Kategoriarkiv: Dagsnotering

När astronomer nu rapporterar att man uppfångat en fast radio burst (FRB) som upprepar sig var 16.35:e dag är det intressant att fundera kring hur man arbetar med hypotesen att det rör sig om en signal snarare än ett naturligt fenomen. Att vi kan hitta ett mönster kan inte vara nog, eftersom de regelbundenheter vi ser kan vara naturliga och inte intentionella.

Här är vi ute på filosofisk myrmark, dock. Antag för diskussionens skulle att vi accepterade idén att förekomsten av ett mönster kraftigt antyder intelligens. Hur skulle vi då göra med matematiken – och med primtalsmönster? Skulle vi säga att matematiken är en signal? Från vem? Här är många benägna att skaka på huvudet och säga att matematiken konstruerar vi ju, den finns inte på samma sätt som radiovågor från rymden, men det är nog en ganska tunn skiljelinje. Finns radiovågor på ett annat sätt än matematik? Ontologiskt faller olika filosofer inom matematikens filosofi på olika sidor här – så alldeles givet är det inte.

Och visst vore det ganska roligt om matematiken inte bara var, som mången fysiker lyriskt sagt, universums eller gudarnas språk — utan faktiskt en signal från något till oss. Jag minns vagt en science fiction-novell där en person ger sig ned tillräckligt djupt i decimalerna till pi och finner att de plötsligt förvandlas till nollor och ettor som kan dechiffreras till ett meddelande. Efter hårt arbete dechiffreras meddelandet och lyder:

”I en oändlig talserie kommer till synes meningsfulla sekvenser att uppkomma med mycket hög sannolikhet, utan att det för den skull finns anledning att anta att de betyder något.”

Förvirring sätter in.

Åter till vår FRB – när skulle vi säga att den var en signal? Om vi kunde hitta mönster i mönstren? Om vi inte bara hittade en regelbundenhet i hur vågorna uppkommer, utan en regelbundenhet också i vågorna? Här närmar vi oss en intressant synpunkt: att det är överlagrade mönster som gör att vi antar intentioner, att vi antar att radiovågor utgör en signal. Mönster invävda i varandra är det kanske tydligaste tecknet vi har på intention, mönster på olika nivåer.

Om – och detta exempel är absurt – matematiken förändrades cykliskt så att vissa teorem ”blinkade”, eller om primtalen skiftade över tid så skulle antagandet om intention vara rimligare.

Människans förmåga att finna mönster på olika nivåer är värd att studera närmare.

Jag avslutade för någon vecka sedan boken ”Extraterrestrial Languages”, som angriper frågan från en annan utgångspunkt – nämligen hur vi skulle kunna konstruera ett meddelande som en annan intelligens skulle förstå. Det är en fin sak att fundera på en måndag i februari.

Läst, tränat, bastat, badat. En dag i livet. Tacksamhetens varma glöd och nyfikenhetens kisande ögon.

I ekonomen Tyler Cowens podcast finns återkommande en sektion som är både rolig och effektiv. I den räknar Cowen upp ett antal olika saker och ber gästen att bedöma om dessa saker är överskattade eller underskattade. Det är en listig fråga — den fordrar att man tar ställning och inte mjäkigt sätter sig i mitten (även om många famlande försöker ta sig dit). Frågor som denna är till enorm hjälp i arbetet med att ta fram åsiktsskillnader, något av de mest värdefulla vi har som människor. I varje projekt borde var och ens roll definieras i termer av vilka åsiktsskillnader som man kan ta med sig in i projektet.

Testa själv — är följande fenomen överskattade eller underskattade?

• Demokrati
• Beatles
• Hängslen
• Bluetooth
• Game of Thrones
• Sherlock Holmes
• Star Trek
• Boken Sapiens
• John Stuart Mill
• Glass

Visst är det en intressant övning? Hur ser en riktigt svår lista ut enligt dig?

Jag har börjat fundera på hur man kan läsa mer effektivt — och då menar jag inte snabbare, utan på ett sätt som göra att jag kan integrera det jag läser mer i det jag redan har läst. Jag skulle vilja ha ett sätt att verkligen se till att läsandet blir en del av den ”kristallina” intelligens som man ibland talar om.

Det finns flera strategier att ta hänsyn till här, och jag använder dem alla mer eller mindre, men det är ett par som jag vill skärpa mig på.

• Att läsa med pennan. Idealiskt är när man både håller med och inte håller med författaren och kan markera det, eller skriva marginalanteckningar. Jag gör också utropstecken vid stycken som jag vill komma tillbaka till. Ibland skriver jag sidnummer och ett kort utdrag allra först i boken så att jag kan hitta citat snabbt, men det jag egentligen borde göra är att skriva ordentliga anteckningar efter det att jag läst boken. Vilket leder till..
• …skriva om boken. Jag skriver en del recensioner, artiklar och bloggposter om böcker och det hjälper verkligen för att komma ihåg mer i detalj vad en bok försökte göra, men det kan ibland ske till priset av att man inte riktigt reflekterar komplexiteten i det lästa. Jag tror att riktiga kommentarer — i samma anda som dessa utvecklades under medeltiden som självständiga texter — egentligen vore det allra bästa, och även om det tog tid så skulle det vara ett bra sätt att förhålla sig till texten. Vissa texter skulle kanske bara få 5-10 stycken kommenterade, och andra fler — och jag undrar om det är okej, eller om kommentarer med nödvändighet måste följa hela bokens flöde. Värt att utforska.
• Fånga bibliografisk information. Varefter jag nu organiserar mitt liv för att skriva mer, slår det mig att jag skulle behöva utveckla långa bibliografier över de ämnen som jag är intresserad av, och gärna kommenterade bibliografier. Det är intressant arbete, men kräver en regelbundenhet som jag ännu inte riktigt mäktat med.

Jag läser också vissa texter högt för mig själv, och försöker lära mig att läsa om. Jag gillade att göra detta under mina studier, men har en tendens till otålighet nu som inte riktigt låter mig göra det nu. Hursomhelst — en nyckel till mer skrivande är strukturerat, djupare och mer reflekterande läsande, så det får bli fokus nu.

Det fina lilla spelet Plague Inc låter oss spela som en sjukdom, och syftet är att infektera så stora delar av mänskligheten som möjligt. Det är ett utmärkt exempel på hur en spelmodell kan användas för att säga en del intressanta saker om verkliga modeller — men samtidigt är spelmodellens huvudsakliga syfte att skapa en spelsituation, inte att beskriva verkligheten.

Det betonar nu spelets skapare som sett sin webbplats kollapsa under trycket från alla de som vill försöka förstå hur coronaviruset skulle kunna sprida och hur snabbt det skulle kunna gå. Grundarna uppmanar därför nu folk att hålla isär de två olika modellerna och inte använda spelet som någon sorts spåkula.

Det hela är ganska underhållande – och säkerligen bra PR för företaget – men det ställer en grundläggande fråga om gameification, och det är hur mycket man ger upp när man vill kunna spela en modell och inte bara använda den vetenskapligt. Det leder tankarna till Jane McGonigals intressanta arbete om hur spel kan hjälpa oss inte bara att förstå, utan också förändra världen. Hennes Reality is Broken är fortfarande mycket läsvärd.

Åter till Plague Inc. Det som saknas mest i den modellen är nog hur mänskligheten spelar mot sig själv på olika sätt — mänskligheten förutsätts på ett Star Trek-liknande vis ha enats och spela mot viruset tillsammans. I själva verket är de kanske viktigaste vapen viruset har, just våra egna åtgärder. Vi deklarerar karantän och människor flyr och tar viruset med sig, och sedan förvandlas karantänen till ett nödläge och länder flyger – mot WHOs rekommendationer – hem sina medborgare, kanske med viruset som sällskap.

En framtida uppdatering av spelet skulle kunna maximera inte bara antalet infekterade, utan också det politiska kapital som olika länder förlorar eller vinner på en pandemi. Det vore ett intressant spel att följa närmare.

En uppdatering: denna artikel om en ren simulering av ett coronavirus – Händelse 201 – är som att läsa en rafflande thriller.

Trots att jag imorse recenserade Frank G Snowdens bok om epidemier och pandemier mycket gillande, måste jag säga att min favoritförfattare på området (är det ett område?) är David Quammen. En vän uppmärksammade mig på hans oped i NY Times idag.

In other words, this Wuhan emergency is no novel event. It’s part of a sequence of related contingencies that stretches back into the past and will stretch forward into the future, as long as current circumstances persist.

So when you’re done worrying about this outbreak, worry about the next one. Or do something about the current circumstances.

David Quammen i NY Times 28.1.2020

Den som inte redan läst hans bok Spillover har en enastående läsupplevelse framför sig.

Quammen är en av de bästa berättande fackförfattare jag har råkat på – den kan starkt rekommenderas.

Tyler Cowen rapporterar om en uppsats som tycks visa att stora rörelser på börsen ökar antalet dödliga bilolyckor. Den stora frågan är förstås om det är korrelation eller kausalitet. Uppsatsen författare påstår att det är kausalitet. Det reser en del intressanta frågor om vilka andra fenomen som driver fram olyckor. Sommartid är, såvitt jag förstår, ett sådant fenomen som ökar bilolyckorna. Till skillnad från börsen tycks inte sommartiden ha några uppenbara fördelar som gör att vi borde acceptera problemen den medför, dock.

En annan sak som vore intressant att fundera kring är om det finns motsvarande samband i andra länder än USA. Finns det skäl att tro att detta är ett globalt fenomen, eller endast amerikanskt?

Annars bör man nog läsa artikeln som en sorts påminnelse om de ”animal spirits” som nu senast Schiller skrivit om sin Narrative Economics. Vi lever och dör i och med våra berättelser — och ekonomin är precis en sådan berättelse.

I senaste Paris Review skriver Rich Cohen om den ”siluriska hypotesen” – hypotesen att det skulle kunna ha funnits massor av civilisationer före vår som sedan försvunnit och inte lämnat ett enda spår efter sig, här på jorden. Den som läst sin Lovecraft känner igen tanken, och när vi spårar resonemanget så ser vi att det har sina rötter i en ganska enkel observation: vi kan inte veta vad som egentligen hände på jorden för 1 500 000 år sedan. Det är i alla fall inte omöjligt att det fanns en annan civilisation då, eller hur?

I den standardversion vi har av historien är det dock det — evolutionen ledde inte till att människan evolverade två gånger och lyckades utplåna sig själv för att sedan dyka upp igen efter ett par miljoner år. När vi ser på det fossila materialet ser vi en historia, inte ett träd av möjliga civilisationer. Vi ser också bara ett darwinistiskt träd. Inte flera olika.

Men det är väl inte omöjligt, eller? Tänka om planeten en gång befolkades av ett ödleliknande folk för 5 miljoner år sedan — då skulle ju ändå alla spår vara utplånade! Vi lever – skriver Cohen – i en sorts kosmisk soppackare där tektoniska rörelser gör att allt som fanns på ytan förr nu försvunnit. Han hävdar – något jag inte kände till — att den äldsta ytan på jorden är bara 1.5 miljoner år, och att det som var yta innan skjutits undan och ned i denna soppackare.

