I essän “Att förstå en filosof i förhållande till hans tid – von Wright läser Wittgenstein” (i den fina boken Tankens utåtvändhet: Georg Henrik von Wright som intellektuell (red. Johan Strang och Thomas Wallgren)) utvecklar Lars Hertzberg en mängd intressanta teman som alla cirklar kring frågan om hur vi läser en filosofs liv i förhållande till dennes verk. Frågan om det biografiska filtrets betydelse för tolkningen av ett verk förekommer inte bara i filosofin, men den uppvisar, som Hertzberg visar, särskilda nyanser och särdrag som ger den en särställning i just filosofin – och just kring Wittgenstein finns det fruktbara marker att utforska här.
En utmärkt essäbok om von Wright
von Wright skiftar perspektiv på Wittgenstein över tid, och Hertzberg visar hur han går från att vilja – förenklat – skilja verk och person till att peka på hur Wittgensteins samtidssyn kan ses som en grund för hans analys av språkspel och livsformer: här fanns nämligen verktyg som kunde användas för att belysa var samtiden förvrängts och hur dessa förvrängningar hade sina rötter i vår relation till språket. Kanske, menar Hertzberg, påverkades von Wright av den betydelse hans essäistik hade för honom själv – något som i andra essäer i boken utforskas mer grundligt, och som onekligen framstår som något av en gåta för von Wright själv, när han reflekterar över det.
Hertzberg påpekar att Wittgenstein tydligt skiljer sina iakttagelser av samtiden från sina mer “rent” filosofiska arbeten, och att detta i sig borde kunna tas till intäkt för en läsning där verk och person skiljs åt, men samtidigt betonar han att denna skillnad inte skall överdrivas. Wittgenstein såg i filosofin något mer än en rent akademisk verksamhet, avslutar han och just i detta finns anledning att gräva vidare.
Hertzbergs text är en utmärkt och tankeväckande essä som cirklar kring en fråga som nog har varit central i min egen Wittgensteinläsning – just kopplingen mellan person och verk, och denna kopplings betydelse för läsaren. Bör inte läsningen av Wittgenstein på något sätt också eka i min egen livsform?
Hertzberg menar att en sådan koppling kan motiveras med åtminstone två olika metodologiska ansatser: att vilja tänka med filosofen i fråga eller bortförklara denne. I det första alternativet blir biografin ett sätt att etablera ett hermeneutiskt valfrändskap och i det senare ett sätt att reducera filosofens tankar till ett enkelt samtidsfenomen. Det ligger mycket i detta, men vi kan också se till biografin för att försöka utläsa en filosofs åtagande och allvar. I Sokrates liv och död finns en utsaga om filosofens eget åtagande och det allvar med vilket de åsikter som han uttrycker omfattas av filosofen själv. Livet blir en sorts intellektuell pant för de tankar verket uttrycker.
Här hade det varit intressant att läsa Hertzbergs synpunkter på Pierre Hadot’s tolkning av Wittgenstein. Hadot utvecklade en syn på filosofin som en andlig övning och en väg till perfektion. Citat kommer omedelbart för oss — som när Russell frågar Wittgenstein om han tänker på logik eller sina synder, och denne omedelbart svarar “båda” — men endast ett titt på det efterlämnade Nachlass som vi känner till ger uttryck för en filosofisk praxis, en stil, en metod som visar att livet inordnas efter verket som i sin tur uttrycker synen på samtiden. Wittgensteins val av filosofi som ämne i sig har betydelse här också.
I “Pierre Hadot as a reader of Wittgenstein” skriver Sandra Laugier om den tysta etik som Hadot tyckte sig se i slutet av Tractatus, och hur det tigande som där anbefalles påminde denne om en andlig övning i den bemärkelse Hadot använder begreppet.
Vi kan också minnas Norman Malcolms anekdot om hur Wittgenstein blir rasande när någon slarvar med språket eller kategoriserar på ett olämpligt sätt. Här finns en nästan uppfostrande aspekt av Wittgensteins sätt att leva, en sorts tvångsmässig terapeutisk ton i umgänget med andra. Det finns något i det allvar med vilket Wittgenstein närmade sig filosofin som tycks djupt meningsfullt – och det kanske är det Hertzberg menar i konstaterandet att det inte bara var en akademisk syssla. I den märkliga lilla artikeln “Wittgenstein’s visit to Ithaca in 1949: on the importance of details” av Trevor Pinch och Richard Swedberg finns en mängd exempel på just det allvar som Wittgenstein tycks ha tillmätt filosofin och sitt eget liv (här finns förstås en annan, mindre smickrande narcissistisk läsning).
Detta i livet ständigt närvarande allvar, detta åtagande, tycks anbefalla en läsart och kanske ett eget allvar. Under alla omständigheter en enastående intressant essä.