På äventyr!

Efter snart 13 år på Google är det dags att gå vidare. Det känns nästan overkligt att säga det – men från och med i slutet av november kommer jag inte längre att arbeta på det företag jag sett växa från runt 10 000 personer till mer än 150 000 – där jag varit med och anställt mer än 200 personer och fått bygga team både i USA och Europa, träffat ministrar, blivit utfrågad i parlament och sett hur Googles produkter och tjänster revolutionerat vardagen för småföretag och vanliga användare. (Däri döljer sig en bok.)

Google är, och förblir, ett fantastiskt företag. Men just att det känns overkligt att tänka sig att lämna är förstås signalen som ytterst betyder att det är precis det man måste göra.

Och ibland kan man få ett erbjudande som man inte kan säga nej till.

För mig var det när jag blev kontaktad av Stripe, och fick möjligheten att bygga upp deras globala tech-policyteam. Stripe är ett ungt företag som vill öka Internets BNP – och som eliminerar komplexitet i de finansiella flödena – men det är mycket mer än så. Det är ett långsiktigt infrastrukturprojekt – med två grundare som skapat ett företag och en kultur som saknar motstycke. Stay tuned! Jag börjar i december!

För mig är det här ett nytt äventyr, och det är en möjlighet att bygga något från början med en enastående grupp människor, och dessutom i ett företag som jag tror har potential att skapa något verkligt viktigt. Det är också en chans att bygga på gamla erfarenheter och göra helt nya misstag! Vad kunde väl vara bättre?

Onwards!

Vi är stjärnstoff som muterar med kvantfluktuationer

Sean Carrolls podcast är alltid värd att lyssna till. I ett av de senaste avsnitten intervjuar han sin namne, Sean B Carroll som är utvecklingsbiolog och evolutionsforskare om slumpens roll i evolutionen. Sean B är kanske mest känd som en av de biologer som varit med och utforskat evo-devo och de mekanismer som lägger emfas över den genetiska koden för att uttrycka olika egenskaper, men nu har han koncentrerat sig i en ny bok på att utforska slumpen. Det finns en mängd rika mentala modeller i konversationen, men det som fastnade mest hos mig var att Sean B berättade att de mutationer som sker i varje barn (30-40 st om jag förstod rätt) sker för att det vid gentranskriptionen ibland är så att kvantfluktuationer i väteatomen får genomslag; en hisnande insikt som knyter samman fundamental fysik med individuell biologisk variation på ett vackert sätt.

Mutationshastigheter var en en annan intressant aspekt, hur snabbt olika system muterar varierar enormt mellan exempelvis virus och människor. Här finns mer att lära. Skall köpa boken och rapportera åter.

Sociala medier och politikens natur

Hur påverkar sociala medier politiken? Den mer eller mindre etablerade ståndpunkten just nu skulle kunna summeras upp ungefär såhär:

(i) Sociala medier ökar polariseringen, löser upp den gemensamma ram av fakta som politiken behöver och exponerar den politiska processen för olika typer av manipulation.

Mot detta kan man ställa en mer positiv bild som skulle kunna låta ungefär såhär:

(ii) Sociala medier ökar deltagandet i den politiska processen och sänker trösklarna för medborgare att ta del i det offentliga samtalet.

I konflikten mellan de här olika ståndpunkterna finns en mängd intressanta argument att utforska, men det som intresserar mig mer är vilka argument som helt missats i debatten. En av de frågor som utforskats relativt litet handlar om den politiska konkurrensen – om inflödet av nya politiska aktörer i den etablerade offentliga sfären.

Just detta har studerats i en relativt nyligen utgiven vetenskaplig artikel som fokuserar på Twitter, och på donationer till politiker. I materialet har forskarna tittat på vad som händer när en ny politiker öppnar ett Twitterkonto – påverkas donationerna alls? Och finns det en skillnad mellan vad som händer när en etablerad politiker öppnar ett Twitterkonto? Svaret är intressant, och det är värt att läsa hela sammanfattningen:

”Political campaigns are among the most sophisticated marketing exercises in the United States. As part of their marketing communication strategy, an increasing number of politicians adopt social media to inform their constituencies. This study documents the returns from adopting a new technology, namely Twitter, for politicians running for Congress by focusing on the change in campaign contributions received. We compare weekly donations received just before and just after a politician opens a Twitter account in regions with high and low levels of Twitter penetration, controlling for politician-month fixed effects. Specifically, over the course of a political campaign, we estimate that the differential effect of opening a Twitter account in regions with high vs low levels of Twitter penetration amounts to an increase of 0.7-2% in donations for all politicians and 1-3.1% for new politicians, who were never elected to the Congress before. In contrast, the effect of joining Twitter for experienced politicians remains negligibly small. We find some evidence consistent with the explanation that the effect is driven by new information about the candidates, e.g., the effect is primarily driven by new donors rather than past donors, by candidates without Facebook accounts and tweeting more informatively. Overall, our findings imply that social media can intensify political competition by lowering costs of disseminating information for new entrants to their constituents and thus may reduce the barriers to enter politics.”

Sociala medier ökar alltså politisk konkurrens genom att låta nya politiska röster komma till tals – och gynnar helt nya politiker mer än etablerade aktörer. Det i sin tur betyder att sociala medier har potential att öka omsättningen i det politiska systemet. Dessutom är det ofta nya donatorer – vilket betyder att det politiska engagemanget (mätt i donationer, men det är en okej proxy) också ökar.

Vi övervärderar förmodligen den kausala länken mellan sociala medier och polarisering [1] och undervärderar hur sociala medier kan öka omsättningen i ett politiskt system och syresätta det.

Läs mer (och en bonus i en föredömligt uttömmande bibliografi):

  • Petrova, Maria and Sen, Ananya and Yildirim, Pinar, Social Media and Political Contributions: The Impact of New Technology on Political Competition (May 14, 2020). Management Science, forthcoming , Available at SSRN: https://ssrn.com/abstract=2836323 or http://dx.doi.org/10.2139/ssrn.2836323
  • [1] Den intresserade bör läsa Hugo Merciers Not Born Yesterday (skrev om den under strecket här)

Nelson Goodman och kunskap som passform

I Nelson Goodmans Ways of Worldmaking (1978) finns en intressant diskussion om hur vi formar världar genom olika sorters drag. Som en sorts korollarium till det resonemanget noterar han också att kunskap inte handlar om vad som är sant, utan vad som passar in i en given världsbild.

Det är en sorts koherensteoretisk syn på kunskap, men den formulerar det pregnant. Det är extra tydligt i de diskussioner om filterbubblor och desinformation som nu förs i alla möjliga olika forum. Det man kan konstatera är att desinformation inte fungerar om den inte redan passar in i den världsbild som mottagaren har.

Goodmans underskattade lilla bok om att skapa världar

Det i sin tur betyder att den som vill bekämpa konspirationsteorier, bekämpar hela världsbilder – inte individuella uppfattningar. Alltför ofta riktar diskussionen in sig på någon del i pusslet, och misslyckas – eftersom det inte finns någon annan bit som passar in just där.

Den som vill lösa upp konspirationsteorier och bekämpa desinformation måste hitta pusselbitar som passar in. Kanske kan det betyda att det krävs ett antal olika övergångsstadier innan vi når till en gemensam världsbild. Den som tror att det går att gå från QAnon-troende till modern liberal i ett svep bedrar sig. Det krävs en serie transformationer för att nå fram till den gemensam syn (vilken denna nu är). Och kanske krävs det en dubbel rörelse både från oss som ser konspirationsteorin och den som fastnat i den? Inte mot konspirationsteorin, men mot de övertygelser och rädslor som informerar den?

Goodman påpekar också att vi alla börjar från en egen värld som vi sopat ihop av litet allt möjligt som vi hittat vid vägkanten. Denna värld, vår egen värld, är också ett pussel av bitar som vi passat samman bäst vi kan. En del av intelligensen är förmågan att betona om inom den, deformera den, ersätta vissa delar med andra. Det är ett komplext arbete, med ett ganska halvdant utgångsmaterial.

Våra världar är ständiga renoveringsprojekt, och ibland påminner skillnaden mellan den liberala demokratins nuvarande inkarnation och konspirationsteorierna mest om spänningen mellan ”vitt och fräscht” och den med småting och prydnader fyllda gamla lägenheten. Det vore intressant att se hur konspirationsteoretiker bor.

Mörkertankar

November är en plats. Det slår mig tydligast när jag tar en kvällspromenad runt skärgårdsön nu, i slutet av oktober, och minns hur denna promenad kändes i juni. Det kändes inte som en annan tid – utan som en annan plats.

Allhelgonahelgen närmar sig. Snart fladdrar ljusen på kyrkogårdarna och de döda flimrar till i våra minnen, närvarande i sin egen frånvaro, skuggor som har anspråk på oss. Gravarnas minnesplatser blir mötespunkter mellan allt det vi är nu och det som gick före oss. Har du promenerat över en kyrkogård på sistone? Om inte kan det vara värt att göra det – det var inte ovanligt tidigare, men vi skyr döden så till den milda grad att vi nu också skyr kyrkogårdarna. Men det är ett misstag: kyrkogårdarna är en unik källa till styrka, till förtröstan. Döden är en del av livet.

Kyrkogården tecknar ned tiden i gravstenar och blommor.

Kyrkogårdarna är klockor, varje grav markerar en punkt i tiden och de förändras långsamt, samlar tid, låter den sjunka in. De tecknar ned tiden i gravstenar och blommor – i livets obändiga tid och sorgens mer flytande. Till sist bleknar blommorna, slutar komma och minnena fladdrar till i vinden och försvinner. Inte ens namnen går att läsa längre, bortnötta av regn och sol.

I vårt samhälle har döden blivit en angelägenhet för de äldre. Det är också ett misstag. Döden är ett gränsvillkor för oss alla, oavsett ålder, och precis som det sägs att ”ungdomen är bortslösad på de unga” kan vi också konstatera att döden är bortslösad på de gamla. Och det handlar egentligen inte om ett memento mori i klassisk bemärkelse – att livet är kort och man bör göra det mesta av det och hålla sina ambitioner i schack – utan om en påminnelse om att livet är stämt i slutets tonarter.

Arvo Pärts De profundis.

I skuggorna berättar vi också historier för varandra. Vi berättar om sprickor i verkligheten, om varelser som bara vandrar om natten, om onda andar och tragiska öden. Vi spänner upp natten mellan oss och leker i den. Skräckhistorierna är verktyg för att närma sig döden och natten, de låter oss se sömmarna i vardagen, uppmärksammar oss på hur bräckligt det normala är.

I spökhistorierna finns ett botemedel mot egofixering och ytlighet, en påminnelse om vår ensamhet i det oändliga kosmos. Lord Dunsany fångade det korthugget: ”A man is a very small thing, and the night is very large and full of wonders.” – Just så. Människan är mycket liten och natten är mycket stor – och fylld av underbara ting. Och inte allt underbart är gott.

