Ibland slår det mig att det finns människor som redan har köpt en gravplats, eller vet att de kommer att bli begravda i en familjegrav. De har en slutstation – och jag kan inte hjälpa att tro att det måste påverka dem. Hela ditt liv är, bokstavligen, en resa till den där graven – till den där platsen i universum där du valt att vila efter din död. Visst, det är ju inte så att du dör där, men det är där det hela kommer att summeras upp och sluträkningen läggas fast. Det var vanligare förr, kanske för att vi blivit alltmer obekväma med döden, och inte längre bjuder in den till samtal. Kanske tror någon att om man inte köpt biljett till döden så kommer man inte in, och gravplatsen känns som en sorts inträdesavgift – eller så vill vi inte längre bli begravda – vi vill försvinna. Fast, det är klart, vissa vet att deras huvud i alla fall kommer att förvaras i en kyl någonstans – det är ju en variation på temat, men det känns närmast ovärdigt – vulgärt, rent moraliskt, fast jag vet att det inte är det – alla vill leva för evigt, vissa är bara ärligare och mer instrumentella i sin önskan.
Man skulle kunna gå längre. Utse en dag för memento mori, då man går till gravplatsen, skålar med sig själv och sedan återgår till livet. En plats man återvänder till för att göra döden närvarande i livet, och livet så mycket mer verkligt.
I Mark Kozeleks och Jimmy LaValles “Baby in Death Can I Rest Next to Your Grave” är en vacker meditation på temat, där det vidgas till att omfatta en sorts sista gemenskap, där man kan återförenas. Som familjegraven. Hos Thåström är det viktigaste att det inte blir Skogskyrkogården. Det är en fantastisk vers:
Snälla ni, sen när det är dags
När mitt nummer kommer upp
Sen, sen, sen när det är dags
När mitt nummer kommer upp
Inte halvvägs ut till Farsta
Inte bland alla tallarna därute
Inte halvvägs ut till Farsta
Inte halvvägs ut till Farsta