklat – skilja verk och person till att peka på hur Wittgensteins samtidssyn kan ses som en grund för hans analys av språkspel och livsformer: här fanns nämligen verktyg som kunde användas för att belysa var samtiden förvrängts och hur dessa förvrängningar hade sina rötter i vår relation till språket. Kanske, menar Hertzberg, påverkades von Wright av den betydelse hans essäistik hade för honom själv – något som i andra essäer i boken utforskas mer grundligt, och som onekligen framstår som något av en gåta för von Wright själv, när han reflekterar över det.

Hertzberg påpekar att Wittgenstein tydligt skiljer sina iakttagelser av samtiden från sina mer “rent” filosofiska arbeten, och att detta i sig borde kunna tas till intäkt för en läsning där verk och person skiljs åt, men samtidigt betonar han att denna skillnad inte skall överdrivas. Wittgenstein såg i filosofin något mer än en rent akademisk verksamhet, avslutar han och just i detta finns anledning att gräva vidare.

Hertzbergs text är en utmärkt och tankeväckande essä som cirklar kring en fråga som nog har varit central i min egen Wittgensteinläsning – just kopplingen mellan person och verk, och denna kopplings betydelse för läsaren. Bör inte läsningen av Wittgenstein på något sätt också eka i min egen livsform?

Hertzberg menar att en sådan koppling kan motiveras med åtminstone två olika metodologiska ansatser: att vilja tänka med filosofen i fråga eller bortförklara denne. I det första alternativet blir biografin ett sätt att etablera ett hermeneutiskt valfrändskap och i det senare ett sätt att reducera filosofens tankar till ett enkelt samtidsfenomen. Det ligger mycket i detta, men vi kan också se till biografin för att försöka utläsa en filosofs åtagande och allvar. I Sokrates liv och död finns en utsaga om filosofens eget åtagande och det allvar med vilket de åsikter som han uttrycker omfattas av filosofen själv. Livet blir en sorts intellektuell pant för de tankar verket uttrycker.

Här hade det varit intressant att läsa Hertzbergs synpunkter på Pierre Hadot’s tolkning av Wittgenstein. Hadot utvecklade en syn på filosofin som en andlig övning och en väg till perfektion. Citat kommer omedelbart för oss — som när Russell frågar Wittgenstein om han tänker på logik eller sina synder, och denne omedelbart svarar “båda” — men endast ett titt på det efterlämnade Nachlass som vi känner till ger uttryck för en filosofisk praxis, en stil, en metod som visar att livet inordnas efter verket som i sin tur uttrycker synen på samtiden. Wittgensteins val av filosofi som ämne i sig har betydelse här också.

I “Pierre Hadot as a reader of Wittgenstein” skriver Sandra Laugier om den tysta etik som Hadot tyckte sig se i slutet av Tractatus, och hur det tigande som där anbefalles påminde denne om en andlig övning i den bemärkelse Hadot använder begreppet.

Vi kan också minnas Norman Malcolms anekdot om hur Wittgenstein blir rasande när någon slarvar med språket eller kategoriserar på ett olämpligt sätt. Här finns en nästan uppfostrande aspekt av Wittgensteins sätt att leva, en sorts tvångsmässig terapeutisk ton i umgänget med andra. Det finns något i det allvar med vilket Wittgenstein närmade sig filosofin som tycks djupt meningsfullt – och det kanske är det Hertzberg menar i konstaterandet att det inte bara var en akademisk syssla. I den märkliga lilla artikeln ”Wittgenstein’s visit to Ithaca in 1949: on the importance of details” av Trevor Pinch och Richard Swedberg finns en mängd exempel på just det allvar som Wittgenstein tycks ha tillmätt filosofin och sitt eget liv (här finns förstås en annan, mindre smickrande narcissistisk läsning).

Detta i livet ständigt närvarande allvar, detta åtagande, tycks anbefalla en läsart och kanske ett eget allvar. Under alla omständigheter en enastående intressant essä.

10 torsdagsmisstankar om digitaliseringen

1

Digitaliseringen kan skildras brett eller smalare. I den smalare versionen är det möjligt att se den som frågan om hur man angriper och löser upp den s.k. Solowparadoxen. Solowparadoxens kärna är nog att vi ser investeringar i teknik överallt i vår ekonomiska analys, utom i produktivitetstillväxten. Tekniken tycks inte leda till produktivitetsökningar och om den inte gör det är nyttan av all ny teknik svår att förstå.

Solowparadoxens lösning ligger förmodligen i tre olika riktningar.

Den första, enkla, observationen är att vi inte mäter rätt. Vi ser exempelvis inte produktivitetsökningar som den vi bevittnat inom fotografin, eller encyklopediernas marknad. Wikipedia och digital fotografi fångas dåligt av existerande ekonomiska mått, och det gäller inte bara första ordningens värden, utan också andra ordningens värden: mängden öppet tillgängliga digitala foton har ett enormt värde som träningsmängd för olika former av AI – precis som Wikipedia. Vi behöver förstå inte bara “consumer surplus” utan kanske särskilt också “training surplus” som ett värdefenomen i informationssamhället. Data får värde i det sätt på vilket vi organiserar dem.

Den andra frågan här handlar om transitionsproblem, och hur vi kvantifierar och förstår dem. Den lilla tomtägarföreningen som digitaliserar sig tvingas ofta ha kvar pappersbrev eftersom de inte kan genomföra en fullständig digitalisering; man fastnar då med två olika processer och måste ta kostnaden för båda. Den kvardröjande “analoga” processen äter upp produktivitetsökningen som skapas av digitaliseringen. Det kan vara så att priset för detta, denna analoga kostnad, är mycket större än så – eftersom den också förhindrar genomgripande organisationell förändring. Det är i sig ett problem eftersom vi vet att det krävs att man organiserar sig runt tekniken för att kunna lösa ut produktivitetsvinsterna.

Det tredje spåret handlar om innovation och lärande. Vi har bara börjat utforska tekniken, och vi behöver lära oss mer och mer om den. Detta lärande i sig är en förutsättning för att vi ska kunna få de produktivitetsvinster som tekniken skulle kunna producera. Tekniken i sig kräver ett experimenterande förhållningssätt, och en vilja att lära sig att tänka datavetenskapligt. Hur vi organiserar detta lärande mer effektivt är ett centralt problem för den som vill angripa Solowparadoxen.

Om allt en nation gör när den digitaliserar är att fokusera på att lösa upp Solowparadoxen, vinner den ändå oerhört mycket.

2

Digitalisering – som process – handlar inte om att just digitalisera. Att digitalisera i ordets snävaste bemärkelse kan betyda att man skapar en matematisk representation bestående av ettor och nollor av något. Denna process är intressant – av flera skäl – men den är inte nyckeln till den process vi vill studera.

Vad vi gör är kanske snarare att vi algoritmiserar och fångar olika datamängder. Den grundläggande metaforen är egentligen mjukvara och inte digitalisering. Mjukvara består av algoritmer och datastrukturer. Den förvandling vi genomgår som samhälle börjar med en förståelse av hur mjukvarufieringen påverkar samhället.

Den politiska frågan blir: hur skriver vi kod som spänner över både teknik, institutioner och medborgare? En del av den koden implementeras i datorer, en del i demokratiska institutioner och en del i oss som våtvara.

3

Att koda är att lösa ett problem med algoritmer och datastrukturer. Kod måste implementeras i någon sorts medium, men är förmodligen helt agnostiskt vad det gäller vilken sorts. Vi skriver kod för datorer, men lagstiftning är kod för samhällen. Institutioner bör byggas som mjukvara också, och vårt eget lärande är inget annat än, som DC Dennett observerar, att vi installerar olika former av appar i vårt medvetande. Fast den metaforen haltar litet – vi kan, och bör, ofta själva skriva dessa appar.

Det sätt på vilket du kodar dig själv – insikten om att du kan koda dig själv – är centralt. Även i digitaliseringen. Inte: är du lönsam lille vän? Utan: är du interoperabel?

4

Ett korollarium: om vi ser världen som mjukvara, så blir digitaliseringen inte så mycket ett problem som handlar om hur vi digitaliserar eller representerar något digitalt. Utan ett problem som handlar nästan enkom om interoperabilitet. Hur ser vi till att de olika kodbaser som samhället består av kan förändra, utveckla och kommunicera med varandra? Hur kodar vi gränssnitten mellan medborgare, institutioner och teknik?

En programmeringsuppgift: hur skriver du ett program som tillhandahåller utbildning?
En digitaliseringsuppgift: hur skriver du social kod så att du förändrar utbildningssystemet genom att bygga effektiva gränssnitt mot nya institutioner, ny teknik och oss medborgare?

Idag kan skolor inte accessa de enorma mängder utbildning och kunskap som finns tillgängliga. Det är ett klassiskt gränssnittsproblem. Skolan är inte interoperabel med globala kunskapsbaser.

5

Digitaliseringen behöver inte vara snabb. Din egen digitalisering behöver bara vara snabbare – och mer robust – än den digitalisering som dina konkurrenter mäktar med. Avvägningen mellan robusthet och snabbhet är inte trivial – och en digitalisering som är snabbare än din miljös kan mycket väl vara maladaptiv. Myndigheten som snabbt inför digitala signaturer med viss teknik, men som misslyckas med att övertala andra, och när resten anammar tekniken ser de till sin förskräckelse att det är en annan teknik. Sjukhusavdelningen som inför ett digitalt journalsystem snabbt, och sedan ser att det inte är kompatibelt med något annat på sjukhuset. Interoperabilitetsproblem är knutna till frågan om rytm, inte hastighet. Går du i takt?

6

Våra metaforer spelar roll. När vi tänker oss att vi kodar världen måste vi nästan fråga oss i vilken sorts programmeringsparadigm vi opererar. Är världen skriven i Basic? I ett imperativt programmeringsparadigm? Eller är den skriven i ett probabilistiskt paradigm? Den som säger att världen är kod får helt olika metaforer att använda beroende på svaret – och det spelar roll. Kanske bör vi växla över till att tänka kring kod som maskininlärning? Då blir frågan hur vi konstruerar modeller och lär oss.

Vad är det vi skapar med kod? Ytterst? Lärande. Det är inte absurt att tänka sig att all digitaliseringspolitik är ett organiserat lärande, som syftar till ett mer effektivt lärande. Men här använder vi ordet “lärande” som ett evolutionärt begrepp. Lärande är kognitiva systems sätt att producera “fitness” i en evolutionär miljö.

7

Hur snabbt utvecklas tekniken? I vilken takt utvecklas den? Tekniken utvecklas bara så snabbt som vi lär oss att använda den. Lärandets takt begränsar teknikens utvecklingshastighet.

8

Vilken är digitaliseringens enhet? Om vi mätte digitalisering, vilken enhet skulle vi då mäta den i? Skulle vi mäta dataflöden i samhället? Hur många terabit som dagligen utbyts i ett samhälle? Nej, det låter märkligt. Skulle vi mäta mängden digitalt lagrad information? Knappast. Skulle vi mäta IT investeringarna som en del av BNP? Bredbandsabonnemang? Antal personer som använder bank på nätet? Det görs ju i dag, men det är tveksamt om detta egentligen mäter något meningsfullt. Om vi fick välja vad som helst – skulle vi då inte se till ett samhälles förmåga att processa information? Eller den totala summan transaktionskostnader i ett samhälle, för alla transaktioner som äger rum? Transaktionskostnader skulle nästan likna värme, och vi skulle sträva efter energieffektivitet. Eller skulle vi bara mäta entropi? Energiåtgång?

Om vi fick i uppgift att avgöra om samhälle A eller B var mer digitaliserat, och visste att A konsumerade 1000x så mycket energi som B — är det då naturligt att säga att A är digitaliserat? Eller beror det på baslinjevärdet? Om båda konsumerar enorma mängder – B konsumerar, säg, 100x vad vi konsumerar idag – skulle vi då inte säga att B förmodligen digitaliserats, eftersom B verkar konsumera energieffektivare?

Skribenter på nätet har gissat att en AI som spelar spel kan konsumera så mycket som 50 000 gånger mer energi än en människa. En del av AIs framtida utveckling hänger i så fall på att detta kognitionens energigap kan överbryggas.

Är digitaliseringen en effektivisering? Eller är den en acceleration?
Jämför: är evolutionen en effektivisering? Eller acceleration?
Eller ingetdera?

9

“Vad är den övre gränsen för digitaliseringen? När kan ett samhälle inte blir mer digitalt? När är vi klara?”
– Här måste vi bestämma oss: menar vi att det handlar om att anamma ett visst tekniskt paradigm, att gå från att arbeta med såg till motorsåg, eller handlar det om att förändra vårt sätt att spela schack? Eller handlar det om att förändra reglerna för spelet självt?

10

Vad är digitaliseringen inte? Förmodligen är den inte en enkel process med en början och ett slut som kan beskrivas och sedan enkelt reproduceras. Den är inte som att måla ett hus. Den är mer som att måla en tavla.

Men det betyder inte att det inte går att lära sig hur man går tillväga. Det betyder emellertid att man behöver kreativitet, en egen vilja och en egen blick om man vill skapa något bestående.

Men pastischer behöver inte vara rena misslyckanden i digitaliseringen.