Så nog skulle det väl kunna ha funnits flera civilisationer under all denna tid? Är det inte mer märkligt att tänka sig att vår civilisation skulle vara den enda? Cohen går igenom hur de forskare arbetade som kom på idén — de tittade på plötsliga temperaturökningar i stenmaterialet och hittade en temperaturökning som skulle kunna komma sig av en ökning av koldioxiden — och det i sin tur skulle kunna vara en…civilisation som skapade den.

Det är i alla fall inte omöjligt, eller hur?

Det är nog ofta där som vi går fel i kunskapsteoretiska termer. Vi konstaterar att ett visst påstående inte kan sägas vara osant, utan förmodligen bara bör kallas osannolikt. Alltså är det … möjligt? Vi skulle kanske behöva undersöka begreppet omöjligt närmare, och konstatera att vi kallar något omöjligt när dess eventuella sanning skulle forcera en fullständig omvärdering av allt vi känner till och vet om. Steget från helt osannolikt till möjligt är mycket, mycket längre än det verkar vara.

Samtidigt: vem kan inte lockas av tanken på en rad av industriella civilisationer som alla har gått under om och om igen av olika skäl? Cohen kallar den bilden av jorden djupt ironisk, menar att det ligger något sorgligt i den — men nog ligger där också något ganska okuvligt?

I dag lyssnade jag på en podcast som jag från början inte riktigt kände att jag skulle få ut så mycket av, och en hel del i den var ganska lamt — sådär som det kan bli när den som intervjuar inte hittar fotfästet riktigt med intervjuobjektet och frågorna är alltför tillspetsade. Det handlade om Erik Weinsteins podcast The Portal och intervjun med Jocko Willinck – den före detta marinsoldaten som nu lär ut ledarskap.

En hel del i intervjun handlade om hur Willinck ser ledarskap som ett ständigt balanserande mellan extrema lägen – för mycket eller för litet direktiv, lyssnande mm — och Willinck framstod som en god aristoteliker med den gyllene mitten som en sorts dygdemönster. Inte så uppseendeväckande, men det nyanserade min bild av Willinck som annars framstår som ganska skräckinjagande övermoraliserande. Det var han inte alls — och jag tycker nu att han verkar mycket mer vettig.

En annan sak som jag fäste mig vid var att Weinstein lanserade termen ”over feeling” som en sorts parallell till ”over thinking”. Jag funderade över vad den svenska översättningen borde vara — att övertänka eller överkänna något låter som en klar anglicism. Kanske helt enkelt att tänka eller känn för mycket? Hur som helst så var idén bakom begreppet intressant: att vi erkänner att man kan slösa alltför mycket tid på att tänka, men att vi inte riktigt använder detta för emotionella tillstånd. Det tycks omedelbart rationellt att konstatera att känslor lika mycket som tankar kan ta för mycket tid.

Det slog mig att det är ett mycket bättre sätt att formulera kritiken mot det ständigt kränkta samhället — att beskriva det som emotionellt oreglerat eller omoget. Den som kastar sin in i Twitterstrider eller kommentarsfältsgräl saknar helt enkelt en viss emotionell mognad.

Det är också en intressant kontrollfråga att ställa till sig själv om händelser i det egna livet – hur vi tänker på dem och känner kring dem är, om vi ställer oss på stoikernas sida, ett val. Jag stängde dock av efter en stund, eftersom Weinsteins stil är överväldigande, han tar för mycket plats. En bra intervjuare leder liksom fram den han intervjuar till lyssnaren – jag tycker Martin Wicklin är enastående för att ge ett exempel, Tyler Cowen ett annat – men i alltför många podcaster är intervjuaren förtjust i sin egen röst.

En del gillar dock att det blir mer ett samtal mellan lika parter, antar jag — och då kan jag rekommendera Weinstein.

Med nyåret ville jag fortsätta att skriva – och kommer dagligen att skriva här — men jag ville också ha en blogg för mer långformsmaterial och kanske mer för en del av mitt mer tekniska filosofi-intresse. Så jag har härmed öppnat upp Philosophical Patterns, där jag tänker skriva om just filosofi av olika slag. Jag är dock inte intresserad av att skriva om teknisk filosofi i den bemärkelsen att det endast är intressant för den som läser filosofi akademiskt – nej, det handlar om att försöka skriva om en mängd olika ämnen utifrån en filosofisk vinkel.

Den första posten handlar om ett filosofiskt projekt som jag tänker roa mig med på fritiden – nämligen att utveckla de begreppsliga grundvalarna för lobbyism och skissera en filosofi för detta hantverk.

Frågan om hur ungdomar påverkas av teknikanvändning är komplex, men det finns de som hävdar att det finns enkla samband som att användningen av telefoner och sociala medier gör ungdomar deprimerade och att den ökning av oro och depression som kan observeras har att göra med sociala medier och telefoner (se här).

Detta enkla samband tycks alltmer ohållbart. New York Times rapporterar nu om en serie a studier och sammanställningar av studier som ger vid handen att om det alls finns ett samband så är det svagt och komplicerat.

Vad detta betyder, eller borde betyda, är att vi i alla fall inte längre bör hålla för sannolikt att sociala medier och telefoner i sig är den enda orsaken till en ökande oro. Eller, för att citera artikeln:

“Why else might American kids be anxious other than telephones?” Mr. Hancock said. “How about climate change? How about income inequality? How about more student debt? There are so many big giant structural issues that have a huge impact on us but are invisible and that we aren’t looking at.”

Den som fortsatt tror att sociala medier är nyckelorsaken bakom ungas oro får nog nu anses bära bevisbördan för detta i ljuset av en växande forskning som visar att så inte är fallet.

Det betyder inte att det inte kan finnas samband här, och som alltid bör man sky resonemang av typen ”forskning visar” när det handlar om komplexa sociala samband — men det betyder att vi bör uppdatera våra sannolikheter på ett sådant sätt att påståendet att ”sociala medier och telefoner driver oro bland unga” nu blir mindre sannolikt.

Just detta är, parentetiskt, intressant: mycket av dagens polariserade debatt handlar kanske om att vi ser vetandet som så digitalt. Antingen tror jag x eller sår tror jag inte x. Det i sin tur är fördummande. Det är bättre att behandla olika påståenden som föremål för ett vad; om jag slog vad, vad skulle jag då satsa på? Just nu skulle jag satsa på att sociala medier och telefoner inte är den drivande orsaken bakom den ökande oron hos unga. Men jag skulle ändra mig om data ändrade sig.

Ju mer vi kan se vår kunskap som en samling vadslagningar, desto friare blir vi att ändra åsikt och uppdatera våra vad över tid med ny information. Och det är ett bra sätt att stå emot fördumningen.

Jag har använt Evernote i mer än ett decennium, men nu är det dags att byta. Notion är en uppgradering i alla avseenden. En utmärkt extrahjärna som dessutom äntligen realiserar det där gamla löftet om en egen, personlig wiki (som också kan delas med andra!).

Nu återstår dock arbetet med att strukturera kunskapen i Notion — återkommer om exakt vad som är till hjälp här. Det kommer att bli intressant.

Sitter just nu på ett kafé en bit från arbetet och skriver. Jag fick inget gjort på kontoret och gick hit, eftersom jag vet att det förmodligen kommer att gå bättre att arbeta här— och det gjorde det. Det är märkligt det där. Det är som om man ger sig själv en ny kontext, omständigheter som låter arbetet komma. Platsen spelar roll, och ibland är det lättare att arbeta på tillfälliga platser – kaféer, tåg, plan och till och med, ibland, flygplatser (även om jag ofta känner mig skingrad just där).

Platsens betydelse för tänkandet är något som vi ofta både överskattar och underskattar. Vi överskattar platsen när vi drömmer om den perfekta skrivstugan eller arbetsrummet och vi underskattar platsen när vi inte kommer någonstans och tror att det har att göra med inspiration eller något annat ogripbart. Ofta handlar det bara om att hitta en plats, och göra den platsen till sin egen och liksom luta sig mot platsen.

Om jag finge önska mig en enda superkraft skulle det nog vara att kunna arbeta var som helst, när som helst. Det skulle vara en befrielse, men jag är i stället ganska platsbunden i mitt tänkande. Jag tänker bäst i växlande och föränderliga situationer, men jag behöver också lugn och ro. Ytterst är det förstås en reflektion av den egna sinnesstämningen. Om jag vore mer centrerad skulle jag kunna arbeta även på kontoret, kanske.

Så hur kommer det sig då att jag kan arbeta på kafé, men inte i ett öppet kontorslandskap eller ens på ett eget kontor? Det handlar förstås om flera olika saker — men kanske främst att det finns något lockande i den anonymitet som kaféet ger oss, den känsla av att vara osynlig och i min egen lilla värld som jag får när jag sitter med en kopp kaffe och skriver. På kontoret är jag någon, och denna identitet tränger undan tankarna.

Ibland undrar jag om man skulle kunna hitta tecken i en text som avslöjar var den är skriven? Om det finns tankemönster som är mer sannolika på vissa platser än på andra? Om det finns platser som helt enkelt utesluter vissa tankar? Platser som framkallar lättsinne eller svårmod eller vanlig, hederliga, gammaldags melankoli?

Det klassicistiska idealet – enhet i rum, tid och handling – kan ses som både en estetik och en arbetsmetodik. Att resa bort till en plats och där slutföra ett arbete, en bok eller ett stycke musik — den enheten skapar något särskilt som kanske inte kunde ha skapats på annat sätt (Wittgensteins stuga i Norge?).

Det finns en koppling här till vem vi blir på olika platser. Platsens ande – genius loci – infekterar tanken. Det ligger en sorts frihet i detta, att kunna bli någon annan endast genom att ta sig någonannanstans.

Jular på landet, med granris och stjärnor och juleljus. Säsonger är ett sätt att hitta rytm i livet. En förkylning har smugit sig på och jag somnade framför kaminen. Det har också att göra med säsonger. Att få sova mitt på dagen när skymningen faller vid 15. Att lyssna på julmusik och hitta julelugnet.

Säsonger och högtider är en del av den rytm som vi måste leva i. Det är kanske den största skillnaden mellan oss och maskinerna. Vi lever i en verklig, mänsklig rytm. Att glömma det är att göra sig själv illa.

Sakta ned. Lyssna. Sov middag. Läs. Ta en promenad. Om du bara stillnar litet hittar du den där rytmen, och att leva i den är kanske den bästa definitionen av lycka jag känner till.

Det brittiska valet är över och återigen ser vi en intressant spänning mellan vad alla trodde och hur det enligt diverse tryckare borde ha blivit och hur det verkligen blev. Det som nu återstår är att försöka applicera olika modeller för att förstå vad det var som skedde.

Den vanligaste modell som jag sett i kommentarerna är ”det handlade bara om Brexit”. Det är en lättjefull modell som inte tar höjd för att försöka förstå valet som bestående av en mångfald faktorer. Likaså ”det var Corbyns fel” – som säger att allt handlade om den massivt impopuläre Labourledaren.

En alternativ modell är att Dominic Cummings valkampanj verkligen fungerade. Att han lyckats flytta tories så långt in i mitten att de kunnat äta upp den mitt som Labour lämnat tom. Till det kommer frågan om Boris Johnsons roll – trots att han angripits häftigt verkar han skaka av sig det mesta – har han en viss charm ändå? Han har ju definitivt en känsla av en egen personlig historicitet.

Det som nu blir mest spännande blir att se hur valanalyserna kommer att se ut på respektive sida. Jag är övertygad om att dessa är essentiella. Och den som gör mest självkritiska insikter kommer att gå vinnande in i framtiden. En bekant som kommenterar brittisk politik vågade sig på förutsägelsen att om Corbyns folk får kontroll över valanalysen så kommer Labours ökenvandring att fortsätta.

Business Insider rapporterar att Goldman Sachs nu skall prova öppna kontorslandskap. En tydligare säljsignal är svår att hitta, tror jag. Öppna kontorslandskap leder till ytligare konversationer, distraktioner och omöjliggör vad Cal Newport kallar ”deep work”. Det finns ingen anledning att tro att detta kommer att göra Goldman Sachs mer framgångsrikt – utan snarare tvärtom.

Om jag kunde köpa aktier i en fond som endast investerade i företag som inte gått på myten om det öppna kontorslandskapet skulle jag gärna göra det. Jag tror att de företag som skapar förutsättningar för koncentrerat arbete lätt slår de företag som inte gör det, och även om den industri jag själv arbetar i har en tendens att tror att det öppna landskapet är kreativt, så tror jag alltfler inser att det är en oförblommerad katastrof.

Läs artikeln här!

Det var fyra år sedan nu som vi i mitt team beslutade att vi inte skulle delta i några maneler – paneler med bara män – längre. Tanken var att om vi var tydliga nog med detta så skulle vi dra vårt strå till stacken för att skapa bättre mångfald på konferenser och seminarier. Nu ser jag att Nature går ut med ett mycket bredare och mer strukturerat löfte. Det är mycket glädjande. Nature skriver:

The code commits us to having no male-only organizing committees for Nature Conferences planned from this point. We will invite equal numbers of women and men as speakers, whether we’re selecting for keynote presentations or from abstract submissions. We also commit to having no manels at our events, and to monitor and report progress against these goals at the end of each calendar year. Planning for most of our events in 2020 is already advanced, so the full effect of our commitment will be seen from 2021.

Nature Conferences must be welcoming, safe, collaborative and productive for all attendees. Our code states that we expect participants to be considerate of diverse views and cultures, and respectful and collaborative in their discussion and critiques of ideas. Appropriate sanctions will be applied where the code is not followed.

We also commit to supporting diversity more broadly, including in geography, ethnicity, culture, career stage, disability and sexual orientation. With time, we aim to develop our code further to address this explicitly.

Scientific events must be more inclusive. We hope that this initiative − like similar ones in many other organizations − goes some way to reaching that goal.

Det är ett utmärkt mål, och att man tänker följa upp det är ännu bättre. Vi höll inte räkningen, men jag vet att vi misslyckades en och annan gång — och att föra bok är det kanske bästa sättet att lära sig och förbättra sina insatser.

Det har, med tiden, blivit uppenbart för mig att det finns ett antal olika sorters dagar och att jag inte kan räkna med att ha ett jämnt flöde av en viss sorts dagar någon längre tid. Den kategorisering som allt mer ter sig rimlig är som följer:

• Skrivdagar. Jag kan lätt få 5000-10000 ord skrivna på en dag om jag har en riktigt bra skrivdag. Det är nästan kusligt hur mycket jag älskar dessa dagar — och gillar mig själv efter det att jag haft en. De är svåra att räkna, men jag skulle gissa att jag har runt 1/20 eftersom resor nästan helt omöjliggör dem.
• Resdagar. Man kan få en del gjort, men det är säkrast att koncentrera sig på saker som tar mindre än 5 minuter per sak. Det betyder att en hel del mindre att göra punkter kan klaras av, men att inget större kan lösas. Resor funkar helt olika för olika människor har jag förstått. En kollega sade att han endast kan tänka på flygplan, med sin laptop och ett nytt oskrivet dokument framför sig. Så är det inte för mig, fast jag skall säga att de gånger jag försökt skriva (på telefonen!) har det faktiskt fungerat överraskande bra.
• Mötesdagar. Vissa dagar har jag 8-9 möten. Då är jag glad om jag tar mig igenom inboxen under dagen. Möten äter energi, och ofta är de inte enastående förberedda eller dokumenterade eller inriktade på beslut. Jag tror att om jag var managementkonsult så skulle jag koncentrera mig på att se till att alla möten var meningsfulla och att de följdes upp varje kvartal. En löpande lista med att göra punkter efter möten är så sällsynt – särskilt en som sedan gås igenom i början av nästa möte – att jag inte riktigt tror att de fungerar.
• Grådagar. Dagar då inget funkar, inget händer, det är uppenbart att tankarna bara driver. På sin höjd lyckas jag få litet motion gjord dessa dagar. Inget annat fungerar. Hjärnan gör dock något, den vill bara inte berätta vad.
• Läsdagar. När jag börjar läsa efter frukost och läser ut en eller två böcker på en dag. Antecknar, sjunker ned, blir stel i ryggen men älskar det gränslöst. Känslan när man slår ihop en grundligt läst bok är underbar.
• Föreläsningsdagar. De suger upp energi innan man har genomfört sin presentation, efteråt kan man leva på en liten föreläsarhigh ett tag och sedan kan man, om man har tur, förvandla en sådan dag till en skrivdag. Oftast om man tar en liten tupplur emellan (tupplurar kan skifta en sorts dag till en annan!).
• Kafédagar. Dagar då man verkligen kan jobba på kafé. Detta är ofta på hösten och ofta på ett litet kafé. Det kan vara underbara dagar, men man överskattar vad man får gjort.

Det intressanta är att dessa olika dagar kommer i skov, men inte i mönster. Ofta följer grådagar på resdagar — och jag misstänker att hjärnan processar saker då. Skrivdagar – extremt produktiva dagar – följs alltid av små efterskalv, småproduktiva dagar och sedan avbryts de alltid av mötesdagar. Nyckeln till någon sorts produktivitet är förmodligen att hitta en rytm i, eller ett mönster för, de olika sorters dagar man upplever. Det är inte helt lätt, och det är till och med svårare med resor. Resor äter energi.

Ibland tror jag att det jag vill ha mest av allt i livet är rutin.

Det är för få hemliga sällskap i mitt liv. Det finns något kittlande med tanken på att vara med i ett hemligt sällskap som har en alldeles egen plan, egna regler, egna medlemmar och – förstås – interna strider mellan olika faktioner. Till bilden hör också en alldeles egen förståelse för världen och vad som gör det egna livet meningsfullt.

Nu menar jag inte herrklubbar, även om de säkert är bra för att se till att män inte blir ensamma på ålderns höst och därmed har direkt positiva folkhälsoeffekter. Nej, det jag är intresserad av är sällskap som ytterst syftar till något mer. Visst, det kan vara världsherravälde – fast det i dagsläget verkar vara onödigt, med tanke på hur kaotisk världen är (en massa extra arbete, liksom) – men det kan också vara att försvara vissa grundläggande värden eller väsen.

Natten, till exempel. Jag tillhör dem som anser att natten är en särskild plats, och inte bara en tid på dygnet, och skulle gärna försvara nattens intressen. I nattmörkret är vi litet mindre säkra på oss själva, litet mindre övertygad om vår egen rationalitet och förträfflighet. Det tror jag är djupt nyttigt. Dessutom tror jag att natten är, som Lord Dunsany noterade, mycket stor och människan mycket liten. Däri ligger också ett förhållande som borde stämma till eftertanke.

Så, hur går man då tillväga för att bli medlem i ett hemligt sällskap som syftar till att försvara Natten (vi måste använda versaler nu)? En första googlesökning ger vid handen att det inte finns något existerande sällskap — utom ett par sällskap som charmerande nog försvarar natten mot ljusföroreningar — så frågan blir alltså hur man bildar ett eget hemligt sällskap. Puh! Wikihow ger vid handen att det involverar en hel del arbete – och att det bästa sättet att annonsera sitt hemliga sällskap är att berätta om det när ens kompisar sover över – också ett problem, eftersom mängden ”sleep-overs” bland nästan femtioåriga män är ganska begränsad. Tacka gudarna.

Well, inget värt att göra är enkelt. Från och med nu kommer jag starkt att förneka att det finns något sådant som ett hemligt sällskap som tagit som uppdrag att försvara och främja Nattens intressen — och just detta förnekande, vet ni ju, är ett starkt indicium på sällskapets existens. Spår och ledtrådar, hemliga chiffer och märkliga händelser i skymningen är alla sammanträffanden som inte alls tyder på att något är i görningen…

*

Jag tror att hemliga sällskap kan vara en trop som kommer allt starkare i populärkulturen. Avslutade precis The Ninth House av Leigh Bardugo – en utmärkt habil fantasy/skräck-bok om de hemliga sällskapen på ett amerikanskt universitet. De olika strömningstjänster jag har är också fyllda med serier om hemliga sällskap på olika universitet, och just i USA tycks man vara besatt av tanken på att sällskap som Skull and Bones har ett enormt inflytande över världen.

Om zombies är attraktiva i samtiden för att zombieapokalypsen gör allt mycket enklare, så är hemliga sällskap attraktiva för att de gör det möjligt att tro på någon slags ordning även i en värld som så uppenbart tycks vara styrd av lika delar inkompetens och slump. Det vore nästan skönt om det fanns en större konspiration förvaltad av hemliga sällskap — då skulle vi åtminstone fortfarande ha inflytande över världen som människor.

Den kanske mest skrämmande möjligheten är att världens inneboende komplexitet löst upp vår handlingsförmåga i verkningslösa gester och upprörda twitterinlägg — något som vissa dagar bara ter sig alltför sannolikt. Hur mycket bättre vore det inte då om det fanns ett antal personer i kåpor, i ett litet rum med tända ljus, som verkligen hade koll!

De ”sällskap” som vi känner till i dag – som Bilderberggruppen, Davos, WEF och liknande – är inte hemliga nog och känns nog mest som diskussionsklubbar. Dessutom är de alla fullt upptagna med att förstå vad som händer runtomkring oss och försöker fånga vår tid i meningslösa buzzwords eller tomma framtidsstudier. Eliten känns lika förvirrad som vi andra.

*

Jag tänker på den rökande mannen i Arkiv X. Han kom snabbt att bli ett tecken för att det fanns samband och kopplingar bakom allt. En närmast genialisk plotmekanism: efter ett antal fristående avsnitt krävdes inte annat än en glödande cigarrett i mörkret för att vi skulle tolka om allt som hade hänt.

Det är kanske det som är så fascinerande med konspirationer och hemliga sällskap. Mycket små tecken forcerar hela teckenfältet in i helt nya sammanhang. Plötsligt måste vi se världen som meningsfull på ett helt nytt sätt, om vi accepterar att den rökande mannen inte bara vill göra sig märkvärdig. Och det vill vi inte — we want to believe, precis som Mulder.

De klassiska hemliga sällskapen och konspirationerna existerar överallt. De har infekterat staten och de stora organisationerna — de existerar på ett tidigare plan. Här påminner de om stamtillhörigheter, en äldre identitet som gör sig gällande över de tunna identiteter som vi idag får tillgång till i arbetslivet.

Denna törst efter identitet är nästan lika viktig att förstå som törsten efter mening. De hör givetvis samman — mening och identitet är olika aspekter av samma sak — men alltför ofta fokuserar vi bara på meningen och söker förklaringar i den massiva sekularisering som vi genomgått. En sekularisering som nu kanske visar sig inte vara så enkelriktad som vi trodde. Det är fascinerande tanke: tänk om Sverige om tio år är ett mycket mer religiöst land än i dag?

Jag tror nog att vi ganska säkert kan säga att vi kommer att se flera sociala organisationsformer än de vi har idag. Välfärdsstaten faller samman i olika sorters sällskap — både hemliga och öppna — och formas runt olika sorters identitet. Bara känslan av osäkerhet driver fram en vilja att höra till något stabilt, en vilja att ta tillbaka kontrollen från en alltmer komplex verklighet.

Vilka sällskap tänker du ansluta dig till? Vilka är du redan medlem i? Vilka kommer att vinna spelet? Ave Nox!

Jag pratar en hel del inför folk. Det är en intressant övning och oerhört nyttigt för att ta reda på vad man egentligen tänker. När du ska formulera dig och tala med andra MÅSTE du fundera igenom vad du vill att de skall lämna rummet med.

Det är också ett bra sätt att fundera på vad som faktiskt kan vara intressant att tala om, givet en viss publik. De tips som jag funnit mest givande när det gäller att strukturera olika sorters prat är de följande:

+ Strukturera ditt prat som en detektivroman. Börja med gåtan och ta med publiken mot lösningen. Låt dem gärna klura ut den innan du avslöjar den själv. Det gör det lättare för dem att komma ihåg ditt tal.

+ Berätta om en resa du gjort. Varför du gjorde den, problemen på vägen och sedan de olika fynd du gjorde längs vägen.

+ Undvik att använda slides, eller använd bara bilder / ett ord per slide metoden.

+ Har du gott om tid? Skriv igenom talet en gång. Inte för att läsa det — utan för att du kommer att upptäcka vad du egentligen tänker.

+ Skapa aha-ögonblick, där du visar de som lyssnar något viktigt genom att forcera en gissning.

+ Känn ämnet. Vet vad du talar om.

+ Använd aldrig exakt samma tal två gånger. Du kommer att bli uttråkad. Ha små bitar som kan fogas samman till nya tal och kombineras på nya sätt. Men inte hela tal.

+ Repetera inte. Denna är kontroversiell, men jag tror att föreställning är mindre effektivt än engagemang. Du pratar med, talar inte till, om du skippar alltför mycket repeterande — tror jag.

+ Var nervös innan. Ha en ritual. Jag ser mig i spegeln och säger en och samma sak innan varje anförande och har gjort det i mer än tjugo år. Vad jag säger är hemligt.

+ Var inte rädd för att utforska en fråga med folk. Ett tal som låter oss tänka tillsammans är det finaste man kan göra i min värld.

Så ungefär. Och ha roligt.

Det finns olika sorters skymningar. Den borgerliga, nautiska och astronomiska skymningen skiljer sig alla åt i solens gradtal under horisonten – upp till 6 grader under horisonten har vi borgerlig skymning, upp till 12 nautisk och upp till 18 astronomisk skymning. Det ligger något vackert i att vi skiljer ur olika skymningar på detta sätt, men det finns naturligtvis också andra kategorier att ta hänsyn till — som den brådstörtade novemberskymningen som snabbt rör sig från dag till natt redan vid tresnåret.

Det finns, enligt Wikipedia, ett särskilt ord för de mörkare delarna av skymningen — ett ord som inte används så ofta nu för tiden: tussmörker. Exempeltexten ur SAOB är värd att citera, från Lovén.

Om en bonde reste en natt i ”thusmörkret” och märkte med ens, att hästarne började pustande framsläpa wagnen, war det mer än troligt, att han fått den onde i sällskap med sig. 

Lovén, Nils Folklifwet i Skytts härad i Skåne wid början af detta århundradet. Barndomsminnen Lund, 1847

Att resa i tussmörkret — ja, det förstår ju var och en att det är förenat med fara. Och spänning. Och äventyr. Man vet ju aldrig vad den onde kan vilja en. Ordet används nästan uteslutande som sångtitel, visar det sig, och Dub Master Fish har släppt en singel med just titeln ”Tussmörker”. Det har också ett antal ”folk metal band”, men tja, man har ju gränser för vad man länkar till.

Det är inte ofta jag har tillfälle att ta tillvara på skymningen, men när jag gör det ångrar jag det sällan. Dagens skymning över sundet går inte riktigt att fånga på bild, men jag försökte i alla fall:

Den flammande himlens färg fastnar emellertid inte i mobilens kamera, och inte heller den tystnad som sänker sig över ön när skymningen faller. Det är nästan omöjligt att inte söka sig hemåt, starta en brasa i vedspisen, andas — kura skymning. Det finns en rytm i dagarna, i säsongerna och när man inte fångas i det vardagliga är den rytmen oerhört lockande. Mjuk. Klok.

Hur kurar man då bäst?

Jag tror att det är tre saker man skall tänka på om man vill kura skymning på allvar.

För det första: jag tror att man skall göra det utan artificiellt ljus. Släck alla lampor. Vänta på att det blir mörkt och tänd dem sedan – låt mörkret svepa in allt, känn det falla. Känn hur andetagen saktar ned.

För det andra: gör det åtminstone någon gång ensam. Ensamheten är en bristvara, men det finns ett märkligt värde i den som vi ofta glömmer bort.

För det tredje, gör det under tystnad. Tystnaden lyfter fram mörkret – gör det nästan till en ljudlig upplevelse. Kan man höra skymningen? Ja, naturligtvis – det blir tystare, mer stillsamt om man befinner sig utanför en stad.

Undrar om man inte borde skriva ut ”att kura skymning” på recept. Mot vadå? Tja, mot vår samtid, kanske.

Det är ett djupt mänskligt fenomen att se mening i allt, i olika sorters mönster – och en anledning till detta är att det faktiskt är njutningsfullt att läsa världen runt oss som meningsfull. Meningslösheten skapar en alldeles särskild sorts smärta, en sorts besvikelse, som till sin grund är semiotisk.

Konspirationsteorier, rollspel och religion delar alla den egenskapen att de skapar mening runtom oss och därigenom också i någon mening ger oss njutning. De gör det på olika sätt, men själva grundtonen är densamma. Meningen är nyckeln.

Mening är inte detsamma som lycka, men det är en sorts förutsättning för lycka. Det är därför Camus uppmaningar så svår: för att tänka oss Sisyfos som lycklig måste vi också tänka oss att det är meningsfullt att rulla den där stenen upp för backen, om och om igen.

Anhedoni – oförmågan att känna lycka – har sin rot i en sorts semiotisk oförmåga att ordna tecknen i meningsfulla mönster. Det är när alla tolkningar halkar av världen som vemodet sänker sig.

Kanske är det ändå så att en mild konspirationsteori är bättre för oss än att leva i ett tomrum utan tecken. Umberto Eco målar i sina böcker genomgående människor som lever i mönster av tecken som världen uppenbarar sig igenom – och i åtminstone den meningen skrev han väl genomgående komedier.

En grundläggande fråga när det gäller livsval handlar om horisonten. Enkelt uttryckt handlar det om hur lång du tror att din personliga framtid är – eller bättre: hur lång tror du att framtiden är?

En hel uppsjö självhjälpsråd handlar om just detta – och det kanske enklaste av alla är att leva varje dag som den är den sista. Ibland tolkas det latinska carpe diem som en version av detta, men det är lite endimensionellt. Att gripa dagen handlar ofta om att se dagen som en del av en längre serie handlingar som skapar mening.

Om horisonten börjar med den enskilda dagen kan den i princip sträckas ut hur långt som helst — många tänker sig att pensionen skall bli den tid då man förverkligar sig själv; även om denna kanske ligger trettio eller fyrtio år bort. Andra kanske sätter upp måttet efter en släkting som gick bort vid en viss tidpunkt – en förälder exempelvis.

Horisonterna varierar stort, och det är inte alldeles självklart att se hur vi bäst sätter dem. Ska vi utarbeta femårsplaner? Mesta möjliga mening under fem år? Det är inte en så dum idé som det verkar. De kommande fem åren har en viss konkretion som gör de möjliga att leva mot. De kommande femtio saknar detta.

Valet av horisont är en sammanvägning av hur långt in i framtiden vi kan se och hur djupa våra ambitioner är. Det finns säkert de vars ambitioner är decennier djupa, och som aldrig tar sin egen dödlighet i beaktande – och det finns en märklig logik också i denna syn: den som lever endast mot sin ambition kanske hämtas hem av Liemannen mitt i sin gärning, men då finns det nästan ett skimmer av härlighet över att ambitionen fått allt annat att träda tillbaka. Eller?

Med tiden krymper horisonterna för de flesta. Vi lever mot kortare och kortare tidsintervaller. Charlie Munger, Buffets partner, konstaterade i en intervju att varje dag man inte vaknat upp med en ny krämpa är en bra dag.

Tiden har ett märkligt värde. Det ökar drastiskt när vi blir äldre, och horisonterna balanserar ut mot den oändlighet som är ungdomens egentliga gåva. Det kan skifta från dag till dag, och det mest gåtfulla är frågan om man kan lyfta sig helt ur horisonternas logik, och likt Spinoza långsamt börja betrakta världen, och oss själva i den, ut evighetens aspekt.

Det är en värdefull andlig övning i sig.

Det finns en tendens att tro att det ligger något insiktsfullt i att sabla ned allt och anta onda avsikter eller meningslöst manövrerade. De som tror på detta tror också ofta på ”avslöjandet” som den mest ärliga – och slutgiltiga – kunskapshandlingen.

Religionen avslöjas som rädsla för döden, politiken avslöjas som egenintresse, konsten avslöjas som påfågelfjädrar (som trots vad många tror faktiskt har evolutionär betydelse för att skrämma rovdjur). I denna avslöjandeakt blottläggs saker som de är, och endast de allra modigaste vågar se klart och tydligt.

Den här sortens cynism påminner om nihilismens stolta deklarerade av världens meningslöshet, och ytterst handlar det om samma sak: en ganska ointressant psykologisk försvarsmekanism som sluter sig i monologen.

Det har på många sätt blivit vår tids politiska stil.

Nietzsche hade inte mycket till övers för nihilisterna. För honom var det uppenbart att de endast gjort halva jobbet — rivit ned de ideologier som gjorde anspråk på att unikt känna sanningen, utan att inse att det faktiskt betyder att ansvaret nu faller på oss när det gäller att skapa ny mening där den gamla rensats bort. Nihilist, muttrade han, jag har dig i sittfläsket.

Meningslösheten är inte ett naturtillstånd. Inte heller den avslöjade världen är en slutpunkt. De är i någon mening uppmaningar till oss – de öppnar den där fruktansvärda friheten (och ansvaret) som följer av att inse att vi skapar och ansvarar för världen.

Cynikern och nihilisten flyr sitt eget ansvar in i barnets beteende: att skylla allt på någon annan och vägra ta del i världen. Ofta kläs denna abdikation i oberoendets fåfänga — och cynikern tror att han är fri. Inget kunde vara längre från sanningen: istället har man bara slutit ögonen.

Cynismen och nihilismen kännetecknas framförallt av en till insikt förklädd djup feghet.

Jag önskar att vi kunde se ”avslöjandet” för vad det egentligen är: en djup rädsla för världens komplexitet. En mediegest som leder in i konspirationernas mörka skogar och bort från varje engagemang i världen.

Cynismen är den bana som löper genom demokratin mot tyranniet.