Det finns en mängd tidpunkter i livet som vi vet är meningsfulla, men ändå sällan reflekterar över. I Julian Barnes stillsamt fascinerande Elizabeth Finch noterar författaren att döden är lång, i den bemärkelsen att vi är inte helt borta förrän någon en allra sista gång tänker på oss. Efter det försvinner vi in i intigheten.
Så när tror du att det kommer att bli? Vem kommer den personen att vara? Vilken kommer just den tanken vara? Ett stygn av saknad? En lättnad? En stilla undran?
Och alla de andra ögonblicken? Sista gången du möter din älskades blick? Den sista kramen du ger dina barn? Första gången du verkligen känner döden vid din sida? Sista gången någon ser på dig med förälskelsens särskilda synfel? Första gången du inte längre är rädd? Vi vet att alla dessa tidpunkter redan är ordnade av ödet, i en särskild sekvens av ögonblick, bara för oss.
Och det verkligt kusliga är att just i detta nu kan alla dessa ögonblick redan ligga bakom dig.
Här ger endast Parmenides tröst – eftersom alla ögonblick är ett enda. För evigt. Ett enda blockuniversum där ingen punkt äger vare sig individualitet eller särskilt värde. Vi underskattar nog ofta Parmenides, och särskilt den tröst som finns att hämta hos honom. Rörelse och delbarhet innehåller frön till sorg och dödsångest.
Kanske är ett mått på ett väl levt liv att vi kan förlika oss med att inte veta var ögonblicken strötts ut för oss?