Åska, regn.
Vemodets logik handlar inte i första hand om sorg eller smärta, utan om passform. Att inte passa in i en tid eller ett ögonblick eller skeende eller avsnitt av musikstycket. I vemodet finns en längtan efter inte en plats eller en tid, utan just en passform.
En känsla av att leva i rubato. Det regnar och åskan går. Jag sitter vid ett fönster i matsalen och tittar ut. Platsen skaver, och jag känner ett aldrig så litet styng av vemod. Känslan överraskar mig – men efter ett tag har den bleknat bort, som om den vore ett eko av åskan. Vemodet är en sorts tonart – dagar kan vara stämda i vemod, sorg, smärta, saknad, värme, kärlek, glädje –
Det finns också spår av vrede i vemodet – etymologiskt och emotionellt. Kanske är det den enda rimliga reaktionen på vemodet som stämning, eftersom vi annars sjunker djupare ned i resignationens djup. En vrede över det att vi inte passar in. Att vi saknar något, att pusslet saknar de sista bitarna.
Jag saknar dig som pusslet saknar sina allra sista bitar.
En fras som en yngre man kunde ha skrivit i ett kärleksbrev, litet för mycket, litet för ansträngt. Den mannen had också haft en annan sorts vemod. Vemodet klingar inte av, men det klingar ut med åldern. Det finner sig liksom ett allt större rum, som ett rop i en grotta eller en ensam orgelton i en katedral. Den äldres vemod ekar längre.
Lagerkvists vemod är annorlunda än Tranströmers. Det kan vara det att Lagerkvists vemod är yngre, men det kan också vara så att Lagerkvists vemod känns mer som en anklagelse. Tranströmers känns som ett sista drag på schackbrädet efter det att partiet redan vunnits.
Åska, regn.