Anteckningarna

ord är dåd

I The Atlantic publicerades nyligen en utmärkt artikel om konspirationsteorier. Den går igenom de olika motiv som driver oss att tro på konspirationer, och skissar också konturerna av hur vi till sist inser att konspirationerna inte kan vara sanna. Det slår mig när jag läser den att man kan använda en ganska enkel mental modell för att sammanfatta konspirationsteoriernas attraktionskraft, och modellen utgår från berättelsens komprimeringsgrad.

Berättelser komprimerar verkligheten till en effektivare form av information. När vi normalt modellerar information gör vi det i en modell där data struktureras som information och tolkas som kunskap, varefter den kan mogna till kunskap. Det är överraskande statisk bild av alla de ingående begreppen – ett tidsutsnitt. Om man tänker sig att vi existerar i tid så skulle man kunna bygga en annan modell: en vi vilken dataströmmar organiseras i informationssekvenser som tolkas som berättelser. Berättelser blir då kunskap i rörelse, och varje berättelse är mer kompakt än den informationssekvens som den tolkar på och den dataström som den bygger på.

Hur förhåller det sig då till konspirationsteorier? Jo, varje given informationssekvens hänger samman i ett enda stort nät av informationssekvenser, och när vi väljer berättelse är det naturligt att välja en berättelse som komprimerar så många olika informationsströmmar som möjligt – eftersom det ger oss en fördel när vi skall komma ihåg och agera på berättelsernas insikter.

Det evolutionära förnuftet har förmodligen utvecklats med komprimering som en optimeringsdimension, eftersom mängden informationssekvenser i en komplex omvärld som man kan hålla i huvudet samtidigt – komprimerat – säkerligen har en överlevnadsnytta.

Vad betyder då det?

Det betyder bland annat att vi kan se på Kahnemans Linda-exempel på ett nytt sätt. I det vid detta laget uttjatade exemplet får vi, ungefär, veta följande om Linda: att hon studerar ekonomi vid universitetet och är aktiv i studentpolitiken vid universitetet, som f.ö. också är känt som ett vänsteruniversitet. Sedan ställs frågan om vad som är mest sannolikt:

(I) Linda arbetar på bank.

(II) Linda arbetar på bank OCH är feminist.

I flertalet experiment antar folk att (II) är mer sannolikt än (I) trots att (II) är en sammansatt sannolikhetsutsaga av formen p x q som alltid är mindre en en enkel utsaga p.

Irrationellt, menade forskarna. Inte så fort, säger vi. (II) komprimerade informationen i berättelsen bättre och med mindre förlust än (I). Vi kan ta oss från (II) till berättelsen i dess detaljer, och vända på frågan. Antag att vi fick reda på att Linda jobbade på bank och var tvungna att uppskatta något om hennes universitetsdagar. Vi skulle då kunna packa upp observationen mycket bättre om vi trodde på (II).

Informationsförlusten i (I) är alldeles för hög om vi vill komprimera berättelsen. Om när vi förutsäger framtiden komprimerar vi berättelser och försöker lista ut vad som händer härnäst. Om vi är intresserade av att bjuda ut Linda är det värdefullt att veta att boxningsmatcher kanske inte – stereotypt – är vad hon skulle uppskatta. (Stereotyperna är informationskomprimerade beskrivningar också).

Åter till konspirationsteorierna. Varför tror vi på dem? För att de ser ut att kunna komprimera extremt mycket av informationssekvenserna till en enda historia. En enda berättelse. Om det vore sant så vore det enormt värdefullt. Vår intelligens – som utvecklats för att komprimera information – söker sig till den mest effektiva och kompakta berättelsen.

Varför ger vi sedan upp dessa konspirationsteorier? För att de visar sig ha mycket litet värde för förutsägelser. De går inte att packa upp på samma sätt som berättelsen om Linda. Berättelsen om Illuminati säger inget om vad de kommer att göra härnäst – konspirationsteorier komprimerar visserligen information, men helt utan värde för framtida scenarier. Tänk efter – vad kan du meningsfullt säga om framtiden om du tror att Illuminati kontrollerar världen, men att ingen känner till deras mål eller plan? Det som ser ut som en kompakt berättelse är en kompakt förklaring – utan berättelsens rörelse framåt.

Det är den sista insikten här. När vi komprimerar informationssekvenser till berättelser så tecknar dessa ett framtida rum av möjligheter. Berättelser innehåller sin egen inre utveckling och det möjliga narrativa rummet är då den framtid vi förhåller oss till. Konspirationsteorier saknar helt framtida narrativt rum, men skänker en enorm komprimeringsgrad, och därför kan vi – särskilt när vi är unga – ibland förväxla dessa kompakta förklaringar med värdefulla berättelser.

En reaktion på ”Konspirationsteorier och värdet av långa berättelser

  1. Johan skriver:

    En riktigt elegant förklaringsmodell! Visserligen ”modell”, men för mig är den i samklang med, och visar vägen framåt, för mina tankar.

    Du nämner en artikel i The Atlantic i början, men länkar inte.. Jag får väl Googla lite.. Nån speciell anledning du inte länkar?

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: