Anteckningarna

ord är dåd

Här ett citat som ibland tillskrivs Niels Bohr:

Fysikens framsteg sker i takt med begravningarna i vårt fält.

Innebörden är enkel: stora och dominerande tänkare är källor till insikter i det fält de är verksamma i, men också källor till speciella tankestilar som präglar hela fältet under lång tid och utesluter vissa frågor och idéer. När de går bort öppnas så fältet upp och måste hitta nya tyngdpunkter och nytt fokus.

Under lång tid var detta endast en rolig anekdot, men nu har ett antal ekonomer publicerat en artikel i American Economic Review där de visar att det ser ut att stämma:

The life of an eminent researcher is obviously a boon to science. But, says a new study, their death might be important as well.

Now researchers discover the death of a science superstar also has a major impact on research. Reporting in the August issue of the American Economic Review, scientists find that research actually picks up after a scientific heavyweight dies. It’s an indication of the pitfalls of intellectual dominance, and a lesson for scientists worldwide.

“The fact that if you’re successful, you get to set the intellectual agenda of your field, that is part of the incentive system of science, and people do extraordinary positive things in the hope of getting to that position,” said Massachusetts Institute of Technology economist Pierre Azoulay, who led the new research, in a press release.

“It’s just that, once they get there, over time, maybe they tend to discount ‘foreign’ ideas too quickly and for too long.” 

Undersökningen är imponerande detaljerad och omfattar en stor mängd år:

Azoulay and colleagues looked at biomedical research, and the scientists who did it, between 1975 and 2006. They identified nearly 13,000 scientists who made important contributions to the field, based on things like funding, patents, citations and awards.

About 450 of these successful scientists passed away in the midst of an active career. On average the deceased were 61 years old and about half died unexpectedly.

The analysis revealed that while top scientists are alive, they sit at the helm of a coterie of collaborators and steer the direction of research in their field. But after they die, there’s a noticeable effect on publications in the field. There are more of them for one thing, and the papers begin coming from researchers outside of the once-influential core group.

Those collaborators publish about 20 percent fewer papers, but overall, the number of papers in the field goes up by around 5 percent. These new papers are also more likely to be cited by their peers, the researchers found.

Inom vetenskapsteorin talas ibland om paradigmskiften, men som ofta fokuserar alltför mycket på teorier som abstrakta. Teorier bärs upp av människor i väl definierade nätverk – och dessa människor är en viktig del av varje förändringsteori.

En fråga som denna forskning väcker är förstås om det måste vara såhär, eller om det finns metoder för att se till att snabba på utvecklingen (förslagsvis utan att ta livet av berömda forskare). Borde vi exempelvis införa begränsningar i hur länge en forskare får sitta i anslagskommittéer? Ta fram mått på när en forskares inflytande börjar sakta ett fält och då helt enkelt pensionera dem?

Dessa förslag är delvis på skämt, men rymmer en allvarlig fråga: om vi är måna om att öka den takt med vilken vi gör vetenskapliga framsteg så måste vi fundera på hur våra institutioner är utformade.

%d bloggare gillar detta: