Konspirationsteorier och värdet av långa berättelser

I The Atlantic publicerades nyligen en utmärkt artikel om konspirationsteorier. Den går igenom de olika motiv som driver oss att tro på konspirationer, och skissar också konturerna av hur vi till sist inser att konspirationerna inte kan vara sanna. Det slår mig när jag läser den att man kan använda en ganska enkel mental modell för att sammanfatta konspirationsteoriernas attraktionskraft, och modellen utgår från berättelsens komprimeringsgrad.

Berättelser komprimerar verkligheten till en effektivare form av information. När vi normalt modellerar information gör vi det i en modell där data struktureras som information och tolkas som kunskap, varefter den kan mogna till kunskap. Det är överraskande statisk bild av alla de ingående begreppen – ett tidsutsnitt. Om man tänker sig att vi existerar i tid så skulle man kunna bygga en annan modell: en vi vilken dataströmmar organiseras i informationssekvenser som tolkas som berättelser. Berättelser blir då kunskap i rörelse, och varje berättelse är mer kompakt än den informationssekvens som den tolkar på och den dataström som den bygger på.

Hur förhåller det sig då till konspirationsteorier? Jo, varje given informationssekvens hänger samman i ett enda stort nät av informationssekvenser, och när vi väljer berättelse är det naturligt att välja en berättelse som komprimerar så många olika informationsströmmar som möjligt – eftersom det ger oss en fördel när vi skall komma ihåg och agera på berättelsernas insikter.

Det evolutionära förnuftet har förmodligen utvecklats med komprimering som en optimeringsdimension, eftersom mängden informationssekvenser i en komplex omvärld som man kan hålla i huvudet samtidigt – komprimerat – säkerligen har en överlevnadsnytta.

Vad betyder då det?

Det betyder bland annat att vi kan se på Kahnemans Linda-exempel på ett nytt sätt. I det vid detta laget uttjatade exemplet får vi, ungefär, veta följande om Linda: att hon studerar ekonomi vid universitetet och är aktiv i studentpolitiken vid universitetet, som f.ö. också är känt som ett vänsteruniversitet. Sedan ställs frågan om vad som är mest sannolikt:

(I) Linda arbetar på bank.

(II) Linda arbetar på bank OCH är feminist.

I flertalet experiment antar folk att (II) är mer sannolikt än (I) trots att (II) är en sammansatt sannolikhetsutsaga av formen p x q som alltid är mindre en en enkel utsaga p.

Irrationellt, menade forskarna. Inte så fort, säger vi. (II) komprimerade informationen i berättelsen bättre och med mindre förlust än (I). Vi kan ta oss från (II) till berättelsen i dess detaljer, och vända på frågan. Antag att vi fick reda på att Linda jobbade på bank och var tvungna att uppskatta något om hennes universitetsdagar. Vi skulle då kunna packa upp observationen mycket bättre om vi trodde på (II).

Informationsförlusten i (I) är alldeles för hög om vi vill komprimera berättelsen. Om när vi förutsäger framtiden komprimerar vi berättelser och försöker lista ut vad som händer härnäst. Om vi är intresserade av att bjuda ut Linda är det värdefullt att veta att boxningsmatcher kanske inte – stereotypt – är vad hon skulle uppskatta. (Stereotyperna är informationskomprimerade beskrivningar också).

Åter till konspirationsteorierna. Varför tror vi på dem? För att de ser ut att kunna komprimera extremt mycket av informationssekvenserna till en enda historia. En enda berättelse. Om det vore sant så vore det enormt värdefullt. Vår intelligens – som utvecklats för att komprimera information – söker sig till den mest effektiva och kompakta berättelsen.

Varför ger vi sedan upp dessa konspirationsteorier? För att de visar sig ha mycket litet värde för förutsägelser. De går inte att packa upp på samma sätt som berättelsen om Linda. Berättelsen om Illuminati säger inget om vad de kommer att göra härnäst – konspirationsteorier komprimerar visserligen information, men helt utan värde för framtida scenarier. Tänk efter – vad kan du meningsfullt säga om framtiden om du tror att Illuminati kontrollerar världen, men att ingen känner till deras mål eller plan? Det som ser ut som en kompakt berättelse är en kompakt förklaring – utan berättelsens rörelse framåt.

Det är den sista insikten här. När vi komprimerar informationssekvenser till berättelser så tecknar dessa ett framtida rum av möjligheter. Berättelser innehåller sin egen inre utveckling och det möjliga narrativa rummet är då den framtid vi förhåller oss till. Konspirationsteorier saknar helt framtida narrativt rum, men skänker en enorm komprimeringsgrad, och därför kan vi – särskilt när vi är unga – ibland förväxla dessa kompakta förklaringar med värdefulla berättelser.

Till larmens filosofi

Att konstruera ett brandlarm är överraskande svårt. De första brandlarmen – konstruerade 1852 av William F Channing och Moses Farmer var helt enkelt telegrafiska anordningar som en människa behövde aktivera – själva upptäckten av branden automatiserades relativt långt senare och 1930 fann den schweiziske fysikern Walter Jaeger att den giftgasdetektor han misslyckats med att bygga faktiskt kunde detektera cigarettrök.

Rökdetektorn föddes.

Redan där kan vi lära oss något viktigt. Brandlarm är risk- och korrelationslarm – de detekterar förekomsten av en substans a som ofta är korrelerad med en händelse b och meddelar oss att det brinner om och om endast om de detekterar denna substans.
Moderna brandalarm använder en mångfald av olika sensorer och det betyder att man aggregerar korrelationerna och säger ungefär som så: om de olika faktorerna a(1)…a(n) föreligger så är sannolikheten för att det brinner så hög att larmet bör gå.

Brandlarm är också intressanta eftersom de föreskriver en enkel uppsättning reaktioner: lämna huset, ring brandkåren. Brandlarm är larm om händelser som är mycket koncentrerade i tiden – båda vad avser händelsen och reaktionen. Ett brandlarm koncentrerar dina alternativ till mycket få under några minuters tidsförlopp och sedan har det gjort sitt jobb.

Responsrummet är litet och väl definierat.

*

Alla som varit med på en brandövning eller ett falsklarm vet också en annan intressant sak; det finns inget sätt på vilket brandlarmet kan förmedla att faran är över. I stället kommer brandkåren, undersöker skälet till att larmet gick av, inspekterar byggnaden och går igenom allt som skett. Om det verkligen brinner är vi beroende av brandmännens expertis i att bekämpa elden – brandlarm föreskriver inte hur man släcker bränder och det finns en mängd olika strategier, risker och komplexitet att beakta i detta – som förtjänstfullt skildrats i exempelvis Gary Kleins välkända bok Sources of Power.

Brandlarm påminner om febertermometrar: de kan konstatera att det föreligger ett problem, men inte göra något åt det. De handlingar vi själva kan vidta – lämna huset, ta febernedsättande – räcker om problemet är enkelt, men annars måste vi ta hjälp av och konsultera expertis (brandmän, läkare).

*

Det är fascinerande att ta denna mentala modell och då i stället fråga om man inte skulle kunna bygga ett pandemilarm. Det finns en mängd olika projekt som handlar om att tidigt detektera nya zoonotiska överföringar från den djupa reservoar av virus som finns i allt liv runtom oss, och dessa projekt är livsviktiga för att vi skall kunna möta framtida hot. De som arbetar med dessa projekt tänker sig dock inte i första hand att de är ”larm”, utan tänker snarare i termer av en sorts radar eller väderteknik som gör det möjligt att prognostisera framtida epidemier.
Samtidigt som det finns en larmvariabel – förekomsten av ett nytt virus – så ligger en del av komplexiteten i att vi inte vet hur vi skall differentiera olika virus från varandra. Nya virus hittar vi hela tiden – och vi vet inte riktigt hur de påverkar oss. Vi vet inte heller hur deras möjliga mutationsrum ser ut.

Variationen i hotet är alltså mycket stor.

(Det finns idéer om att man skulle kunna kartlägga alla existerande virus – något som enligt viss uppgifter skulle kosta runt 6.4 miljarder US-dollar. Om det stämmer skulle det kanske ändå inte vara värt att göra det (summan är ganska liten om man tänker på hur mycket skador pandemier kan orsaka), eftersom virus utvecklas hela tiden och förändrar karaktär.)

Ett pandemilarm skulle alltså behöva bestämma inte bara att det skett en övergång från virusreservoaren i andra djur till människan, utan också försöka förutse någon sorts möjlig sjukdomsbild, smittsamhet och mortalitet. Dessutom skulle man nog vilja veta mer om den co-morbiditet som viruset kan ha eftersom det egentligen är litet dumt att tro att ett enskilt virus är problemet. Problemet är snarare hur detta virus interagerar med det patogeniska nätverk som hela tiden påverkar mänskligheten på olika sätt.

Frågan är om det skulle vara möjligt att bygga ett effektivt pandemilarm, och om hur reaktionerna som larmet förväntas ge upphov till kan definieras skarpt. Det finns en sorts föreställning om att responsrummet är väldefinierat här, att det handlar om att göra x,y,z och sedan är det klart, pandemin är över. Som brandlarmet – man lämnar byggnaden, brandkåren kommer, branden släcks – ett väldefinierat responsrum. Det tycks mig dock inte klart att så är fallet med pandemier, men jag är inte säker. Om det inte går så står vi i pandemin inför ett variationsrikt hot med ett odefinierat responsrum. Där någonstans går gränsen för vår förmåga att bygga larm, som vi förstår det begreppet.

Det finns däremot en annan fråga här som är intressantare, och det handlar om vad man larmar för. Låt oss säg att vi kunde bygga ett pandemilarm, skulle det då egentligen hjälpa oss? Antag för ett ögonblick att vi har ett väldefinierat responsrum – nedstängning av samhällen, slutna gränser, mm – då skulle kanske värdet av ett pandemilarm vara att det i sin tur kunde utgöra reagensen i ett samhällskrislarm.

De åtgärder som vidtagits för att stoppa pandemin – det responsrum som vi valt – har skapat en enorm ekonomisk kris, som nog måste sägas vara en samhällsvid kris vid detta laget.

Ett samhällskrislarm är ett exempel på ett larm som går av om ett annat larm löser ut, som en konsekvens av det första larmet och vårt svar på detta larm. Plötsligt framträder en märklig bild, ett spindelnät av larm som går av och triggar varandra och snart går alla larmen utan att det finns några väldefinierade sätt att hantera något av dem när de alla går av samtidigt.

Du sitter på kontoret, brandlarmet går av, men du jobbar i ett kärnkraftverk, och när det brinner finns det en risk att branden leder till en större skada, ska du då fortfarande fly byggnaden?

I ett nät av sammantvinnade risker blir konstruktionen av larm mycket komplex. Bränder är ofta inte multiplikativa – de kan sprida sig, men de orsakar sällan i enskildhet en lågkonjunktur eller massarbetslöshet. Att bygga larm för multiplikativa händelser är märkligt svårt.

*

Bör man alltså bara sitta kvar i biografen när brandlarmet går? Nej, alls inte. Man bör förstås lämna biografen eftersom en väldefinierad risk med ett väldefinierat responsrum har identifierats.

*

I amerikansk jurisprudens finns en intressant historia kopplad just till bränder. Det handlar om yttrandefriheten och dess gränser. Den store juristen Oliver Wendell Holms Jr noterade att yttrandefriheten har gränser, och att dessa har att göra med när ord skapar panik. Holmes skriver, i fallet Schenck vs United States:

The most stringent protection of free speech would not protect a man falsely shouting fire in a theatre and causing a panic. […] The question in every case is whether the words used are used in such circumstances and are of such a nature as to create a clear and present danger that they will bring about the substantive evils that Congress has a right to prevent.

Schenck vs US

Att skrika att det brinner på en teater skapar risker för alla inblandade, och paniken och skadorna är så uppenbara att man därvidlag kan begränsa yttrandefriheten, noterade Holmes. Han sade därmed samtidigt något om den omedelbarhet som hotet om brand uppvisar.

Det ger oss ett annat begreppsligt perspektiv på frågan – skulle man kunna orsaka samma sorts panik genom att springa in på teatern och skrika ”pandemi!”? Förmodligen inte – eftersom hotet är annorlunda. Skulle man kunna orsaka samma flykt hals över huvud om man skrek ”samhällskris!”? Nej, knappast alls.

Olika sorters varningar och larm har olika sorters omedelbarhet.

(Det blir förstås knepigare om det verkligen brinner på teatern – är det då inte försvarligt att ropa för att varna alla? Eller bör man i lugn ordning se till att publiken kan nå nödutgångarna och lämna i säkerhet?)

För att säga det uppenbara: frågan är inte om man bör kringskära yttrandefriheten kring pandemin och dess hantering, utan om det inte föreligger en skillnad mellan brand och pandemi, brand och samhällskris när det gäller hur man kan larma kring dem, med vilken direkthet?

*

Kan man bygga osäkerhetslarm? Inte bara risklarm? Skulle det vara kunskapsteoretiskt möjligt att bygga ett larm som reagerar på knightsk osäkerhet? Jag tror inte det, och det är spännande i sig för det betyder att vi faktiskt kan definiera knightsk osäkerhet (efter Frank Knight) som sådan osäkerhet som det inte går att bygga ett larm för.

När vi står inför det som Mervyn King och John Kay kallar ”radikal osäkerhet” finns inga larm att tillgå. Osäkerhet måste både detekteras och hanteras på ett annat sätt; de föreslår konstruktionen av en referensberättelse som ett sätt att både planera och beskriva responsen samtidigt.

Berättelser är en sorts intressanta motsatser till larm. Att tillsammans lära sig, utveckla en mängd olika åtgärder och angripa problemet. Alternativet till ett larm är inte overksamhet. Det är en annan sorts handlingar, mindre automatiska, mindre kortsiktiga.

Så, då, den smärtsamma invändningen: ”Människor dör nu, har dött – döden är absolut – är då inte larmet den naturliga reaktionen på denna fruktansvärda verklighet? Räcker berättelsen, den är vek, den är undfallande inför döden!”

Ja, vad räddar flest liv – berättelsen eller larmet? Brandlarm räddar massor av liv. I de situationer där vi kan bygga larm skall vi göra det. Men i de situationer vi inte kan det – vilken mening har de då?

Brandlarmet bygger på att risk kan sekventieras: först ut ur byggnaden, sedan släck branden. Osäkerhet är inte sekventiell, utan parallell – och det gör att vi inte kan paketera besluten ett och ett i en rationell linje.

Mycket av det moderna samhället bygger på tanken att vi lever i sekventiell risk. Under större delen av vår historia har vi levt i parallelliserad osäkerhet.

Här kunde man säga, om man ville, att det inte spelar roll hur världen är. Att vi måste se den i den nästa kantianska kategorin sekventiell risk, eftersom vi annars förlorar så mycket av den agens som definierar vår mänsklighet. Att meningen med att leva i larmets språkspel är att det ger oss åtminstone upplevelsen av val.

Det är en ganska smal syn på det mänskliga. Motsatsen är inte fatalism, utan en gradualism. En berättelse.

*

Döden beter sig speciellt i språket. Den har kommit att bli ett negativt imperativ. Allt kan motiveras med att man sätter stopp för den, hindrar den. Det finns inga motargument mot döden. Om vi visste att ett beslut gav oss 10 döda och ett annat 100 döda så skulle matematiken vara enkel, men det är sällan den typen av beslut vi står inför.

Ett dödslarm skulle ha ett gigantiskt responsrum: allt måste göras för att stoppa döden. Men vilken skulle vara reagensen? Alltför ofta är reagensen just döden själv – någon har dött, alltså måste vi göra allt. Det ligger något djupt sympatiskt i det – men också något omöjligt.

Den dödens aritmetik som vi dras in i är svår; men den är inte avhängig larmet eller berättelsen. Larmet är ingen garanti mot döden.

*

Här finns en annan fråga, delvis relaterad, som handlar om hur man reagerar på osäkerhet. Nicholas Nassim Taleb har, med andra, noterat att om man ställs inför multiplikativ osäkerhet så bör man massivt ’överreagera’ snabbt, så att man kan slå ned osäkerheten till varje pris. Det gör att den inte, så att säga, infekterar systemet. Det ligger något attraktivt i den tanken, men på sistone har jag undrat om inte betyder att man kan isolera en osäkerhet och att man är säker på att man inte med sin reaktion skapar en annan multiplikativ osäkerhet.

En spekulativ, men intressant, tanke är att det för osäkerheten är som med energin i ett system – den konserveras, och distribueras bara olika i tid och rum. Kan det vara så? Är det i så fall en vinst att skjuta osäkerheten framför sig?

Så skulle man kunna tänka sig ett osäkerhetsalarm som går av om en osäkerhet uppenbarar sig – där allt måste göras för att slå ned den. Frågan är om ett sådant larm inte skulle klinga hela tiden?

*

Larmens filosofi är värd att djupdyka i – det ger oss en fin lektion i frågor om risk och osäkerhet. Den som vill lära sig mer om hur alarmen som begrepp, deras design och frågor om osäkerhet rekommenderas följande läsning:

Us, Tolga & Jensen, Niels & Lind, Morten & Jørgensen, Sten. (2014). Fundamental principles of alarm design.

Carter, M. M., & Barlow, D. H. (1995). Learned alarms: The origins of panic. In W. T. O’Donohue & L. Krasner (Eds.), Theories of behavior therapy: Exploring behavior change (p. 209–228). American Psychological Association. https://doi.org/10.1037/10169-008

Begreppet ”alarmfilosofi” är också en teknisk term inom tillverkningsbranscher. Se ex här och här.

Wikipedia om brandlarm är som alltid enastående intressant (vilken skatt vi har i Wikipedia!) och rökdetektorer här.