Våra stora historier har rämnat och i många fall lämnat oss på drift. I mörkret finns kanske inte stora historier, men väl ett märkligt spel av betydelser och meningar som ändå är fast förankrade – i just döden, i natten, i mörkret. Dostojevskijs uppgivna – eller befriande – observation om att allt är tillåtet om gud är död är ett genialiskt felslut, för om gud är död är det just döden som håller alla värdens omvärdering i sin famn.

Men döden har en fruktansvärd gravitation. Vi måste väva in i den historier, konst och musik, ge den form och skugga. Där kan den ge oss underbara ting.

Rachmaninovs tonsättning av Böcklins målning är ett märkvärdigt spel med döden.

November är en plats i natten där döden bor. Det är värt att spendera en del tid där, och reda ut hur världen rör sig.

Det försvinnande Europa

Vaclav Smil är alltid läsvärd, och i den senaste boken – Numbers don’t lie – försöker han också vara läsvärd (och inte bara uttömmande). Boken är fylld av korta kapitel om olika ämnen – alltifrån varför man inte skall räkna ut diesel till hur man kan se på välfärd (se på spädbarnsdödligheten). I ett avsnitt berör han särskilt frågan om demografi och noterar att Europa håller på att försvinna – relativt sett. I dag bor 9.5% av världens befolkning i Europa, ned från 18% i början av 1900-talet (Smil 2020:7). Med flera länder – som Spanien och Italien – långt under ersättningsnativitet ser det inte heller ut som om trenden kommer att vända.

Man kan tolka detta på olika sätt, men det är svårt att förneka att det finns någon sorts relation mellan dem,ografi och politisk makt. Om man lägger till observationen att 75% av alla födslar mellan 2020 och 2070 kommer att ske i Afrika, öppnar sig en mängd frågor om hur den riktigt långa framtiden kan se ut – blir det ett Eurafrika eller låter EU Afrika glida iväg till den digitala silkesvägen?

Smil är en ingen EU-skeptiker, tvärtom: han hyllar vad Europa åstadkommit – men att Europas riktigt långa utvecklingslinje, som just Europa, leder ned i irrelevans och glömska tycks nästan oundvikligt under demografins logik i hans analys.

Är det så? Kanske. Om inte annat är det en framtid att förhålla sig till för Europa, och integrera i självbilden.

Återinfektion

Financial Times rapporterar i dag om ett fall av återinfektion i Covid-19 som upptäckts i USA. Dessa fall är fortfarande mycket sällsynta, men det som oroar är att den 25-årige man som återinfekterades blev mycket mer sjuk vid den andra infektionen. En otäck möjlighet presenterar sig därmed: att infektion inte ger immunitet, utan något som snarast ser ut som motsatsen – en svaghet som gör att andra infektionen blir mycket värre.

Nu är de fall av återinfektion som upptäckts mycket få, och än så länge är det knappast relevant att inkludera dem i en riskanalys, men det här mönstret är ändå värt att fundera över – som ytterligare en påminnelse om hur litet vi vet om detta virus, och hur mycket osäkerhet som omgärdar det.

Det kanske mest dystopiska scenario man kan tänka sig vore om den första infektionen innebär att man automatiskt blir en riskgrupp om man inte redan var det. I ett sådan scenario följer kollaps av sjukvården när återinfektionsvågen slår till, och förmodligen också en mer allmän samhällelig försvagning.

Även vid rätt låga nivåer av ”riskgruppskonversion” – runt 20-30%, där morbiditeten förvärras vid den andra infektionen – blir effekten förödande.

Sannolikt händer detta inte med Covid-19, men det finns inget som utesluter att en framtida patogen skulle kunna uppvisa ett sådant mönster – även om en snabb sökning inte visar många sådana exempel, utom, möjligen, Zika-virusets effekt på graviditeter. Dessa andra ordningens effekter är dock inte otänkbara eller omöjliga.

En märklig, men intressant, variation på detta tema finns i Greg Bears Darwin’s Radio.

Vad betyder det ur ett riskanalysperspektiv? Det ser ut att vara ett bra argument för Talebs taktik: att överreagera kraftigt på osäkerhet, men samtidigt förutsätter det att man kan isolera en osäkerhet ur samhällets väv av osäkerheter – och det är där det blir svårt igen. De samhälleliga konsekvenserna av de upprepade restriktioner och nedstängningar som nu rullar över världen är också outforskade – men verkar ha inneburit inte så mycket en ökning av konspirationsteorierna som en organisation av konspirationsteoretiker.

Osäkerheten låter sig inte isoleras till en enda faktor.

Den glömda frågan

När vi studerar en organisation eller något annat dynamiskt fenomen, finns det en fråga som kan avslöja en hel del, men som ändå oft aglöms bort. Det är en förhållandevis enkel fråga, men den är användbar för såväl en chef som en investerare. Den frågan är:

Hur lär sig den här organisationen?

Anledningen till att denna fråga är så intressant är att den takt och det sätt på vilket en organisation lär sig är det kanske viktigaste konkurrensmedel som vi har. Ändå är svaret överraskande ofta att vi inte kan se någon lärandemekanism alls.

Utsikt från höstkontoret

Ta en grupp på ett medelstort företag. Du kommer säkerligen att hitta mål, kanske en strategi, omvärldsanalys — men kommer du att hitta en lärandemetod? Om du är chef i dag kan du testa och fråga de som rapporterar till dig hur de byggt upp lärandet i sina grupper, och inte för att sätta dit någon utan för att långsamt uppmuntra dem att hitta fram till en lärandemodell.

Man kan lära sig på en mängd olika sätt. Den som är intresserade kan börja med enkla medel som:

  • Ett reflektionsmöte i månaden där alla kommer med en sak som de lärt sig, och hur den saken förändrat deras syn på världen och organisationen. Om det är svårt att få folk att göra detta är det i sig en indikation på att organisationen har ett kulturproblem, men det går att ordna: låt alla skicka in sitt lärande anonymt och gå sedan igenom det på mötet. Men målet måste vara att vi firar de som lär sig, eller hjälper organisationen att lära sig.
  • En beslutsdagbok. Ett team som regelbundet fattar beslut gör klokt i att dokumentera dessa: varför fattade man beslutet – på vilka grunder – och vilka avvikande åsikter fanns? Sedan går man igenom denna dagbok en gång per kvartal och analyserar utfallet. Det gäller även om besluten blev bra – för att se om de fattades på rätt grunder!
  • En gemensam verktygslåda med mentala modeller — vilka olika modeller av den egna verksamheten använder man och hur kan man utöka denna verktygslåda? Detta är mer abstrakt, men kan långsiktigt ge en bra insikt i hur vi gemensamt föreställer oss den uppgift vi företar oss.

Vi ser i dag ett växande fokus på beslutsfattande – och det är bra – men beslutsfattande är bara den första komponenten i ett mer robust lärande. Ett beslutsfattande utan lärande är historielöst, amnesiskt. Det grundar sig på föreställningen att beslutsfattaren var dag möter välden som ny och utan historik.

Det kan finnas ett värde i det, men min hypotes är att det värdet är mindre än värdet av ett integrerat lärande i organisationen.

Till sist, en annan invändning att fundera över. Det är möjligt att säga att den organisation som ankrar upp sig i sin erfarenhet får svårare att förändra sig eftersom man ogärna bryter av mot den kompetens man byggt upp. Ett lärande kan, i en snabbt föränderlig situation, skapa en tröghet som håller organisationen tillbaka.

Det är en intressant invändning, men förväxlar den inte lärande med fördomar? Och är det inte mer sannolikt att en organisation som inte aktivt undersöker sina egna beslut och lär sig hela tiden fastnar i dessa? En organisation som inte lär sig har inga verktyg för att förändras i egentlig mening – den utvecklas inte – utan driver mot framtiden, prisgiven till nycker och vindar som den inte förstår.

Om var i tiden vi läser

Dimma. Mistlurarnas mjuka toner avlöser varandra. Jag sitter vid frukostbordet med en kopp kaffe. Sundet ligger alldeles blankt. Det slår mig att vi väljer i vilken takt vi lever, men inte kan påverka dessa takter, rytmer. Vi har, så att säga, ett tidshabitat.

Dimman lättar

Vissa lever i presscykeln – en särskild dygnsrytm som börjar kl 22.00 när vissa tidningar redan presenterat vad de avser tala om under morgondagen, och sedan löper det på, dag till dag, och avslutas med nionyheterna på TV.

Varje tidshabitat leder till en viss sorts blick. Vi ser världen i tidshabitatets upplösning, ser världen i tidsenheter som motsvarar den granularitet som just denna del av tiden dras mot.

Vi kan också leva i kvartalsrapporternas land, där kvartalet blir den bestämmande enheten, med en baktakt av årsredovisningar. Eller skolterminernas tid – där en jämn ström av prov blir fixpunkter.

Vilken är den längsta tidscykel som vi kan leva i? Finns det människor som lever i decennier? Vilka är då hållpunkterna? Kan det vara olika verk man föresatt sig att slutföra, eller företag man vill ta till lönsamhet? Konstnärer, entreprenörer – kanske att de återfinns där.

För ungefär ett år sedan talade jag med en av Tetlocks Superforecasters, en individ som hade lyckats ovanligt bra med att förutsäga olika framtida händelser, och dessutom gjort det under tillräckligt lång tid för att inte kunna avfärdas som ett statistiskt fenomen. Jag frågade honom vad han läste, och svaret kom blixtsnabbt:

– Inte tidningar i alla fall.

Han läste inte The Economist, dagstidningar — inget av detta. Den bild dessa förmedlade slog honom som brusig, ofta fördomsfull och inte sällan uppenbart felaktig. För honom ökade upplösningen när han vägrade att leva snabbare, vägrade att läsa snabbare.

Det finns en intressant möjlighet här, att läsa endast böcker som har sisådär tio år på nacken och se vad som förblivit sant i dem – och ur detta försöka sluta sig till hur världen fungerar på olika områden. Vi köper gärna de senaste böckerna, men deras blick för världen är fortfarande stirrig, suddig — den som läser äldre böcker får en stadigare bild.

Det går förstås att extrapolera från den erfarenheten och aktivt söka sig till ännu äldre litteratur. Den som vill lära sig något om hur samhällen övertalas gör exempelvis klokt att läsa Aristoteles retorik, och inte dagsaktuella böcker av förmenta retorikexperter. Antiken ger ur ett perspektiv den kanske högst upplösta bild av dagens samhälle som vi kan få.

En annan metod skulle kunna bestå i att identifiera ett par olika fixpunkter i tidens landskap och läsa från dem. Läsa från Aristoteles, Cicero, Machiavelli och Strauss. Bilden som tonar fram mellan dessa är värd en gigaEconomist (läsningen av en miljard The Economist ledare).

Till källorna!

När vetenskapen försvinner

I tidskriften Science rapporterades nyligen att hundratals vetenskapliga tidskrifter försvunnit och att nästan tusen till riskerar att göra det. Det är en påminnelse om att glömskan inte försvunnit ur informationssamhället, och att vi gör klokt i att ta aktiv ställning till hur vi vill minnas – och glömma – informationen runt om oss.

Typiskt nog är det oftast open access tidskrifter som drabbas — eftersom de inte har ekonomin för att bygga en långsiktig arkivstrategi. Det är i sin tur extra tragiskt eftersom vi vill att vetenskap skall vara öppet tillgänglig för så många som möjligt, och då måste hitta ett svar på frågan om hur vi skall kunna garantera detta över tid också. Det är inte enkelt, men nödvändigt.

Hur ser eftervalskaos i USA ut?

Cass Sunstein har skrivit (se nedan) en intressant artikel om detta — det korta svaret är att överraskande mycket makt ligger hos delstaterna, men bara om en lag från 1800-talet kan anses konstitutionell. Det kan bli ett ganska rejält drama. En av de teorier som snurrar runt säger att valnatten kommer att visa upp en vinst för Trump, eftersom hans väljare röstar på dagen, medan denna ”vinst” sedan kommer att ätas upp av poströster under de kommande månaderna — det är lätt att se hur ett sådant scenario skulle kunna skada den kommande presidentens legitimitet.

Artikeln här (och minns att Sunstein arbetade för Obama, samtidigt som analysen i mina ögon inte känns som en partsinlaga): poseidon01.ssrn.com/delivery.php

Pandemiperspektiv

Pandemistudierna duggar tätt nu – ett av de papper som passerat i flödet är det som redovisas nedan, och det är intressant att studera närmare. Tesen är att pandemins mönster har sett likadant ut överallt – oaktat vilka icke-farmaceutiska åtgärder som regeringar vidtagit. Det är förstås en hårdtolkning av de data som artikeln bygger på – men författarna är noga med att reservera sig. Två ting framstår som extremt tankeväckande i artikeln – det ena är just att pandemins mönster i stort är mer som väder är något annat; den beter sig som en storm som drar förbi. Det andra är att pandemins generella mönster nästan alltid innehåller en andra topp.

Jag väntar med mina omdömen, men just denna studie artikulerade den ena extremmöjligheten väldigt väl, och förtjänar därför att granskas och läsas.

www.frbatlanta.org/-/media/documents/research/publications/wp/2020/08/26/15-four-stylized-facts-about-covid-19.pdf

Om vikten av projekt

Man måste ha projekt, saker att göra, något att organisera sig kring. Det är det enda sättet att bli riktigt lycklig, misstänker jag. Att försöka leva livet som det flödar förbi och inte bry sig, att leva dag till dag — det blir snabbt inte bara tråkigt utan meningslöst. De gånger jag känt mig som mest nedstämd är nog när jag inte haft några projekt alls, eller precis avslutat ett längre arbete.

Hannah Arendts distinktioner mellan arbete, verk och handling – slarvigt översatt – är delvis rätt för mig. Verket, det där arbetet som avsätter konkreta resultat, är mer tillfredställande än den handling som hon höjer till skyarna. Kanske för att verket – om det genomförs på rätt sätt – är det enda sättet att verkligen handla kreativt. Den som föresätter sig att förändra världen misslyckas alltid, den som föresätter sig att skapa något anmärkningsvärt förändrar alltid världen.

Japp.

Anmärkningsvärt, förresten, vem avgör det? Bättre att föresätta sig att göra något som intresserar oss, fångar oss. Att tala om passion blir fel, det är för enkelt. ”Find what you love…” – en kliché som döljer det faktum att kärlek är en komplex väv av känslor som växer fram ur en mängd handlingar och intryck. Nyfikenheten är en bättre guide än kärleken, därför att nyfikenheten bygger långsamt upp kärleken. Den som inte längre är nyfiken på sin partner har oftast slutat älska.

Projekt organiserar nyfikenheten, ger den form och takt. Vi skapar något och lär oss av det. Och då kommer den andra insikten – man måste avsluta projekten, annars lämnar man dem hängande. Det kan vara det som jag finner allra svårast: att ta projekten till den punkt där de avsatt resultat. Jag kan se hur jag tror att de kommer att spela ut, och då falnar nyfikenheten. Allt mer inser jag att det är ett katastrofalt misstag – man kan aldrig se hur det kommer att spela ut! Det vet man inte förrän efter. Att ge upp schackpartiet ett par tre drag in för att man tror att man vet hur det slutar, att sluta lyssna på fugan efter den första takterna — ett misstag. Neil Gaiman skriver någonstans att det viktigaste är att avsluta projekt, eftersom de då blir det märkliga: erfarenhet.

Ett av de vackraste ord jag vet är förkovran. I fornsvenskan hittar man uttrycket ”kofra sik” och enligt ordboken betyder det att man repar sig. Släktskapet med ”recover” lägger till en dimension – att hämta sig, att återerinra sig, att lägga till och skaffa sig. Men en förutsättning för förkovran är att man avslutar sina projekt.

Sitter med en lista över halvfärdiga projekt. Det är en rikedom och ett ansvar. Skall se vad vi kan göra, och vad det blir av dem, och i förlängningen också av mig. Semestern är en utmärkt tid att strukturera sig.

Fjälltur

Vandrade en tur imorse över fjället. Inte långt alls och ganska långsam takt. Det finns dock något i ensamheten som är särdeles välgörande. Inte för att den skiljer oss från något, utan för att den förenar oss med något. Det är en inkluderande känsla, en känsla av att fogas in i ett större helt. Naturen är svenskens religion säga det ibland, kanske litet nedlåtande och överlägset. Som om det kunde vara annorlunda. Religionens rötter ligger djupt i bergen, myrarna, slätterna – utan natur hade vi aldrig förstått att individualiteten är en godtycklig mereologisk taktik, ett sekundärt begrepp.

Här.

Wittgenstein skriver, jag tror att det är i Om visshet, att tvivlet endast kan tänkas på basis av tron, att vi måste förstå först vad det är att tro något för att kunna tvivla (en observation som för mig sänkte det Cartesiska projektet en gång för alla). Så är det också med religionen, den kan endast tänkas mot bakgrund av ensamhetens upplösning i naturen.

Pessoa och skrivandet av den egna identiteten

I Paris Review kan man nu läsa en fin artikel om Fernando Pessoa, och hans författargärning. Pessoa skrev på en mängd språk och under en mängd namn, och som artikelförfattaren konstaterar så var var och en av hans fiktiva jag en poet värd att studera. Denna litterära personlighetsklyvning är en sorts exempel på hur vi skriver oss in i identiteter – att föra dagbok är inte att dokumentera dagens händelser så mycket som att skriva in världen i jaget – och det är fascinerande att funder över vilka olika identiteter vi skulle kunna skriva in oss själva i. Jag tror inte det är godtyckligt.

Bilden som kommer för mig är en trädkarta med en mängd olika grenar, där vårt skrivande kan avtäcka en eller flera av dessa och låta oss bli något annat än det vi är. Och det behöver inte vara litterärt skrivande som i Pessoas fall, det kan lika gärna vara Twitter. Det som då också slår en är att det finns många som skriver sig själva längs de fulaste och mest förvridna grenarna i den egna identitetens träd – och därmed också blir skuggbilder av sig själva. Det är lätt att tro att trollen har kontroll och vet vad de gör – och det kanske de gör – men har de tänkt på vad de blir?

Pessoa skrev på olika språk – en intressant praktik eftersom det också låter dig skriva från olika neurologiska utgångspunkter – och bland de finaste dikter jag läst är hans dunkla och sorgsna ”King of Gaps” ur samlingen The Mad Fiddler. Denna samling gavs inte ut förrän Pessoas samlade verk blev allmänt tillgängliga efter upphovsrätten löpt ut [1] och refuserades upprepade gånger, men är vid en nutida läsning märkligt modern.

There lived, I know not when, never perhaps­ –
But the fact is he lived – an unknown king
Whose kingdom was the strange Kingdom of Gaps.
He was lord of what is twixt thing and thing,
Of interbeings, of that part of us
That lies between our waking and our sleep,
Between our silence and our speech, between
Us and the consciousness of us; and thus
A strange mute kingdom did that weird king keep
Sequestered from our thought of time and scene.
Those supreme purposes that never reach
The deed – between them and the deed undone
He rules uncrowned. He is the mystery which
Is between eyes and sight, nor blind nor seeing.
Himself is never ended nor begun,
Above his own void presence empty shelf.
All He is but a chasm in his own being,
The lidless box holding not‑being’s no‑self.
All think that he is God, except himself.

En träffande beskrivning av identitetens mysterier och självskapandets utmaningar.

[1] Monteiro, George. Revista Hispánica Moderna, vol. 45, no. 1, 1992, pp. 143–146. JSTOR, http://www.jstor.org/stable/30203326. Accessed 29 July 2020.

Kaffe på tur

På tur. Dricker kaffe i Falan, gallerian i centrala Falun. Det är lugnt på stan. Undrar hur gammalt galleriakonceptet är – hur det utvecklats över tiden. En snabb tur till Wikipedia avslöjar att de stammar från 1800-talet och att den fina Birger Jarls-passagen i Stockholm är en av de äldsta från slutet av 1800-talet.

Gallerian är en scen, förstås, en plats där man framför sin konsumtion. Det väcker illa genomtänkt avsky hos en del – detta att konsumtionen kan vara ett vackert beteende. Att konsumera kan vara ett sätt att uttrycka sig – men inte bara med den iögonfallande konsumtion som sociologin studerat (sociologins misstänksamhet mot människan är ett metoddrag) – utan även vardagskonsumtionen.

Gallerian

Skönheten i vardagskonsumtionen – tvivelsförutan ett provokativt perspektiv; en sorts omkullkastande av den elitism som bygger på att man redan har allt, ett upphöjande av konsumenten till människa.

Det ska inte överdrivas, förstås, men om man läser konsumtionen som mänsklig gör det skillnad bara det.

Pandemipolisstater

I en nyligen publicerad artikel diskuterar författarna hur snabbt och omfattande medborgerliga rättigheter försköts eller helt löstes upp inför pandemihotet. Det är en värdefull påminnelse om hur sköra våra institutioner faktiskt är, och hur viktigt det är att väga samman en mängd faktorer inför ett komplext hot.

Kanske är det också en påminnelse om hur snara vi är att ge upp dessa grundläggande fri- och rättigheter. Ett av de bestående intrycken från pandemin kommer ju att vara den lätthet med vilken annars liberala pennor var villiga att kräva nedstängningar och husarrest – och däri ligger en erinran: polisstaten behöver inte nödvändigtvis påtvingas oss, den kan välkomnas med öppna armar om vi tappar fattningen i kris.


Referens: Coyne, Christopher J. and Yatsyshina, Yuliya, Pandemic Police States (May 11, 2020). Available at SSRN: https://ssrn.com/abstract=3598643 or http://dx.doi.org/10.2139/ssrn.3598643

Om rimliga oenigheter

I Charles Larmores lilla bok om politisk filosofi finns ett intressant resonemang om ”reasonable disagreements” som man skulle kunna översätta till ”rimliga oenigheter”. Larmore noterar att politiska problem inte är problem som handlar om sant / falskt och inte heller om rätt / fel (han argumenterar övertygande för att politisk filosofi måste vara något mer än, och annorlunda än, ett aggregat av moralfilosofiska avvägningar). Den grundläggande formen för ett politiskt problem är i stället ”hur lever vi tillsammans?”. När vi ska avgöra ett sådant problem är det viktigt att vi förstår varandra väl, och att vi inser att för de olika sorters politiska frågor som det rör sig om så kan vi inte förvänta oss att förnuftet automatiskt innebär en konvergens i åsikt. Det är fullt möjligt att vara rimligt oenig i politiska frågor.

Nyckeln till det goda politiska samtalet blir då att tydliggöra vari den rimliga oenigheten består. Vilka grunder har jag använt när jag resonerat? Vilka värden vägleder mig och hur viktar jag dem? Vilka egna erfarenheter har jag som övertygat mig om de åsikter jag har?

När den rimliga oenigheten är etablerad och tydliggjord kan vi diskutera hur vi skall hantera den och vad som är rimligt för att vi skall komma vidare.

Det låter kanske idealistiskt, men det borde tilltala även de mest machiavelliska bland oss, eftersom detta är samma metodik som gisslanförhandlare använder: förstå motpartens problem så tydligt du kan för att sedan hitta en gemensam lösning. Alltför ofta i en förhandling tror deltagarna att det handlar om att vara tydlig med vad man själv vill — men alla förhandlingar måste utgå från en djup förståelse av vad motparten egentligen tycker – eftersom det är avgörande för hon han kan röra sig i fältet av möjliga positioner och argument.

Detta — att förstå hur den andra parten i en konversation kan röra sig — är centralt. Att bibehålla en viss rörlighet i de egna positionerna är också centralt om man vill komma vidare. Alltför ofta tycks det mig som om debattörer förväxlar principfasthet med dogmatik. Principerna tillåter dock alltid en viss rörlighet.

Larmores ”rimliga oenigheter” är en nyckel till ett bättre politiskt samtal, och det vore intressant om vi kunde söka sådana punkter i argumentationen oftare.

Hur blir företag goda medborgare?

När vi diskuterar företags roll i ekonomin finns det ett antal återkommande troper som numer antas vara automatiskt sanna. En av dessa troper är att företag är mekanismer för att maximera aktieägares värde, och att om de lämnas utan översyn så kommer de att göra just detta — till nackdel för en mängd gemensamma värden som klimat, mångfald, utveckling m.m.

Att detta blivit en så etablerad sanning är intressant ur flera olika perspektiv – inte minst historiskt – och det är värt att utmana den föreställningen för att lyfta fram hur komplexa företag är atom aktörer, men det finns en särskild del av detta argument som förtjänar att granskas närmare: tanken på att företag måste lyssna på alla de som har något anspråk på att ha åsikter om företagets verksamhet.

Denna tes – som ibland kallas ”stakeholderism” – är också bland företag ganska populär. När ett antal företagsledare nyligen gick ut och deklarerade att företag inte bara kan fokusera på vinst och aktieägare, utan också måste se till alla som har åsikter om företagets drift, nytta och affärer, så omfamnades de offentligt och det sågs även av normalt skeptiska kommentatorer som en väg till en mjukare kapitalism med mänskligare värden.

Om nu denna tes vore sann borde vi kunna hitta exempel på det i historien – företag som lyssnat på allehanda aktörer borde vara de företag som utvecklats mest positivt ur ett samhälleligt perspektiv. Så ser det emellertid inte ut att vara. I en nyligen publicerad vetenskaplig artikel där två författare från Chicago tittat på historiska skiften framträder i stället en annan bild: det är aktieägare som drivit förändringen i företag mot en mer socialt nyttig verksamhet. Särskilt en del större aktieägare som ställt hårdare krav på företagen för att se till att verksamheten blir mer långsiktigt framgångsrik.

Aktieägares tidsperspektiv – särskilt institutionella spelare – är nämligen mycket längre än andra aktörers. En organisation som företräder vissa intressen har ett mycket kortare uppmärksamhetsspann och kan mycket väl driva en fråga delvis för att den ger mer donationer och mer uppmärksamhet, för att sedan överge den när nya frågor kommer upp. Aktieägare som investerat i ett bolag på lång sikt bryr sig däremot om företagets verksamhet på just samma långa sikt.

Men skadar det då verkligen att lägga till intresseorganisationer och andra aktörer till de som företaget måste ta hänsyn till och ge dessa mer inflytande över företaget? Ja, det kan det mycket väl göra förklarar författarna — eftersom det innebär att makten förskjuts från aktieägarna till ledningen för företaget, som kan ha helt andra incitament än den långsiktighet som ägande kan ge. Inflytandet över företaget ökar inte för att man lägger till nya intressenter – det fördelas, och makten över hur denna fördelning skall ske förskjuts mot företagsledningarna.

Ekvationen blir genast intressantare att analysera: att öppna för ”stakeholderism” är alltså att ge mer makt till företagsledningar. Då ser ju plötsligt inte just företagsledningarnas rop på mer makt till andra än aktieägarna så osjälviskt ut. Och frågan handlar inte om huruvida vi skall lyssna på ideella intressen, utan om vi skall ge mer makt till företagsledningar som historiskt sett också visar sig ha motsatt sig aktieägarnas krav på förändringar i affärsverksamhet och utökat samhälleligt ansvar.

Den enkla bilden av företaget som maximerar aktieägarnas intresse på kort sikt visar sig också vara falsk – något som kan vara intressant att notera när vi diskuterar hur företag blir goda medborgare. Svaret är bländande klart: genom goda ägare.

Referens:

Hwang, Cathy and Nili, Yaron, Shareholder-Driven Stakeholderism (January 15, 2020). University of Chicago Law Review, Vol. Online, 2020, Available at SSRN: https://ssrn.com/abstract=3630480

Våra berättelser och våra beslut

Vi fattar en mängd beslut varje dag – och de flesta ägnar vi inte särskilt mycket kognitivt arbete åt. De fattas av Kahnemans system 1, automatiskt och utan eftertanke – åtminstone verkar det så.

Men de fattas i ett ramverk, i de berättelser om oss själva som vi upprätthåller som identitetens infrastruktur.

Problemet med en del av den moderna beslutsforskningen är dess mereologi – hur den delar upp världen i delar och helheter. Den ontologi, den uppdelning av världen vi väljer formar också de mentala modeller som vi sedan använder.

Den förhärskande modellen när det gäller beslutsfattande är att människan fattar en mängd beslut b(1)…b(n) och att vi för vart och ett av dessa antingen gör en analys eller litar till ett antal tumregler. Slutsatsen blir då att vi ofta landar fel för att våra tumregler inte kan hantera den komplexa verklighet vi befinner oss i.

Men det finns förstås alternativa hypotetiska modeller. En enkel sådan är att vi berättar oss själva genom de beslut vi tar och att det som styr dem inte är tumregler utan hur väl de förhåller sig till den berättelse som är vår klangbotten.

Våra identiteter påminner på det sättet om konspirationsteorier som varje nytt beslut, varje nytt intryck, fogas in i. Och precis som i konspirationsteorierna konstruerar vi om vårt minne och vår samlade erfarenhet så att den speglar vårt beteende.

Man kan kanske ställa frågan så: vad kommer först – besluten eller identiteten? Svaret är inte uppenbart, men om vi tror att besluten formar identiteten så har det konsekvenser för hur vi ser världen. Om vi tvärtom tror att identiteten formar besluten, ja, då måste vi angripa identitetsproblemet.

Vår tid är olyckligt förälskad i identitetsbegreppet, och reducerar det ofta till ett fåtal dimensioner: kön, etnicitet, sexualitet – identiteten blir så en livlös samling attribut utan inre rörelse. Det tycks mig mycket mer sannolikt att identiteten beter sig som Ricoeur noterar – att det finns en idem och en ipse identitet där den första handlar om att något är det samma som sig självt, och det andra om en helhet över tid.

Mycket av beslutsforskningen skulle kunna avfärdas med att den utgår från en idem-identitet när en ipse-identitet skulle ge ett helt annat utfall. Bara det att våra val är situerade i en berättelse som spelas ut i tiden skiftar perspektiven.

Har detta någon praktisk betydelse alls?

Kanske i just hur vi fattar beslut. Den som utgår från identiteten som berättelse frågar sig inte ”vad är rätt beslut i det här fallet” så mycket som ”hur fogar jag in detta beslut i min berättelse”. Frågan blir inte ”vad skall jag göra?” – utan ”vem är jag?”

Ett beslutsfattande som ständigt berättar en identitet är på många sätt mänskligare än ett som pulvriserar världen till logiska propositioner med probabilistiska uppskattningar.

Poker som beslutsmodell

Poker har seglat upp som en mer uppmärksammad modell av beslutsfattande. Dels i en ny bok av Maria Konnikova där hon beslutar sig för att bli expertspelare och dels i böcker och intervjuer med Annie Duke. Ofta kontrasteras poker mot schack, och schack döms ut som ett alltför deterministiskt spel — det rymmer helt enkelt inte tillräckligt med slump för att vara intressant som modell för det mänskliga beslutsfattandet.

Tyler Cowen intervjuade nyligen Annie Duke om hennes kommande bok, och om poker som en modell för beslutsfattande. Det var en bra pod, men den skrapade litet väl mycket på ytan. Cowen återkom till frågan om vad skillnaden är mellan en pokerspelare och en investerare, och varför pokerspelare nöjer sig med poker om de skulle kunna tjäna mer pengar på andra vis. Duke hade inga egentliga svar på den frågan, annat än att konstatera att, ja, det är litet märkligt.

Duke trodde dock inte att skicklighet i poker kunde användas för att förutsäga skicklighet i andra beslutsdomäner – vilket också är rätt intressant. Du kan vara skicklig på poker utan att för den skulle vara en genomgående bra beslutsfattare. Det kanske beror på att riktigt goda beslutsfattare måste vara förmögna att skifta mellan olika modeller? Leka med olika teorier och inte vara för förtjust i någon enda modell. Som Charlie Munger noterar – ett lappverk av modeller är en tänkares absolut bästa verktyg.

Poker, noterade Cowen, är ett nollsummespel. Om pokerspelare i stället ägnade sig åt investera eller så skulle de kunna vinna mycket mer och dessutom delta i ett plussummespel. Tenderar människor att föredra nollsummespel? Antag att det vore så – vad skulle då kunna förklara det? En övertygad nietzschean skulle kanske säga att det handlar om viljan till makt, att vi är så funtade att vi upplever att vi vinner mer i ett nollsummespel än i ett plussummespel. Det är som om mer står på spel, helt enkelt, när man också kan förlora allt. Nollsummespelet är ett eko av kampen för överlevnad i naturen. Det vore i så fall deprimerande. Antag att en av de olika kognitiva mönster som dröjer hos oss är just en förkärlek för nollsummespel, vad betyder det då för människans långsiktiga framtid? Här skulle man också kunna driva en diskussion om vårt behov av fiender.

Spel är, generellt, oerhört användbara modeller att tänka i. Både skilda spel och Spelet som metafor. Men inget enskilt spel är en bra modell för beslutsfattande – det krävs att vi har en mångfald olika modeller i Mungers lappverk.

Om vikten av urvalsprocesser

New Scientist uppmärksammade nyligen i en artikel att många av de personer som verkligen brutit ny mark i läkarvetenskapen aldrig skulle ha antagits till en läkarutbildning i dag.

Kanske bra om det handlar om åderlåtning, dock.

Ett av de mest intressanta sätten att förändra ett samhälle på är att förändra de olika urvalsprocesser som finns i samhället. Urvalsprocesser – olika metoder för att välja vem som får tillgång till ett visst yrke, eller en viss utbildning – är centrala mekanismer i moderna samhällen, men de studeras sällan närmare. Ofta handlar politiska diskussioner om utfallen av dessa urvalsprocesser, men processerna själva diskuteras sällan eller aldrig.

I den mån vi diskuterar detta så handlar det oftast om att vi försöker bereda tillträde för grupper som normalt inte har tillträde till en utbildning eller ett yrke. Dessa åtgärder är i bästa fall små justeringar och i värsta fall skapar de en segregering i utfallet eftersom alla är medvetna om på vilken kvot någon kommit in. Just kvotering är ett försök att modifiera utfallet till fördel för en identifierad grupp, utan att man diskuterar utfallet i sin helhet.

Urvalsprocesser förändras naturligt över tid. Det finns en mängd mekanismer som påverkar utformningen av en urvalsprocess, men status, tillgång och allmänna samhällsvärderingar spelar stor roll i processen. I den mån vi inte medvetet funderar på urvalsprocesser kommer de att driva fritt, och resultatet kan bli det som New Scientist pekar på – att vi selekterar bort de individer som verkligen skulle kunna bryta ny mark.

Det gäller även politiken, eller gällde politiken tills alldeles nyligen. En önskan om den perfekta människan och en spelplan där spelare slogs ut om de hade minsta lilla karaktär skulle ha gjort det omöjligt för en person som Lincoln att bli president. Lincoln led förmodligen av klinisk depression, precis som Churchill, och det skulle ha diskvalificerat honom. Vi tycks dock ha lämnat den politiska perfektionismen bakom oss, men i stället för att vidga fältet har vi krympt det ytterligare till en sorts demagogisk nollpunkt där sanningen lösts upp i tweets och förnekanden.

Hur designar man då bra urvalsprocesser? Vad bör man ta som riktmärke? En sorts minsta krav på en urvalsprocess borde se ut såhär:

(i) Den urvalsprocess vi använder bör ge ett bättre utfall än om vi helt valde slumpmässigt ur den grupp vi väljer från.

Detta krav – slumpkravet – är inte självklart enkelt att överträffa. Om vi lottade ut politiska ämbeten (som man gjorde i flera antika samhällen) skulle det innebära att vi helt eliminerade möjligheten att bli återvald, och alla de olika hänsyn som följer med återvalets logik. Utfallet – den förda politiken – skulle alltså mycket väl kunna bli bättre bara just därför.

Om vi använde lotten för att fördela forskningsmedel så skulle vi ge tillbaka en avsevärd tid till forskare att syssla med just sin forskning. Vissa skulle förstås falla ifrån, eller hitta annan finansiering, men det skulle i alla fall inte förstärka de sociala nätverkseffekter som leder till en allt djupare förankrad normalvetenskap.

Om vi lottade ut alla platser på läkarlinjen skulle vi säkert få en helt annan läkarkår än den vi har i dag. Skulle den vara bättre? Sämre? Det är inte uppenbart att den skulle vara endera – eftersom man fortfarande måste klara utbildningen för att bli läkare och det i sig är ytterligare en urvalsprocess.

En given urvalsprocess måste alltså vara bättre än slumpen (och ofta borde vi fundera på blandade urvalsprocesser där en viss andel faktiskt väljs av slumpen — det finns skäl att argumentera för att en viss andel i alla urvalsstrategier bör styras av slumpen – det egentliga argumentet emot är den upplevda orättvisan i slumpen). Vilka andra kriterier behöver vi?

Ett annat designkriterium skulle kunna vara att urvalet garanterar en dynamik och befordrar en utveckling. Antag att vår urvalsprocess handlar om att välja bollar ur en urna, och att det finns blå, röda och vita bollar i urnan. Vårt första utfall blev 75% blåa bollar – då borde vår urvalsprocess vikta upp röda och vita så att vi får en dynamik i utfallen och inte konvergerar mot ett helt blått utfall.

Varför då? Jo, för att dynamiken i sig garanterar – som Scott Page visat i sin forskning om mångfald i beslut, organisationer och kognitivt arbete – att processer inte fastnar på lokala maxima i det lokala lösningslandskapet. Det ger oss en andra designprincip:

(ii) Urvalsprocesser bör garantera en dynamik i utfallen och undvika att konvergera mot lokala maxima.

Notera att detta inte betyder att man söker representativitet. Om det finns 50 blåa bollar, 50 röda bollar och 50 vita bollar och vi väljer tio bollar och i första urvalet får 8 blå, 1 vit och 1 röd så ska vi inte nödvändigtvis försöka korrigera det så att vi får lika många bollar av varje. Vi skall dock försöka se till att urvalsprocessen nästa gång ger en fördelning som inte förstärker det föregående utfallet.

Om vi i stället fokuserar på representativitet så vill vi landa i ett lokalt maximum där vi har 3 bollar av varje och en hoppande fjärde boll som följer en regelbunden cykel genom de tre färgerna. Det är också stagnation – och det kanske då är bättre att ha en process som i nästa utfall ger bara röda bollar.

Det här är en potentiellt kontroversiell åsikt. Ta bolagsstyrelser: borde de inte vara representativa för antingen befolkningen i sin helhet eller för någon annan referensgrupp? Borde inte kvotering se till att styrelserna speglar samhället? Eller är det viktigaste att styrelserna faktiskt har en stor grad av heterogenitet över en mängd olika dimensioner?

Representativitet och mångfald är inte synonyma begrepp, intressant nog. Den som vill kritisera denna ståndpunkt skulle kanske säga att det finns ett egenvärde i att urvalsprocesser speglar samhället i stort och i stället föreslå att vår andra princip borde lyda:

(ii) a) Urvalsprocesser bör utformas så att utfallet konvergerar mot representativitet av de samhällen de sker i.

Detta skulle dock leda till en konvergens mot de lokala maxima som samhället i stort fastnat på och därmed inte garantera någon direkt utveckling eller dynamik, såvitt jag kan se. Urvalsprocesser av detta slag har konserverande effekter; de leder till en oundviklig stagnation, lika tydligt som urvalsprocesser som skapar homogena utfall gör det.

Vidare bör urvalsprocesser vara multidimensionella. Urval på en variabel kommer sannolikt att optimera endast för denna variabel och det leder till homogenitet och stasis. Men hur många variabler bör man se till? Antag att vi vår urvalsprocess tittar på n olika variabler och väger samman dem – blir urvalet bättre om vi har n+1 variabler?

Här kunde man tänka sig komplexa urvalsprocesser som väljer m av n variabler för varje urval x och sedan slumpar vilka m av n som tillämpas för varje iteration av urvalet – det skulle garantera ett varierat utfall och återintroducera slumpen på ett kul sätt.

Antag att vi väljer studenter till läkarlinjen på betyg, personlig intervju, arbetslivserfarenhet eller akademiska poäng. Antag vidare att vi bara tittar på en av dessa variabler slumpmässigt vald för varje student vi utvärderar. Kalle kommer upp – och slumpen visar att vi skall anta honom på arbetslivserfarenhet. Han har ingen – men han har fina betyg, akademiska poäng och en bra personlig intervju. Det spelar dock ingen roll. Efter Kalle kommer Anna där slumpen också väljer att vi skall titta på arbetslivserfarenhet – och hon har tio år som undersköterska, men i gengäld inte bra betyg nog, en halvdan personlig intervju och inga akademiska poäng – men nu kommer hon in.

Det bästa i en sådan här modell är förstås om man kan öka antalet variabler till den grad att ingen kandidat kan maximera dem alla. Samtidigt får alla modeller som denna legitimitetsproblem – varför kom Anna in men inte Kalle? Att försvara svaret att vi vill ha dynamiska utfall i stället för rättvisa processer är inte alldeles enkelt.

Utfallsdynamik mot processrättvisa är en intressant samhällelig problematik, som skulle kunna utforskas djupare. Det är förmodligen så att som samhälle har vi mer nytta av utfallsdynamik än av processrättvisa, men som individer accepterar vi sällan en upplevd orättvisa i processer på basis av en större dynamik i utfallen. Dynamik är inget modernt värde i sig, vilket är en del av vårt samhälles liknöjdhetsproblem.

Till sist är det viktigt att notera att det finns en stor fråga kvar här – och det är frågan om vem som utformar dessa urvalsprocesser. Det liberala svaret blir att de flesta urvalsprocesser borde vara spontana och marknadsbaserade – och endast ett litet fåtal borde ägas av staten. De som ägs av staten förtjänar dock att utformas mer medvetet så att de ger mer dynamiska utfall.

Vaxholm i regnet

Sitter utanför kaféet och har precis läst ut Spectator’s 20:e juni-nummer. Fåglarna är inte bara tama, utan uppvisar tydliga Hitchcocktendenser. Himlen är skissad i blyerts. Regnet drar vilset mellan öarna på jakt efter något att göra.

Sommaren har obemärkt mognat till högsommar och ett visst lugn har infunnit sig, ett lugn som letar sig in i läsandet. Har tagit mig igenom ett antal romaner som alla förenas av att de handlar om det övernaturliga, precis som när jag var yngre är det dit mot läsande söker sig när ingen tittar. Jag gillar texter som försöker bända upp det normala, hitta sprickor i vardagen. Samtidigt är det en svår genre, man måste liksom förklara varför djävulen bor i en amerikansk småstad eller varför en person blev en brinnande vålnad. Eller så struntar man i det som Max Brooks som i sin senaste bok kombinerar ett vulkanutbrott i Seattle med en attack på ett grönt utopiboende av en flock Bigfootmonster. Att liksom låta ”the willing suspension of disbelief” bli “give me your disbelief dammit”.

Jag läser också Ernst Cassirer. Har beställt en hög av hans böcker, inklusive vad som måste kallas hans huvudverk: The Logic of Symbolic Forms del 1-4. Jag har dock börjat med den betydligt lättare The Nature of Man. Cassirers betoning av symbolen som det unik mänskliga känns märkligt modern, och det är intressant läsning. Här finns ekon av den andra filosof som jag har med mig till landet, Peirce samlade verk. Får se om jag kan ta mig igenom dem.

Vem ansvarar för ditt läsande?

Vårt läsande förblir, när vi tittar närmare på det, en mystisk förmåga. Vi kan avkoda stora teckensystem och ur dem ösa både förståelse och tankar som tänkts av andra. Det har ofta påpekats att läsandet är en sorts telepati – ett sätt att ta del i en annans tankevärld, och det ligger mycket i det – men hur den processen ser ut är inte alltid alldeles klart.
Något måste sägas om hur vi tolkar texter – och vem ansvar det är att texten tolkas på ett visst givet sätt. Ibland talar vi om en tolkningsbörda och menar därmed frågan om vem det är som har ansvaret för att texten blir meningsfull för läsaren. Under de senaste seklerna har tolkningsbördan förskjutits mot textens författare, och läsarens rättigheter har stärkts samtidigt som läsarens skyldigheter minskat. Det är en märklig utveckling, givet att vi vet att texter är svaga skuggor av de tankar de uttrycker. Det är också en utveckling som riskerar att försvaga det demokratiska samtalet.

Tydligast kan man se detta på Twitter, där texten regelbundet tolkas på värsta tänkbara sätt för att på detta sätt kunna användas för att attackera författaren. Det kallas ibland för ”medveten feltolkning”, men det är alldeles för svagt – det är inte så att läsaren feltolkar, så mycket som att man fultolkar texten. Inom ramen för textens möjliga betydelser väljer man den som förvandlar texten till ett vapen mot sin upphovsperson.

Det är en konsekvens av att läsarens rättigheter ensidigt stärkts på bekostnad av de skyldigheter som läsaren brukade ha.

Tydligast kan vi se detta om vi tittar på äldre kinesisk filosofi. I Paul R Goldins utmärkta The Art of Chinese Philosophy: Eight Classical Texts and How to Read Them kommenterar författaren detta i ett avsnitt:

”If you read a book by a contemporary philosopher and find little of value in it, you are likely to blame the author and not yourself. Today, the burden of persuasion is thought to lie with the author. But in a culture where the supposed authors of philosophical texts were venerated as sages, expectations would have been reversed: if you read a text like the Analects and find little of value in it, this reflects only your own failure” (s 27)

Här blir läsarens plikt närmast absolut, och det skapar förstås andra problem: i en kultur där läsaren misslyckas om hon inte förstår texten kan en osund auktoritetstro frodas och vi faller lätt offer för charlataner. Upplysningen, förnuftstron och moderniteten förskjuter därför ansvaret från läsaren till författaren, men gör det till den grad att vi hamnar på rakt motsatt sida: läsaren står utan ansvar för sin läsning alls! Det i sin tur befordrar inte förståelse, dialog eller ett fungerande offentligt samtal. Där absoluta skyldigheter för läsaren kan leda till auktoritetstro och sektliknande hyllningar av författaren, leder läsarens absoluta rättigheter till den mänskliga dialogens sammanbrott.

Vi behöver alltså en diskussion om läsarens ansvar, och skyldigheter.

*

Samtidigt är frågan om läsarens ansvar inte bara en fråga om demokrati, dialog och Twitter — det är en djupare och mer intressant fråga än så. Den som läser utan ansvar lurar sig själv till ett slöare och mer distanserat läsande och går så miste om den fantastiska upplevelsen att leta meningar i texten. Att läsa med en känsla av ansvar är att få ut ett väsentligt mycket högre värde av investeringen i tid och tankemöda.

Det ansluter också till vårt behov av bildning. Ur ett perspektiv handlar bildning om att integrera de kunskaper man har till ett – och för sig löst sammanhållet, men ändå – helt. Läsningen sker mot bakgrund av den väv av bildning som vi tillägnat oss och därför blir boken i knäet unik för dig om du väljer att läsa den mot bakgrund av din egen förståelsehorisont.

Detta läsande, det integrativa, förvandlar oss.

*

Det beklagas ofta att vi förlorat den gemensamma faktagrunden i våra samhällen – att vi inte längre kan enas om sanningen. Det är sant, och det är ett problem, men vi saknar ofta svar på hur vi skulle kunna upprätta en gemensam grundkunskap. Kanske kan det vara nyttigt att titta på hur denna faktagrund byggs upp, eller ännu hellre: hur den inte byggs upp.

Vi skapar inte gemensam förståelse genom att rada upp ett antal saker som vi anser är sanna och sedan nicka och enas om att de är sanna. Det skulle inte fungera: sanningen skapas i läsningen och kan inte deklareras. Kanske är vägen framåt ur det mörker av alternativa fakta och nonsens som vi snubblat in i ett mer ansvarsfullt läsande. Ett läsande som lyssnar efter den andras intentioner och avsikter, som försöker hitta till en delad förståelse.

Sanningen framförs, inte olikt ett musikstycke, i vår gemensamma läsning.

*

Det klassiska rådet vi ges i dessa tider är att inte dela artiklar som vi inte läst. Det ligger mycket i det, men kanske kunde man förtydliga vilken sorts läsande det handlar om? Kanske ska vi inte dela artiklar som vi inte läst ansvarsfullt?

*

Det finns paralleller vi kan dra ledigt här med samhället i stort. Dostojevskijs observation att om Gud är död så är allt tillåtet kan enkelt parafraseras som om författaren är död är alla läsningar tillåtna. Den nietzscheanska problematiken återkommer: utan en religiös replipunkt måste vi själva bli den metafysiska grund vi står på.

Det ansvarslösa läsandet är en del av denna förskjutning från en metafysik förankrad utanför oss själva. Men som med moralen i stort, kräver läsandets moral också att vi själva återuppfinner den auktoriteten, tar den på oss.

Ingen annan kan ansvara för vår läsning.

Kanske kan det fungera åt andra hållet också. Kanske är ett mer ansvarsfullt läsande av världen den första punkten i den omvärdering av alla värden som följer på människans upplysning. När vi tar ansvar för hur vi läser världen runtom oss tar vi ansvar för hur vi formar oss själva.

Läsning är i grunden en kreativ handling.

Vad har man en kommission till?

Hur utformar man bäst en Coronakommission? Det kan tyckas en märklig fråga — det handlar väl om att granska den svenska hanteringen av pandemin och se till att man pekar på brister och tillkortakommanden? Och har experter som kan förklara vad man kunde ha gjort annorlunda? Resultatet borde bli en rapport, ett sorts facit, som kan kan ge sanningen om Sveriges hantering av pandemin.

Vad granskar vi?

Det finns emellertid ett annat sätta att konstruera kommissionen på som vore intressant att överväga, och man skulle kunna ta en modell från den internationella övervakningen av kärnvapentester.

Allt sedan man beslutade att förbjuda tester har det funnits en organisation som övervakar att detta fördrag efterlevs, men eftersom frågan var så känslig beslöt man en särskild arbetsordning som bestod i att organisationen presenterar alla kända data om ett misstänkt test – seismiska profiler, rapportera från andra geologiska bevakningsmekanismer mm. Sedan är det upp till de politiska representanterna att se på data och antingen enas om att ett test ägt rum, eller vägra att enas.

I den här konstruktionen presenterar kommissionen alla data om pandemins utveckling, vad som var känt när och vilka olika metoder som fanns att tillgå, samt en rejäl redogörelse för smittans utbredning och förlopp i samhället. Samtidigt skulle kommissionen också kunna presentera ekonomin, den psykiska hälsan och omvärldens bild av Sverige förändrades under den här tiden – utan att lägga några värderingar vid det.

Därefter överlåter man till riksdagen att debattera värderingen av dessa data.

Det finns nackdelar med detta förfarande: kommissionen skulle inte bli en naturlig slutpunkt för pandemin, och den skulle nog öppna fler frågor än den stängde ned.

Den stora fördelen är dock att det skulle bli en diskussion om den politiska hanteringen av pandemin. Inte en diskussion om epidemiologin, ekonomin eller någon annan aspekt av det hyperproblem som vi genomlever. Det handlar om vilken fråga vi vill besvara med kommissionen och dess efterföljande diskussion, och det finns en mängd kandidater.

(i) Var Sveriges epidemiologiska svar på pandemin det bästa möjliga givet den tillgängliga information som fanns? Här är antalet smittade och döda i covid-19 den relevanta variabeln.

(ii) Var Sveriges folkhälsostrategiska svar på pandemin det bästa möjliga givet den information som fanns? Här är den relevanta variabler folkhälsan i stort under en längre period efter pandemin (psykisk ohälsa, vårdskulden, mm).

(iii) Var Sveriges ekonomiska svar det bästa möjliga givet den information som fanns? Här handlar det om den svenska ekonomin och hur den påverkats av pandemin.

(iv) Var Sveriges utrikespolitiska svar det bästa möjliga givet den information som fanns? Här är variabeln Sveriges rykte och möjligheter att agera internationellt mm.

(v) Var Sveriges beredskap god för den här typen av mer komplexa risker? Här är variabeln vårdens tillgång till utrustning, matleveranser och andra logistikfrågor – men även om försvarets förmåga att fungera normalt mm.

Politikens uppgift är – som jag försökte skriva tidigare – att väga samman alla olika faktorer och fatta beslut på basis av dem. Därmed blir nästan den mest intressanta frågan denna:

(vi) Var Sveriges politiska hantering den bästa möjliga givet den information som fanns?

Och då handlar det om hur den politiska ledningen försökte besvara alla frågorna (i) till (v) ovan, och säkert fler än så.

En kommission som forcerade en debatt om (vi) genom att redovisa data så tydligt och bra som möjligt skulle vara av stort värde och förmodligen maximera vad vi kan lära oss av pandemin.

Och det är en annan aspekt av detta. Vad vill vi att en Coronakommission skall göra? Hur utvärderar vi om en sådan kommission var framgångsrik? Det finns förstås en frestelse här att säga att den viktigaste funktionen är att utkräva ansvar. Jag förstår den tanken, och ansvar är viktigt.

Men det finns en glidning här som är problematisk – och det är den ofrånkomliga tendensen att förväxla ansvar och skuld. Dessa är inte och bör inte vara synonyma om man vill dra någon nytta av slutsatserna av en större utvärdering.

Where does the buck stop?

Det är en hård och svår regel att följa. Det är mänskligt att vilja placera skuld när saker går fel, men om man spelar ett oändligt spel är det ofrånkomligen destruktivt. Det betyder nämligen att det organisationen lär sig är att sky ansvar så långt det går. Resultatet blir som när MSB gick ut och sade att vattenförsörjningen kunde skadas, men att det inte var deras ansvar. Man uppmuntrar till vad som ibland kalls CYA-beteenden: cover your ass och syndabockeri.

En anekdot: när jag ledde en större grupp i det företag jag arbetar i beslöt jag tidigt att vi skulle införa post mortems – analyser av olika projekt som belyste vad som gick bra och vad som gick fel. Det var oerhört svårt, eftersom alla trodde att jag var intresserad av vems fel det var att något inte gått som vi ville. Det tog något år att få det hela på plats, och vi gjorde det genom att lägga fast ett antal grundregler för post mortems. De var de följande (vårt arbetsspråk är engelska).

1) Blame is uninteresting.
2) Failure is learning.
3) Everyone fails. Fail differently next time.
4) Those who learn the fastest win.

Dessa principer är inte särskilt uppseendeväckande, men de var absolut nödvändiga för att vi skulle kunna nå det resultat vi ville ha: ett vanemässigt lärande, utan skuld eller rädsla. Ett lärande som gjorde oss starkare och bättre för varje projekt – även de lyckade, där tendensen är att tro att man är lysande, men där felstegen ofta är lika många som i de projekt som kapsejsade.

Det är svårt att se att det inte också borde gälla en samhällelig utvärdering av den typ som Coronakommissionen borde ägna sig åt – ett rikt, strukturerat och framåtriktad lärande.

Till sist, betyder inte det att ingen någonsin hålls ansvarig? Absolut inte. Men ansvaret ligger i den absoluta toppen. Det var ju, i mitt anekdotiska exempel, mitt fel om min grupp misslyckades, och det betydde att jag var den som var ansvarig. När jag talade med mina chefer berättade jag vad som gått fel och vad jag tänkte göra åt det – och varje år frågade jag dem om de ville att jag skulle fortsätta med det jag gjorde, för att ge dem en chans att byta ut mig om de inte ansåg att jag var rätt person för jobbet – och att de inte skulle tveka om så var fallet, eftersom de i sin tur hade ansvar för mig annars. Ibland hände det att någon i teamet hamnat fel – att deras kompetens inte matchade rollen – och då försökte vi hitta andra lösningar, men jag köpte aldrig tanken om ”bad performers” – det var ju jag som rekryterat alla och matchat dem med de roller de hade.

Ansvaret ligger hos den som leder, eller borde leda, arbetet – både för det som sker och att man lär sig så mycket man kan av allt som skett. En Coronakommission som låter oss lära oss så mycket som möjligt och identifiera det politiska ansvaret är en fantastisk möjlighet.

Konspirationsteorier och värdet av långa berättelser

I The Atlantic publicerades nyligen en utmärkt artikel om konspirationsteorier. Den går igenom de olika motiv som driver oss att tro på konspirationer, och skissar också konturerna av hur vi till sist inser att konspirationerna inte kan vara sanna. Det slår mig när jag läser den att man kan använda en ganska enkel mental modell för att sammanfatta konspirationsteoriernas attraktionskraft, och modellen utgår från berättelsens komprimeringsgrad.

Berättelser komprimerar verkligheten till en effektivare form av information. När vi normalt modellerar information gör vi det i en modell där data struktureras som information och tolkas som kunskap, varefter den kan mogna till kunskap. Det är överraskande statisk bild av alla de ingående begreppen – ett tidsutsnitt. Om man tänker sig att vi existerar i tid så skulle man kunna bygga en annan modell: en vi vilken dataströmmar organiseras i informationssekvenser som tolkas som berättelser. Berättelser blir då kunskap i rörelse, och varje berättelse är mer kompakt än den informationssekvens som den tolkar på och den dataström som den bygger på.

Hur förhåller det sig då till konspirationsteorier? Jo, varje given informationssekvens hänger samman i ett enda stort nät av informationssekvenser, och när vi väljer berättelse är det naturligt att välja en berättelse som komprimerar så många olika informationsströmmar som möjligt – eftersom det ger oss en fördel när vi skall komma ihåg och agera på berättelsernas insikter.

Det evolutionära förnuftet har förmodligen utvecklats med komprimering som en optimeringsdimension, eftersom mängden informationssekvenser i en komplex omvärld som man kan hålla i huvudet samtidigt – komprimerat – säkerligen har en överlevnadsnytta.

Vad betyder då det?

Det betyder bland annat att vi kan se på Kahnemans Linda-exempel på ett nytt sätt. I det vid detta laget uttjatade exemplet får vi, ungefär, veta följande om Linda: att hon studerar ekonomi vid universitetet och är aktiv i studentpolitiken vid universitetet, som f.ö. också är känt som ett vänsteruniversitet. Sedan ställs frågan om vad som är mest sannolikt:

(I) Linda arbetar på bank.

(II) Linda arbetar på bank OCH är feminist.

I flertalet experiment antar folk att (II) är mer sannolikt än (I) trots att (II) är en sammansatt sannolikhetsutsaga av formen p x q som alltid är mindre en en enkel utsaga p.

Irrationellt, menade forskarna. Inte så fort, säger vi. (II) komprimerade informationen i berättelsen bättre och med mindre förlust än (I). Vi kan ta oss från (II) till berättelsen i dess detaljer, och vända på frågan. Antag att vi fick reda på att Linda jobbade på bank och var tvungna att uppskatta något om hennes universitetsdagar. Vi skulle då kunna packa upp observationen mycket bättre om vi trodde på (II).

Informationsförlusten i (I) är alldeles för hög om vi vill komprimera berättelsen. Om när vi förutsäger framtiden komprimerar vi berättelser och försöker lista ut vad som händer härnäst. Om vi är intresserade av att bjuda ut Linda är det värdefullt att veta att boxningsmatcher kanske inte – stereotypt – är vad hon skulle uppskatta. (Stereotyperna är informationskomprimerade beskrivningar också).

Åter till konspirationsteorierna. Varför tror vi på dem? För att de ser ut att kunna komprimera extremt mycket av informationssekvenserna till en enda historia. En enda berättelse. Om det vore sant så vore det enormt värdefullt. Vår intelligens – som utvecklats för att komprimera information – söker sig till den mest effektiva och kompakta berättelsen.

Varför ger vi sedan upp dessa konspirationsteorier? För att de visar sig ha mycket litet värde för förutsägelser. De går inte att packa upp på samma sätt som berättelsen om Linda. Berättelsen om Illuminati säger inget om vad de kommer att göra härnäst – konspirationsteorier komprimerar visserligen information, men helt utan värde för framtida scenarier. Tänk efter – vad kan du meningsfullt säga om framtiden om du tror att Illuminati kontrollerar världen, men att ingen känner till deras mål eller plan? Det som ser ut som en kompakt berättelse är en kompakt förklaring – utan berättelsens rörelse framåt.

Det är den sista insikten här. När vi komprimerar informationssekvenser till berättelser så tecknar dessa ett framtida rum av möjligheter. Berättelser innehåller sin egen inre utveckling och det möjliga narrativa rummet är då den framtid vi förhåller oss till. Konspirationsteorier saknar helt framtida narrativt rum, men skänker en enorm komprimeringsgrad, och därför kan vi – särskilt när vi är unga – ibland förväxla dessa kompakta förklaringar med värdefulla berättelser.

Till larmens filosofi

Att konstruera ett brandlarm är överraskande svårt. De första brandlarmen – konstruerade 1852 av William F Channing och Moses Farmer var helt enkelt telegrafiska anordningar som en människa behövde aktivera – själva upptäckten av branden automatiserades relativt långt senare och 1930 fann den schweiziske fysikern Walter Jaeger att den giftgasdetektor han misslyckats med att bygga faktiskt kunde detektera cigarettrök.

Rökdetektorn föddes.

Redan där kan vi lära oss något viktigt. Brandlarm är risk- och korrelationslarm – de detekterar förekomsten av en substans a som ofta är korrelerad med en händelse b och meddelar oss att det brinner om och om endast om de detekterar denna substans.
Moderna brandalarm använder en mångfald av olika sensorer och det betyder att man aggregerar korrelationerna och säger ungefär som så: om de olika faktorerna a(1)…a(n) föreligger så är sannolikheten för att det brinner så hög att larmet bör gå.

Brandlarm är också intressanta eftersom de föreskriver en enkel uppsättning reaktioner: lämna huset, ring brandkåren. Brandlarm är larm om händelser som är mycket koncentrerade i tiden – båda vad avser händelsen och reaktionen. Ett brandlarm koncentrerar dina alternativ till mycket få under några minuters tidsförlopp och sedan har det gjort sitt jobb.

Responsrummet är litet och väl definierat.

*

Alla som varit med på en brandövning eller ett falsklarm vet också en annan intressant sak; det finns inget sätt på vilket brandlarmet kan förmedla att faran är över. I stället kommer brandkåren, undersöker skälet till att larmet gick av, inspekterar byggnaden och går igenom allt som skett. Om det verkligen brinner är vi beroende av brandmännens expertis i att bekämpa elden – brandlarm föreskriver inte hur man släcker bränder och det finns en mängd olika strategier, risker och komplexitet att beakta i detta – som förtjänstfullt skildrats i exempelvis Gary Kleins välkända bok Sources of Power.

Brandlarm påminner om febertermometrar: de kan konstatera att det föreligger ett problem, men inte göra något åt det. De handlingar vi själva kan vidta – lämna huset, ta febernedsättande – räcker om problemet är enkelt, men annars måste vi ta hjälp av och konsultera expertis (brandmän, läkare).

*

Det är fascinerande att ta denna mentala modell och då i stället fråga om man inte skulle kunna bygga ett pandemilarm. Det finns en mängd olika projekt som handlar om att tidigt detektera nya zoonotiska överföringar från den djupa reservoar av virus som finns i allt liv runtom oss, och dessa projekt är livsviktiga för att vi skall kunna möta framtida hot. De som arbetar med dessa projekt tänker sig dock inte i första hand att de är ”larm”, utan tänker snarare i termer av en sorts radar eller väderteknik som gör det möjligt att prognostisera framtida epidemier.
Samtidigt som det finns en larmvariabel – förekomsten av ett nytt virus – så ligger en del av komplexiteten i att vi inte vet hur vi skall differentiera olika virus från varandra. Nya virus hittar vi hela tiden – och vi vet inte riktigt hur de påverkar oss. Vi vet inte heller hur deras möjliga mutationsrum ser ut.

Variationen i hotet är alltså mycket stor.

(Det finns idéer om att man skulle kunna kartlägga alla existerande virus – något som enligt viss uppgifter skulle kosta runt 6.4 miljarder US-dollar. Om det stämmer skulle det kanske ändå inte vara värt att göra det (summan är ganska liten om man tänker på hur mycket skador pandemier kan orsaka), eftersom virus utvecklas hela tiden och förändrar karaktär.)

Ett pandemilarm skulle alltså behöva bestämma inte bara att det skett en övergång från virusreservoaren i andra djur till människan, utan också försöka förutse någon sorts möjlig sjukdomsbild, smittsamhet och mortalitet. Dessutom skulle man nog vilja veta mer om den co-morbiditet som viruset kan ha eftersom det egentligen är litet dumt att tro att ett enskilt virus är problemet. Problemet är snarare hur detta virus interagerar med det patogeniska nätverk som hela tiden påverkar mänskligheten på olika sätt.

Frågan är om det skulle vara möjligt att bygga ett effektivt pandemilarm, och om hur reaktionerna som larmet förväntas ge upphov till kan definieras skarpt. Det finns en sorts föreställning om att responsrummet är väldefinierat här, att det handlar om att göra x,y,z och sedan är det klart, pandemin är över. Som brandlarmet – man lämnar byggnaden, brandkåren kommer, branden släcks – ett väldefinierat responsrum. Det tycks mig dock inte klart att så är fallet med pandemier, men jag är inte säker. Om det inte går så står vi i pandemin inför ett variationsrikt hot med ett odefinierat responsrum. Där någonstans går gränsen för vår förmåga att bygga larm, som vi förstår det begreppet.

Det finns däremot en annan fråga här som är intressantare, och det handlar om vad man larmar för. Låt oss säg att vi kunde bygga ett pandemilarm, skulle det då egentligen hjälpa oss? Antag för ett ögonblick att vi har ett väldefinierat responsrum – nedstängning av samhällen, slutna gränser, mm – då skulle kanske värdet av ett pandemilarm vara att det i sin tur kunde utgöra reagensen i ett samhällskrislarm.

De åtgärder som vidtagits för att stoppa pandemin – det responsrum som vi valt – har skapat en enorm ekonomisk kris, som nog måste sägas vara en samhällsvid kris vid detta laget.

Ett samhällskrislarm är ett exempel på ett larm som går av om ett annat larm löser ut, som en konsekvens av det första larmet och vårt svar på detta larm. Plötsligt framträder en märklig bild, ett spindelnät av larm som går av och triggar varandra och snart går alla larmen utan att det finns några väldefinierade sätt att hantera något av dem när de alla går av samtidigt.

Du sitter på kontoret, brandlarmet går av, men du jobbar i ett kärnkraftverk, och när det brinner finns det en risk att branden leder till en större skada, ska du då fortfarande fly byggnaden?

I ett nät av sammantvinnade risker blir konstruktionen av larm mycket komplex. Bränder är ofta inte multiplikativa – de kan sprida sig, men de orsakar sällan i enskildhet en lågkonjunktur eller massarbetslöshet. Att bygga larm för multiplikativa händelser är märkligt svårt.

*

Bör man alltså bara sitta kvar i biografen när brandlarmet går? Nej, alls inte. Man bör förstås lämna biografen eftersom en väldefinierad risk med ett väldefinierat responsrum har identifierats.

*

I amerikansk jurisprudens finns en intressant historia kopplad just till bränder. Det handlar om yttrandefriheten och dess gränser. Den store juristen Oliver Wendell Holms Jr noterade att yttrandefriheten har gränser, och att dessa har att göra med när ord skapar panik. Holmes skriver, i fallet Schenck vs United States:

The most stringent protection of free speech would not protect a man falsely shouting fire in a theatre and causing a panic. […] The question in every case is whether the words used are used in such circumstances and are of such a nature as to create a clear and present danger that they will bring about the substantive evils that Congress has a right to prevent.

Schenck vs US

Att skrika att det brinner på en teater skapar risker för alla inblandade, och paniken och skadorna är så uppenbara att man därvidlag kan begränsa yttrandefriheten, noterade Holmes. Han sade därmed samtidigt något om den omedelbarhet som hotet om brand uppvisar.

Det ger oss ett annat begreppsligt perspektiv på frågan – skulle man kunna orsaka samma sorts panik genom att springa in på teatern och skrika ”pandemi!”? Förmodligen inte – eftersom hotet är annorlunda. Skulle man kunna orsaka samma flykt hals över huvud om man skrek ”samhällskris!”? Nej, knappast alls.

Olika sorters varningar och larm har olika sorters omedelbarhet.

(Det blir förstås knepigare om det verkligen brinner på teatern – är det då inte försvarligt att ropa för att varna alla? Eller bör man i lugn ordning se till att publiken kan nå nödutgångarna och lämna i säkerhet?)

För att säga det uppenbara: frågan är inte om man bör kringskära yttrandefriheten kring pandemin och dess hantering, utan om det inte föreligger en skillnad mellan brand och pandemi, brand och samhällskris när det gäller hur man kan larma kring dem, med vilken direkthet?

*

Kan man bygga osäkerhetslarm? Inte bara risklarm? Skulle det vara kunskapsteoretiskt möjligt att bygga ett larm som reagerar på knightsk osäkerhet? Jag tror inte det, och det är spännande i sig för det betyder att vi faktiskt kan definiera knightsk osäkerhet (efter Frank Knight) som sådan osäkerhet som det inte går att bygga ett larm för.

När vi står inför det som Mervyn King och John Kay kallar ”radikal osäkerhet” finns inga larm att tillgå. Osäkerhet måste både detekteras och hanteras på ett annat sätt; de föreslår konstruktionen av en referensberättelse som ett sätt att både planera och beskriva responsen samtidigt.

Berättelser är en sorts intressanta motsatser till larm. Att tillsammans lära sig, utveckla en mängd olika åtgärder och angripa problemet. Alternativet till ett larm är inte overksamhet. Det är en annan sorts handlingar, mindre automatiska, mindre kortsiktiga.

Så, då, den smärtsamma invändningen: ”Människor dör nu, har dött – döden är absolut – är då inte larmet den naturliga reaktionen på denna fruktansvärda verklighet? Räcker berättelsen, den är vek, den är undfallande inför döden!”

Ja, vad räddar flest liv – berättelsen eller larmet? Brandlarm räddar massor av liv. I de situationer där vi kan bygga larm skall vi göra det. Men i de situationer vi inte kan det – vilken mening har de då?

Brandlarmet bygger på att risk kan sekventieras: först ut ur byggnaden, sedan släck branden. Osäkerhet är inte sekventiell, utan parallell – och det gör att vi inte kan paketera besluten ett och ett i en rationell linje.

Mycket av det moderna samhället bygger på tanken att vi lever i sekventiell risk. Under större delen av vår historia har vi levt i parallelliserad osäkerhet.

Här kunde man säga, om man ville, att det inte spelar roll hur världen är. Att vi måste se den i den nästa kantianska kategorin sekventiell risk, eftersom vi annars förlorar så mycket av den agens som definierar vår mänsklighet. Att meningen med att leva i larmets språkspel är att det ger oss åtminstone upplevelsen av val.

Det är en ganska smal syn på det mänskliga. Motsatsen är inte fatalism, utan en gradualism. En berättelse.

*

Döden beter sig speciellt i språket. Den har kommit att bli ett negativt imperativ. Allt kan motiveras med att man sätter stopp för den, hindrar den. Det finns inga motargument mot döden. Om vi visste att ett beslut gav oss 10 döda och ett annat 100 döda så skulle matematiken vara enkel, men det är sällan den typen av beslut vi står inför.

Ett dödslarm skulle ha ett gigantiskt responsrum: allt måste göras för att stoppa döden. Men vilken skulle vara reagensen? Alltför ofta är reagensen just döden själv – någon har dött, alltså måste vi göra allt. Det ligger något djupt sympatiskt i det – men också något omöjligt.

Den dödens aritmetik som vi dras in i är svår; men den är inte avhängig larmet eller berättelsen. Larmet är ingen garanti mot döden.

*

Här finns en annan fråga, delvis relaterad, som handlar om hur man reagerar på osäkerhet. Nicholas Nassim Taleb har, med andra, noterat att om man ställs inför multiplikativ osäkerhet så bör man massivt ’överreagera’ snabbt, så att man kan slå ned osäkerheten till varje pris. Det gör att den inte, så att säga, infekterar systemet. Det ligger något attraktivt i den tanken, men på sistone har jag undrat om inte betyder att man kan isolera en osäkerhet och att man är säker på att man inte med sin reaktion skapar en annan multiplikativ osäkerhet.

En spekulativ, men intressant, tanke är att det för osäkerheten är som med energin i ett system – den konserveras, och distribueras bara olika i tid och rum. Kan det vara så? Är det i så fall en vinst att skjuta osäkerheten framför sig?

Så skulle man kunna tänka sig ett osäkerhetsalarm som går av om en osäkerhet uppenbarar sig – där allt måste göras för att slå ned den. Frågan är om ett sådant larm inte skulle klinga hela tiden?

*

Larmens filosofi är värd att djupdyka i – det ger oss en fin lektion i frågor om risk och osäkerhet. Den som vill lära sig mer om hur alarmen som begrepp, deras design och frågor om osäkerhet rekommenderas följande läsning:

Us, Tolga & Jensen, Niels & Lind, Morten & Jørgensen, Sten. (2014). Fundamental principles of alarm design.

Carter, M. M., & Barlow, D. H. (1995). Learned alarms: The origins of panic. In W. T. O’Donohue & L. Krasner (Eds.), Theories of behavior therapy: Exploring behavior change (p. 209–228). American Psychological Association. https://doi.org/10.1037/10169-008

Begreppet ”alarmfilosofi” är också en teknisk term inom tillverkningsbranscher. Se ex här och här.

Wikipedia om brandlarm är som alltid enastående intressant (vilken skatt vi har i Wikipedia!) och rökdetektorer här.

Mutation och horisontell riskblindhet (Mikroinsikter III)

I den här artikeln i SvD finns mycket att lära. I första hand är det en artikel om vikten av att se virus som anpassade till sin omgivning – de evolverar för att överleva inte för att ta död på oss. Virus som är för dödliga är samtidigt kontraproduktiva, eftersom de inte kan spridas — och därför är det ideala viruset ett som extraherar ett minimum i infektionskostnad mot ett maximum i spridning. Om man skulle kröna en sorts kung bland virusen skulle det alltså kanske bli rhinovirus som orsaker vanlig förkylning och sprider sig mediumlätt – utan att döda nästan några patienter (se jämförelse här).

Att virus därför muterar för att bli mindre skadliga för oss, betyder inte att de är snälla, utan tvärtom – det är det evolutionärt förutsägbara steget att ta om dödligheten och motåtgärderna som viruset möter är för tunga. Därför varnar också Björn Olsen för användandet av generiska mediciner mot virus, eftersom virus lär sig – muterar – snabbare än bakterier när det gäller att söka resistens (det visste jag inte). F.ö. inskärper det en allmän insikt – den som lär sig snabbast vinner.

Sedan kommer det som verkligen slog mig som intressant: att risken för att SARS-COV-2 muterar anses som relativt liten ändå på grund av virusets enda RNA-sträng. Det är förstås säkert sant – men det är ett blatant exempel på vertikalt riskseende. Det stämmer att just detta virus kanske inte muterar för att bli värre, men våra åtgärder har ju slagit mot hela virosfären. Så hur kommer den vanliga influensan att reagera?

Redan nu minskar vår förmåga att undersöka och förbereda oss för den – eftersom laboratorierna koncentrerar sig på SARS-COV-2 (se här i Reuters). Och eftersom vi tryckt tillbaka även den vanliga influensan borde vi ha ökat mutationstrycket på den – ja, på alla andra virus i virosfären som träffas av samma åtgärder som de som träffar SARS-COV-2, eller hur?

Här ett scenario: det blir ingen andra våg av covid-19, men däremot upptäcker vi, halvvägs in i hösten, att årets influensa har blivit ett monster och att vi inte förberett oss med ett vaccin.

Nu skall man inte måla fan på väggen, men den som är intresserad av olika kognitiva strategier noterar här risken med att vi blir ett mononarrativt samhälle – att hela berättelsen handlar om pandemin. Vi ser då inte risker i angränsande fält alls.

Det är samma effekt, eller en variant av den, som gör att vissa helt bortser från de hälsokonsekvenser som följer av ekonomins krasch, husarrest och riktade näringsförbud.

Samhällen med endast en berättelse blir snabbt oerhört sköra, och det i sig är en kanske större risk än något enskilt hot kan utgöra.

Den som om tio år tittar tillbaka på den här tiden kommer att se en koncentration av vår kollektiva uppmärksamhet som inte liknar någonting. Andelen Ekot-sändningar utan coronanyheter, framsidor utan pandeminyheter mm kommer att vara försvinnande litet. Vi spenderar nu all vår uppmärksamhet på en enda berättelse.

Vad betyder det för framtiden? Hur länge kan ett samhälle göra det?