Kategori: Dagsnotering

Nobelprismuseet gästar Liljevalchs med utställningen Evigt Liv, och jag fick förmånen att skriva en av texterna i utställningskatalogen – om artificiell intelligens och evigt liv. Ett smakprov:

”En av de personer som aldrig fick Nobelpriset, men som kanske bidragit mest till det samhälle vi lever i nu var John von Neumann: fysiker och matematiker med en enorm begåvning. Han spekulerade en gång i att vi skulle kunna bygga maskiner som kunde kopiera sig själva – enkla maskiner som landade på en planet, utvann de mineraler och metaller de behövde och sedan producerade kopior av sig själva och spred sig i universum på det sättet. Så skulle man kunna så liv i kosmos, ett mekaniskt liv som skulle kunna fortplanta sig genom universum tills resurserna tog slut.

Men är det verkligen liv? Skulle maskinliv som vi sänder ut i rymden välkomnas av andra? Eller skulle de se det som en svärm av gräshoppor som konsumerar alla resurser som finns bara för att fortplanta sig? Kan livet verkligen vara icke-planetariskt? Tanken på evigt liv i galaxen, en gren på det darwinistiska trädet som inte växer naturligt utan som vi sätter dit som en protes, är det verkligen liv? Eller är livet beroende av inte bara det individuella slutet utan också av att det darwinistiska trädet till slut en dag segnar ned under sin egen tyngd och kollapsar?”

Frågan om evigt liv påminner om frågan om artificiell intelligens i det att den ytterst handlar om vad det är att vara människa, och hur vi förstår oss själva – det eviga livet och den tänkande maskinen är ytterst skrattspeglar som vi kan urskilja oss själva i – i det absurda träder det verkligt mänskliga fram.

Ett fascinerande projekt och en tankeväckande utställning. Gå och se!

Hur står det egentligen till med demokratin, och vad beror det på? Vi befinner oss i ett märkligt läge där de flesta tycks ana att allt inte är som det ska^[1]Se exempelvis Pew Researchs intressanta studie om USA, där medborgarna litar både mindre på varandra och regeringen eller deras studie om förtroendet för staten mellan 1958-2022. Även OECD har … Continue reading, men om vi frågar varför så glider förklaringarna isär – ganska ordentligt. Patienten är döende, men läkarlaget kan inte enas om varför – vi befinner oss liksom i märklig reality-variant av TV-serien House.

Vad säger då läkarlaget? Vilka är teorierna – hur skulle en differentialdiagnos^[2]Differentialdiagnoser är den särskilda teknik som används i tv-serien: man listar alla symptom och de möjliga sjukdomar det skulle kunna röra sig om, och sedan försöker man lista ut om det … Continue reading se ut? Vilka olika sorters sjukdomar skulle demokratin kunna tänkas lida av? Låt oss undersöka en uppsättning av olika alternativ — från olika filosofiska läkarkandidater.

Kandidaten Brecht har sin åsikt klar – det är en bristande utbildning av folket som lett till att demokratin långsamt håller på att krackelera. Polariseringen följer av att människor inte bryr sig tillräckligt, inte är tillräckligt utbildade och inte förstår sitt eget bästa. Det som krävs är, för att uttrycka det enkelt, ett bättre folk! ^[3]Berthold Brechts berömda satiriska poem – Lösningen – föreslår just detta, efter att man från tyskt regeringshåll noterat att arbetarna förspillt regeringens förtroende. Dikten i … Continue reading

Kandidaten Taylor har en mer komplex diagnos: demokratins krämpor beror av att medborgarrådigheten ^[4]Begreppet medborgarrådighet är ett sätt att försöka uttrycka hur delaktig en medborgare känner sig i demokratin, eller formulerat på ett annat sätt: om vi som medborgare upplever att saker … Continue reading försvagats bortom alla gränser – upplevelsen som vi har av att vara medborgare i ett demokratiskt projekt har ersatts av upplevelsen att vara offer för ett ansiktslöst system som styrs av en anonym elit, som inte tvekar att söka lösningar som gynnar den ena sidan av den politiska konflikten utan hänsyn til en gemensam framtid. ^[5]Detta är den syn, något förenklat, som framförs i den bok där bl.a. Taylor nyligen gick igenom och analyserade demokratins degeneration — se Calhoun, C., Taylor, C. och Parameshwar … Continue reading

Kandidaten Turchin menar att den demokratiska kroppen under lång tid överproducerat eliter, till en punkt där vi blivit ett samhälle med mer än en sammanhållen elit — ett samhälle där det inte bara finns en konkurrens om rollerna i eliten, utan en konkurrens om rollen som elit — och att demokratin faller samman i djup polarisering som en konsekvens av att eliterna använder folket som vapen i sin kamp om makten.^[6]Detta är en förenkling, och kanske i viss mån en skärpning av Peter Turchins syn på hur samhällen förvandlas. Se ex.vis Turchin, P, Ages of Discord; A Structural-demographic Analysis of … Continue reading

Kandidaten Connolly ser demokratins problem som en brist på självinsikt – i det oupphörliga sökandet efter konsensus drivs demokratin in i ett fokus på alla de olika intressen som måste jämkas, och dessa intressen förvandlas till identiteter som måste respekteras och tas i beaktande. När tyngdpunkten så skiftar till identitetsanalyser så följer också att vi stirrar oss blinda på skillnaderna mellan identiteterna, och konstruerar ett komplext nätverk av historisk skuld, moralisk överlägsenhet och gruppideologier. Demokratin kan inte smälta allt detta, utan måste hitta tillbaka till en agonistisk modell där konflikten förhandlas och inte reduceras in i konsensus. Vi måste överge konsensus som demokratiskt mål. ^[7]Detta är en extrem version av William Connollys agonistiska demokrati – ett alternativ till Habermas deliberativa demokrati. Connolly menar också att den liberala, sekulariserade demokratin … Continue reading

Alla dessa diagnoser – och de finns en mängd andra att tillgå också — är möjliga. Frågan är hur vi går tillväga för att hitta avgörande sätt att snäva av listan: problemet här kan ju vara att patienten lider av flera av, eller alla, dessa sjukdomar samtidigt. Det är förstås också möjligt att hävda att patienten inte sär sjuk, även om hon är döende — det handlar bara om ålderssvaghet. ^[8]Den som släktforskat vet att dödsorsakerna förändrats kraftigt under de hundra senaste åren. I början av året kunde man dö av hög ålder – nu dör vi alltid av, och med, en mängd … Continue reading

Hur går vi vidare? Hur bör vi behandla patienten? Dagens politiska samtal riskerar att snarast förvandlas till en sorts dödshjälp, med sitt fokus på en nostalgisk systemsyn. Ett annat politiskt samtal är möjligt, och kanske också måste till — ett samtal om demokratin i sig, och inte bara de frågor som den har att avgöra framöver. Ur ett perspektiv är demokratin en beslutsmekanism som vi gemensamt antagit för att kunna hantera de olika problem som vi inte kan lösa själva. En hel del av den politiska frågan handlar om exakt hur denna problemmängd formuleras (är det alla, många, vissa eller inga problem som vi måste fatta beslut om på detta sätt?), men kanske borde vi också försöka oss på att karaktärisera det politiska problemets egen utveckling också?

Grundformen för det politiska problemet är ”hur kan vi leva tillsammans?” och kanske måste vi inse att detta problem förändras när de ingående begreppen förvandlas. Vårt ”vi” har blivit mycket större och mer komplext, men också vad det innebär att leva har fått en ny innebörd med den skarpt föränderliga omvärld vi lever i – med migration, klimatförändringar, krig och fattigdom. ^[9]Vi underskattar generallt sett den ökande komplexitetens roll i samhällsfrågor — och dess betydelse för samhällets stabilitet. Se exempelvis Tainter, J. Collapse of Complex Societies … Continue reading Det betyder att vi kanske borde sluta att ställa oss frågan om hur vi kan rädda demokratin – och i stället ställa oss frågan om hur vi bäst organiserar oss politiskt som samhälle i en värld som blir alltmer komplex och där kostnaden för dåliga lösningar hela tiden ökar.

Om vi inte hade demokratin – hur skulle vi då besluta om hur vi lever tillsammans?

Kan det då vara så att problemet förändrats utan att problemlösningsmekanismen följt med? ^[10]Denna tanke – att demokratin är en problemlösningsmekanism – kan förstås utmanas. Kanske vill man säga att demokratin är ett sätt formulera problemen, och att det är det klassiska … Continue reading

Tänk dig att du skall lösa ett matematiskt problem. Till en början handlar det om ren aritmetik – du skall addera två tal, säg 7 och 9. Det är enkelt och du kan göra det snabbt i huvudet. Säg nu att talen blir allt större — vid någon punkt måste du ta till papper och penna och sedan kanske till och med en fickräknare. Säg nu att problemet i stället rör sig över till differentialekvationer, eller till avancerad kombinatorik — plötsligt kanske en dator behövs för att du skall kunna lösa problemet. ^[11]Här finns en fascinerande filosofiska fråga om exempelvis en utförlig sökning genom alla alternativa lösningar på ett matematiskt problem verkligen kan utgöra ett bevis. Se ex.vis. Gonthier, G … Continue reading

Varefter problemet ökar i komplexitet ställs nya krav på problemlösningsmekanismen – och vad är det som säger att demokratiska problem inte är precis likadana? Vi försöker då lösa komplexa matematiska problem i huvudet när vi använder dagens demokrati för att närma oss vårt politiska problem — och resultaten blir därefter. Kostnaden för dåliga lösningar fungerar dessutom enligt en sorts ränta-på-ränta mönster och vi betalar allt kraftigare straffavgifter för varje nytt dåligt beslut. ^[12]Anekdotiskt lär Warren Buffett sagt att ”compound interest” kan vara fantastiskt eller förfärligt – det beror på om du tjänar eller betalar räntan – samhällen som … Continue reading

Det i sin tur antyder att vi kanske förväxlat patienten med sina organ. Patienten kanske borde vara samhället, och demokratin ett organ i samhällskroppen – som förgiftats av många års missbruk. Behöver vi en transplantation, eller ett nytt artificiellt organ – eller är demokratin som mjälten, som vi kan leva utan? ^[13]Man kan inte leva ”lika bra” utan mjälten – faktum är att mycket små infektioner kan bli allvarliga. Se exempelvis här. Analogin med demokratin är intressant — eftersom … Continue reading

Vi landar då i ett funktionalistiskt perspektiv. ^[14]Den kanske mest intressanta formuleringen av den funktionalistiska filosofiska positionen återfinns hos Ruth Millikan – se ex.vis. Millikan, R. Language, Thought and Other Biological … Continue reading Vad gör demokratin i den samhälleliga kroppen? Är den ett organ, eller kanske en sorts epifunktion av flera olika organ, som immunförsvaret? Demokratin som organ, immunförsvar eller kanske till och med som någon sorts vag definition av ”hälsa” (där den demokratiska kroppen likställs med den hälsosamma kroppen) tvingar oss in i nya perspektiv som kanske kan få oss att se till hela patienten.

Om vi får ordning på våra metaforer så utgör det i alla fall en bra början. Då kanske vi kan börja diagnosticera rätt patient.

Det är genom de politiska berättelserna som vi kan diagnosticera vår samtid bäst. Vad handlar de om, och hur orienterar de sig i olika dimensioner? Temana – de politiska ämnena – varierar naturligtvis, och vi tävlar ofta om att försöka förstå vilken valets avgörande fråga är. Minst lika viktigt är att försöka avgöra i vilken tonart ett val avgörs, och det gör vi enklast genom att försöka fundera över vilka typer av berättelser som dominerar.

Politiska berättelser kan ordnas på en mängd olika sätt. Två intressanta dimensioner att undersöka är tid och form. När det gäller tiden kan vi se till om berättelserna handlar om framtiden eller om det förflutna, och när det gäller formen så kan vi undersöka hur samhället representeras i berättelserna. En särskilt intressant distinktion är distinktionen mellan system och projekt – där samhället i det första fallet skildras som ett ofta stort, alltid komplext, system och i det andra fallet som ett gemensamt projekt där vi alla deltar.

Litet förenklat: systemet har offer, projektet har deltagare.

Med dessa två grova kategorier kan vi konstruera en liten fyrfältare att fundera på:

Med denna grovt tillyxade modell kan vi då ställa frågan om var årets val befinner sig? Låt oss se.

Har årets val beskrivit samhället som ett system eller som ett projekt? Skildras medborgaren som en ansvarsfull individ med handlingskraft, som kan delta i samhällets utformning? Inte bara genom att rösta, utan genom att faktiskt delta i det demokratiska samtalet, engagera sig i föreningar och partier eller olika folkrörelser? Eller skildras samhället som ett system som måste repareras, som inte fungerar längre och där vi alla är offer för systemets misslyckanden?

Och har valet handlat om det förflutna, vad som varit och sådant som redan hänt – eller handlar det om framtiden och de möjliga olika alternativ som vi står inför på olika områden? Har de politiska berättelserna bottnat i en djup nostalgi eller i en framtidstro? Är det berättelser om rädsla för det som gått förlorat eller hopp om en ljusnande morgondag?

När vi placerar en valrörelse i det här schemat kan vi gå tillväga på en mängd olika sätt. Vi kan analysera olika tal och debatter, vi kan undersöka ledarstick och reportage – eller så kan vi göra en enkel subjektiv skattning. Det är förmodligen intressant att göra båda – och fundera kring hur vi skulle karaktärisera valrörelsen i sin helhet.

Min egen subjektiva skattning skulle nog se ut ungefär såhär:

Sedan kan man fråga hur de olika partierna orienterat sig i schemat och var de flesta väljer att spela. Finns det exempelvis några partier som spelar i projekt / framtids-zonen alls? Om det nu inte gör det, beror det på att det inte finns några väljare där? Eller beror det av att vi har hamnat i en politisk debatt som alltmer påminner om ett förhållande på fallrepet där samma gräl spelas upp ad nauseam om och om igen utan att parterna kan hjälpa det?

Det finns också en annan fråga här, och det är hur valrörelserna har flyttat sig över tid. I en nyligen utkommen bok – Degenerations of Democracy – debatterar ett antal statsvetare just detta, och menar att problemet för demokratin i dag stammar ur att vår relation till den långsamt glidit upp och åt vänster – att 50- och 60-talens projekt och framtidstro stelnar i systematisk nostalgi.

Konsekvenserna är förödande: som medborgare känner vi allt mindre att vi spelar en roll i demokratin, de konkurrerande eliterna koncentrerar sig på egna vinster utan att fundera på hur dessa vinster skall fungera i en gemensam framtid och konsensus-krav döljer det faktum att demokratin i grunden är agonistisk – byggd för att vi skall kunna leva ihop även när vi inte håller med varandra.

Det här skiftet – glidningen upp och till vänster – är demokratins degeneration.

Ett problem med denna degeneration är att en valrörelse som avgörs i det förflutna och handlar om ett krackelerande system inte ger något särskilt starkt mandat. Den som talar om systemkollaps och medborgaren som offer, får inte heller ett mandat till förändring. Dessutom försvagas möjligheterna att söka sig till framtid och projekt under nästa mandatperiod. Det i sig leder till en vidare glidning in i det förflutna, och så sjunker demokratin allt djupare i nostalgokrati – en sjuklig längtan efter ett förflutet som kanske aldrig egentligen fanns alls.

Jamen, säger vän av ordning, väljarna är ju där! Då är det där valrörelsen måste avgöras!

Men är det verkligen sant? Finns det inga väljare som skulle vilja höra om demokratin, om Sverige, som ett gemensamt projekt med en lång framtid? Inte utan att erkänna problemen, förstås – men utan att låta dem bli tyngdpunkten i den politiska berättelsen? Finns det inga väljare som känner olust inför den revisorsmentalitet som hela tiden försöker att fördela ansvar för det förflutna?

Jag är inte så säker på det.

Ordet nostalgi är en sammansättning av smärta och en vilja att återvända hem. Den nostalgiska politiska berättelsen innehåller alltid en implicit bild av ett hem där allt var bättre – ett hem, som om vi bara kunde återvända till det skulle ställa allt till rätta. Vår politiska hemlängtan är egentligen inte särskilt märklig – det är mycket med framtiden som kan te sig skrämmande: krig, pandemier, klimatkris…framtiden ser ju så mörk ut, att den inte lockar till några projekt.

Framtiden har blivit närmast synonym med undergången, och de partier som pratar om den gör det för att varna för den. Klimatkatastrofen är ett exempel – för att undvika den så måste vi konsumera mindre, resa mer sällan och minimera vår energianvändning. Vi måste gå bakåt, backa undan från framtidens stup.

Det är också en del av nostalgins logik – nostalgin är pessimistisk och djupt framtidsfrånvänd.

Samtidigt är det vårt politiska ansvar, som medborgare, att inte söka oss till ett hem i det förflutna, utan i stället bygga oss ett hem i framtiden. Det är också politikens ansvar att inte förstärka vår nostalgi, utan hjälpa oss att rikta vår uppmärksamhet mot den långa framtiden, för det är där vi kommer att behöva bygga oss ett hem.

Gjorde årets valrörelse det?

Det snöade i natt, kanske 2 decimeter nysnö – inte fluffig snö, utan ganska tung snö som packade sig litet. Det är vad orten behöver nu – många av backarna har inte öppnat än, eftersom julen varit ganska sparsam med snö. Vissa säsonger är såhär – det snöar först i januari och februari – och sedan ligger snön in i april.

Skidspåren har dock fungerat fint, och det har blivit några mil i spåren – i ljuvliga vinterlandskap som är lika tidlösa som sagolika. Kanske är det så att det sagolika alltid är tidlöst, eller, snarare, att det tecknar en annan tidslinje, en fiktiv tid som existerar vid sidan av vår egen. Det är ett återkommande tema i sagan, att tiden som vi tillbringar i sagolandet är relativ, och att förbluffande litet av vår klocktid förflutit medan vi kanske levt flera olika liv i sagan. På ett plan är detta en enkel metafor för läsandet, för berättelsen, där vi kan leva ett helt liv på några timmar – men på ett annat plan är det också en insikt om att sagan kräver sin egen tid, att sagans logik blir möjlig först utanför klocktiden.

Nå, när vi vaknade i morse var vi alltså insnöade. Efter en lugn frukost med kaffe, en levain från Klövsjö vedugnsbageri och diverse morgontidningar föll det på min lott att hantera situationen. Jag klädde om och började med altanen. Försiktigt trippade jag bort till den snöskyffel som vi skaffade för några år sedan och började. Det är viktigt med den här typen av snö att inte trampa ned den – då får man aldrig bort den. Skoavtrycken packas så hårt att man måste hacka bort dem, och töar det för att sedan åter frysa så sitter de kvar där på trädäcket till våren, som förargliga påminnelser om egna misstag. Att skotta snö handlar till stor del om att dela upp problemet i rimliga portioner. Att börja inifrån huskroppen, skyffla utåt och göra det i remsor som är ungefär hälften så breda som skyffelns bredd. Om däcket man skottar är längre måste remsorna bli tunnare. Det blir alltid en sträng med snö över, men den skall helst vara så liten som möjligt så att man kan ta den i ett svep med skyffeln.

Efter däcket – som är en ganska lätt avklarad affär – kommer uppfarten. Kanske 30 meter med snö som skall rensas för att det ska vara möjligt att köra in bilarna och parkera bra.

För några år sedan skottade jag alltid för hand. Skälet till det var en sorts grumlig moralistisk syn på skottandet – att det var ärligare och mer hedersamt att skotta än att använda en snöslunga eller annan hjälp. Med värkande rygg och stel axel kunde jag sedan beundra mitt arbete och känna att jag verkligen uträttat ett arbete. Det var kanske det – att det var ett dagsverke, ett arbete med början och slut, som gav hela projektet en sorts moraliskt skimmer av godhet.

Det finns hos mänskligheten en sorts olycklig koppling mellan det djupt opraktiska, smärtsamma och tidskrävande och det moraliskt goda, som förmodligen har sina rötter i någon sorts atavistisk nostalgi där det egna arbetet alltid var mer värt än den egna tiden, eller kanske inte kunde skiljas från det – man uppvärderade arbetet för att man inte hade något val. Det sitter djupt i oss.

Den här morgonen fyller jag på bensin i min Huskvarna 330ST. Det är en snöslunga med god kapacitet och ett fryntligt humör. Försäljaren, nere i Färila, visste hur man säljer snöslungor till Stockholmare: han förevisade de tre modellerna – 110, 220 och 330 – och förklarade att 110 var värdelös och något som man kanske kunde använda i Stockholm. 220 var bra, noterade han – och han sålde flera sådana till husägare. 330, emellertid – den var det många markägare som gillade.

Jag köpte förstås en 330.

Den första gången jag använde den var jag ganska vagt upplyst om hur den fungerade – det var inte helt uppenbart för mig hur man exempelvis fick den att stanna – och det var en omskakande upplevelse. Uppenbarligen är markägare stadiga personer med betydande muskelmassa, eftersom de förmår svinga denna maskin på 126 kilo utan några större problem. Själv är jag en lagom entusiastisk mängd muskelmassa och det tog ett litet tag att inse att de olika spakarna och reglagen gjorde olika saker.

Att läsa bruksanvisningen föll mig aldrig in. Det är en annan intressant sak jag upptäckt hos mig själv – jag tycker det är litet vagt fjolligt att läsa bruksanvisningar. Det trots att jag saknar all praktisk färdighet och förståelse för hur maskiner fungerar. Det är som om jag trodde att jag har ett sjunde sinne för hur man kör eller använder en maskin, bara för att jag föddes som man.

Empiriskt kan sägas med betydande evidens att så inte är fallet.

Efter att ha jagat efter maskinen, jagats av den, nästan kört in i bilen och baxat runt den ett par gånger med endast muskelkraft i åtskilliga timmar har jag nu den skicklighet som ett ganska förstrött bläddrande i bruksanvisningen sannolikt skulle ha gett mig på några få minuter, och maskinen gör nu som jag vill.

Eftersom jag vet att jag bär på den uråldriga förbannelse som drabbar vissa personer när det gäller enklare bensindrivna maskiner som startas med en dragmekanism – farbror Melkers förbannelse – har jag sett till att maskinen har elstart, vilket gör att den startar med hela elnätets samlade trygghet förmedlad genom en liten knapp på höger sida om motorn.

Ljudet när den startar är enastående. Det är ljudet av förvissningen om att det kommer att vara skottat inom mindre än 15 minuter, det är klangen av grannars avundsjuka blickar mot maskinens orange hölje, det är en symfoni av teknologisk överlägsenhet över naturens krafter – med en sisådär 120 decibel i den vackra vintermorgonen.

Några snabba handgrepp och den sjätte växeln – maskinen har sex växlar och en backväxel, sju inalles – så rusar vi sedan gemensamt fram genom den knähöga snön och lämnar en renrakad uppfart efter oss. Utblåset riktar vi in mot grannen som vid sitt frukostbord ser en snödimma sänka sig över allmänningen mellan oss, och vi vinkar glatt.

Jag säger vi, för maskinen har alla de egenskaper man skulle kunna tänkas söka hos ett husdjur och det känns fel att förtingliga den. Tio minuter senare stänger jag av den och blickar ut över uppfarten. Det skulle kunna vara uppfarten till ett tyskt slott i alperna. Minutiöst skottad och med skarpa kanter mot den omgärdande snöns kaos.

Morgonens värv är avklarat, och jag kan återgå till läshörnan.

Jag är medveten om att det finns ett antal klichéer här, att den medelålders mannens kärlek till en snabbt växande utrustningspark med olika anslag och att stadsråttans förtjusning över ett lantliv som till sist blir ett stadsliv med en tunn fernissa av skog, är nidbilder som säkert föresvävar en och annan läsare.

Det är dock i sin ordning, eftersom jag är helt enig med den rumänsk-franske aforistikern EM Cioran när han skriver att det är först när man med fullt allvar och viss hängivelse kläcker ur sig en kliché som man är verkligt lycklig.

Storhogna, den 4:e januari 2022.

Den 26:e mars 2020 skrev jag en bloggpost här på Anteckningarna.org om siffror och Covid-pandemin. Min poäng med den posten var att för att ha någon sorts intellektuell hederlighet i sin kritik av en pandemi så borde man lägga fast tidigt hur man tycker att det borde gå och vad som skulle utgöra en framgångsrik hantering av pandemin – och vad som skulle utgöra ett misslyckande.

Debatten om pandemin har rasat het – ofta mycket het – sedan dess, men påfallande ofta utan några siffror. Ett återkommande mönster har varit rätt extrem cherry picking – att debattörerna i fråga väljer de jämförelseobjekt som för närvarande tycks stödja deras argumentation. Ur ett rent hederlighetsperspektiv är det förstås förkastligt, men det kanske är emotionellt förståeligt.

Pandemin har varit en fruktansvärd tid, och att då försöka hitta en ärligt undersökande attityd är förmodligen svårt. Ofta har en stamliknande mentalitet tagit över och vi har varit för och emot olika debattörer snarare än analyserat strategier.

Trots att pandemin inte är över har vi redan sett en kommission som försökt sammanfatta den – det politiska trycket på att både utvärdera och lägga ansvarsdebatten bakom oss sammanföll från de olika politiska positionerna, och kommissionen landade i en svidande kritik som regeringen sedan inte delade.

Just den tanken att man inte ”delar” en kritik är också intressant. Själva poängen med en kommission borde ju vara att fundera på vad vi kunde gjort bättre till nästa gång, och att då inte dela kritiken är närmast detsamma som att säga att man inte är intresserad av att lära sig av det som varit.

Fast, det är klart, lärande förutsätter en gemensam vilja att blicka framåt i stället för en lust till att fördela skuld.

Inställningen till pandemin har också kommit att användas för att politiskt diagnosticera det svenska folket. En sida i debatten har i svenskarnas inställning till pandemin identifierat en sorts folkhemsauktoritetstro som raskt förvandlat oss alla till en lydig fårskock – eller värre: till en empatilös samling egoister som inte bryr oss om varandra. Den andra sidan har i den svenska kritiken mot pandemihanteringen sett en typisk vetbästerberglig klagan försedd med foliehatt och stirrande blick.

Det har varit mer ont om kunskapsteoretisk ödmjukhet, vilket såhär i efterhand måste sägas vara förvånande: att vi så omedelbart tycks ha vetat precis hur det förhåller sig med pandemin, viruset, dess mutationer och effekt på samhället är kanske det mest förskräckande med hela den här tiden. Den säkerhet med vilken alltfler uttalat sig antyder att vi kanske borde fokusera mer på epistemologi än epidemiologi i framtidens offentliga samtal. All denna säkerhet vilar trots allt på ganska skakig grund.

Det finns en mängd olika saker att fundera kring när pandemin till sist ebbar ut – vilket den inte har ännu – och om vi ska göra det kanske vi måste bli litet mindre säkra. Jag är till exempel intresserad av:

• Fördelningen av ansvar över myndigheter, regering, regioner, kommuner. Här tycks det finnas gott om misslyckanden att förstå och lära sig av – är det kanske till och med så att den Oxenstiernska modellen inte klarar av moderna kriser?
• Virusforskning. Bör vi internationellt försöka kartlägga virusreservoaren mer i detalj och försöka förstå den djupare? Här finns en hel del att göra, och det ser inte omöjligt ut.
• Utvärderingsmodeller för kriser. Det vore intressant att försöka förstå hur man bäst utvärderar ett samhälleligt svar på kriser — inte minnst hur de olika delarna fungerar. Här finns ett utrymme för att titta närmare på fördelningen mellan privat och offentligt, också.
• Internationella samarbeten. Pandemier – liksom klimatförändringar – är inte nationella, ändå hanterar vi fortfarande pandemin (och i viss mån klimatförändringarna) som om de vore lokala händelser. Det kommer att innebära problem.
• Medieetiken i kris. Finns det skäl att fundera över mediernas roll i kriser, och riskerna med olika förhållningssätt? I kritiken här tycks det finnas direkta motsägelser: dels anser vissa att vi aldrig debatterade pandemihanteringen, samtidigt visar pressklipp och analyser att det inte är sant — hur förhåller det sig egentligen?
• Straussianska problem. Folkhälsostrategier är överraskande komplexa, och det finns ett problem här som jag inte var beredd på: att man inte alltid kommunicerar vad man vet och tycker, utan i stället ser kommunikationen som ett verktyg för att uppnå vissa folkhälsoeffekter. Det tror jag är värt att fundera mer kring.

Det finns massor av andra problem också, förstås — men man måste börja någonstans.

Men – till frågan. Hur utfaller då min egen utvärdering? Jag gav ju mig själv till den 31.12.21 för att se hur jag skulle bedöma vår pandemihantering – vad kan jag då säga nu?

För det första kan jag konstatera att jag gav mig själv för litet tid. Vi lever fortfarande i pandemin i allra högsta grad, och omikron-varianten förändrar också utfallet i skrivande stund. Jag har alltså lärt mig att en pandemi är längre än jag trodde, och att det inte går att utvärdera den i sin helhet förrän den klingat av. Jag borde ha försökt komma upp med en sorts definition på när pandemin är över – och satt det till utvärderingspunkten i stället för ett slumpmässigt valt datum.

För det andra kan jag konstatera att mina två kriterier ger olika utfall. Enligt det kriterium som bygger på absoluta dödstal var strategin en framgång, men enligt det som bygger på relativa resultat visavi våra nordiska grannländer var den ett misslyckande (jag sade i mina kriterier att om Sverige hade 15% fler döda per capita än grannländerna så skulle det vara ett misslyckande).

Här dyker ett intressant problem upp: jag formulerade mitt kriterium som jag gjorde för att jag antog att man skulle kunna peka på olikheter i strategierna länderna emellan (omfattande nedstängingar, masktvång mm) och att det oproblematiskt skulle vara möjligt att säga att dessa skillnader utgjorde vad jurister kallar ”adekvat kausalitet” – att de var orsakerna till skillnaden i utfall.

Om jag hade varit litet listigare hade jag insett att denna del av kriteriet borde analyserats djupare, och jag borde ha utgått från en modell som i princip såg till hur en viss given åtgärd kunde ha haft verklig effekt på pandemins förlopp. Det räcker inte att se på en nedstängning och säga att ”om vi bara stängt ned skulle vi haft färre döda per capita” – och det vet vi eftersom länder som stängt ned återfinns bland de som har fler döda per capita än Sverige. Vad vi kan säga är något i stil med att ”eftersom Sverige hade förutsättningarna Y, skulle åtgärden X vid tidpunkten T ha inneburit färre döda”.

Detta i sin tur blottlägger problemet med jämförelser mellan länder – de måsta ha samma förutsättningar, och förmåga att identifiera tidpunkten T för att kunna fatta jämförbara beslut. Frågan är om det någonsin var fallet, utom alldeles i början (där en Talebsk strategi med total nedstängning omedelbart (en medveten och riktad överreaktion) kunde ha haft en fördröjande effekt — men frågan är om fördröjningen hade haft en varaktig effekt i antalet döda).

För att verkligen kunna besvara frågan om pandemihanteringen behöver man därför etablera en referensmodell med en rik representation av förutsättningarna och en tidslinje som tydligt ger vid handen när man kunde ha handlat och när man kunde ha haft kunskap – och det är tydligt att mitt godtyckliga val av grannländer för jämförelse knappast uppfyller det modellkravet.

Så hur landar vi? Det otillfredsställande svaret är att det inte går att säga det ännu. Det går emellertid att säga att vi undvek de värsta scenarier som såg ut att vara fullt möjliga i början av pandemin – och det är i sig förstås en bra sak. Det går också att säga att de många dödsfallen är en närmast ofattbar tragedi, globalt och här hemma.

Till sist kan konstateras att vi inte diskuterat helhetsfrågan alls — om hur pandemihanteringen kan förstås holistiskt. Det kommer att ta lång tid innan vi kan göra det, och då krävs förmodligen ännu mer komplexa modeller.

Inget av detta hindrar förstås att en berättelse kommer att sätta sig: pandemihanteringen kommer att beskrivas som en framgång eller ett misslyckande oavsett vad vi faktiskt vet om den. Det finns ett politiskt imperativ att se till att den klassificeras – och just nu ser det ut som om konsensus är att den var ett misslyckande. Vi kan bara hoppas att det inte gör att vi förlorar chansen att verkligen lära oss på djupet av det som skett och att de alltför efterklokas enkla berättelse inte gör oss sämre rustade att möta nästa pandemi.

Här på Unpredictable Patterns.

Efter snart 13 år på Google är det dags att gå vidare. Det känns nästan overkligt att säga det – men från och med i slutet av november kommer jag inte längre att arbeta på det företag jag sett växa från runt 10 000 personer till mer än 150 000 – där jag varit med och anställt mer än 200 personer och fått bygga team både i USA och Europa, träffat ministrar, blivit utfrågad i parlament och sett hur Googles produkter och tjänster revolutionerat vardagen för småföretag och vanliga användare. (Däri döljer sig en bok.)

Google är, och förblir, ett fantastiskt företag. Men just att det känns overkligt att tänka sig att lämna är förstås signalen som ytterst betyder att det är precis det man måste göra.

Och ibland kan man få ett erbjudande som man inte kan säga nej till.

För mig var det när jag blev kontaktad av Stripe, och fick möjligheten att bygga upp deras globala tech-policyteam. Stripe är ett ungt företag som vill öka Internets BNP – och som eliminerar komplexitet i de finansiella flödena – men det är mycket mer än så. Det är ett långsiktigt infrastrukturprojekt – med två grundare som skapat ett företag och en kultur som saknar motstycke. Stay tuned! Jag börjar i december!

För mig är det här ett nytt äventyr, och det är en möjlighet att bygga något från början med en enastående grupp människor, och dessutom i ett företag som jag tror har potential att skapa något verkligt viktigt. Det är också en chans att bygga på gamla erfarenheter och göra helt nya misstag! Vad kunde väl vara bättre?

Onwards!

Sean Carrolls podcast är alltid värd att lyssna till. I ett av de senaste avsnitten intervjuar han sin namne, Sean B Carroll som är utvecklingsbiolog och evolutionsforskare om slumpens roll i evolutionen. Sean B är kanske mest känd som en av de biologer som varit med och utforskat evo-devo och de mekanismer som lägger emfas över den genetiska koden för att uttrycka olika egenskaper, men nu har han koncentrerat sig i en ny bok på att utforska slumpen. Det finns en mängd rika mentala modeller i konversationen, men det som fastnade mest hos mig var att Sean B berättade att de mutationer som sker i varje barn (30-40 st om jag förstod rätt) sker för att det vid gentranskriptionen ibland är så att kvantfluktuationer i väteatomen får genomslag; en hisnande insikt som knyter samman fundamental fysik med individuell biologisk variation på ett vackert sätt.

Mutationshastigheter var en en annan intressant aspekt, hur snabbt olika system muterar varierar enormt mellan exempelvis virus och människor. Här finns mer att lära. Skall köpa boken och rapportera åter.

Hur påverkar sociala medier politiken? Den mer eller mindre etablerade ståndpunkten just nu skulle kunna summeras upp ungefär såhär:

(i) Sociala medier ökar polariseringen, löser upp den gemensamma ram av fakta som politiken behöver och exponerar den politiska processen för olika typer av manipulation.

Mot detta kan man ställa en mer positiv bild som skulle kunna låta ungefär såhär:

(ii) Sociala medier ökar deltagandet i den politiska processen och sänker trösklarna för medborgare att ta del i det offentliga samtalet.

I konflikten mellan de här olika ståndpunkterna finns en mängd intressanta argument att utforska, men det som intresserar mig mer är vilka argument som helt missats i debatten. En av de frågor som utforskats relativt litet handlar om den politiska konkurrensen – om inflödet av nya politiska aktörer i den etablerade offentliga sfären.

Just detta har studerats i en relativt nyligen utgiven vetenskaplig artikel som fokuserar på Twitter, och på donationer till politiker. I materialet har forskarna tittat på vad som händer när en ny politiker öppnar ett Twitterkonto – påverkas donationerna alls? Och finns det en skillnad mellan vad som händer när en etablerad politiker öppnar ett Twitterkonto? Svaret är intressant, och det är värt att läsa hela sammanfattningen:

”Political campaigns are among the most sophisticated marketing exercises in the United States. As part of their marketing communication strategy, an increasing number of politicians adopt social media to inform their constituencies. This study documents the returns from adopting a new technology, namely Twitter, for politicians running for Congress by focusing on the change in campaign contributions received. We compare weekly donations received just before and just after a politician opens a Twitter account in regions with high and low levels of Twitter penetration, controlling for politician-month fixed effects. Specifically, over the course of a political campaign, we estimate that the differential effect of opening a Twitter account in regions with high vs low levels of Twitter penetration amounts to an increase of 0.7-2% in donations for all politicians and 1-3.1% for new politicians, who were never elected to the Congress before. In contrast, the effect of joining Twitter for experienced politicians remains negligibly small. We find some evidence consistent with the explanation that the effect is driven by new information about the candidates, e.g., the effect is primarily driven by new donors rather than past donors, by candidates without Facebook accounts and tweeting more informatively. Overall, our findings imply that social media can intensify political competition by lowering costs of disseminating information for new entrants to their constituents and thus may reduce the barriers to enter politics.”

Sociala medier ökar alltså politisk konkurrens genom att låta nya politiska röster komma till tals – och gynnar helt nya politiker mer än etablerade aktörer. Det i sin tur betyder att sociala medier har potential att öka omsättningen i det politiska systemet. Dessutom är det ofta nya donatorer – vilket betyder att det politiska engagemanget (mätt i donationer, men det är en okej proxy) också ökar.

Vi övervärderar förmodligen den kausala länken mellan sociala medier och polarisering [1] och undervärderar hur sociala medier kan öka omsättningen i ett politiskt system och syresätta det.

—

Läs mer (och en bonus i en föredömligt uttömmande bibliografi):

• Petrova, Maria and Sen, Ananya and Yildirim, Pinar, Social Media and Political Contributions: The Impact of New Technology on Political Competition (May 14, 2020). Management Science, forthcoming , Available at SSRN: https://ssrn.com/abstract=2836323 or http://dx.doi.org/10.2139/ssrn.2836323
• [1] Den intresserade bör läsa Hugo Merciers Not Born Yesterday (skrev om den under strecket här)

I Nelson Goodmans Ways of Worldmaking (1978) finns en intressant diskussion om hur vi formar världar genom olika sorters drag. Som en sorts korollarium till det resonemanget noterar han också att kunskap inte handlar om vad som är sant, utan vad som passar in i en given världsbild.

Det är en sorts koherensteoretisk syn på kunskap, men den formulerar det pregnant. Det är extra tydligt i de diskussioner om filterbubblor och desinformation som nu förs i alla möjliga olika forum. Det man kan konstatera är att desinformation inte fungerar om den inte redan passar in i den världsbild som mottagaren har.

Det i sin tur betyder att den som vill bekämpa konspirationsteorier, bekämpar hela världsbilder – inte individuella uppfattningar. Alltför ofta riktar diskussionen in sig på någon del i pusslet, och misslyckas – eftersom det inte finns någon annan bit som passar in just där.

Den som vill lösa upp konspirationsteorier och bekämpa desinformation måste hitta pusselbitar som passar in. Kanske kan det betyda att det krävs ett antal olika övergångsstadier innan vi når till en gemensam världsbild. Den som tror att det går att gå från QAnon-troende till modern liberal i ett svep bedrar sig. Det krävs en serie transformationer för att nå fram till den gemensam syn (vilken denna nu är). Och kanske krävs det en dubbel rörelse både från oss som ser konspirationsteorin och den som fastnat i den? Inte mot konspirationsteorin, men mot de övertygelser och rädslor som informerar den?

Goodman påpekar också att vi alla börjar från en egen värld som vi sopat ihop av litet allt möjligt som vi hittat vid vägkanten. Denna värld, vår egen värld, är också ett pussel av bitar som vi passat samman bäst vi kan. En del av intelligensen är förmågan att betona om inom den, deformera den, ersätta vissa delar med andra. Det är ett komplext arbete, med ett ganska halvdant utgångsmaterial.

Våra världar är ständiga renoveringsprojekt, och ibland påminner skillnaden mellan den liberala demokratins nuvarande inkarnation och konspirationsteorierna mest om spänningen mellan ”vitt och fräscht” och den med småting och prydnader fyllda gamla lägenheten. Det vore intressant att se hur konspirationsteoretiker bor.

Hur mäter man osäkerhet och vad kan man säga om hur osäker världen är, eller blir, över tid? En essä om detta i Kvartal.

November är en plats. Det slår mig tydligast när jag tar en kvällspromenad runt skärgårdsön nu, i slutet av oktober, och minns hur denna promenad kändes i juni. Det kändes inte som en annan tid – utan som en annan plats.

Allhelgonahelgen närmar sig. Snart fladdrar ljusen på kyrkogårdarna och de döda flimrar till i våra minnen, närvarande i sin egen frånvaro, skuggor som har anspråk på oss. Gravarnas minnesplatser blir mötespunkter mellan allt det vi är nu och det som gick före oss. Har du promenerat över en kyrkogård på sistone? Om inte kan det vara värt att göra det – det var inte ovanligt tidigare, men vi skyr döden så till den milda grad att vi nu också skyr kyrkogårdarna. Men det är ett misstag: kyrkogårdarna är en unik källa till styrka, till förtröstan. Döden är en del av livet.

Kyrkogårdarna är klockor, varje grav markerar en punkt i tiden och de förändras långsamt, samlar tid, låter den sjunka in. De tecknar ned tiden i gravstenar och blommor – i livets obändiga tid och sorgens mer flytande. Till sist bleknar blommorna, slutar komma och minnena fladdrar till i vinden och försvinner. Inte ens namnen går att läsa längre, bortnötta av regn och sol.

I vårt samhälle har döden blivit en angelägenhet för de äldre. Det är också ett misstag. Döden är ett gränsvillkor för oss alla, oavsett ålder, och precis som det sägs att ”ungdomen är bortslösad på de unga” kan vi också konstatera att döden är bortslösad på de gamla. Och det handlar egentligen inte om ett memento mori i klassisk bemärkelse – att livet är kort och man bör göra det mesta av det och hålla sina ambitioner i schack – utan om en påminnelse om att livet är stämt i slutets tonarter.

I skuggorna berättar vi också historier för varandra. Vi berättar om sprickor i verkligheten, om varelser som bara vandrar om natten, om onda andar och tragiska öden. Vi spänner upp natten mellan oss och leker i den. Skräckhistorierna är verktyg för att närma sig döden och natten, de låter oss se sömmarna i vardagen, uppmärksammar oss på hur bräckligt det normala är.

I spökhistorierna finns ett botemedel mot egofixering och ytlighet, en påminnelse om vår ensamhet i det oändliga kosmos. Lord Dunsany fångade det korthugget: ”A man is a very small thing, and the night is very large and full of wonders.” – Just så. Människan är mycket liten och natten är mycket stor – och fylld av underbara ting. Och inte allt underbart är gott.

Våra stora historier har rämnat och i många fall lämnat oss på drift. I mörkret finns kanske inte stora historier, men väl ett märkligt spel av betydelser och meningar som ändå är fast förankrade – i just döden, i natten, i mörkret. Dostojevskijs uppgivna – eller befriande – observation om att allt är tillåtet om gud är död är ett genialiskt felslut, för om gud är död är det just döden som håller alla värdens omvärdering i sin famn.

Men döden har en fruktansvärd gravitation. Vi måste väva in i den historier, konst och musik, ge den form och skugga. Där kan den ge oss underbara ting.

November är en plats i natten där döden bor. Det är värt att spendera en del tid där, och reda ut hur världen rör sig.

Vaclav Smil är alltid läsvärd, och i den senaste boken – Numbers don’t lie – försöker han också vara läsvärd (och inte bara uttömmande). Boken är fylld av korta kapitel om olika ämnen – alltifrån varför man inte skall räkna ut diesel till hur man kan se på välfärd (se på spädbarnsdödligheten). I ett avsnitt berör han särskilt frågan om demografi och noterar att Europa håller på att försvinna – relativt sett. I dag bor 9.5% av världens befolkning i Europa, ned från 18% i början av 1900-talet (Smil 2020:7). Med flera länder – som Spanien och Italien – långt under ersättningsnativitet ser det inte heller ut som om trenden kommer att vända.

Man kan tolka detta på olika sätt, men det är svårt att förneka att det finns någon sorts relation mellan dem,ografi och politisk makt. Om man lägger till observationen att 75% av alla födslar mellan 2020 och 2070 kommer att ske i Afrika, öppnar sig en mängd frågor om hur den riktigt långa framtiden kan se ut – blir det ett Eurafrika eller låter EU Afrika glida iväg till den digitala silkesvägen?

Smil är en ingen EU-skeptiker, tvärtom: han hyllar vad Europa åstadkommit – men att Europas riktigt långa utvecklingslinje, som just Europa, leder ned i irrelevans och glömska tycks nästan oundvikligt under demografins logik i hans analys.

Är det så? Kanske. Om inte annat är det en framtid att förhålla sig till för Europa, och integrera i självbilden.

Hade nöjet att diskutera europeisk innovation i den här videon:

Lärorikt för mig, förhoppningsvis intressant för andra.

Financial Times rapporterar i dag om ett fall av återinfektion i Covid-19 som upptäckts i USA. Dessa fall är fortfarande mycket sällsynta, men det som oroar är att den 25-årige man som återinfekterades blev mycket mer sjuk vid den andra infektionen. En otäck möjlighet presenterar sig därmed: att infektion inte ger immunitet, utan något som snarast ser ut som motsatsen – en svaghet som gör att andra infektionen blir mycket värre.

Nu är de fall av återinfektion som upptäckts mycket få, och än så länge är det knappast relevant att inkludera dem i en riskanalys, men det här mönstret är ändå värt att fundera över – som ytterligare en påminnelse om hur litet vi vet om detta virus, och hur mycket osäkerhet som omgärdar det.

Det kanske mest dystopiska scenario man kan tänka sig vore om den första infektionen innebär att man automatiskt blir en riskgrupp om man inte redan var det. I ett sådan scenario följer kollaps av sjukvården när återinfektionsvågen slår till, och förmodligen också en mer allmän samhällelig försvagning.

Även vid rätt låga nivåer av ”riskgruppskonversion” – runt 20-30%, där morbiditeten förvärras vid den andra infektionen – blir effekten förödande.

Sannolikt händer detta inte med Covid-19, men det finns inget som utesluter att en framtida patogen skulle kunna uppvisa ett sådant mönster – även om en snabb sökning inte visar många sådana exempel, utom, möjligen, Zika-virusets effekt på graviditeter. Dessa andra ordningens effekter är dock inte otänkbara eller omöjliga.

En märklig, men intressant, variation på detta tema finns i Greg Bears Darwin’s Radio.

Vad betyder det ur ett riskanalysperspektiv? Det ser ut att vara ett bra argument för Talebs taktik: att överreagera kraftigt på osäkerhet, men samtidigt förutsätter det att man kan isolera en osäkerhet ur samhällets väv av osäkerheter – och det är där det blir svårt igen. De samhälleliga konsekvenserna av de upprepade restriktioner och nedstängningar som nu rullar över världen är också outforskade – men verkar ha inneburit inte så mycket en ökning av konspirationsteorierna som en organisation av konspirationsteoretiker.

Osäkerheten låter sig inte isoleras till en enda faktor.

När vi studerar en organisation eller något annat dynamiskt fenomen, finns det en fråga som kan avslöja en hel del, men som ändå oft aglöms bort. Det är en förhållandevis enkel fråga, men den är användbar för såväl en chef som en investerare. Den frågan är:

Hur lär sig den här organisationen?

Anledningen till att denna fråga är så intressant är att den takt och det sätt på vilket en organisation lär sig är det kanske viktigaste konkurrensmedel som vi har. Ändå är svaret överraskande ofta att vi inte kan se någon lärandemekanism alls.

Ta en grupp på ett medelstort företag. Du kommer säkerligen att hitta mål, kanske en strategi, omvärldsanalys — men kommer du att hitta en lärandemetod? Om du är chef i dag kan du testa och fråga de som rapporterar till dig hur de byggt upp lärandet i sina grupper, och inte för att sätta dit någon utan för att långsamt uppmuntra dem att hitta fram till en lärandemodell.

Man kan lära sig på en mängd olika sätt. Den som är intresserade kan börja med enkla medel som:

• Ett reflektionsmöte i månaden där alla kommer med en sak som de lärt sig, och hur den saken förändrat deras syn på världen och organisationen. Om det är svårt att få folk att göra detta är det i sig en indikation på att organisationen har ett kulturproblem, men det går att ordna: låt alla skicka in sitt lärande anonymt och gå sedan igenom det på mötet. Men målet måste vara att vi firar de som lär sig, eller hjälper organisationen att lära sig.
• En beslutsdagbok. Ett team som regelbundet fattar beslut gör klokt i att dokumentera dessa: varför fattade man beslutet – på vilka grunder – och vilka avvikande åsikter fanns? Sedan går man igenom denna dagbok en gång per kvartal och analyserar utfallet. Det gäller även om besluten blev bra – för att se om de fattades på rätt grunder!
• En gemensam verktygslåda med mentala modeller — vilka olika modeller av den egna verksamheten använder man och hur kan man utöka denna verktygslåda? Detta är mer abstrakt, men kan långsiktigt ge en bra insikt i hur vi gemensamt föreställer oss den uppgift vi företar oss.

Vi ser i dag ett växande fokus på beslutsfattande – och det är bra – men beslutsfattande är bara den första komponenten i ett mer robust lärande. Ett beslutsfattande utan lärande är historielöst, amnesiskt. Det grundar sig på föreställningen att beslutsfattaren var dag möter välden som ny och utan historik.

Det kan finnas ett värde i det, men min hypotes är att det värdet är mindre än värdet av ett integrerat lärande i organisationen.

Till sist, en annan invändning att fundera över. Det är möjligt att säga att den organisation som ankrar upp sig i sin erfarenhet får svårare att förändra sig eftersom man ogärna bryter av mot den kompetens man byggt upp. Ett lärande kan, i en snabbt föränderlig situation, skapa en tröghet som håller organisationen tillbaka.

Det är en intressant invändning, men förväxlar den inte lärande med fördomar? Och är det inte mer sannolikt att en organisation som inte aktivt undersöker sina egna beslut och lär sig hela tiden fastnar i dessa? En organisation som inte lär sig har inga verktyg för att förändras i egentlig mening – den utvecklas inte – utan driver mot framtiden, prisgiven till nycker och vindar som den inte förstår.

Dimma. Mistlurarnas mjuka toner avlöser varandra. Jag sitter vid frukostbordet med en kopp kaffe. Sundet ligger alldeles blankt. Det slår mig att vi väljer i vilken takt vi lever, men inte kan påverka dessa takter, rytmer. Vi har, så att säga, ett tidshabitat.

Vissa lever i presscykeln – en särskild dygnsrytm som börjar kl 22.00 när vissa tidningar redan presenterat vad de avser tala om under morgondagen, och sedan löper det på, dag till dag, och avslutas med nionyheterna på TV.

Varje tidshabitat leder till en viss sorts blick. Vi ser världen i tidshabitatets upplösning, ser världen i tidsenheter som motsvarar den granularitet som just denna del av tiden dras mot.

Vi kan också leva i kvartalsrapporternas land, där kvartalet blir den bestämmande enheten, med en baktakt av årsredovisningar. Eller skolterminernas tid – där en jämn ström av prov blir fixpunkter.

Vilken är den längsta tidscykel som vi kan leva i? Finns det människor som lever i decennier? Vilka är då hållpunkterna? Kan det vara olika verk man föresatt sig att slutföra, eller företag man vill ta till lönsamhet? Konstnärer, entreprenörer – kanske att de återfinns där.

För ungefär ett år sedan talade jag med en av Tetlocks Superforecasters, en individ som hade lyckats ovanligt bra med att förutsäga olika framtida händelser, och dessutom gjort det under tillräckligt lång tid för att inte kunna avfärdas som ett statistiskt fenomen. Jag frågade honom vad han läste, och svaret kom blixtsnabbt:

– Inte tidningar i alla fall.

Han läste inte The Economist, dagstidningar — inget av detta. Den bild dessa förmedlade slog honom som brusig, ofta fördomsfull och inte sällan uppenbart felaktig. För honom ökade upplösningen när han vägrade att leva snabbare, vägrade att läsa snabbare.

Det finns en intressant möjlighet här, att läsa endast böcker som har sisådär tio år på nacken och se vad som förblivit sant i dem – och ur detta försöka sluta sig till hur världen fungerar på olika områden. Vi köper gärna de senaste böckerna, men deras blick för världen är fortfarande stirrig, suddig — den som läser äldre böcker får en stadigare bild.

Det går förstås att extrapolera från den erfarenheten och aktivt söka sig till ännu äldre litteratur. Den som vill lära sig något om hur samhällen övertalas gör exempelvis klokt att läsa Aristoteles retorik, och inte dagsaktuella böcker av förmenta retorikexperter. Antiken ger ur ett perspektiv den kanske högst upplösta bild av dagens samhälle som vi kan få.

En annan metod skulle kunna bestå i att identifiera ett par olika fixpunkter i tidens landskap och läsa från dem. Läsa från Aristoteles, Cicero, Machiavelli och Strauss. Bilden som tonar fram mellan dessa är värd en gigaEconomist (läsningen av en miljard The Economist ledare).

Till källorna!

I tidskriften Science rapporterades nyligen att hundratals vetenskapliga tidskrifter försvunnit och att nästan tusen till riskerar att göra det. Det är en påminnelse om att glömskan inte försvunnit ur informationssamhället, och att vi gör klokt i att ta aktiv ställning till hur vi vill minnas – och glömma – informationen runt om oss.

Typiskt nog är det oftast open access tidskrifter som drabbas — eftersom de inte har ekonomin för att bygga en långsiktig arkivstrategi. Det är i sin tur extra tragiskt eftersom vi vill att vetenskap skall vara öppet tillgänglig för så många som möjligt, och då måste hitta ett svar på frågan om hur vi skall kunna garantera detta över tid också. Det är inte enkelt, men nödvändigt.

Cass Sunstein har skrivit (se nedan) en intressant artikel om detta — det korta svaret är att överraskande mycket makt ligger hos delstaterna, men bara om en lag från 1800-talet kan anses konstitutionell. Det kan bli ett ganska rejält drama. En av de teorier som snurrar runt säger att valnatten kommer att visa upp en vinst för Trump, eftersom hans väljare röstar på dagen, medan denna ”vinst” sedan kommer att ätas upp av poströster under de kommande månaderna — det är lätt att se hur ett sådant scenario skulle kunna skada den kommande presidentens legitimitet.

Artikeln här (och minns att Sunstein arbetade för Obama, samtidigt som analysen i mina ögon inte känns som en partsinlaga): poseidon01.ssrn.com/delivery.php

Pandemistudierna duggar tätt nu – ett av de papper som passerat i flödet är det som redovisas nedan, och det är intressant att studera närmare. Tesen är att pandemins mönster har sett likadant ut överallt – oaktat vilka icke-farmaceutiska åtgärder som regeringar vidtagit. Det är förstås en hårdtolkning av de data som artikeln bygger på – men författarna är noga med att reservera sig. Två ting framstår som extremt tankeväckande i artikeln – det ena är just att pandemins mönster i stort är mer som väder är något annat; den beter sig som en storm som drar förbi. Det andra är att pandemins generella mönster nästan alltid innehåller en andra topp.

Jag väntar med mina omdömen, men just denna studie artikulerade den ena extremmöjligheten väldigt väl, och förtjänar därför att granskas och läsas.

www.frbatlanta.org/-/media/documents/research/publications/wp/2020/08/26/15-four-stylized-facts-about-covid-19.pdf

Man måste ha projekt, saker att göra, något att organisera sig kring. Det är det enda sättet att bli riktigt lycklig, misstänker jag. Att försöka leva livet som det flödar förbi och inte bry sig, att leva dag till dag — det blir snabbt inte bara tråkigt utan meningslöst. De gånger jag känt mig som mest nedstämd är nog när jag inte haft några projekt alls, eller precis avslutat ett längre arbete.

Hannah Arendts distinktioner mellan arbete, verk och handling – slarvigt översatt – är delvis rätt för mig. Verket, det där arbetet som avsätter konkreta resultat, är mer tillfredställande än den handling som hon höjer till skyarna. Kanske för att verket – om det genomförs på rätt sätt – är det enda sättet att verkligen handla kreativt. Den som föresätter sig att förändra världen misslyckas alltid, den som föresätter sig att skapa något anmärkningsvärt förändrar alltid världen.

Anmärkningsvärt, förresten, vem avgör det? Bättre att föresätta sig att göra något som intresserar oss, fångar oss. Att tala om passion blir fel, det är för enkelt. ”Find what you love…” – en kliché som döljer det faktum att kärlek är en komplex väv av känslor som växer fram ur en mängd handlingar och intryck. Nyfikenheten är en bättre guide än kärleken, därför att nyfikenheten bygger långsamt upp kärleken. Den som inte längre är nyfiken på sin partner har oftast slutat älska.

Projekt organiserar nyfikenheten, ger den form och takt. Vi skapar något och lär oss av det. Och då kommer den andra insikten – man måste avsluta projekten, annars lämnar man dem hängande. Det kan vara det som jag finner allra svårast: att ta projekten till den punkt där de avsatt resultat. Jag kan se hur jag tror att de kommer att spela ut, och då falnar nyfikenheten. Allt mer inser jag att det är ett katastrofalt misstag – man kan aldrig se hur det kommer att spela ut! Det vet man inte förrän efter. Att ge upp schackpartiet ett par tre drag in för att man tror att man vet hur det slutar, att sluta lyssna på fugan efter den första takterna — ett misstag. Neil Gaiman skriver någonstans att det viktigaste är att avsluta projekt, eftersom de då blir det märkliga: erfarenhet.

Ett av de vackraste ord jag vet är förkovran. I fornsvenskan hittar man uttrycket ”kofra sik” och enligt ordboken betyder det att man repar sig. Släktskapet med ”recover” lägger till en dimension – att hämta sig, att återerinra sig, att lägga till och skaffa sig. Men en förutsättning för förkovran är att man avslutar sina projekt.

Sitter med en lista över halvfärdiga projekt. Det är en rikedom och ett ansvar. Skall se vad vi kan göra, och vad det blir av dem, och i förlängningen också av mig. Semestern är en utmärkt tid att strukturera sig.

Vandrade en tur imorse över fjället. Inte långt alls och ganska långsam takt. Det finns dock något i ensamheten som är särdeles välgörande. Inte för att den skiljer oss från något, utan för att den förenar oss med något. Det är en inkluderande känsla, en känsla av att fogas in i ett större helt. Naturen är svenskens religion säga det ibland, kanske litet nedlåtande och överlägset. Som om det kunde vara annorlunda. Religionens rötter ligger djupt i bergen, myrarna, slätterna – utan natur hade vi aldrig förstått att individualiteten är en godtycklig mereologisk taktik, ett sekundärt begrepp.

Wittgenstein skriver, jag tror att det är i Om visshet, att tvivlet endast kan tänkas på basis av tron, att vi måste förstå först vad det är att tro något för att kunna tvivla (en observation som för mig sänkte det Cartesiska projektet en gång för alla). Så är det också med religionen, den kan endast tänkas mot bakgrund av ensamhetens upplösning i naturen.

I Paris Review kan man nu läsa en fin artikel om Fernando Pessoa, och hans författargärning. Pessoa skrev på en mängd språk och under en mängd namn, och som artikelförfattaren konstaterar så var var och en av hans fiktiva jag en poet värd att studera. Denna litterära personlighetsklyvning är en sorts exempel på hur vi skriver oss in i identiteter – att föra dagbok är inte att dokumentera dagens händelser så mycket som att skriva in världen i jaget – och det är fascinerande att funder över vilka olika identiteter vi skulle kunna skriva in oss själva i. Jag tror inte det är godtyckligt.

Bilden som kommer för mig är en trädkarta med en mängd olika grenar, där vårt skrivande kan avtäcka en eller flera av dessa och låta oss bli något annat än det vi är. Och det behöver inte vara litterärt skrivande som i Pessoas fall, det kan lika gärna vara Twitter. Det som då också slår en är att det finns många som skriver sig själva längs de fulaste och mest förvridna grenarna i den egna identitetens träd – och därmed också blir skuggbilder av sig själva. Det är lätt att tro att trollen har kontroll och vet vad de gör – och det kanske de gör – men har de tänkt på vad de blir?

Pessoa skrev på olika språk – en intressant praktik eftersom det också låter dig skriva från olika neurologiska utgångspunkter – och bland de finaste dikter jag läst är hans dunkla och sorgsna ”King of Gaps” ur samlingen The Mad Fiddler. Denna samling gavs inte ut förrän Pessoas samlade verk blev allmänt tillgängliga efter upphovsrätten löpt ut [1] och refuserades upprepade gånger, men är vid en nutida läsning märkligt modern.

There lived, I know not when, never perhaps­ –
But the fact is he lived – an unknown king
Whose kingdom was the strange Kingdom of Gaps.
He was lord of what is twixt thing and thing,
Of interbeings, of that part of us
That lies between our waking and our sleep,
Between our silence and our speech, between
Us and the consciousness of us; and thus
A strange mute kingdom did that weird king keep
Sequestered from our thought of time and scene.
Those supreme purposes that never reach
The deed – between them and the deed undone
He rules uncrowned. He is the mystery which
Is between eyes and sight, nor blind nor seeing.
Himself is never ended nor begun,
Above his own void presence empty shelf.
All He is but a chasm in his own being,
The lidless box holding not‑being’s no‑self.
All think that he is God, except himself.

En träffande beskrivning av identitetens mysterier och självskapandets utmaningar.

[1] Monteiro, George. Revista Hispánica Moderna, vol. 45, no. 1, 1992, pp. 143–146. JSTOR, http://www.jstor.org/stable/30203326. Accessed 29 July 2020.

På tur. Dricker kaffe i Falan, gallerian i centrala Falun. Det är lugnt på stan. Undrar hur gammalt galleriakonceptet är – hur det utvecklats över tiden. En snabb tur till Wikipedia avslöjar att de stammar från 1800-talet och att den fina Birger Jarls-passagen i Stockholm är en av de äldsta från slutet av 1800-talet.

Gallerian är en scen, förstås, en plats där man framför sin konsumtion. Det väcker illa genomtänkt avsky hos en del – detta att konsumtionen kan vara ett vackert beteende. Att konsumera kan vara ett sätt att uttrycka sig – men inte bara med den iögonfallande konsumtion som sociologin studerat (sociologins misstänksamhet mot människan är ett metoddrag) – utan även vardagskonsumtionen.

Skönheten i vardagskonsumtionen – tvivelsförutan ett provokativt perspektiv; en sorts omkullkastande av den elitism som bygger på att man redan har allt, ett upphöjande av konsumenten till människa.

Det ska inte överdrivas, förstås, men om man läser konsumtionen som mänsklig gör det skillnad bara det.

I en nyligen publicerad artikel diskuterar författarna hur snabbt och omfattande medborgerliga rättigheter försköts eller helt löstes upp inför pandemihotet. Det är en värdefull påminnelse om hur sköra våra institutioner faktiskt är, och hur viktigt det är att väga samman en mängd faktorer inför ett komplext hot.

Kanske är det också en påminnelse om hur snara vi är att ge upp dessa grundläggande fri- och rättigheter. Ett av de bestående intrycken från pandemin kommer ju att vara den lätthet med vilken annars liberala pennor var villiga att kräva nedstängningar och husarrest – och däri ligger en erinran: polisstaten behöver inte nödvändigtvis påtvingas oss, den kan välkomnas med öppna armar om vi tappar fattningen i kris.

Referens: Coyne, Christopher J. and Yatsyshina, Yuliya, Pandemic Police States (May 11, 2020). Available at SSRN: https://ssrn.com/abstract=3598643 or http://dx.doi.org/10.2139/ssrn.3598643

I Charles Larmores lilla bok om politisk filosofi finns ett intressant resonemang om ”reasonable disagreements” som man skulle kunna översätta till ”rimliga oenigheter”. Larmore noterar att politiska problem inte är problem som handlar om sant / falskt och inte heller om rätt / fel (han argumenterar övertygande för att politisk filosofi måste vara något mer än, och annorlunda än, ett aggregat av moralfilosofiska avvägningar). Den grundläggande formen för ett politiskt problem är i stället ”hur lever vi tillsammans?”. När vi ska avgöra ett sådant problem är det viktigt att vi förstår varandra väl, och att vi inser att för de olika sorters politiska frågor som det rör sig om så kan vi inte förvänta oss att förnuftet automatiskt innebär en konvergens i åsikt. Det är fullt möjligt att vara rimligt oenig i politiska frågor.

Nyckeln till det goda politiska samtalet blir då att tydliggöra vari den rimliga oenigheten består. Vilka grunder har jag använt när jag resonerat? Vilka värden vägleder mig och hur viktar jag dem? Vilka egna erfarenheter har jag som övertygat mig om de åsikter jag har?

När den rimliga oenigheten är etablerad och tydliggjord kan vi diskutera hur vi skall hantera den och vad som är rimligt för att vi skall komma vidare.

Det låter kanske idealistiskt, men det borde tilltala även de mest machiavelliska bland oss, eftersom detta är samma metodik som gisslanförhandlare använder: förstå motpartens problem så tydligt du kan för att sedan hitta en gemensam lösning. Alltför ofta i en förhandling tror deltagarna att det handlar om att vara tydlig med vad man själv vill — men alla förhandlingar måste utgå från en djup förståelse av vad motparten egentligen tycker – eftersom det är avgörande för hon han kan röra sig i fältet av möjliga positioner och argument.

Detta — att förstå hur den andra parten i en konversation kan röra sig — är centralt. Att bibehålla en viss rörlighet i de egna positionerna är också centralt om man vill komma vidare. Alltför ofta tycks det mig som om debattörer förväxlar principfasthet med dogmatik. Principerna tillåter dock alltid en viss rörlighet.

Larmores ”rimliga oenigheter” är en nyckel till ett bättre politiskt samtal, och det vore intressant om vi kunde söka sådana punkter i argumentationen oftare.

När vi diskuterar företags roll i ekonomin finns det ett antal återkommande troper som numer antas vara automatiskt sanna. En av dessa troper är att företag är mekanismer för att maximera aktieägares värde, och att om de lämnas utan översyn så kommer de att göra just detta — till nackdel för en mängd gemensamma värden som klimat, mångfald, utveckling m.m.

Att detta blivit en så etablerad sanning är intressant ur flera olika perspektiv – inte minst historiskt – och det är värt att utmana den föreställningen för att lyfta fram hur komplexa företag är atom aktörer, men det finns en särskild del av detta argument som förtjänar att granskas närmare: tanken på att företag måste lyssna på alla de som har något anspråk på att ha åsikter om företagets verksamhet.

Denna tes – som ibland kallas ”stakeholderism” – är också bland företag ganska populär. När ett antal företagsledare nyligen gick ut och deklarerade att företag inte bara kan fokusera på vinst och aktieägare, utan också måste se till alla som har åsikter om företagets drift, nytta och affärer, så omfamnades de offentligt och det sågs även av normalt skeptiska kommentatorer som en väg till en mjukare kapitalism med mänskligare värden.

Om nu denna tes vore sann borde vi kunna hitta exempel på det i historien – företag som lyssnat på allehanda aktörer borde vara de företag som utvecklats mest positivt ur ett samhälleligt perspektiv. Så ser det emellertid inte ut att vara. I en nyligen publicerad vetenskaplig artikel där två författare från Chicago tittat på historiska skiften framträder i stället en annan bild: det är aktieägare som drivit förändringen i företag mot en mer socialt nyttig verksamhet. Särskilt en del större aktieägare som ställt hårdare krav på företagen för att se till att verksamheten blir mer långsiktigt framgångsrik.

Aktieägares tidsperspektiv – särskilt institutionella spelare – är nämligen mycket längre än andra aktörers. En organisation som företräder vissa intressen har ett mycket kortare uppmärksamhetsspann och kan mycket väl driva en fråga delvis för att den ger mer donationer och mer uppmärksamhet, för att sedan överge den när nya frågor kommer upp. Aktieägare som investerat i ett bolag på lång sikt bryr sig däremot om företagets verksamhet på just samma långa sikt.

Men skadar det då verkligen att lägga till intresseorganisationer och andra aktörer till de som företaget måste ta hänsyn till och ge dessa mer inflytande över företaget? Ja, det kan det mycket väl göra förklarar författarna — eftersom det innebär att makten förskjuts från aktieägarna till ledningen för företaget, som kan ha helt andra incitament än den långsiktighet som ägande kan ge. Inflytandet över företaget ökar inte för att man lägger till nya intressenter – det fördelas, och makten över hur denna fördelning skall ske förskjuts mot företagsledningarna.

Ekvationen blir genast intressantare att analysera: att öppna för ”stakeholderism” är alltså att ge mer makt till företagsledningar. Då ser ju plötsligt inte just företagsledningarnas rop på mer makt till andra än aktieägarna så osjälviskt ut. Och frågan handlar inte om huruvida vi skall lyssna på ideella intressen, utan om vi skall ge mer makt till företagsledningar som historiskt sett också visar sig ha motsatt sig aktieägarnas krav på förändringar i affärsverksamhet och utökat samhälleligt ansvar.

Den enkla bilden av företaget som maximerar aktieägarnas intresse på kort sikt visar sig också vara falsk – något som kan vara intressant att notera när vi diskuterar hur företag blir goda medborgare. Svaret är bländande klart: genom goda ägare.

Referens:

Hwang, Cathy and Nili, Yaron, Shareholder-Driven Stakeholderism (January 15, 2020). University of Chicago Law Review, Vol. Online, 2020, Available at SSRN: https://ssrn.com/abstract=3630480

Vi fattar en mängd beslut varje dag – och de flesta ägnar vi inte särskilt mycket kognitivt arbete åt. De fattas av Kahnemans system 1, automatiskt och utan eftertanke – åtminstone verkar det så.

Men de fattas i ett ramverk, i de berättelser om oss själva som vi upprätthåller som identitetens infrastruktur.

Problemet med en del av den moderna beslutsforskningen är dess mereologi – hur den delar upp världen i delar och helheter. Den ontologi, den uppdelning av världen vi väljer formar också de mentala modeller som vi sedan använder.

Den förhärskande modellen när det gäller beslutsfattande är att människan fattar en mängd beslut b(1)…b(n) och att vi för vart och ett av dessa antingen gör en analys eller litar till ett antal tumregler. Slutsatsen blir då att vi ofta landar fel för att våra tumregler inte kan hantera den komplexa verklighet vi befinner oss i.

Men det finns förstås alternativa hypotetiska modeller. En enkel sådan är att vi berättar oss själva genom de beslut vi tar och att det som styr dem inte är tumregler utan hur väl de förhåller sig till den berättelse som är vår klangbotten.

Våra identiteter påminner på det sättet om konspirationsteorier som varje nytt beslut, varje nytt intryck, fogas in i. Och precis som i konspirationsteorierna konstruerar vi om vårt minne och vår samlade erfarenhet så att den speglar vårt beteende.

Man kan kanske ställa frågan så: vad kommer först – besluten eller identiteten? Svaret är inte uppenbart, men om vi tror att besluten formar identiteten så har det konsekvenser för hur vi ser världen. Om vi tvärtom tror att identiteten formar besluten, ja, då måste vi angripa identitetsproblemet.

Vår tid är olyckligt förälskad i identitetsbegreppet, och reducerar det ofta till ett fåtal dimensioner: kön, etnicitet, sexualitet – identiteten blir så en livlös samling attribut utan inre rörelse. Det tycks mig mycket mer sannolikt att identiteten beter sig som Ricoeur noterar – att det finns en idem och en ipse identitet där den första handlar om att något är det samma som sig självt, och det andra om en helhet över tid.

Mycket av beslutsforskningen skulle kunna avfärdas med att den utgår från en idem-identitet när en ipse-identitet skulle ge ett helt annat utfall. Bara det att våra val är situerade i en berättelse som spelas ut i tiden skiftar perspektiven.

Har detta någon praktisk betydelse alls?

Kanske i just hur vi fattar beslut. Den som utgår från identiteten som berättelse frågar sig inte ”vad är rätt beslut i det här fallet” så mycket som ”hur fogar jag in detta beslut i min berättelse”. Frågan blir inte ”vad skall jag göra?” – utan ”vem är jag?”

Ett beslutsfattande som ständigt berättar en identitet är på många sätt mänskligare än ett som pulvriserar världen till logiska propositioner med probabilistiska uppskattningar.

Poker har seglat upp som en mer uppmärksammad modell av beslutsfattande. Dels i en ny bok av Maria Konnikova där hon beslutar sig för att bli expertspelare och dels i böcker och intervjuer med Annie Duke. Ofta kontrasteras poker mot schack, och schack döms ut som ett alltför deterministiskt spel — det rymmer helt enkelt inte tillräckligt med slump för att vara intressant som modell för det mänskliga beslutsfattandet.

Tyler Cowen intervjuade nyligen Annie Duke om hennes kommande bok, och om poker som en modell för beslutsfattande. Det var en bra pod, men den skrapade litet väl mycket på ytan. Cowen återkom till frågan om vad skillnaden är mellan en pokerspelare och en investerare, och varför pokerspelare nöjer sig med poker om de skulle kunna tjäna mer pengar på andra vis. Duke hade inga egentliga svar på den frågan, annat än att konstatera att, ja, det är litet märkligt.

Duke trodde dock inte att skicklighet i poker kunde användas för att förutsäga skicklighet i andra beslutsdomäner – vilket också är rätt intressant. Du kan vara skicklig på poker utan att för den skulle vara en genomgående bra beslutsfattare. Det kanske beror på att riktigt goda beslutsfattare måste vara förmögna att skifta mellan olika modeller? Leka med olika teorier och inte vara för förtjust i någon enda modell. Som Charlie Munger noterar – ett lappverk av modeller är en tänkares absolut bästa verktyg.

Poker, noterade Cowen, är ett nollsummespel. Om pokerspelare i stället ägnade sig åt investera eller så skulle de kunna vinna mycket mer och dessutom delta i ett plussummespel. Tenderar människor att föredra nollsummespel? Antag att det vore så – vad skulle då kunna förklara det? En övertygad nietzschean skulle kanske säga att det handlar om viljan till makt, att vi är så funtade att vi upplever att vi vinner mer i ett nollsummespel än i ett plussummespel. Det är som om mer står på spel, helt enkelt, när man också kan förlora allt. Nollsummespelet är ett eko av kampen för överlevnad i naturen. Det vore i så fall deprimerande. Antag att en av de olika kognitiva mönster som dröjer hos oss är just en förkärlek för nollsummespel, vad betyder det då för människans långsiktiga framtid? Här skulle man också kunna driva en diskussion om vårt behov av fiender.

Spel är, generellt, oerhört användbara modeller att tänka i. Både skilda spel och Spelet som metafor. Men inget enskilt spel är en bra modell för beslutsfattande – det krävs att vi har en mångfald olika modeller i Mungers lappverk.

New Scientist uppmärksammade nyligen i en artikel att många av de personer som verkligen brutit ny mark i läkarvetenskapen aldrig skulle ha antagits till en läkarutbildning i dag.

Ett av de mest intressanta sätten att förändra ett samhälle på är att förändra de olika urvalsprocesser som finns i samhället. Urvalsprocesser – olika metoder för att välja vem som får tillgång till ett visst yrke, eller en viss utbildning – är centrala mekanismer i moderna samhällen, men de studeras sällan närmare. Ofta handlar politiska diskussioner om utfallen av dessa urvalsprocesser, men processerna själva diskuteras sällan eller aldrig.

I den mån vi diskuterar detta så handlar det oftast om att vi försöker bereda tillträde för grupper som normalt inte har tillträde till en utbildning eller ett yrke. Dessa åtgärder är i bästa fall små justeringar och i värsta fall skapar de en segregering i utfallet eftersom alla är medvetna om på vilken kvot någon kommit in. Just kvotering är ett försök att modifiera utfallet till fördel för en identifierad grupp, utan att man diskuterar utfallet i sin helhet.

Urvalsprocesser förändras naturligt över tid. Det finns en mängd mekanismer som påverkar utformningen av en urvalsprocess, men status, tillgång och allmänna samhällsvärderingar spelar stor roll i processen. I den mån vi inte medvetet funderar på urvalsprocesser kommer de att driva fritt, och resultatet kan bli det som New Scientist pekar på – att vi selekterar bort de individer som verkligen skulle kunna bryta ny mark.

Det gäller även politiken, eller gällde politiken tills alldeles nyligen. En önskan om den perfekta människan och en spelplan där spelare slogs ut om de hade minsta lilla karaktär skulle ha gjort det omöjligt för en person som Lincoln att bli president. Lincoln led förmodligen av klinisk depression, precis som Churchill, och det skulle ha diskvalificerat honom. Vi tycks dock ha lämnat den politiska perfektionismen bakom oss, men i stället för att vidga fältet har vi krympt det ytterligare till en sorts demagogisk nollpunkt där sanningen lösts upp i tweets och förnekanden.

Hur designar man då bra urvalsprocesser? Vad bör man ta som riktmärke? En sorts minsta krav på en urvalsprocess borde se ut såhär:

(i) Den urvalsprocess vi använder bör ge ett bättre utfall än om vi helt valde slumpmässigt ur den grupp vi väljer från.

Detta krav – slumpkravet – är inte självklart enkelt att överträffa. Om vi lottade ut politiska ämbeten (som man gjorde i flera antika samhällen) skulle det innebära att vi helt eliminerade möjligheten att bli återvald, och alla de olika hänsyn som följer med återvalets logik. Utfallet – den förda politiken – skulle alltså mycket väl kunna bli bättre bara just därför.

Om vi använde lotten för att fördela forskningsmedel så skulle vi ge tillbaka en avsevärd tid till forskare att syssla med just sin forskning. Vissa skulle förstås falla ifrån, eller hitta annan finansiering, men det skulle i alla fall inte förstärka de sociala nätverkseffekter som leder till en allt djupare förankrad normalvetenskap.

Om vi lottade ut alla platser på läkarlinjen skulle vi säkert få en helt annan läkarkår än den vi har i dag. Skulle den vara bättre? Sämre? Det är inte uppenbart att den skulle vara endera – eftersom man fortfarande måste klara utbildningen för att bli läkare och det i sig är ytterligare en urvalsprocess.

En given urvalsprocess måste alltså vara bättre än slumpen (och ofta borde vi fundera på blandade urvalsprocesser där en viss andel faktiskt väljs av slumpen — det finns skäl att argumentera för att en viss andel i alla urvalsstrategier bör styras av slumpen – det egentliga argumentet emot är den upplevda orättvisan i slumpen). Vilka andra kriterier behöver vi?

Ett annat designkriterium skulle kunna vara att urvalet garanterar en dynamik och befordrar en utveckling. Antag att vår urvalsprocess handlar om att välja bollar ur en urna, och att det finns blå, röda och vita bollar i urnan. Vårt första utfall blev 75% blåa bollar – då borde vår urvalsprocess vikta upp röda och vita så att vi får en dynamik i utfallen och inte konvergerar mot ett helt blått utfall.

Varför då? Jo, för att dynamiken i sig garanterar – som Scott Page visat i sin forskning om mångfald i beslut, organisationer och kognitivt arbete – att processer inte fastnar på lokala maxima i det lokala lösningslandskapet. Det ger oss en andra designprincip:

(ii) Urvalsprocesser bör garantera en dynamik i utfallen och undvika att konvergera mot lokala maxima.

Notera att detta inte betyder att man söker representativitet. Om det finns 50 blåa bollar, 50 röda bollar och 50 vita bollar och vi väljer tio bollar och i första urvalet får 8 blå, 1 vit och 1 röd så ska vi inte nödvändigtvis försöka korrigera det så att vi får lika många bollar av varje. Vi skall dock försöka se till att urvalsprocessen nästa gång ger en fördelning som inte förstärker det föregående utfallet.

Om vi i stället fokuserar på representativitet så vill vi landa i ett lokalt maximum där vi har 3 bollar av varje och en hoppande fjärde boll som följer en regelbunden cykel genom de tre färgerna. Det är också stagnation – och det kanske då är bättre att ha en process som i nästa utfall ger bara röda bollar.

Det här är en potentiellt kontroversiell åsikt. Ta bolagsstyrelser: borde de inte vara representativa för antingen befolkningen i sin helhet eller för någon annan referensgrupp? Borde inte kvotering se till att styrelserna speglar samhället? Eller är det viktigaste att styrelserna faktiskt har en stor grad av heterogenitet över en mängd olika dimensioner?

Representativitet och mångfald är inte synonyma begrepp, intressant nog. Den som vill kritisera denna ståndpunkt skulle kanske säga att det finns ett egenvärde i att urvalsprocesser speglar samhället i stort och i stället föreslå att vår andra princip borde lyda:

(ii) a) Urvalsprocesser bör utformas så att utfallet konvergerar mot representativitet av de samhällen de sker i.

Detta skulle dock leda till en konvergens mot de lokala maxima som samhället i stort fastnat på och därmed inte garantera någon direkt utveckling eller dynamik, såvitt jag kan se. Urvalsprocesser av detta slag har konserverande effekter; de leder till en oundviklig stagnation, lika tydligt som urvalsprocesser som skapar homogena utfall gör det.

Vidare bör urvalsprocesser vara multidimensionella. Urval på en variabel kommer sannolikt att optimera endast för denna variabel och det leder till homogenitet och stasis. Men hur många variabler bör man se till? Antag att vi vår urvalsprocess tittar på n olika variabler och väger samman dem – blir urvalet bättre om vi har n+1 variabler?

Här kunde man tänka sig komplexa urvalsprocesser som väljer m av n variabler för varje urval x och sedan slumpar vilka m av n som tillämpas för varje iteration av urvalet – det skulle garantera ett varierat utfall och återintroducera slumpen på ett kul sätt.

Antag att vi väljer studenter till läkarlinjen på betyg, personlig intervju, arbetslivserfarenhet eller akademiska poäng. Antag vidare att vi bara tittar på en av dessa variabler slumpmässigt vald för varje student vi utvärderar. Kalle kommer upp – och slumpen visar att vi skall anta honom på arbetslivserfarenhet. Han har ingen – men han har fina betyg, akademiska poäng och en bra personlig intervju. Det spelar dock ingen roll. Efter Kalle kommer Anna där slumpen också väljer att vi skall titta på arbetslivserfarenhet – och hon har tio år som undersköterska, men i gengäld inte bra betyg nog, en halvdan personlig intervju och inga akademiska poäng – men nu kommer hon in.

Det bästa i en sådan här modell är förstås om man kan öka antalet variabler till den grad att ingen kandidat kan maximera dem alla. Samtidigt får alla modeller som denna legitimitetsproblem – varför kom Anna in men inte Kalle? Att försvara svaret att vi vill ha dynamiska utfall i stället för rättvisa processer är inte alldeles enkelt.

Utfallsdynamik mot processrättvisa är en intressant samhällelig problematik, som skulle kunna utforskas djupare. Det är förmodligen så att som samhälle har vi mer nytta av utfallsdynamik än av processrättvisa, men som individer accepterar vi sällan en upplevd orättvisa i processer på basis av en större dynamik i utfallen. Dynamik är inget modernt värde i sig, vilket är en del av vårt samhälles liknöjdhetsproblem.

Till sist är det viktigt att notera att det finns en stor fråga kvar här – och det är frågan om vem som utformar dessa urvalsprocesser. Det liberala svaret blir att de flesta urvalsprocesser borde vara spontana och marknadsbaserade – och endast ett litet fåtal borde ägas av staten. De som ägs av staten förtjänar dock att utformas mer medvetet så att de ger mer dynamiska utfall.